I mitt inlägg om att ha ett funktionshindrat syskon efterlyste jag barnböcker om autism. Min dotter vet mycket om sjukdomen men har egentligen inte frågat så mycket. Det är mest jag som har berättat. För henne har hennes bror alltid varit annorlunda och det är inget hon tänkt eller reflekterat så mycket över. Det är bara så. Men jag har ändå velat förklara trots att hon sällan frågat något. Något jag efterlyste i mitt inlägg var barnböcker om autism. Jag hade då inte hittat några men nu har jag fått tips på två stycken av en förälder till en klasskompis till sonen. Sonen går alltså i en specialklass där alla barnen har diagnosen autism.
Böckerna heter Att växa upp med en bror med autism och Min bror är annorlunda , dom kostar 125 respektive 60 kronor hos föreningen autism . Jag tror absolut att jag ska köpa dom. Tror det kan vara bra för min dotter att tillsammans med mig och sin pappa läsa böcker om andra som har samma erfarenheter som henne.
Jag tror att man som syskon precis som förälder ibland kan känna sig lite ensam och annorlunda. Ingen annan förstår riktigt hur man har det och ens tankar kring detta med ett autistiskt sykon eller autistiskt barn.
Jag kände mig otroligt ensam när vi fick diagnosen och det var mycket tankar och oro i mitt huvud på den tiden. Idag har det blivit ett sätt att leva och jag oroar mig inte längre för sonens framtid. Skulle jag få fler barn skulle jag inte oroa mig för om jag skulle få ett funktionshindrat barn. Det är faktiskt ingen katastrof utan tvärtom kan man lära sig väldigt mycket. Varför måste alla människor vara likadana? Det måste ju finnas plats även för dom som på olika sätt är "annorlunda". Min son är världens finaste och perfekt som han är. Så det har känts helt absurt dom gånger någon uttryckt medlidande för att jag fått ett funktionshindrat barn. Faktiskt mycket hjärtlöst att säga så till någon som har två otroligt fina barn som jag aldrig skulle vilja byta ut.
När man känner sig ensam med sina funderingar så kan säkert stödföreningar var jättebra. Föreningen Autism finns på många orter i Sverige. Hur bra vänner och familj man än har att dela sina funderingar med så kan det ändå vara skönt att prata med människor i samma situation. Jag är så lyckligt lottad att en av mina finaste vänner också har en autistisk son. Numera bor vi tyvärr nästan 50 mil ifrån varandra men jag vet att jag kan ringa och maila när jag vill. Naturligtvis pratar vi mest om annat som med vilken annan kompis när vi ses men ibland kommer autism upp. Jag vet att jag inte behöver förklara så mycket för hon förstår och har ofta själv upplevt samma eller likande saker.
Egentligen tror jag att min dotter också skulle må bra av en sån vän. Åtminstone om hon får mer tankar kring detta i framtiden. Så jag har tänkt att hon ska få delta i en grupp där syskon till autisktiska barn träffas och pratar och leker samt får information om diagnosen. Barnen som träffas är i ungefär samma ålder. Jag vet att såna grupper ordnas då och då här i stan och nästa gång ska jag absolut anmäla henne.
Nu är ni säkert inte så många som läser här som är så intresserad av barnböcker om autism. Jag har ännu inte läst böckerna så jag vet inte hur bra dom är. Får väl återkomma när jag har gjort det. Fast jag tror att den här typen av barnböcker många gånger kan vara nyttiga även för barn som inte stöter på autism. Några av dotterns kompisar har inte haft någon aning om autism tidigare och har uppskattat att få lära sig mer och att få träffa hennes bror även om dom ibland tyckt att han varit lite jobbig och tjatig.
5 kommentarer:
Hej hoppsansa, plötsligt sprutar du ur dig inlägg efter inlägg. Roligt! Jag tycker dina tankar kring att ha ett funktionshindrat barn är så fina och så avslappnade. Värmen och ditt sätt att se det positiva förmedlar en människosyn jag tilltalas av. Även om du skriver om ett väldigt personlig sak så håller du dig personlig och inte intim. Det beundrar jag. Jag själv har svårt att hålla den nålfina gränsen som du behärskar oerhört fint!
Erica - jag har varit lite less på bloggen en tid och inte skrivit så mycket. Inte så att jag tänkt sluta men bara inte tagit mig tid att sätta mig ner och skriva inlägg. Har också varit rysligt dålig på att läsa andras bloggar. Idag fick jag sån otrolig blogglust igen så jag bara vräkte ur mig inlägg och har ytterligare några på gång...
Gränsen för hur personlig man vill vara på bloggen kan vara ganska svår. Jag skriver gärna om mig själv och egna tankar och upplevelser men brukar undvika skriva om andra. Fast att helt undvika att nämna personer i min närhet går inte heller. Just det här att skriva om mina upplevelser och min vardag med en autistisk son känns lite svårt för det blir lite som jag utlämnar ett barn som inte själv kan bedöma vad det innebär att bli omnämnd på min blogg. Båda mina barn känner dock till min blogg och har ibland läst men inte så ofta. Annars är det faktiskt många personer som står mig nära som inte har en aning om att jag bloggar. Vet inte varför jag så ofta valt att inte berätta men det känns lite jobbigare att folk jag känner läser trots att jag gärna vill ha många läsare och kommentarer.
Hej
Billa och Bolla-böckerna, då?
Har själv en autiskt son på sex år med en storebror som är åtta.
Mats - Jag har faktiskt inte läst dom men kom ihåg Bill och Bolla från när jag var barn. Dom funkar säkert bra och jag kan absolut tänka mig att läsa dom med barnen. Fast det jag har letat efter har varit mer en faktabok om diagnosen , en faktiabok som är enkel och vänder sig till barn.
Sådana här böcker är säkert jättebra, en hjälp för föräldrar och t ex förskollärare och lärare som vill förklara vad autism är för något för yngre barn.
/Anna S.
Skicka en kommentar