tisdag, februari 10, 2009

hur lär man känna nya människor?

Det känns som det blivit mycket länkande till Saras blogg men den är väldigt bra helt enkelt. Ni som inte upptäckt den än måste absolut surfa dit och läsa.

Sara har skrivit ett väldigt bra inlägg om hur det är att vara ny i en stad där man inte känner någon. Alla vi som har flyttat en del känner säkert igen oss. Även om man inte har flyttat mycket kan man ha upplevt perioder av ofrivillig ensamhet. Även om det är mysigt med familjen , barnen , partnern så tror jag man behöver kompisar också.

Hur gör man för att lära känna folk som nyinflyttad till en stad där man inte känner någon? Som barn räckte det ju med att ett annat barn stod utanför mitt hus så kunde man gå ut och börja leka. Hade man sen samma favoritgodis var man bästisar direkt. Som vuxen kan man ju inte direkt gå ut till andra vuxna som står utanför ens hus och fråga vilket favoritgodis dom har och om man ska leka.

När jag kom tillbaka till Uppsala efter massor av år i Göteborg och några i Spanien hade jag inte bott här på 14-15 år. Nästan alla gamla vänner hade jag tappat kontakten med och dom jag hade kvar kontakten med hade flyttat från stan. Första tiden var hemsk , jag har aldrig känt mig så ensam. Värst var det på såna dagar då alla "ska" festa umgås och ha kul och jag satt hemma. Visserligen med mina barn och vi hittade på mysiga saker så det var trevligt men jag längtade verkligen efter mer umgänge med andra vuxna.

Fortfarande är mitt sociala liv sämre än var det någonsin har varit innan jag flyttade hit men inte så rysligt dåligt ändå. Sakta men säkert har jag lärt känna folk och idag känner jag mig inte längre så ensam. Några av mina barns kompisar har föräldrar jag börjat umgås med. Barnens pappa kom hem från Madrid och han kände lite folk i stan så via honom träffade jag mer folk. Efter visst motstånd gick jag med i facebook och där har jag hittat några gamla vänner som bor kvar eller bor i Stockholm som jag har träffat och det har varit jättekul. Idag väntar en fika med en gammal barndomskompis som jag hittat via facebook efter 15 års tystnad.

En av mina barndomskompisar som bor över 20 mil från Uppsala är numera här flera gånger i månaden. Hon kör någon sorts veckopendling fast hon inte är här hela veckor. Det har också utökat mitt sociala liv.

Så har jag börjat inse att även folk jag inte träffat så mycket ändå kan vara bra vänner. Förra veckan kom en inbjudan till en disputationsfest på en av stans finare restauranger från en person jag gillar men egentligen bara känner vagt. Sånt blir man otroligt glad över.
Även om jag nu har lärt känna tillräckligt med folk för att ha hunnit med en hel del sociala grejer som roliga fester . middagar , luncher , fika , bio , museum , pic-nic och annat.

När det var som mest ensamt och jobbigt hade jag planer på att gå kurser och aktivera mig i föreningar eller något. Tänkte till och med tanken att börja nätdejta - inte för att jag var singel och ville träffa någon utan mer för att komma ut och träffa lite nya människor. Visserligen var det bara en tanke och inget jag på allvar skulle göra men jag tänkte lite oseriöst på det ibland. Det kändes väl inte riktigt rätt att göra så mot dom jag skulle dejta och inte heller rätt mot någon annan eftersom jag inte direkt var singel. Jag har aldrig provat nätdejting men känner mig inte heller lockad av det även om jag naturligtvis inte tycker att det är fel att dom som tycker det känns okay gör det.

Men eftersom jag och vissa av mina vänner flyttat mycket har jag kompisar utspridda i Sverige och världen så periodvis har det blivit mycket telefon , mail , sms , skype men även bloggen har varit en social grej. Dom av er som kikar in här regelbundet och kommenterar och jag kikar på era bloggar känns som nära vänner fast vi aldrig har träffats. Två bloggkompisar har jag träffat och fler har jag mailat och haft kontakt med på¨facebook regelbundet. Jag hoppas få träffa fler av er i framtiden för jag tror jag skulle ha väldigt trevligt tillsammans med många av er.

Sara , om du någon gång flyttar till Uppsala (eller bara har vägarna förbi) så behöver du inte känna dig ensam. Jag kan bjuda på kaffe , vin och mat. Vi kan prata allt från ytligheter som kläder och smink till relationer , barn , Frankrike , resor och annat.

7 kommentarer:

Sara sa...

Det later hur bra som helst! ;)

sof sa...

Känner igen den känslan, upplevde precis samma sak när jag flyttade tillbaka till Sverige efter flera år utomlands. Konstigt nog är det bara då jag känt så, när jag kommit ny till andra ställen runt om i världen har det aldrig varit något problem. Som tur är finns det ju iaf så många möjligheter att hålla kontakt med vänner man har i andra delar av världen. Även om det inte är samma sak som att träffas över en fika och bara umgås.
Har precis upptäckt din blogg och ser att jag har mycket intressant läsning framför mej!

Anonym sa...

Det är lätt att tro att man är den enda som fått uppleva det här, men det verkar vara en hel del som har upplevt samma sak.
/Anna S.

Thérèse sa...

Sara - du är välkommen när du vill

Sof - Ja det är faktiskt jobbigare att komma tillbaka till Sverige efter än längre period utomlands än att flytta utomlands. Mysko det där. Jag flyttade dessutom till en stad där jag inte hade bott på 15 år... Men nu har det ordnat sig ganska bra. Hade en trevlig fika idag , nästa vecka blir det både lunch och fest och sen väntar inflyttningsfest hos en kompis. Fick härmodagen också frågan om jag ville följa med på en konsert som jag nog inte kommer kunna gå på. Känns ju som ett ganska bra socialt liv. Jag har ju barn så jag är gärna hemma mycket men ibland vill man ju träffa vänner och gå på fest och sånt.

Anna - Ja just när man känner sig som mest ensam tror man nog att man är ensam med sina känslor. Fast det är nog något vi alla någon gång upplevt i någon utsträckning.

Erica sa...

Du skriver så härligt om något som jag tror att många känner igen sig i. Jag vet själv att jag ibland har perioder där jag känner mig så där otroligt ensam trots att jag har mängd med människor omkring sig. Jag tror inte det spelar någon roll hur omständigheterna ser ut när man känner sig ensam, utan att känslorna är rätt lika. Kul att få ta del av dina reflektioner!

Thérèse sa...

Erica - tack , jag tror alla någon gång har känt sig ensamma i längre eller kortare perioder. Som du skriver man kan känna sig ensam med folk omkring sig också.

elin sa...

Hej,

Skönt att höra att någon varit i samma situation som jag befinner mig i nu. Jag har flyttat utomlands, och min partner jobbar oerhört mycket Jag är så otroligt ensam att jag ibland får panikångest attacker.
Tillsaken hör att jag vantrivs i staden och jag har inget arbete. Jag försöker gå till en klass och lära mig språket, men det är ingen jag känner att jag kan bli närmare vän med där. Klagar jag bara? Allt annat är ju så bra?