Klicka gärna på bilden för att se den i större format.
Visar inlägg med etikett Indien. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Indien. Visa alla inlägg
fredag, juli 23, 2010
Lake Palace, Udaipur, Indien
Den vackra dammen i inlägget nedan hittar man i det fantastiska Lake Palace som ligger i Udaipur i Rajasthan i Indien. En otroligt vacker stad där det finns många gamla palats, tempel och annat intressant att se. Mest känt är Lake Palace som ligger mitt ute i sjön Pichola. Palatset byggdes på 1700-talet och är idag ett lyxhotell. James Bond filmen Octopussy utspelar sig delvis i Udaipur och Maud Adams karaktär har sitt hem i Lake Palace. Udaipur är en väldigt mysig stad som är värt ett besök.
Klicka gärna på bilden för att se den i större format.
Klicka gärna på bilden för att se den i större format.
damm i Udaipur, Indien
Klicka på bilden för att se den i större format. Det går att göra på dom flesta bilder jag publicerar här på bloggen.
tisdag, juli 14, 2009
kast
Jag har fått en fråga om det indiska kastsystemet. Jag tänkte att det kan bli ett inlägg för det finns mycket att skiva om det. Jag kan inte direkt påstå att jag var någon vanlig turist i Indien. Jag besökt Indien för några år sen för att jobba som volontär i ett SIDA-projekt. Vår uppgift var att studera skolgången i några byar. Jag kom till huvudtaden Dehli och tillbringade några dagar där med att turista. Sen tog jag tåget till Udaipur i Rajasthan där vi mötte hela gruppen och varvade turista med genomgång av det vi skulle göra. Ungefär någon typ av lektioner på dagarna och sen fritid att kolla runt i stan. Efter några dagar reste vi vidare till Dungarpur som ligger i södra Rajasthan nära gränsen till Gujarat. Dä'r var vi på ett ställe några kilometer utanför stan , hade lektioner och förberedde oss för att leva i byarna i trakten. Vi åkte ut i två omgångar på ca 14 dagar vardera till två olika byar. Sen lite sammanställning i Dungarpur under en tid innan jag reste tillbaka till Dehli , turistade och hade det trevligt och gjorde en utflykt till Taj Mahal
I min första by var alla bybor "tribal" alltså en sorts kastlösa, finns flera varianter på det. I och med att alla var lika fattiga och lika kastlösa såg jag inte så mycket av kastsystemet.
Husen där vi bodde utanför Dungarpur ägdes av en man som varit anställd som chaufför åt SIDA och han tillhörde brahminkastet dvs. det högsta kastet. Han och hans familj var otroligt trevliga och han skjutsade oss ut till byarna. När han som brahmin dök upp i hemmen hos dom två familjer jag var hos blev han verkligen behandlad som en slags gud. Det var inte vanlig artighet utan verkligen underdånigt. Han var en trevlig man som behandlade dom kastlösa artigt och vänligt men jag hörde att det var inte helt ovanligt att högre kast behandlade lägre väldigt , väldigt nedlåtande. Blev bland annat problem med vissa av våra tolkar som var högkastiga och skulle leva hos kastlösa.
Kastsystemet i Indien går många tusen år tillbaka och det finns fyra huvudkast och 3000 underkat.
Man kan gifta sig under sin kast men då kommer man automatiskt att tillhöra det lägre kastet så bröllop mellan kaster är ganska ovanliga. Självklart är man idag inte automatiskt präst, krigare, köpman eller bonde för man tillhör ett visst kast. Det går inte att byta kast annat än att gifta ner sig.
I Indien görs det dock en del för att utplåna skillnaderna mellan kasterna såsom att platser på universitet och i parlamentet vigs åt kastlösa. En sosrts kvotering. Det finns kastlösa på höga positioner i samhället. Man kan vara kastlös och ha en hög position inom näringslivet eller politiken. Fast samtidigt är det så klart så att generellt så tillhör dom rika och välutbildade dom högre kasten medans dom som bor i fattiga byar eller slummen är kastlösa eller tillhör dom lägre kasten.
Man bär inga särskilda symboler som visar vilken kast man tillhör. Att ha en röd prick mellan ögonbrynen som i Sverige kallas kastmärke är inget bevis på kasttillhörighet utan bevisar bara att du varit i templet idag. Så om man som turist kan se vem som tillhör olika kast och hur folk kan bli diskriminerade p.g.a kasttillhörighet tror jag inte. Om man som jag håller sig till en miljö (kastlös/lågkast) märks det inte heller. Alla andra i byn var ju också kastlösa och i by nr 2 bondekast.
En kurios intressant detalj om kast är att varje helg har en av Indiens största dagstidningar Hindustan Times en bilaga med kontaktannonser. Mest är det män som söker kvinnor och dom söker alltid kvinnor i sitt eget kast. Meriter där är inte att man gillar mysiga hemmakvällar utan att man äger bil , hus och har ett visst jobb eller utbildning.
Som turist någon vecka i Indien märker man inte så mycket av kastsystemet , det finns som sagt även lågkastiga på höga poster , och man kan inte se på människor vilken kast dom tillhör. Men går man på stan med en högkastig märker man skillnaden. Brahminen vi bodde hos när vi inte var i byarna hade en tioårig dotter. Hon och jag var på stan och på några myndigheter och som brahmin fick hon en respek och ett bemötande som kändes lite underligt för en tioåring.
Så visst är kastsystemet i allra högsta grad levande och visst borde världen protestera mot den här typen av apartheidsystem. Det är ett väldigt intressant ämne och det här blev ganska ytligt. Ska försöka skriva något mer om det snart.
I min första by var alla bybor "tribal" alltså en sorts kastlösa, finns flera varianter på det. I och med att alla var lika fattiga och lika kastlösa såg jag inte så mycket av kastsystemet.
Husen där vi bodde utanför Dungarpur ägdes av en man som varit anställd som chaufför åt SIDA och han tillhörde brahminkastet dvs. det högsta kastet. Han och hans familj var otroligt trevliga och han skjutsade oss ut till byarna. När han som brahmin dök upp i hemmen hos dom två familjer jag var hos blev han verkligen behandlad som en slags gud. Det var inte vanlig artighet utan verkligen underdånigt. Han var en trevlig man som behandlade dom kastlösa artigt och vänligt men jag hörde att det var inte helt ovanligt att högre kast behandlade lägre väldigt , väldigt nedlåtande. Blev bland annat problem med vissa av våra tolkar som var högkastiga och skulle leva hos kastlösa.
Kastsystemet i Indien går många tusen år tillbaka och det finns fyra huvudkast och 3000 underkat.
- Brahminer, eller prästerna
- Kshatriyas, eller krigarna
- Vaishyas, eller köpmännen,
- Shudras, eller bönderna.
Man kan gifta sig under sin kast men då kommer man automatiskt att tillhöra det lägre kastet så bröllop mellan kaster är ganska ovanliga. Självklart är man idag inte automatiskt präst, krigare, köpman eller bonde för man tillhör ett visst kast. Det går inte att byta kast annat än att gifta ner sig.
I Indien görs det dock en del för att utplåna skillnaderna mellan kasterna såsom att platser på universitet och i parlamentet vigs åt kastlösa. En sosrts kvotering. Det finns kastlösa på höga positioner i samhället. Man kan vara kastlös och ha en hög position inom näringslivet eller politiken. Fast samtidigt är det så klart så att generellt så tillhör dom rika och välutbildade dom högre kasten medans dom som bor i fattiga byar eller slummen är kastlösa eller tillhör dom lägre kasten.
Man bär inga särskilda symboler som visar vilken kast man tillhör. Att ha en röd prick mellan ögonbrynen som i Sverige kallas kastmärke är inget bevis på kasttillhörighet utan bevisar bara att du varit i templet idag. Så om man som turist kan se vem som tillhör olika kast och hur folk kan bli diskriminerade p.g.a kasttillhörighet tror jag inte. Om man som jag håller sig till en miljö (kastlös/lågkast) märks det inte heller. Alla andra i byn var ju också kastlösa och i by nr 2 bondekast.
En kurios intressant detalj om kast är att varje helg har en av Indiens största dagstidningar Hindustan Times en bilaga med kontaktannonser. Mest är det män som söker kvinnor och dom söker alltid kvinnor i sitt eget kast. Meriter där är inte att man gillar mysiga hemmakvällar utan att man äger bil , hus och har ett visst jobb eller utbildning.
Som turist någon vecka i Indien märker man inte så mycket av kastsystemet , det finns som sagt även lågkastiga på höga poster , och man kan inte se på människor vilken kast dom tillhör. Men går man på stan med en högkastig märker man skillnaden. Brahminen vi bodde hos när vi inte var i byarna hade en tioårig dotter. Hon och jag var på stan och på några myndigheter och som brahmin fick hon en respek och ett bemötande som kändes lite underligt för en tioåring.
Så visst är kastsystemet i allra högsta grad levande och visst borde världen protestera mot den här typen av apartheidsystem. Det är ett väldigt intressant ämne och det här blev ganska ytligt. Ska försöka skriva något mer om det snart.
lördag, juli 11, 2009
Skoleverans
Bilden är från Agra , en stad 200 kilometer söder om Indiens huvudstad Dehli. Agra är mest känt för att Taj Mahal ligger här. Mannen på bilden transporterar skokartonger på sin överlastade cykel. Så här överlastade cyklar är ingen ovanlig syn i Indien. Inte heller en cykel som hyser hela familjen. Det är väl inget indiskt fenomen utan något man ser i en stor del av Asien.
fredag, maj 15, 2009
flytta dit jobben finns
I Sverige liksom hela Europa har arbetslösheten ökat i lågkonjunkturens spår. Många blir arbetslösa och att hitta ett nytt jobb kan vara svårt. Ofta pratas det om att man ska vara beredd att flytta och kanske att gå ner i lön för att få jobb eller behålla ett jobb man redan har. Det är säkert också något många kan tänka sig , inom rimliga gränser.
En textilfirma i den franska staden Castres beslutade sig för att flytta sin verksamhet till Bangalore i södra Indien. Den anställda franska personalen erbjöds att flytta med. Textilfirman skulle betala resan till Indien samt ett flyttbidrag på 1000 euro. Väl på plats i Indien skulle dom anställda dock få indisk textilarbetarlön på 69 euro i månaden. Minimilönen i Frankrike ligger på 1321 euro i månaden. Dessutom skulle arbetstiden öka för i Indien tillämpas 6 dagars arbetsvecka istället för 5 dagar som i Frankrike. Dom anställda trodde först det var ett skämt , sen blev dom rejält förbannade. Vilket man inte kan klandra dom för.
Jag har rest i Indien och vet att det är ett väldigt billigt land att resa och leva i men 69 euro i månaden räcker definitivt inte om man vill leva på europeisk standard i Bangalore. Så om någon fransk textilarbetare mot förmodan nappat på erbjudandet hade det inneburit en rejäl säkning av hans eller hennes levnadsstandrad.
En textilfirma i den franska staden Castres beslutade sig för att flytta sin verksamhet till Bangalore i södra Indien. Den anställda franska personalen erbjöds att flytta med. Textilfirman skulle betala resan till Indien samt ett flyttbidrag på 1000 euro. Väl på plats i Indien skulle dom anställda dock få indisk textilarbetarlön på 69 euro i månaden. Minimilönen i Frankrike ligger på 1321 euro i månaden. Dessutom skulle arbetstiden öka för i Indien tillämpas 6 dagars arbetsvecka istället för 5 dagar som i Frankrike. Dom anställda trodde först det var ett skämt , sen blev dom rejält förbannade. Vilket man inte kan klandra dom för.
Jag har rest i Indien och vet att det är ett väldigt billigt land att resa och leva i men 69 euro i månaden räcker definitivt inte om man vill leva på europeisk standard i Bangalore. Så om någon fransk textilarbetare mot förmodan nappat på erbjudandet hade det inneburit en rejäl säkning av hans eller hennes levnadsstandrad.
torsdag, april 16, 2009
starkt rekord
Jag brukar gilla stark mat och aldrig ha något större problem att äta sånt som ger en ordentligt brinnande känsla i munnen. Men jämfört med 26-åriga Anandita Dutta Tamuly från den indiska delstaten Assam ligger jag i lä. Under övervakandet av den brittiska kändiskocken Gordon Ramsey har hon satt vad som tros vara rekord i chiliätande. På två minuter satte hon i sig 51 röda chilifrukter av den starkaste sorten utan att blinka. Efteråt gnuggade hon oberörd ögongen med frön från 26 chilifrukter. Anandita förklarar själv att hon hade en infektion i tungan som femåring och hennes mamma botade den med chlipasta. Efter detta utveckalde hon en förkärlek för chili , särskilt den i Assam lokala och starka sorten Bhut Jolokia. Hon förklarar att hon ätit chili i hela sitt liv och aldrig känt hetta i munnen.
Ett imponerande rekord. Men samtidigt, vad är poängen med det? Dessutom kan jag inte låta bli att undra om hon har någon känsel överhuvudtaget i munnen. Känner hon överhuvudtaget smaken av annan mat?
Chili är annars en verkligt god krydda som finns i många varianter och smaker och förhöjer smaken på dom flesta maträtter. Chili är också väldigt lätt att odla. Sätt några frön i en kruka , vattna då och då och det kommer upp snabbt och blir frukter. Jag brukar odla både på balkongen och i köksfönstret. Men gnugga sig i ögonen med den eller ens med fingrar man tagit i chilin med utan att tvätta ska man nog låta bli. Kan nog både göra väldigt ont och orsaka skada.
Ett imponerande rekord. Men samtidigt, vad är poängen med det? Dessutom kan jag inte låta bli att undra om hon har någon känsel överhuvudtaget i munnen. Känner hon överhuvudtaget smaken av annan mat?
Chili är annars en verkligt god krydda som finns i många varianter och smaker och förhöjer smaken på dom flesta maträtter. Chili är också väldigt lätt att odla. Sätt några frön i en kruka , vattna då och då och det kommer upp snabbt och blir frukter. Jag brukar odla både på balkongen och i köksfönstret. Men gnugga sig i ögonen med den eller ens med fingrar man tagit i chilin med utan att tvätta ska man nog låta bli. Kan nog både göra väldigt ont och orsaka skada.
måndag, februari 16, 2009
Visum till Indien
För några år sen var jag i Indien och bodde en månad hos en familj i en fattig by i södra Rajasthan. Vi deltog i ett numera nerlagt SIDA-projekt och skulle undersöka vilka barn som gick i skolan , hur länge dom gick i skolan och lite sånt.
Att bo hos en familj i en by som saknade el , rinnande vatten , toalett (man fick gå till valfri buske och uträtta sina behov), toalettpapper (man fick ta med en flaska vatten och använda det istället) och mycket andra bekvämligheter man är van vid. Vi åt med händerna , underbara måltider som lagats i en murad ugn sittandes på stampat jordgolv , vi sov inne med familjen och djuren , vi hade en tolk för vi kunde inte tala med familjen. Tolken var dock bara där på dagtid och då och då passade han på att smita iväg och träffa sin älskarinna så då fick vi försöka kommunicera med familj och grannar ändå och det funkade faktiskt över förväntan.
Maten var verkligen underbar. Jag älskar indisk mat och den har aldrig smakat så gott som på golvet hos min familj i Sundapur. Jag åt lunch på en indisk restaurang här i stan idag. det var gott men inte i närheten av det jag åt i Indien. Under min resa i Indien åt jag indiskt varje dag i mer än en månad utan att tröttna.
Området där vi befann oss var väldigt fattigt och människors utbildning låg och vidskepelse av olika slag var utbredd som jag skrev om i det här inlägget. Äktenskap var en uppgörelse mellan familjer även i rikare indiska familjer är så kallade "love marrige" ännu ovanliga. Sysslorna var mycket uppdelade mellan manligt och kvinnligt.
Min familj undrade vad en ung ogift kvinna som jag gjorde så långt från mitt hemland. När jag påpekade att jag varken var ung eller ogift (visserligen var jag inte gift utan sambo sen många år men det begreppet existerade nog inte där) och att jag till och med hade barn blev dom ännu mer undrande. Vad gjorde jag så långt borta från min man? Vem tog hand om barnen? hur kunde min man låta mig åka? Tror aldrig dom fick någon klarhet i detta för det var rätt svårt att förklara.
När man som svensk ska resa till Indien krävs visum. Är man kvinna och söker visum finns en ruta där man ska fylla i om man är gift eller ogift. Svarar man att man är gift så får man sen uppge sin makes namn och adress. Svarar man att man är ogift får man uppge sin pappas namn och adress. Alltså bara om man är kvinna. Män behöver inte svara på detta. Min rebelliska sida tyckte att den frågan var irrelevant så jag lämnade rutan blank. Var lite nervös att det skulle dra ut på tiden att få visum men dom verkade inte bry sig på indiska ambassaden.
Till sist måste jag påpeka att jag ÄLSKADE Indien. jag har tjatat om det förr men det är ett av dom mest spännande länder jag har besökt och jag vill verkligen tillbaka och se mer av landet. Jag levde ju i en fattig by i en ganska avlägsen del av den indiska landsbygden även om jag hann besöka huvudstaden Dehli och några andra trevliga storstäder så upplevde jag ändå en begränsad del av landet. Det är enorma skillnader mellan regioner , stad och landsbygd , rik och fattig och ett land där verkligen allt och alla livsstilar finns. Så mina berättelser från byn är absolut inte representativa för hela Indien. Jag vill och jag ska tillbaka.
Att bo hos en familj i en by som saknade el , rinnande vatten , toalett (man fick gå till valfri buske och uträtta sina behov), toalettpapper (man fick ta med en flaska vatten och använda det istället) och mycket andra bekvämligheter man är van vid. Vi åt med händerna , underbara måltider som lagats i en murad ugn sittandes på stampat jordgolv , vi sov inne med familjen och djuren , vi hade en tolk för vi kunde inte tala med familjen. Tolken var dock bara där på dagtid och då och då passade han på att smita iväg och träffa sin älskarinna så då fick vi försöka kommunicera med familj och grannar ändå och det funkade faktiskt över förväntan.
Maten var verkligen underbar. Jag älskar indisk mat och den har aldrig smakat så gott som på golvet hos min familj i Sundapur. Jag åt lunch på en indisk restaurang här i stan idag. det var gott men inte i närheten av det jag åt i Indien. Under min resa i Indien åt jag indiskt varje dag i mer än en månad utan att tröttna.
Området där vi befann oss var väldigt fattigt och människors utbildning låg och vidskepelse av olika slag var utbredd som jag skrev om i det här inlägget. Äktenskap var en uppgörelse mellan familjer även i rikare indiska familjer är så kallade "love marrige" ännu ovanliga. Sysslorna var mycket uppdelade mellan manligt och kvinnligt.
Min familj undrade vad en ung ogift kvinna som jag gjorde så långt från mitt hemland. När jag påpekade att jag varken var ung eller ogift (visserligen var jag inte gift utan sambo sen många år men det begreppet existerade nog inte där) och att jag till och med hade barn blev dom ännu mer undrande. Vad gjorde jag så långt borta från min man? Vem tog hand om barnen? hur kunde min man låta mig åka? Tror aldrig dom fick någon klarhet i detta för det var rätt svårt att förklara.
När man som svensk ska resa till Indien krävs visum. Är man kvinna och söker visum finns en ruta där man ska fylla i om man är gift eller ogift. Svarar man att man är gift så får man sen uppge sin makes namn och adress. Svarar man att man är ogift får man uppge sin pappas namn och adress. Alltså bara om man är kvinna. Män behöver inte svara på detta. Min rebelliska sida tyckte att den frågan var irrelevant så jag lämnade rutan blank. Var lite nervös att det skulle dra ut på tiden att få visum men dom verkade inte bry sig på indiska ambassaden.
Till sist måste jag påpeka att jag ÄLSKADE Indien. jag har tjatat om det förr men det är ett av dom mest spännande länder jag har besökt och jag vill verkligen tillbaka och se mer av landet. Jag levde ju i en fattig by i en ganska avlägsen del av den indiska landsbygden även om jag hann besöka huvudstaden Dehli och några andra trevliga storstäder så upplevde jag ändå en begränsad del av landet. Det är enorma skillnader mellan regioner , stad och landsbygd , rik och fattig och ett land där verkligen allt och alla livsstilar finns. Så mina berättelser från byn är absolut inte representativa för hela Indien. Jag vill och jag ska tillbaka.
tisdag, april 15, 2008
onsdag, mars 26, 2008
fredag, januari 04, 2008
olika men ändå lika
Med stort nöje läste jag Annas roliga inlägg om en skåning i Norrland. Inläggen finns här och här och kan verkligen rekommenderas. På tal om att rekommendera bloggar så måste jag rekommendera Taiwan mon amour som skrivs av Sara som just nu är i Tokyo. Full av vackra bilder och uppdateras ofta.
Summan av Annas inlägg om hennes besök i Umeå var att Umeå inte var så exotiskt och traditionellt utan en kosmopolitisk universitetsstad med studenter och lärare från hela världen.
Jag drog en långsökt parallell till när jag bodde i en indisk by på landsbygden i södra Rajasthan mitt ute i ingenstans. Visst är Indien exotiskt för en svensk och mycket olikt Sverige och Umeå. Ännu mer annorlunda är det på den indiska landsbygden där många lever väldigt traditionellt och mycket fattigt. I min by hade vi inte elektricitet eller toaletter och många var analfabeter.
Jag har många gånger fått frågan vad jag pratade om med familjen jag bodde hos. Faktiskt så pratades inte om särskilt exotiska saker alls utan dom pratade mycket om barn , mat , matlagning , skola , kläder , kärlek , förlossningar ja till och med sex. Fast naturligtvis var jag nyfiken och frågade ut dom om saker som hinduism , kamelerna , vidskepelse och annat. Många samtal med min indiska familj , där dom äldre medlemmarna var analfabeter och hade svultit mycket i sina liv , var inte särskilt exotiska. Man undrade vad man skulle laga till middag , hur man lagade viss mat , bekymrade sig hur det skulle gå för barnen, berättade roliga bus barnen hittat på , pratade om någon som var kär i någon eller om när man själv varit det, diskuterade färg och material på kläder och smycken , vad var snyggast och var köpte man bäst kläder och mycket annat.
Människor är egentligen ganska lika överallt och har många gånger likartade funderingar , glädjeämnen och bekymmer.
Fast självklart var det svårt i Indien också många gånger. Svårt att komma så nära så djup fattigdom och att vara så rik jämfört med dom. Ingen i min indiska by hade överhuvudtaget någon möjlighet att ge sig ut att resa och definitivt inte så långt bort som till Sverige. Så var det ibland jobbigt att leva under så enkla förhållanden. Insåg hur fantastiskt det är att ha en toalett med en dörr man kan låsa, en dusch , elektricitet , rinnande vatten och obegränsat med mat.
Men även om människor i grunden är rätt lika fast vi lever under olika förhållanden och med olika förutsättningar så kan man ju så klart generalisera och hitta en massa olikheter om man vill. Som jag brukar göra när jag skriver här om hur svenskar och spanjorer är , vad som är typiskt svenskt och så. Fast det är inte så seriöst menat och hittills har ingen tagit illa upp så jag lär fortsätta generalisera då och då.
Summan av Annas inlägg om hennes besök i Umeå var att Umeå inte var så exotiskt och traditionellt utan en kosmopolitisk universitetsstad med studenter och lärare från hela världen.
Jag drog en långsökt parallell till när jag bodde i en indisk by på landsbygden i södra Rajasthan mitt ute i ingenstans. Visst är Indien exotiskt för en svensk och mycket olikt Sverige och Umeå. Ännu mer annorlunda är det på den indiska landsbygden där många lever väldigt traditionellt och mycket fattigt. I min by hade vi inte elektricitet eller toaletter och många var analfabeter.
Jag har många gånger fått frågan vad jag pratade om med familjen jag bodde hos. Faktiskt så pratades inte om särskilt exotiska saker alls utan dom pratade mycket om barn , mat , matlagning , skola , kläder , kärlek , förlossningar ja till och med sex. Fast naturligtvis var jag nyfiken och frågade ut dom om saker som hinduism , kamelerna , vidskepelse och annat. Många samtal med min indiska familj , där dom äldre medlemmarna var analfabeter och hade svultit mycket i sina liv , var inte särskilt exotiska. Man undrade vad man skulle laga till middag , hur man lagade viss mat , bekymrade sig hur det skulle gå för barnen, berättade roliga bus barnen hittat på , pratade om någon som var kär i någon eller om när man själv varit det, diskuterade färg och material på kläder och smycken , vad var snyggast och var köpte man bäst kläder och mycket annat.
Människor är egentligen ganska lika överallt och har många gånger likartade funderingar , glädjeämnen och bekymmer.
Fast självklart var det svårt i Indien också många gånger. Svårt att komma så nära så djup fattigdom och att vara så rik jämfört med dom. Ingen i min indiska by hade överhuvudtaget någon möjlighet att ge sig ut att resa och definitivt inte så långt bort som till Sverige. Så var det ibland jobbigt att leva under så enkla förhållanden. Insåg hur fantastiskt det är att ha en toalett med en dörr man kan låsa, en dusch , elektricitet , rinnande vatten och obegränsat med mat.
Men även om människor i grunden är rätt lika fast vi lever under olika förhållanden och med olika förutsättningar så kan man ju så klart generalisera och hitta en massa olikheter om man vill. Som jag brukar göra när jag skriver här om hur svenskar och spanjorer är , vad som är typiskt svenskt och så. Fast det är inte så seriöst menat och hittills har ingen tagit illa upp så jag lär fortsätta generalisera då och då.
torsdag, januari 03, 2008
smällare i Indien
Så här i nyårstider då det skjuts upp mycket fyrverkerier och smälls brukar det alltid diskuteras hur jobbigt det är för många husdjur. Jag vet för när jag var i tonåren hade vi en extremt skotträdd hund och varje nyår och valborg var en plåga. Dagen efter nyårsafton rapporteras alltid om att ett antal människor har skadat sig i samband med att dom skulle skjuta av diverse fyrverkerier.
Sen några år är försäljning av smällare till allmänheten förbjuden i Sverige. Men raketer och sånt går fortfarande att köpa. När jag var liten smällde man kinapuffar , minikina , ryssar, ettöres , tvåöres och smatterband. Man kunde köpa ett stort eller litet pyropack som innehöll en skön blandning av dessa och någon liten raket eller häxvrål.
I Indien verkar man inte nöja sig med så mesiga smällare. När jag var där för några år sen firades den hinduistiska högtiden diwali som är en av årets största högtider. En vacker fest då man tänder massor av ljus överallt. Hela huset och gården täcks av massor utav ljus. Man lägger tända ljus i sjöar och floder. Ett välkänt exempel är den heliga floden Ganges. Inte bara husen tänds utan andra byggnader såsom affärer och tempel. Lamporna för lysa hela natten. Hela Indien lyser bokstavligen upp under denna pågående högtid.
På kvällen går människor på besök till varandra och affärsägarna i Dungarpur där jag var hälsade på förbipasserade och bjöd på snacks och stan var full av glada människor. Man målade också hornen på sina kor i glada färger. Familjen jag bodde hos hade målat sina två kors horn randiga i olika färger.
Men så smälls det smällare. Jag blev smått chockad när jag såg vilka enorma pjäser som såldes på marknaden. Det var inga ettöres utan nästan bomber och åldersgräns för att köpa verkar inte finnas. Smälladet lät som om man befann sig i en krigszon. Naturligtvis var det inte bara smällare utan även fyrverkerier men indierna verkar gilla smällare och då rejäla saker som är som mindre bomber. Naturligtvis dödas , skadas och lemlästas en massa indier varje gång man firar diwali. I byn där jag bodde hade en fyraårig pojke skadat sig rejält när han gick ut med en stor bomb i handen och tände på men sen inte kastade iväg den. Pojken överlevde men fick en del brännskador på kroppen och handen skulle aldrig bli som förut.
Amritsar på Diwali.
Om någon skulle bli sugen på att besöka Indien under Diwali så infaller högtiden i oktober-november lite olika dagar varje år. 2008 är Diwali 30 oktober.
Sen några år är försäljning av smällare till allmänheten förbjuden i Sverige. Men raketer och sånt går fortfarande att köpa. När jag var liten smällde man kinapuffar , minikina , ryssar, ettöres , tvåöres och smatterband. Man kunde köpa ett stort eller litet pyropack som innehöll en skön blandning av dessa och någon liten raket eller häxvrål.
I Indien verkar man inte nöja sig med så mesiga smällare. När jag var där för några år sen firades den hinduistiska högtiden diwali som är en av årets största högtider. En vacker fest då man tänder massor av ljus överallt. Hela huset och gården täcks av massor utav ljus. Man lägger tända ljus i sjöar och floder. Ett välkänt exempel är den heliga floden Ganges. Inte bara husen tänds utan andra byggnader såsom affärer och tempel. Lamporna för lysa hela natten. Hela Indien lyser bokstavligen upp under denna pågående högtid.
På kvällen går människor på besök till varandra och affärsägarna i Dungarpur där jag var hälsade på förbipasserade och bjöd på snacks och stan var full av glada människor. Man målade också hornen på sina kor i glada färger. Familjen jag bodde hos hade målat sina två kors horn randiga i olika färger.
Men så smälls det smällare. Jag blev smått chockad när jag såg vilka enorma pjäser som såldes på marknaden. Det var inga ettöres utan nästan bomber och åldersgräns för att köpa verkar inte finnas. Smälladet lät som om man befann sig i en krigszon. Naturligtvis var det inte bara smällare utan även fyrverkerier men indierna verkar gilla smällare och då rejäla saker som är som mindre bomber. Naturligtvis dödas , skadas och lemlästas en massa indier varje gång man firar diwali. I byn där jag bodde hade en fyraårig pojke skadat sig rejält när han gick ut med en stor bomb i handen och tände på men sen inte kastade iväg den. Pojken överlevde men fick en del brännskador på kroppen och handen skulle aldrig bli som förut.
Amritsar på Diwali.
Om någon skulle bli sugen på att besöka Indien under Diwali så infaller högtiden i oktober-november lite olika dagar varje år. 2008 är Diwali 30 oktober.
måndag, oktober 29, 2007
Toalettmöte i Indien
I Indien samlas idag hälso- och sanitets-experter från 40 länder till det sjunde Världstoalettmötet. Målet är "toalett för alla år 2025". Det är inget lite problem för u-länderna - och världen. Så det är verkligen ett skitviktigt möte.
Romerska offentliga toaletter i Ostia utanför Rom
Romerska offentliga toaletter i Ostia utanför Rom
lördag, oktober 27, 2007
två nyheter från Asien
Hittade en nyhet som inte precis har fått någon uppmärksamhet i svensk press men som jag tycker är värd att uppmärksamma.
Omkring 25000 fattiga indier har i tre veckor varit på marsch mot dom styrande i Dehli för att framföra krav på att återfå mark som tagits ifrån dom. På söndag (28 oktober) beräknas dom nå Dehli. Protestmarschen inleddes i den centralindiska staden Gwalior den 2 oktober självständighetsledaren mahatma Gandhis födelsedag. I varje stad och by har allt fler anslutit sig. Marschdeltagarna kräver tydliga lagar för jordägande och arrenderande. Idag ger krångliga och luddiga lagar möjlighet för rika och mäktiga att lätt ta ifrån dom svaga gruppernas jord. Marschens huvudorganisatör Puthan Vithal Rajgopal säger att 40% av indierna är jordlösa och av dom lever 23% i djupaste fattigdom.
indisk by
En annan nyhet från Asien som fått lite större spridning i media handlar om ett annorlunda försök att fälla den styrande militärjuntan i Burma. En flodvåg av använda trosor ska fälla Burmas styrande generaler, hoppas den thailändska demokratigruppen Lanna Action for Burma i Chiang Mai. Gruppen vill med sin kampanj Trosmakt få kvinnor över hela världen att skicka eller lämna in sina begagnade trosor till Burmas ambassader eller direkt till dom styrande i huvudstaden Naypyidaw. "Den burmesiska militärregimen är inte bara brutal utan också högst vidskeplig. Den tror att den kan förlora makten om den kommer i kontakt med kvinnounderkläder" säger gruppen Lanna Action for Burma.
Regimen i Burma verkar vara ytterst svår att bli av med så visst är alla försök bra. Jag kan ju inte låta bli att spontant tycka det här med använda trosor känns en smula oseriöst. Fast jag kanske har fel.
Omkring 25000 fattiga indier har i tre veckor varit på marsch mot dom styrande i Dehli för att framföra krav på att återfå mark som tagits ifrån dom. På söndag (28 oktober) beräknas dom nå Dehli. Protestmarschen inleddes i den centralindiska staden Gwalior den 2 oktober självständighetsledaren mahatma Gandhis födelsedag. I varje stad och by har allt fler anslutit sig. Marschdeltagarna kräver tydliga lagar för jordägande och arrenderande. Idag ger krångliga och luddiga lagar möjlighet för rika och mäktiga att lätt ta ifrån dom svaga gruppernas jord. Marschens huvudorganisatör Puthan Vithal Rajgopal säger att 40% av indierna är jordlösa och av dom lever 23% i djupaste fattigdom.
indisk by
En annan nyhet från Asien som fått lite större spridning i media handlar om ett annorlunda försök att fälla den styrande militärjuntan i Burma. En flodvåg av använda trosor ska fälla Burmas styrande generaler, hoppas den thailändska demokratigruppen Lanna Action for Burma i Chiang Mai. Gruppen vill med sin kampanj Trosmakt få kvinnor över hela världen att skicka eller lämna in sina begagnade trosor till Burmas ambassader eller direkt till dom styrande i huvudstaden Naypyidaw. "Den burmesiska militärregimen är inte bara brutal utan också högst vidskeplig. Den tror att den kan förlora makten om den kommer i kontakt med kvinnounderkläder" säger gruppen Lanna Action for Burma.
Regimen i Burma verkar vara ytterst svår att bli av med så visst är alla försök bra. Jag kan ju inte låta bli att spontant tycka det här med använda trosor känns en smula oseriöst. Fast jag kanske har fel.
onsdag, augusti 15, 2007
Indien 60 år
Floden Ganges vid staden Varanasi (Benares)
Idag firar Indien sin 60de självständighetsdag. Den 15 augusti 1947 utropades det självständiga Indien. Dagen innan hade staten Pakistan utropat sin självständighet. Indiens första ledare blev Kongresspartiets dåvarande ledare Jawaharlal Nehru. Efter honom har hans dotter och dotterson Indira Gandhi och Radjiv Gandhi styrt landet och Kongresspartiet. I dagens självständighetstal i Delhi sa premiärminister Manmohan Singh att många utmaningar består trots dom ekonomiska framgångarna. Undernäringen är en skam för nationen sa Singh och satte som mål att åtgärda problemet inom fem år. Nästan vartannat barn under tre år berörs.
Indien är ett av mina absoluta favoritländer. Det är underbart rörigt och kaotiskt , maten smakar hur bra som helst och det är ett paradis för vegetarianer , det finns djupaste misär och ofattbar lyx , en otroligt rik kultur och historia. Kort sagt här finns allt. Indien är svårt att beskriva , det bör upplevas och jag hoppas att det inte dröjer alltför länge innan jag kommer att kunna besöka Indien igen. Någon har sagt att "Alla länder är annorlunda men Indien är mer annorlunda" och det stämmer nog.
SVT firar att Indien fyller 60 år som självständig nation med en indisk vecka. Massor av indiska filmer går att se på TV den är veckan. I måndags såg jag filmen "Följ ditt hjärta" som delvis är inspelad i Stockholm. Indien producerar otroligt mycket film och centrum för filmindustrin är Bollywood i Bombay eller Mumbai som det egentligen heter. Indisk film kanske inte är jättebra om jag ska vara subjektiv men det är kul att se annorlunda film ibland. Ofta innehåller filmerna många och långa och storslagna dans och sång nummer.
SVT har också under några måndagar sänt den underbara reseberättelsen En Noman i Pakistan Den charmiga Noman Mubashir är född i Norge av pakistanska föräldrar och reser runt och upptäcker föräldrarnas hemland.
För den som vill läsa en blogg om Indien på svenska rekommenderar jag Indien online En bra och informativ sida om Indien på svenska är Indien.nu
tisdag, maj 29, 2007
Diwali
Jag besökte Indien hösten 2003 och när jag var där firades en av hinduimsens stora högtider. Ljusfesten Diali som firas till minnet av guden Ramas återvändande från exilen. Jag är ganska dålig på indska gudar och mytologin så jag vet bara att Rama är en av dom viktigaste gudarna inte varför han levde i exil.
Jag befann mig i staden Dungarpur när festen firades. Det var mycket ljus ,blommor och utsmyckningr med lampor. Väldigt fint på kvällen. Det var också massor av fyrverkerier och smällare. Indiska smällare är inte som svenska kinapuffar utan mer som mindre bomber. En smått berusad herre förklarade för mig att smällarna måste höras ordentligt för dom skulle väcka eller uppmärksamma gudarna så dom också kunde se firandet. Varje år skadas och dödas många indier och särsklit då barn av smällare och fyrverkerier.
Diwali är ändå en glad och ljus fest. På kvällen åkte vi in till staden Dungarpur och eftersom den ligger bortom allfartsvägarna är besökare sällsynta och speciellt så långväg besökare som från Sverige. Man fick otroligt myckt uppmärksamhet bara man visade sig ute. Speciellt från barn. Fast dom var bara vänligt nyfikna så det var inte så jobbig uppmärksamhet även om jag personlien föredrar at gå runt utan att bli uttittad eller förföljd av en skock glada barn.
På stan var alla affärer öppna och det brann ljus överallt och det va mycket lampor och ljusslingor uppsatta. I affärerna bjöd ägarna på snacks och skakade hand med förbipasserande. Vi gick runt , åt snacks , önskade happy diwali , kramade på barn och hade allmänt småmysigt. Ska väl ärligt säga att snacksen inte var så roliga mest frön och nötter som smakade ganska lite. Mycket folk ute också. Ganska lugnt. Mycket av en familjefest och väldigt nyktert även om en och annan hade sett till att berusa sig rejält. I mindre indiska städer dit få turister kommer finns sällan barer och sånt då renlärga muslimer och hinduer inte ska dricka alkohol. I Dungarpur stod gubbar och drack i spritaffären. Men i svenskar var nyktra och städade på stan.
Sen blev det hem och äta en god middag vår kock hade lagat. Han lagade fenomenal indisk mat. Jag åt bara indiskt i drygt en månad , dels som kocken lagade , dels hos familjen jag bodde och lite på restaurang. Jag tröttnade inte. Efter maten blev det några indiska öl och kocken, jag och några till ägnade oss åt smällare och fyrverkerier. Hela natten smällde det rätt bra överallt. Ändå är det säket mycket värre i stora städer. I små fattiga byar därmin indiska familj bodde har man sällan råd att köpa smällare utan man nöjer sig med att kä sig så fin man kan , ha kokosolja i håret om man är kvinna så det ska bli blankt och väldoftande och tända ljus utanför huset. Har man kor, getter eller andra jur med horn målar man hornen i glada färger. Ibland enfärgat ibland randigt i många färger. Färgen satt kvar flera veckor på djuren i byn.
En annan populär sak att göra inför Diwali , iallfall i södra Rajasthan där jag var, är att kinnorna målar händerna med henna i vackra mönster. Det är populärt på alla relgösa fester , bröllop och likande. Några av mina svenska kompisar gick till ett ställe och fick jättefina hennamänster på händerna. Jag provade tyvärr inte det själv men det vore kul att göra någon gång. Hennamålningar på händer och fötter är ju vanliga i många länder inte bara Indien.
För den som skulle vilja uppleva Diwali på plats infaller det i år 9 november och nästa år den 28 oktober. Jag vet inte hur firandet skiljer sig i olika delar av landet men det är en stor och viktig fest i hela Indien som överallt firas med ljus och fyrverkerier. Jag har ju bara sett det på plats i en liten småstad i södra Rajasthan och vet inte hur det ser ut i storstäderna eller mer välbärgade områden.
Jag befann mig i staden Dungarpur när festen firades. Det var mycket ljus ,blommor och utsmyckningr med lampor. Väldigt fint på kvällen. Det var också massor av fyrverkerier och smällare. Indiska smällare är inte som svenska kinapuffar utan mer som mindre bomber. En smått berusad herre förklarade för mig att smällarna måste höras ordentligt för dom skulle väcka eller uppmärksamma gudarna så dom också kunde se firandet. Varje år skadas och dödas många indier och särsklit då barn av smällare och fyrverkerier.
Diwali är ändå en glad och ljus fest. På kvällen åkte vi in till staden Dungarpur och eftersom den ligger bortom allfartsvägarna är besökare sällsynta och speciellt så långväg besökare som från Sverige. Man fick otroligt myckt uppmärksamhet bara man visade sig ute. Speciellt från barn. Fast dom var bara vänligt nyfikna så det var inte så jobbig uppmärksamhet även om jag personlien föredrar at gå runt utan att bli uttittad eller förföljd av en skock glada barn.
På stan var alla affärer öppna och det brann ljus överallt och det va mycket lampor och ljusslingor uppsatta. I affärerna bjöd ägarna på snacks och skakade hand med förbipasserande. Vi gick runt , åt snacks , önskade happy diwali , kramade på barn och hade allmänt småmysigt. Ska väl ärligt säga att snacksen inte var så roliga mest frön och nötter som smakade ganska lite. Mycket folk ute också. Ganska lugnt. Mycket av en familjefest och väldigt nyktert även om en och annan hade sett till att berusa sig rejält. I mindre indiska städer dit få turister kommer finns sällan barer och sånt då renlärga muslimer och hinduer inte ska dricka alkohol. I Dungarpur stod gubbar och drack i spritaffären. Men i svenskar var nyktra och städade på stan.
Sen blev det hem och äta en god middag vår kock hade lagat. Han lagade fenomenal indisk mat. Jag åt bara indiskt i drygt en månad , dels som kocken lagade , dels hos familjen jag bodde och lite på restaurang. Jag tröttnade inte. Efter maten blev det några indiska öl och kocken, jag och några till ägnade oss åt smällare och fyrverkerier. Hela natten smällde det rätt bra överallt. Ändå är det säket mycket värre i stora städer. I små fattiga byar därmin indiska familj bodde har man sällan råd att köpa smällare utan man nöjer sig med att kä sig så fin man kan , ha kokosolja i håret om man är kvinna så det ska bli blankt och väldoftande och tända ljus utanför huset. Har man kor, getter eller andra jur med horn målar man hornen i glada färger. Ibland enfärgat ibland randigt i många färger. Färgen satt kvar flera veckor på djuren i byn.
En annan populär sak att göra inför Diwali , iallfall i södra Rajasthan där jag var, är att kinnorna målar händerna med henna i vackra mönster. Det är populärt på alla relgösa fester , bröllop och likande. Några av mina svenska kompisar gick till ett ställe och fick jättefina hennamänster på händerna. Jag provade tyvärr inte det själv men det vore kul att göra någon gång. Hennamålningar på händer och fötter är ju vanliga i många länder inte bara Indien.
För den som skulle vilja uppleva Diwali på plats infaller det i år 9 november och nästa år den 28 oktober. Jag vet inte hur firandet skiljer sig i olika delar av landet men det är en stor och viktig fest i hela Indien som överallt firas med ljus och fyrverkerier. Jag har ju bara sett det på plats i en liten småstad i södra Rajasthan och vet inte hur det ser ut i storstäderna eller mer välbärgade områden.
boktips om Indien
En bekant som bott och arbetat i Indien i över tio år och är mycket kunnig om landet tipsade mig om en jättebra bok om landet. Jag köpte bken i Dehli , har läst den och kan inte annat än instämma. Min bekant tyckte det var en av dom absolut bästa me samtidigt lättläsa böcker för den som vill få en en överblick av och kunskap om landet.
Boken heter India Unbound - from independence to the Global Information Age och är skriven av Gurcharan Das. Jag vet inte hur lät den är att å tag på i Svergie men det finns ju internationella bokhandlar på nätet och bokaffärer brukar kunna ta hem böcker om man ber dom.
Ekonomen Amartya Sen som fick Riksbankens ekonomipris till Alfred Nobels minne 1998 (det vi brukar kalla Nobepriset i ekonomi fast det inte är ett riktigt nobelpris och med riktigt menar jag inte en av dom pris Alfred Nobel utsåg) för sin forsking om svältkatastrofer, samhällelig utveckling, välfärdens ekonomi och fattigdomens underliggande orsaker. Han skriver om Gurcharan Das bok
"It is a wonderful book - a great mixture of memoir , economic analyis , social investigation, political scrutiny and managerial outlook being thrown into the understanding of India"
Boken heter India Unbound - from independence to the Global Information Age och är skriven av Gurcharan Das. Jag vet inte hur lät den är att å tag på i Svergie men det finns ju internationella bokhandlar på nätet och bokaffärer brukar kunna ta hem böcker om man ber dom.
Ekonomen Amartya Sen som fick Riksbankens ekonomipris till Alfred Nobels minne 1998 (det vi brukar kalla Nobepriset i ekonomi fast det inte är ett riktigt nobelpris och med riktigt menar jag inte en av dom pris Alfred Nobel utsåg) för sin forsking om svältkatastrofer, samhällelig utveckling, välfärdens ekonomi och fattigdomens underliggande orsaker. Han skriver om Gurcharan Das bok
"It is a wonderful book - a great mixture of memoir , economic analyis , social investigation, political scrutiny and managerial outlook being thrown into the understanding of India"
onsdag, april 25, 2007
en indisk tågresa
Läser om MikeBikes tågresa i SJs 2:a klasskupé och skrattar gott. Jag gillar att åka tåg och har åkt tåg ien hel del länder , främst i Europa. Min subjektiva åsikt är att SJ fakiskt i allafall i europeisk jämförelse är ganska sunkigt och dyrt. Många europeiska länder har fräschare tåg och väldigt mycket trevligare restaurangvagnar.
Men jag har också åkt tåg i Indien. Ska man resa runt i Indien är tåget väldigt bra för järnvägsnätet är väl utbyggt och det är billigt. I trafiken sker ganska mycket olyckor och många busschafförer kör allt annat än säkert. Ska man längre sträckor är inte inrikesflyg alltför dyr heller men jag har hållit mig till tåg.
När jag hade varit en månad i södra Rajasthan , levt i byar under enkla förhållanden och skrivit en rapport om skolan var det dags att ta tåget tillbaka till Dehli. En 30 timmar lång tågresa väntade mig och min kompis. Fast först var det avskedsfest för alla som deltagit i projektet. En ganska blt tillställning om man säger så. Det dansades och dracks och plötsligt upptäckte någon att klockan hade passerat fyra på morgonen. Vårat tåg skulle gå klockan sex och vi hade beställt en taxi som skulle hämta oss halv sex. Ingen idé att lägga sig då tänkte vi och tog fram mer öl och det lokala brännvinet mahua och naturligtvis indisk rom som inte smakar rom men går att dricka ändå. Dom andra skulle till andra ställen i Indien och åka senare nästa dag.
Plötsligt dyker taxichaffören upp i trädgården där vi hade festen. Lagom berusad var det bara at ta sitt pick och pack och åka med till tåget. Det var försenat. Min kompis berusning började gå över i baksmälla. Han mådde illa och började leta en toalett. Han hittade tydligen en riktigt vidrig sådan så han mådde ännu mer illa efter besöket.
Väl på tåget hade vi bokat second sleper class som består av en kupé utan dörr och sex galonbritsar som går att fälla ner. Dom understa britsarna på varje sida fungerar som sittplatser när ingensover där. Vi hade sett till att få varsin överslaf så vi kunde ligga är även när det satt folk i kupén. Vi var ganska slitna så vi la ut våra soväckar , tog ryggsäcken som kudde och la oss. Efter ett tag började jag också känna ett visst illmående som blev värre av tågets krängningar.
Behovet att uppsöka en toalett kom över mig. Väl där inne nådde mitt illamående oanade höjder. En indisk toalett består ofta av ett hål i marken. Alla hade inte lyckats pricka hålet och stanken var inte att leka med. Den goda avskedsmiddagen från festen kom upp. Smått vimmelkantig tog jag ig tillbaka borstade tänderna och sov en stund. Vaknade till då och då och varje gång satt det nya indier i kupén.
Framåt dagen började jag må bättre och även min kompis kvickande till. När tåget stannade vid någon station gick vi av och köpte samosa , indiska piroger och chai , indiskt te. Satt och snackade och tog det lugnt i kupén. Försökte spela kort ett tag men nyfikna indier la sig i och sa högt vilka kort jag och han hade på hand. Så av gav upp.
Då och då vid stationer kom barn på tåget och tiggde pengar. En liten kille spelade på en trumma som lät hemsk och ville ha pengar för att vi fick lyssna på hans "musik". En indisk smått alkoholiserad kuf som pratade hygglig engelska satte sig bredvid min kompis och förskte visa något med siffror på ett papper. Han svamlade om något genialt han hade kommit på. Men vi begrep inte så mycket. Så skulle han räkna ut hur många syskon vi hade. Naturligvis blev det fel.
Dagen började sakta övergå till kväll och kufen gick av. Utanför rullade det indiska landskapet förbi. Det blev mer och mer folktomt i vagnen. I en kupé längre bort satt några indiska militärer med vapen och allt och verkade festa eller något.
Vi började diskutera att försöka sova. Borstade tänder och så. Då dök en av dom indiska militärerna in i våran kupé. Han börjde genast fråga om jag och min kompis var ihop. Av någon anledning sa min kompis att han var min bror och att jag var gift. Militären ville visa sitt tuffa automatvapen. Kändes väl inte helt avspänt när han viftade med det. Plötsligt ville han smeka mina fötter. Han försökte litegrann. Jag nobbade och sa at jag var gift. Min kompis blev också lack och påpekade att jag var hans gifta syster. Militären viftade lite till med automatvapnet och ville sen ha en kyss. När jag nobbade även det gick han. Tåget stannade och stod till en stund på en station. Plötsligt ser vi hur militären och hans kompisar jagar ett stort gäng ungdomar på perrongen.
Vi tror att vi är av med dom jobbiga militärerna. Går och lägger oss. Har nästan somnat när någon sticker in huvudet i kupén och på hindiengelska säger godnight brother and sister. Vår vän militären! Nåja vi sover utan fler missöden och jag sover ganska gott faktiskt. Vi vaknar i gryningen och är då nästan framme i Dehli. Innan man kommer in till Dehli rullar tåget länge genom stora slumområden i stadens utkant. Där hade folk vaknat och höll på att göra sin morgontoalett. Då vanliga toaletter saknas såna områden ser man kilometer efter kilometer folk som sitter i rad på rälsen och bajsar och rakar sig och småpratar. Nästan bara män. En märklig syn. Slum är ju aldrig rolig att se i något land.
Vi kom fram utan missöden men med några timmars försening. Att åka tåg i Indien är en upplevelse men man ska nog inte festa hårt dagen innan en lång tågresa. Vill man åka lite lyxigare är första kass inte alls dyrt. För den som vill köra riktig budget finns även en tredje klass på indiska tåg men jag tror inte dom har sovkupéer.
Men jag har också åkt tåg i Indien. Ska man resa runt i Indien är tåget väldigt bra för järnvägsnätet är väl utbyggt och det är billigt. I trafiken sker ganska mycket olyckor och många busschafförer kör allt annat än säkert. Ska man längre sträckor är inte inrikesflyg alltför dyr heller men jag har hållit mig till tåg.
När jag hade varit en månad i södra Rajasthan , levt i byar under enkla förhållanden och skrivit en rapport om skolan var det dags att ta tåget tillbaka till Dehli. En 30 timmar lång tågresa väntade mig och min kompis. Fast först var det avskedsfest för alla som deltagit i projektet. En ganska blt tillställning om man säger så. Det dansades och dracks och plötsligt upptäckte någon att klockan hade passerat fyra på morgonen. Vårat tåg skulle gå klockan sex och vi hade beställt en taxi som skulle hämta oss halv sex. Ingen idé att lägga sig då tänkte vi och tog fram mer öl och det lokala brännvinet mahua och naturligtvis indisk rom som inte smakar rom men går att dricka ändå. Dom andra skulle till andra ställen i Indien och åka senare nästa dag.
Plötsligt dyker taxichaffören upp i trädgården där vi hade festen. Lagom berusad var det bara at ta sitt pick och pack och åka med till tåget. Det var försenat. Min kompis berusning började gå över i baksmälla. Han mådde illa och började leta en toalett. Han hittade tydligen en riktigt vidrig sådan så han mådde ännu mer illa efter besöket.
Väl på tåget hade vi bokat second sleper class som består av en kupé utan dörr och sex galonbritsar som går att fälla ner. Dom understa britsarna på varje sida fungerar som sittplatser när ingensover där. Vi hade sett till att få varsin överslaf så vi kunde ligga är även när det satt folk i kupén. Vi var ganska slitna så vi la ut våra soväckar , tog ryggsäcken som kudde och la oss. Efter ett tag började jag också känna ett visst illmående som blev värre av tågets krängningar.
Behovet att uppsöka en toalett kom över mig. Väl där inne nådde mitt illamående oanade höjder. En indisk toalett består ofta av ett hål i marken. Alla hade inte lyckats pricka hålet och stanken var inte att leka med. Den goda avskedsmiddagen från festen kom upp. Smått vimmelkantig tog jag ig tillbaka borstade tänderna och sov en stund. Vaknade till då och då och varje gång satt det nya indier i kupén.
Framåt dagen började jag må bättre och även min kompis kvickande till. När tåget stannade vid någon station gick vi av och köpte samosa , indiska piroger och chai , indiskt te. Satt och snackade och tog det lugnt i kupén. Försökte spela kort ett tag men nyfikna indier la sig i och sa högt vilka kort jag och han hade på hand. Så av gav upp.
Då och då vid stationer kom barn på tåget och tiggde pengar. En liten kille spelade på en trumma som lät hemsk och ville ha pengar för att vi fick lyssna på hans "musik". En indisk smått alkoholiserad kuf som pratade hygglig engelska satte sig bredvid min kompis och förskte visa något med siffror på ett papper. Han svamlade om något genialt han hade kommit på. Men vi begrep inte så mycket. Så skulle han räkna ut hur många syskon vi hade. Naturligvis blev det fel.
Dagen började sakta övergå till kväll och kufen gick av. Utanför rullade det indiska landskapet förbi. Det blev mer och mer folktomt i vagnen. I en kupé längre bort satt några indiska militärer med vapen och allt och verkade festa eller något.
Vi började diskutera att försöka sova. Borstade tänder och så. Då dök en av dom indiska militärerna in i våran kupé. Han börjde genast fråga om jag och min kompis var ihop. Av någon anledning sa min kompis att han var min bror och att jag var gift. Militären ville visa sitt tuffa automatvapen. Kändes väl inte helt avspänt när han viftade med det. Plötsligt ville han smeka mina fötter. Han försökte litegrann. Jag nobbade och sa at jag var gift. Min kompis blev också lack och påpekade att jag var hans gifta syster. Militären viftade lite till med automatvapnet och ville sen ha en kyss. När jag nobbade även det gick han. Tåget stannade och stod till en stund på en station. Plötsligt ser vi hur militären och hans kompisar jagar ett stort gäng ungdomar på perrongen.
Vi tror att vi är av med dom jobbiga militärerna. Går och lägger oss. Har nästan somnat när någon sticker in huvudet i kupén och på hindiengelska säger godnight brother and sister. Vår vän militären! Nåja vi sover utan fler missöden och jag sover ganska gott faktiskt. Vi vaknar i gryningen och är då nästan framme i Dehli. Innan man kommer in till Dehli rullar tåget länge genom stora slumområden i stadens utkant. Där hade folk vaknat och höll på att göra sin morgontoalett. Då vanliga toaletter saknas såna områden ser man kilometer efter kilometer folk som sitter i rad på rälsen och bajsar och rakar sig och småpratar. Nästan bara män. En märklig syn. Slum är ju aldrig rolig att se i något land.
Vi kom fram utan missöden men med några timmars försening. Att åka tåg i Indien är en upplevelse men man ska nog inte festa hårt dagen innan en lång tågresa. Vill man åka lite lyxigare är första kass inte alls dyrt. För den som vill köra riktig budget finns även en tredje klass på indiska tåg men jag tror inte dom har sovkupéer.
tisdag, april 10, 2007
utmaning och indiska kläder
Anna skickade en utmaning till mig. Hon ville att jag skulle ta en extrem närbild på mig. Inte nog med det , hon och Nejma ville se mig i indisk salwar kameez (så nu hoppas jag få se Nejma i marockansk jellaba). Så dagen till ära klädde jag mig i indiska kläder. Som ni kan se tog jag till och med på mig en liten bindi i pannan. Jag blir alltid dålig på foton och är ju lite skygg för att synas på bild men här har ni både närbild och mig i klädd salwar kamez.
För den som är intresserade gick jag runt i den här och några likande salwar kamez i nästan en månad i Indien. Inte för att jag blev direkt osynlig i byn där jag bodde ändå men det kändes bättre än shorts eller sommarklänning av svensk modell. Var jag inte direkt i solen och använde sjalen som solskydd brukade jag inte använda den alls.
Utmaningen om att publicera en närbild på sig själv skickar jag till den som känner sig manad men skriv gärna en kommentar när ni gjort det så jag kan surfa över till er och titta.
För den som är intresserade gick jag runt i den här och några likande salwar kamez i nästan en månad i Indien. Inte för att jag blev direkt osynlig i byn där jag bodde ändå men det kändes bättre än shorts eller sommarklänning av svensk modell. Var jag inte direkt i solen och använde sjalen som solskydd brukade jag inte använda den alls.
Utmaningen om att publicera en närbild på sig själv skickar jag till den som känner sig manad men skriv gärna en kommentar när ni gjort det så jag kan surfa över till er och titta.
torsdag, april 05, 2007
bortslarvade väskor , salwar kameez och spöken
Den norska tidningen Aftenposten och Svenska dagbladet skriver om en underersökning som Association of European Airlines har gjort. Den handlar om vilka stora flygbolag som oftast slarvar bort kundernas bagage.British airways är sämst på att hålla reda på kundernas bagage.Men även andra stora flygbolag som Lufthansa, Air France, Alitalia och KLM får dåliga resultat i undersökningen.SAS hamnar på plats 13 – och tappade förra året bort 13,3 resväskor av 1000. Bäst på att hålla reda på bagaget är Air Malta, Turkish Airlines och Air One.
Jag har faktiskt oftast blivit av med mitt bagage när jag har flugit KLM. Det har hänt ett par gånger och en barnvagn kom aldrig till rätta. Fast KLM betalade snällt för en ny sittvagn. Air France slarvade bort mitt bagage när jag flög till Indien. Det var kvar i Paris och skulle komma nästa kväll. I det varma Dehli stod jag och mina kompisar och svettades i kläder vi använt en tidig oktobermorgon i Göteborg. Det blev att gå ut och handla. För att på något sätt smälta in när vi bodde i byarna köpte vi indiska kläder. Jag har kvar mina fortfarande men dom blir sällan använda. Ibland har jag byxorna som mysbyxor när jag går hemma och segar i dåliga kläder och jag har även använt byxorna som yogabyxor förut när jag var en flitig yogautövare. Jag kanske borde ha en indisk fest eller något och kräva att folk kom i indiska kläder. Vet inte hur bra vi lyckades smälta in men när man gick runt ensam kändes det onekligen bättre att gå klädd i Salwar kameez än i en tunn sommarklänning av svensk modell. Man fick tillräckligt med uppmärksamhet ändå i Indien
Jag har dock aldrig haft några problem med British Airways men inte heller flugit med dom så mycket. En gång flög jag från Singapore till Köpenhamn med byten i Bangkok , Hong Kong och London och min väska kom fram precis som den skulle. Den var till och med en av dom för upp på bandet i Köpenhamn.
På tal om flyg och flygplatser så har ett stort antal personer sett spöken på Bangkoks nybyggda flygplats Suvarnabhumi Airport. Några arbetera ska ha dött under byggandet av flygplatsen så det spekuleras om det är dom som går igen. Bangkoks nya flygplats har tydligen också problem med sprickor i landningsbanan men om det har något samband med spökerierna vet jag inte.
För dom som inte vet är Salwar kameez en sorts lång skjorta med tillhörande pösiga mjuka byxor och sjal. Dom används mycket i bland annat Indien och Pakistan och är betydligt lättare att klä sig i en sari för den som inte är van. Det finns salwar kameez som har olika färger och mönster som visar vilken region dom kommer ifrån. Den som kvinnan i mitten på bilden har lär vara typisk för Rajasthan och påminner lite om en av dom jag har. Om jag har förstått det rätt bärs salwar kameez oftast av unga ogifta kvinnor medans äldre och gifta oftare bär sari men hur hård den regeln är vet jag inte. Även indiska och pakistanska män bär salwar kameez men då är dom oftast enfärgade vanligen vita eller gråa och utan sjal.
Pakistansk gatuförsäljare i salwar kameez
Jag har faktiskt oftast blivit av med mitt bagage när jag har flugit KLM. Det har hänt ett par gånger och en barnvagn kom aldrig till rätta. Fast KLM betalade snällt för en ny sittvagn. Air France slarvade bort mitt bagage när jag flög till Indien. Det var kvar i Paris och skulle komma nästa kväll. I det varma Dehli stod jag och mina kompisar och svettades i kläder vi använt en tidig oktobermorgon i Göteborg. Det blev att gå ut och handla. För att på något sätt smälta in när vi bodde i byarna köpte vi indiska kläder. Jag har kvar mina fortfarande men dom blir sällan använda. Ibland har jag byxorna som mysbyxor när jag går hemma och segar i dåliga kläder och jag har även använt byxorna som yogabyxor förut när jag var en flitig yogautövare. Jag kanske borde ha en indisk fest eller något och kräva att folk kom i indiska kläder. Vet inte hur bra vi lyckades smälta in men när man gick runt ensam kändes det onekligen bättre att gå klädd i Salwar kameez än i en tunn sommarklänning av svensk modell. Man fick tillräckligt med uppmärksamhet ändå i Indien
Jag har dock aldrig haft några problem med British Airways men inte heller flugit med dom så mycket. En gång flög jag från Singapore till Köpenhamn med byten i Bangkok , Hong Kong och London och min väska kom fram precis som den skulle. Den var till och med en av dom för upp på bandet i Köpenhamn.
På tal om flyg och flygplatser så har ett stort antal personer sett spöken på Bangkoks nybyggda flygplats Suvarnabhumi Airport. Några arbetera ska ha dött under byggandet av flygplatsen så det spekuleras om det är dom som går igen. Bangkoks nya flygplats har tydligen också problem med sprickor i landningsbanan men om det har något samband med spökerierna vet jag inte.
För dom som inte vet är Salwar kameez en sorts lång skjorta med tillhörande pösiga mjuka byxor och sjal. Dom används mycket i bland annat Indien och Pakistan och är betydligt lättare att klä sig i en sari för den som inte är van. Det finns salwar kameez som har olika färger och mönster som visar vilken region dom kommer ifrån. Den som kvinnan i mitten på bilden har lär vara typisk för Rajasthan och påminner lite om en av dom jag har. Om jag har förstått det rätt bärs salwar kameez oftast av unga ogifta kvinnor medans äldre och gifta oftare bär sari men hur hård den regeln är vet jag inte. Även indiska och pakistanska män bär salwar kameez men då är dom oftast enfärgade vanligen vita eller gråa och utan sjal.
Pakistansk gatuförsäljare i salwar kameez
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
