Grattis Spanien!

Jag har verkligen försummat den här bloggen. Dels har jag jobbat för mycket, dels har det varit fotbolls-VM och dels har jag varit utomlands och inte varit uppkopplad en enda sekund. Men nu har faktiskt mitt bloggsug kommit tillbaka. Så jag tänkte försöka få till minst ett inlägg om dagen. Dessutom har jag varit ute och rest och kan bjuda på bildkavalkad och roliga berättelser.

Men den första bilden jag tänkte slänga upp är en bild från Malaga, glada malaguenos firar Spaniens VM-guld. Notera bläckfisken. Den numera världsberömda bläckfisken Paul har blivit så populär i Spanien att Madrids zoo försöker köpa honom. Okänt hur mycket dom har erbjudit det tyska akvariet där han bor men det ryktas att det är en mycket stor summa.

Flygplansmat

Jag hittade en rolig sida där man kan se 17 823 fotografier på flygplansmat från 549 flygbolag. Maten är dessutom betygsatt. Lite småroligt.
Kika på Airline meals

att ha ett funktionshindrat syskon

Idag hade morgontidningen här i bygden en intressant artikel. Den handlade om att växa upp med ett syskon som har ett funktionshinder. Jag har funderat en del på det eftersom min dotter är i den situationen. Min son har diagnosen autism. Än så länge har jag inte märkt att min dotter tycker det är jobbigt. Hon vet inget annat. Hon tycker jättemycket om sin storebror och kan en hel del om hans diagnos. Ibland har hennes kompisar reagerat på att hennes bror är "konstig" men då har hon förklarat att han är autistisk och det är inte mer med det. Dom kompisar som är hemma hos oss ofta känner ju honom och brukar inte heller säga så mycket. En kille som hon leker med sa för ett tag sen att det var bra att han lärt känna min son för nu förstod han att människor är olika och det ska dom få vara. Gulligt sagt.

Min son är sedan i våras på korttidshem vissa veckor. Det gör att dottern får mer egen tid med mig och sin pappa. Det är sex års åldersskillnad mellan mina barn så det kanske gör att dom är i olika faser och inte konkurrerar om föräldrarnas uppmärksamhet lika mycket som om dom varit mer jämnåriga. Fast jag vet inte.

Till våren ska hon förhoppningsvis få vara med i en grupp där man träffar andra i samma situation. Det är habeliteringen som vi har kontakt med för sonens räkning som regelbundet ordnar syskongrupper. Nu i höst blev det ingen men förhoppningvis till våren. Jag tror det kan vara bra för henne för hon känner inga barn som är i samma situation. I syskongruppen får man också lära sig lite om diagnosen. Jag har letat men inte hittat barnböcker om autism så hittills är det bara jag som förklarat så gott jag har kunnat.

Det skrivs och pratas mycket om olika funktionshinder men det är väldigt sällan man hör något om dom som växer upp med funktionshindrade syskon. Känns som det är en bortglömd grupp. Som förälder kanske man heller inte alltid har tid att tänka så mycket på det för barnet med funktionshinder tar mycket tid och plats.

Alla med funktionshinder är olika så jag kan inte säga något generellt hur det är att leva med det i familjen. Personligen känner jag att min son har utvecklats så mycket och det är inte längre särskilt jobbigt att ha ett autistisk barn. Det hindrar mig inte på något sätt i vardagslivet. Jag är van att ha det så. Autismen finns där men den är inget problem eller hinder. Även om min son aldrig kommer att kunna leva som en vanlig svensson men det är inte viktigt man kan vara lycklig och ha ett bra liv ändå. Det var tungt och svårt att få och acceptera diagnosen. Naturligtvis har det funnits tunga perioder men just idag känns dom avlägsna , det har blivit bättre och bättre och lättare och lättare. Nu kan jag nog snarare känna att han ibland får för lite utrymme och uppmärksamhet då min dotter har lättare att kräva sånt.

Jag har som princip att min dotter aldrig ska behöva känna att hon måste ta hand om eller hjälpa sin bror. Han har två föräldrar som gör det , hon ska inte behöva ha den rollen. Naturligtvis blir det så ibland ändå. Inte heller helt lätt att dra gränser och jag vill inte förbjuda henne att hjälpa hennes bror heller. Men hon är varken extra förälder eller lärare idag utan kompis och syskon. Min son hade en skrivuppgift i skolan där han skulle skriva om en vän och då skrev han om sin syster. Han skrev väldigt fint om att hon var hans bästa vän och att hon hade ett så vackert namn.

Som jag skrev har jag inte märkt att min dotter upplever det som jobbigt att ha en autistisk bror. Hon är bara sju år så naturligtvis kan hon göra det i framtiden. Fast jag tror inte att det måste vara jobbigt att växa upp med ett funktionshindrat syskon heller. Dom syskon som berättade i dagens Uppsala Nya Tidning (hittar tyvärr inte artikeln på webben verkar bara finnas i papperstidningen) beskrev att det hade gett dom otroligt mycket och utvecklat dom till dom personer dom var idag. Bland positiva egenskaper dom ansåg sig ha fått från sin uppväxt var tålamod , ansvar, öppenhet, lätt att prata med olika typer av människor sånt som kom upp. Det som verkligen genomsyrade intervjuerna var stor kärlek till sina funktionshindrade syskon.

Jag blir glad om ni har tålamod att läsa hela det här inlägget. Det kanske inte är så mycket att diskutera men jag blir glad för alla tankar , åsikter och tips i ämnet.

Vet inte varför jag är så försiktig med foton på mig , barnen och andra och varför jag har så svårt att skriva ut namn på andra än mig här på bloggen. Hittills har det känts bäst så. Jag har också skrivit ganska lite om barnen här på bloggen trots att dom är en stor del av mitt liv. I det här inlägget tänkte jag göra ett undantag och lägga in några barnbilder. Bilderna är inte helt färska , från Madrid och från i somras. Får se om jag ångrar mig och raderar bilder sen.

Barnen vid akvedukten i Segovia

I hängmattan

I Alcobendas Madrid

I Madrid

På stranden

Sommar

Tapas i Madrid

Cuenca

Pingvin och flicka i Madrid

lokalsinne

Det sägs ju att män hittar inte i sin egen byrålåda men har koll på hur man hittar i stan och kvinnor är tvärtom eller något sånt. Det är naturligtvis bara gamla fördomar och för mig är det precis tvärtom. Jag har noll koll på var grejer brukar finnas hemma och skulle säkert kunna gå vilse i min egen garderob. Förut brukade jag fråga min man var olika grejer fanns och han hade alltid koll.

Däremot tycker jag att jag har ganska bra lokalsinne. Jag lär mig relativt snabbt att hitta på nya platser. Det har väl inte heller min man haft några större problem med när vi har varit ute och rest eller flyttat till nya platser. Däremot är han usel på att läsa en karta och lära sig namn på gator. Det blir mer den stora gatan som går där eller gatan där den eller den affären ligger när han ska förklara var något ställe ligger. Själv är jag väldigt duktig på att läsa kartor och lära mig gatunamn. Även om det på vissa platser i Kina var lite knepigt att stå med kartan och jämföra om tecknen på skylten med gatans namn liknade tecknen på kartan. Trodde aldrig jag skulle lära mig hitta i den gamla stadsdelen Barrio de Santa Cruz i Sevilla där jag bodde ett halvår. Gatorna är som labyrinter men det gick faktiskt relativt snabbt eftersom jag promenerade mycket. Promenader är ett suveränt sätt att upptäcka en ny stad.

Det här med lokalsinne kan verkligen variera. Jag känner en person som har så uselt lokalsinne att han går vilse i sin gamla hemby som består av 2-3 gator. Samma person bor numera i den något större staden Madrid. Irrar ofta vilse men säger att det är så man upptäcker nya platser. Han har lyckats irra runt i ett parkeringshus utan att hitta sin bil. Rapporterade bilen stulen till polisen för att sen upptäcka att han ställt den i ett annat parkeringshus. En gång irrade han länge i ett stort p-hus och var nästan säker på att bilen måste vara stulen men då visade det sig att den stod på en annan våning.

Jag har hört en berättelse om någon med ett uselt lokalsinne som besökte det gamla Sovjet. Han var medveten om att han med sin brist på lokalsinne aldrig skulle lyckas hitta tillbaka till hotellet och ryska kunde han inte heller. Så han skrev av något som stod med stora bokstäver på väggen vid hotellet och visade detta för några taxichaufförer. Taxichaufförerna nickade alla instämmande och körde vidare. Han blev mer och mer frustrerad men på krokiga vägar och något underligt sätt lyckades han ändå till slut ta sig tillbaka till hotellet. Senare fick han också tag i en språkkunnig person som tittade på det han hade skrivit. På lappen stod det: Leve den nya femårsplanen!

Jag har en släkting som är helt hopplös. Hon har bott större delen av sitt liv i Stockholms innerstad men går ständigt vilse i Stockholm ibland till och med i den del av stan där hon bott i 25-30 års tid. I sitt jobb som journalist med en hel del resor och intervjuer är hennes dåliga lokalsinne ibland ett problem men inom släkten brukar det leda till en hel del skämt.

Varför är det så stor skillnad på människors lokalsinne? En del människor kan ha rest hur mycket som helst och bott på olika platser men ändå har dom uselt lokalsinne. En del bor hela sitt liv i en mindre stad och kan fortfarande gå vilse där. Andra lär sig hitta som om dom var infödda på en ny plats.

Om man har dåligt lokalsinne borde det inte gå att träna upp det på något sätt? Det borde väl finnas knep och handböcker i sånt? Liksom det borde gå att lära sig hitta i sin garderob eller läsa en karta.

el buho biblioteca

Tänkte skriva något men bestämde mig för att göra som ugglan på bilden istället , stänga av datorn och ta en lugn kväll med en bok. Alltså ingen bloggpaus , bara en lugn kväll med datorn avstängd , återkommer redan imorgon. Nåja lugn och lugn , har en del annat att göra också innan jag får mysa med boken. Har snart läst ut Montefiores böcker om Stalin , Den unge Stalin och Stalin: Den röde tsaren och hans hov, som är otroligt spännande och intressanta. Kan varmt rekommenderas. Båda böckerna har blivit bestsellers i över 30 länder. Har jag snart läst ut dom så jag skulle gärna vilja ha lite boktips om någon vill dela med sig.

Kul att ni var några som vågade gissa på inlägget nedan. Men bara Erik i Vilanova hade rätt. Japan är det enda land i världen där man hade fler träd år 2000 än år 1900. Japanerna är tydligen väldigt flitiga när det gäller att plantera och vårda träd.

måla alla speglar svarta

Ibland blir jag så trött på konsumtionshysterin trots att jag själv är en del av den. Ändå tillhör jag inte dom som har shopping som nöje och jämfört med många är nog mitt klädkonto rätt litet. Trots att jag själv tycker det har jag väldigt mycket kläder särskilt klänningar och en hel drös av olika skor. Jag gillar att kolla på kläder och skor och ibland ser man ju kläder och skor som ger ett otrolig ha-begär.

I några dagar har jag lekt med tanken att under hela nästa år låta bli att köpa kläder , skor och annat jag verkligen inte behöver. Typ ett shoppingfritt år.

Fast jag vet inte riktigt vad jag ska dra gränsen för tillåten shopping. Naturligtvis måste jag köpa mat , tvättmedel , diskmedel , dammsugarpåsar, shampoo och sånt. Men kläder och prylar borde jag kunna låta bli. Jag behöver varken fler klänningar eller fler stekpannor. Smink känns knepigt att helt låta bli men jag kunde jag dra ner på det en del typ bara köpa mascara och läppglans. Eller så bunkrar jag ett års sminkförbrukning i slutet av december.

Har man barn som växer är det svårt att inte handla kläder till dom om jag inte under ett år kunde lägga över den sysslan på deras pappa , farmor , mormor och andra.

Jag brukar inte ge nyårslöften men jag funderar på att lova ett shoppingfritt 2009. Jag kanske skulle bli rikare och mindre fåfäng av det. Samtidigt skulle det vara otroligt trist att inte få köpa en ny snygg klänning om man blir bjuden på en större fest som ett bröllop eller liknande. Dessutom är jag ganska bra på att bryta olika regler utan dåligt samvete så jag vet inte hur realistiskt det skulle vara. Fast på ett sätt skulle det nog kännas skönt , på ett annat sätt skulle det kännas tråkigt.

Vet inte hur seriös jag är med det här. Det får framtiden utvisa. Jag har ju mer än två månader på mig att bestämma mig om det blir något löfte när vi skålar in 2009. Helt genomtänkt är det inte och om en vecka eller två kanske jag tänker hur kunde jag komma på en så vansinnig idé som ett shoppingfritt år , jag som knappast shoppar alls annars.

Rubriken till inlägget är inte så seriöst menad. Även om jag helst går ut sminkad och med kläder jag gillar så är jag inte så fåfäng och absolut inte beroende av speglar. Men jag vill inte måla dom heller för ibland är dom bra.

botemedel mot autism

Jag läste om skådespelerskan Jenny McCarthy som hävdar att hon har botat sin sons autism genom att utesluta mjölkprodukter och gluten ur hans kost.

Jag har hört detta förut. Jag har också hört om stora tillskott av magnesium och B6 skulle bota autism. Mirakelmedlet Omega3 som sägs hjälpa mot det mesta lär också kunna bota autism.

Ingen av dessa metoder är ännu vetenskapligt bevisade och inga svenska läkare ger dessa kostråd till föräldrar med autistiska barn. Om det vore så enkelt att man kunde bota autism genom att ta bort gluten och mjölk ur kosten eller ge stora kosttillskott av B6 och magnesium skulle inte alla som får diagnosen autism också ordineras detta? Jag har hört att det finns föräldrar som lägger ner tid och pengar på olika alternativa behandlingsmetoder som homeopati , antroposofiska behandlingar , kostomläggning och annat men jag har aldrig hört att det gett resultat. I nuläget tror jag inte det finns någon bot mot autism däremot kan en person med autism lära sig otroligt mycket och fungera väldigt bra med hjälp av rätt träning.

Jag har själv en autistisk son. Många år efter jag fått hans diagnos gick jag och hoppades på ett botemedel och sökte information om sånt på nätet och i bibliotek. Idag är det inte hela världen att han är autistisk och bara det senaste året har han utvecklats enormt och gjort otroligt stora framsteg. En släkting som inte hade träffat honom på 8-9 månader sa att det var som en helt annan kille och det var otroligt hur bra kontakt man fick. Hur det fortsätter vet man så klart inte men det viktiga för mig är att sonen har det bra och är lycklig.

Jag vill inte skriva så mycket om honom här men han kan prata , läsa , skriva , räkna , surfar på nätet , lagar mat , dukar, duschar , tvättar håret och sköter all hygien själv , han kan simma 400 meter, är duktig på att sjunga och mycket annat. Men det är inte så att han har någon lättare form av autism (om en sån finns) , han är normalbegåvad men har stora svårigheter på många områden speciellt gäller det den sociala biten som till exempel umgänge med andra människor.

Då och då har det hänt att människor i min omgivning föreslagit att jag ska prova att ändra hans kost. Min son gillar mat väldigt mycket och äter precis allt. Jag vill inte på egen hand hålla på och laborera med hans mat eller ge honom stora mängder kosttillskott. Ingen läkare eller dietist som jag har pratat med har heller rekommenderat det. Jag litar ändå på att dom läkare som träffar min son vill hans bästa. Generellt tycker jag man ska vara försiktig med olika dieter till växande barn om ingen läkare eller dietist rekommenderar det av någon orsak.

Visst man förlorar väl inget på att under en period prova med en kostomläggning men jag känner mig skeptiskt till att det ska fungera och dessutom är det inte ett problem att min son är autistisk. Utan autismen är han inte heller min roliga , kramiga och goa kille. Så rent hypotetiskt är det inte självklart att jag skulle vilja att han skulle bli "botad" om det fanns ett mirakelpiller. Det skulle vara mer angeläget med ett mirakelpiller som kunde bota omgivningens intoleras mot avvikande människor. Min sons sjukdom syns inte på utsidan vilket kan göra folk ute förvirrade när en kille som ser "vanlig" ut beter sig underligt på olika sätt.

Visst går det att genom olika dieter att lindra och kanske till och med bota olika sjukdomar. Även om jag inte alls är påläst i ämnet så ställer jag mig skeptisk till att autism skulle vara en sjukdom som man kan bota med en viss diet. Om någon är intresserad så hittade jag den här sidan om att kost kanske kan lindra autism. Jag är fortfarande skeptisk efter att ha läst sidan. På Riksföreningen Autisms utmärkta sida finns mer att läsa om autism.

stämma Gud för terrorism

Jag hittade en kul grej i min morgontidning idag. En liten notis om en senator som vill stämma Gud för terrorism. Ernie Chambers är delstatssenator i Nebraska och har misslyckats med sitt försök att ställa Gud inför rätta för terrorism. Han anser att Gud via bibeln har framfört hot och utlöst död och förödelse i världen. Domaren avslår målet med motiveringen att Gud inte har någon känd adess så därför är det inte möjligt att delge Gud stämningen.

Men Ernie Chambers funderar på att överklaga eftersom domstolen inte förnekar att Gud finns. Han menar också att eftersom Gud vet allt så vet han också att han har blivit stämd.

Visst man kan tycka att han har en poäng men jag fattar inte vad han har tänkt att det ska resultera i. Ska han få ett skadestånd av Gud? Ska hela mänskligheten få ett skadestånd av Gud? Ska Gud skriva om Bibeln och refusera dom partier där det förekommer hot och där död och förödelse näms? Intressant att se om han överklagar och om det leder till något. Fast jag tycker nog det finns vettigare saker att lägga ner tid på.

cykelhjälm

Såg att mitt inlägg om cykelhjälm eller inte hade orsakat en hel del diskussion i kommentarerna. I Sverige är det lag på att alla under 15 år ska ha cykelhjälm. Är man äldre än så gör man som man vill. Alla barn i Sverige brukar alltid ha hjälm men man ser dom ofta cykla tillsammans med föräldrar som saknar cykelhjälm. När jag jag var barn fanns ingen lag på cykelhjälm och jag tror inte ens det fanns cykelhjälmar annat än för tävlingscyklister. Jag lärde mig cykla utan hjälm och har aldrig senare haft det heller trots att jag numera cyklar ganska mycket. Jag äger ingen cykelhjälm och har väl inga bra ursäkter till att jag inte använder det. Jag kan känna att jag kanske borde ha det när jag kräver att mina barn ska ha hjälm. Eller kräver och kräver för dom är det självklart , alla deras kompisar har också cykelhjälm men dom har aldrig ifrågasatt att jag inte har det.

Men eftersom det blev en sån diskussion på mitt gamla inlägg slänger jag ut en omröstning här. Dom som vill får gärna fortsätta diskutera under det här inlägget. Det gick inte att skriva å, ä och ö på sidan för free polls så ni får stå ut med att det står cykelhjalm i frågan.

har du cykelhjalm?
	ja
	nej
	ibland
	nej men jag borde ha
	jag cyklar inte
pollcode.com free polls

rasistiska och anonyma kommentarer och ett TV-tips

Jag kan inte låta bli att tipsa om det här blogginlägget som handlar om en dokumentär och Sverigedemokraterna som nyligen sändes på TV. Idag kl 15.55 går reprisen av dokumentären En som alla - alla som en och den ska jag absolut inte missa. Det går även att se dokumnetären på nätet Men läs blogginlägget jag hänvisar till , rekommenderas varmt även om man redan vet hur lågt begåvade dom flesta anhängare av den här typen av partier är.

Eftersom MikeBikes blogginlägg om Sverigedemokrater och andra rasister som jag länkar i början av texten är så bra skrivet struntar jag i att skriva någon längre förklaring om vad jag tycker. Jag håller helt med honom.

Trots att jag bloggat i tre år har jag nog aldrig fått någon elak kommentar. Även rasister och psykopater som brukar hänga flitigt i kommentarsfältet på många bloggar har hållit sig härifrån. Inte heller har jag drabbats av avundsjuka , jantelag och annat som verkar drabba många bloggare. Ska jag vara krass beror det nog till största del på att jag har så få besökare. Jag ska erkänna att jag är väldigt nöjd med ganska få besökare som är flitiga i kommentarsfältet. Jag bill helst slippa behöva ha kommentarsgranskning och lägga tid på att argumenentera med olika knäppgökar. Nu är ju ni som brukar kommentera här alla helt fantastiska och jätteroliga att diskutera med. Så stort tack till alla och fortsätt gärna kommentera mycket och ofta.

Igår fick jag min första rasistiska kommentar. Någon hade obehagliga och underliga åsikter om judar i inlägget Ordlös Onsdag - drake(två inlägg ner i bloggen) Jag visste inte hur jag skulle tackla det. Skulle jag radera kommnetaren , ignorera den eller svara? Jag brukar aldrig radera kommenbtarer. Kan bara komma ihåg två gånger , en var något sånt här om att få gratis make-up och skriver man bara det känns det mer spam än en kommentar och den andra då bad personen som skrivit kommentaren mig att radera den.

Eftersom det rör sig om en enstaka kommentar och jag tror inte att det här kommer att bli någon samlingsplats för mobbare , psykopater och rasister så valde jag att låta den ligga kvar och skrev ett svar. Jag är inte riktigt säker på om jag gjorde rätt eller fel.

Jag ska påpeka att han eller hon som skrev den rasistiska kommentaren var anonym. Jag har intrycket av att många bloggare ogillar anonyma kommmentarer. Jag förstår inte varför. Jag har inte ett dugg svårt för att folk kommenterar anonymt. Om man istället för att skriva anonymt skriver ett namn som Kalle , Pelle , Fimpen , Steken , Kicki , Vickan , Lollo är man inte då lika anonym? Vad spelar det för roll om man skriver ett förnamn , alias eller är anonym? Så jag har absolut inget emot anonyma kommentarer eller folk som bloggar anonymt. Gör som ni vill. Om ni hittar till den här bloggen är det jättekul om ni kommentera oavsett om ni är anonyma eller inte fast skippa rasistiska kommentarer och elakheter men säg gärna emot mig om ni inte håller med om det jag skrivit.

cykling med eller utan hjälm

Jag är verkligen inte händig , jag har fått be om hjälp för att skruva ihop IKEA-möbler och fixa annat hemma. Kan man inte slå , skaka eller blåsa på grejer för att få igång dom så brukar jag låta någon annan titta på det. Men på något fånigt sätt tar det emot att be om hjälp , man känner sig besvärlig så lite drar jag mig för det. Fast dom få gånger jag faktiskt lyckas fixa något känner jag mig väldigt stolt. Någon som känner igen sig?

Jag har länge tyckt att min cykel går så trögt. Det känns som om den bara blivit trögare och trögare att trampa och jag blir helt svettig efter en kortare cykeltur. Jag har tittat på den utan att hitta något och tänkt -äh jag får ju bra benmuskler iallafall. I morse ville den inte gå framåt alls. Då upptäckte jag att handbromsen ligger mot framhjulet. Alldeles själv och på egen hand lyckades jag faktiskt skruva bort handbromsen och det kändes som om jag fått en helt ny cykel. Tror inte jag ska våga mig på att fixa den , känns för krångligt och jag har ju fotbroms.

Sen jag flyttade till Uppsala cyklar jag ganska mycket. Staden är platt och liten så avstånden är korta och jobbiga backar få. Så det är perfekt att cykla som en stor del av stadens befolkning verkar göra. Även om jag kör bil också blir det mycket cyklande.

Nästan varje dag cyklar jag till och från skolan med min dotter. I Sverige är det lag på att alla under 15 år ska ha cykelhjälm så dottern och alla hennes kompisar har det. Ibland brukar jag tänka att jag borde föregå med gott exempel och ha hjälm åtminstone när jag cyklar med mina barn. Fast jag har aldrig använt cykelhjälm , äger ingen och känner mig inte så motiverad att köpa någon. Vad gör man av hjälmen när man går på stan? Har den på sig eller bär den under armen? Verkar jobbigt. Jag cyklar dessutom inte i några enorma hastigheter och har en vanlig treväxlad damcykel med cykelkorg. Fast det kanske ändå är oansvarigt av mig att inte föregå med gott exempel och ta på mig en cykelhjälm. Det sägs ju att barn gör som föräldrarna gör och inte som föräldrarna säger. Fast just mina barn har aldrig sagt något om att jag inte har hjälm.

Så vad säger ni som läser. Om man cyklar med barn under 15 år som har hjälm bör man själv ha cykelhjälm då? Varför eller varför inte ha cykelhjälm?

Den här bilden är ett par år gammal och jag har tidigare haft med den här på bloggen. Den föreställer järnvägsstationen här i Uppsala med galet mycket cyklar framför. Så där ser det jämt ut där och på många andra ställen här i stan. Uppsala är verkligen en stad där alla cyklar och det är extremt mycket cyklister överallt. Inte mig emot för jag tycker det är trevligt att cykla. Däremot kan jag ibland reta mig på cyklister när jag kör bil i stan. Det verkar vara en stor andel cyklister som cyklar för att dom inte har körkort och alltför många verkar inte så kunniga när det gäller trafikregler.

parmiddag

I övermorgon är det dags för parmiddagen jag skrev om för ett tag sen. Alltså tre par och jag. Föst kände jag mig lite som hon som blev över eller hon som aldrig hittar någon eller något sånt. Fast jag får ju ta med mig någon kille om jag träffar någon som dom sa när dom bjöd mig. Men jag tror det blir lika trevligt om jag kommer ensam som om det hade blivit om jag gått med någon. Det känns inte minsta jobbigt egentligen och under lång tid har jag gått ensam på alla tillställningar där många kommer i par utan att reflektera över det. Men det var ändå trevligt att få alla era uppmuntrande kommentarer när jag skrev inlägget om singel vs ensamstående Så stort tack! Jag kommer att få lika trevligt och äta lika god mat på söndag när jag kommer ensam som om jag hade kommit i par. Jag har lite svårt för parfixering. Man borde väl umgås väl med dom man gillar oavsett om dom är singlar eller inte. Även om man är tillsammans med någon måste man ju inte heller alltid göra allt tillsammans.

är ni bara tjejer som läser?

Jag är väldigt glad att jag får kommentarer på så gott som alla mina inlägg trots att ni är ganska få som läser den här bloggen. Det är jättekul att läsa era kommentarer och jag svarar på alla. Att diskutera med dom som läser känns lite som grejen med att blogga. Ändå är det en sak jag tänkt på. Det är i princip bara tjejer som kommenterar på den här bloggen. Är det inga killar som läser här eller är det så att dom killar som läser inte kommenterar? Inte för att det spelar någon roll om det är killar eller tjejer som läser. Tänkte att jag kör en gammal repris för att se vilka ni är och om det bara är tjejer som vågar ge sig till känna. Så om ni som läser här vill skriva en kort kommentar och berätta vilka ni är vore det jättekul. Berätta vad ni vill och lite eller mycket om er själva. Jag läser och uppskattar alla kommentarer och det går bra att kommentera anonymt också om man vill.

att köpa sexuella tjänster

En sak som slog mig när jag bodde i Madrid var att prostitutionen var så öppen. Det fanns några platser där det var gott om prostituerade och på vissa gator jag ofta gick i centrala delen av staden fanns det bland alla roliga affärer jag gillade att besöka en hel del sexklubbar. Som jag förstått är inte heller bordeller ovanliga i Spanien fast jag har aldrig sett någon. Jag ska väl säga att även i Sverige finns det ganska öppen prostitution. Under många år var jag ganska ofta tvungen att passera Göteborgs mest kända prostitutionsstråk men även om det var öppet där så var det betydligt färre kvinnor och inte lika öppet som i Madrid.

En gång när jag mannen och barnen var på väg till Madrids zoo promenerade vi genom en park. Mannen höll den då 4 åriga dottern i handen och jag och sonen gick några meter bakom och pratade. Vi passerade ett ställe med några ganska prostituerade som hade bara t-shirts och trosor. En hade inte ens trosor. Några män som såg ut som karikatyrer av hallikar stod bredvid tjejerna. Det var helg och ganska tidig förmiddag. Hon utan trosor gick fram till mannen som höll dottern i handen och erbjöd honom sina tjänster , hon var helt klart sluddrig och påverkad. Mannen blev väldigt chockad att barnen såg detta.

I min ungdom råkade jag två gånger få veta att svenska killar jag kände hade köpt prostituerade på resor i Asien. Typ man är ung , blir full , hamnar på strippklubb i Bangkok , blir ännu fullare och köper med sig en tjej hem. Jag minns att jag blev äcklad och chockad , speciellt den ena av dom var en ganska bra kompis till mig. Jag har själv varit i Bangkok men undvek medvetet stans mest kända prostituions- och sexklubbs-stråk för jag visste att det skulle göra mig så illa berörd.

Av en tillfällighet fick jag också reda på att en av min mans kollegor som jag tyckte mycket om på universitetet i Madrid hade besökt prostituerade. Här handlade det inte om någon nyfiken ungdom på resa utan en social och trevlig kille med ett bra och välbetalt jobb och som dessutom hade flickvän sen många år. Inte för att det spelar någon roll men den här mannen var varken svensk eller spanjor utan gästforskare från ett annat land. Att han dessutom köpt kvinnor med missbruksproblem från tredje världen billigt kändes långt ifrån okey. Han har alltid varit otroligt vänlig och trevlig mot mig och jag gillar honom mycket. Fast nu när jag vet det här känns det som om han har en syn på att det finns olika slags kvinnor. Såna som mig , den gifta tvåbarnsmamman som man respekterar och umgås med och andra man kan köpa för några hundra euro.

Jag oggilar prostitution men jag ogillar självklart inte dom som prostituerar sig. Däremot ogillar jag torskarna som köper deras tjänster. Jag vet att det även finns kvinnor som köper manliga prostituerade men det är inte lika vanligt men ändå lika förkastligt. Jag tycker att köper man en annan människans kropp indikerar det att man har en människosyn där det är okey att köpa och utnyttja en annan människas kropp och stödja en verksamhet som åtminstone jag tycker är tveksam och kanske stödjer man indirekt också trafficing och hallickar.

Eftersom prostitution är så utbrett i hela världen så finns det naturligtvis gott om köpare. Det syns inte vem som är en torsk , det kan vara den trevliga jobbarkompisen , grannen , pojkvännen , brorsan eller vem som helst. Om min pojkvän hade köpt prostituerade även om det var på en fylleresa i ungdomen skulle jag ha stora svårigheter att acceptera detta och jag skulle tycka att det sa en del om hans människosyn. Jag skulle troligen tycka det vore otroligt jobbigt om jag fick reda på det. Jag har aldrig varit i den situationen men tyckte det var tillräckligt jobbigt att veta att folk jag kände även ytligt gjort det.

Jag tycker inte prostitution är okey. Jag är ganska övertygad om att få väljer det sättet att försörja sig frivilligt. Man sitter knappast hos SYO-konsulenten och diskuterar att jag gillar ju sex och pengar så prostituerad kanske är något jag ska satsa på. Jag har svårt att köpa bilden av "den lyckliga horan".

En annan sak jag tycker är obergipligt när det gäller torskar är synen dom verkar ha på sex. Eller finns det olika typer av sex? En typ med flickvänner och en annan typ med prostituerade? Anser dom att det finns två olika sorters kvinnor , en sort man köper för sex och en annan sort man tar hem och presenterar för föräldrarna och kanske gifter sig med.

Alla längtar säkert efter sex och närhet ibland och tycker det är hur mysigt som helst. men är inte själva poängen att båda ska vara med på det , båda ska vara tända på varandra och helst ska det väl finnas någon typ av känslor för att det ska bli riktig bra? Även om kanske inte känslorna finns på samma sätt i ett one-night-stand som i ett förhållande så är båda tända på varandra, eller åtminstone tända i fyllan , och ibland kanske det leder till någon fortsättning. Fast nu kom jag ifrån ämnet. Är inte poängen med sex att det ska vara för att båda vill, är sugna på varnadra och njuter? Kan man verkligen få den känslan av att köpa sex hos en prostituerad?

föräldrar , barn och alkohol

I förrgår läste jag det här och tänkte att jag skulle skriva något. Fast jag vet inte riktigt vad jag ska skriva och jag har ingen lösning på problemet. I Sverige lever ca 385000 barn med en förälder som dricker. Det är vart femte barn bor i ett hushåll där en förälder dricker så mycket alkohol att det är riskfyllt. Värst är det bland de ensamstående papporna. De glömda barnen måste få mer stöd i förskolan och skolan, konstaterar Folkhälsoinstitutet i en ny rapport.

I dom fall föräldrarna har ett gravt missbruk ser och reagerar troligen omgivningen och myndigheter kopplas in. Men den stora majoriteten av alla som dricker för mycket klarar att hålla fasaden någorlunda uppe. Omgivningen kanske tycker att han eller hon dricker lite för mycket och lite för ofta blir lite för full på fester men han eller hon sköter ju sitt jobb och är en bra och engagerad förälder. Jag tror att vi alla känner eller vet om en eller ett par personer som dricker eller har druckit lite för mycket.

Många gånger finns kanske också en fru eller man som hjälper till att hålla fasaden uppe och ser till att omvärlden inte får veta hur mycket partnern egentligen dricker. Den som lever med en alkoholist blir många gånger medberoende och underlättar ofrivilligt missbrukarens fortsatta drickande.

Jag som har växt upp med föräldrar som dricker väldigt lite (jag har aldrig sett dom fulla men dom tar gärna ett glas vin till maten ibland) kan kanske inte förstå känslan av att ha ont i magen och vara orolig för att pappa eller mamma ska vara full när man kommer hem från skolan. Rädslan för att ta hem kompisar och rädslan att något ska hända pappa eller mamma på fyllan. Kort sagt det måste vara hemskt och inget barn skulle behöva växa upp så. Inget barn ska behöva se sina föräldrar fulla. Hemma hos dom cirka 385000 barn vars föräldrar har ett riskbruk finns det antagligen många vuxna som inte tror att deras vanor är ett problem för barnen. De tänker inte på att föräldrar inte behöver dricka speciellt mycket för att barnet ska tycka att det är obehagligt. Som att mamma börjar sluddra när hon pratar.

Visst kan man som förälder festa till ibland och bli riktigt full om man vill det men då bör barnen vara hos en barnvakt någon annanstans. Fast dyker behovet att festa till rejält upp lite väl ofta kanske man ska fundera lite över sitt beteende.
Alkoholism är en sjukdom och alkoholisten vill inte skada sina barn eller anhöriga när han eller hon dricker men ändå är det det som händer om och om igen. Trots att människor i åratal har påpekat för alkoholisten att han eller hon dricker för mycket förnekar han det in i det längsta. Så länge alkoholisten inte ser eller vill se att hans drickande är skadligt för honom och omgivningen är det nog väldigt svårt att få en ändring till stånd.

Förutom att barnen på olika sätt mår dåligt av föräldrars drickande drabbar en förälders missbruk dom ofta ekonomiskt. En stor del av inkomsten läggs på alkohol och krogbesök och sen finns det inte pengar kvar till utflykter till djurparken , badhuset , bio , nya kläder eller annat barnet vill göra och behöver. Även föräldrar med höga inkomster kan supa upp det mesta av lönen och familjen får leva oerhört knapert då alla pengar går till alkohol.

Jag har som sagt ingen lösning. Jag blev bara så berörd av artikeln att jag kände att jag ville skriva något. Kanske kan vi i omgivningen bli bättre på att se och hjälpa dom här barnen.

jag är själv inte nykterist även om jag dricker sällan och lite och är barnen med blir det ett max två glas vin till maten eller likande. Dom flesta svenskar dricker då och då alkohol och dom flesta kan göra det utan att barnen drabbas. Mitt inlägg var mer att peka på att tyvärr kan inte alla det och jag blev chockad och skrämd av att så många barn som 385000 lever med en förälder som missbrukar alkohol. Om man väl kommer till beslutet att sluta dricka när alkoholen blivit ett problem kommer det så klart att för många vara jobbigt men på sikt bli bättre för hela familjen. Jag har en kompis utan barn som är nykter alkoholist och han tyckte aldrig det var jobbigt utan snarare en befrielse att sluta dricka och omgivningen har bara kommpit med uppmuntran.

byta efternamn?

Jag fick mitt efternamn Sundqvist när jag gifte mig. Tanken att byta efternamn nu när jag inte längre är gift har inte riktigt slagit mig. Jag tyckte det var krångligt och tog tid att "komma in i" att man hade ett annat efternamn. Så behöver man ju förnya pass , körkort , bankkort och annat. Tar tid och kostar lite pengar. Så jag har inte varit så sugen att ändra efternamn igen även om man kanske borde det när man inte längre är gift. Eller jag vet inte. Borde man det?

Om jag byter så är ett alternativ att byta tillbaka till Hansson som jag hette innan. Det är min pappas efternamn så ett annat alternativ är att ta min mammas efternamn som är Rhann. Eller så hittar jag någon med ett snyggt efternamn som vill gifta sig med mig... Det är nog inte särskilt troligt att jag gifter mig inom en snar framtid och kanske inte heller så troligt att jag byter efternamn heller. Jag trivs ganska bra med Sundqvist men ibland tänker jag på namnbyte och tänkte lite på skoj kolla vad ni som läser tycker.

Vad ska jag heta i efternamn?
	Sundqvist
	Hansson
	Rhann
pollcode.com free polls

reklam eller inte?

För några dagar sen fick jag ett mail från någon firma som ville att jag skulle ha reklam på min gamla blogg. Den finns visserligen kvar på nätet men jag tror knappast den har så många besökare för jag har inte skrivit där på 1.5 år. Då och då har jag fått mail om att ha reklam på bloggen. Det är inte av någon princip jag inte har det utan mer för att med mitt blygsamma antal läsare tror jag inte det skulle ge så mycket pengar. En annan nackdel är att jag med reklam kanske skulle känna mig mer tvungen att skriva oftare och inte som nu bara strunta i bloggen när jag känner att idéerna tryter och lusten att blogga minskar.

Skulle jag ha reklam på bloggen vill jag också tjäna något mer än en extra fika i månaden. Jag vet inte exakt i kronor var min gräns skulle gå. Jag aldrig tänkt på min blogg som ett sätt att tjäna pengar och skulle inte vilja ha bloggen som yrke men ett extra tilskott på en tusenlapp eller två i månaden skulle jag troligen inte säga nej till. Fast som sagt ska man lyckas tjäna så mycket bör man nog ha betydligt fler läsare än jag har. Så min blogg fortsätter nog vara reklamfri även i framtiden.

Det vore kul om någon som tjänar pengar på sin blogg skulle kunna berätta hur ni gör och ungefär hur mycket ni tjänar. Så vore det kul att höra andra åsikter för eller emot reklam på bloggar och varför ni har valt att ha eller inte ha reklam på era bloggar.

barnfobi och barnuppfostran

Nej, du har verkligen inte barnfobi. Du älskar barn och kan inte få nog av vare sig dem eller deras föräldrars sällskap.


Jag gjorde det här fåniga testet som jag hittade. Resultatet blev väl inte direkt någon överraskning. Jag har alltid älskat barn och alltid velat ha egna och en del av mig kanske hade velat ha fler än dom två barn jag har. Om jag slapp vara gravid för det var inget jag tyckte var så toppenkul. Föda barn var väl inte heller så jättekul men absolut uthärdligt och pågick inte lika länge som graviditeten. Nu är det absolut inte för sent för mig att skaffa fler barn fast just nu skulle det inte vara så lägligt. Hur det blir i framtiden kan man ju inte veta fast det troliga är att jag är nöjd med två barn. Hade jag inte fått barn så hade jag nog inte bara känt att jag missat något av livet utan att något hade tagits från mig. Jag har full respekt för alla som inte vill ha barn , jag känner flera och jag tycker att alla ska göra som dom vill, men för mig skulle ett liv utan barn varit otänkbart.

Nu tänkte jag inte skriva om mig och mina barn , hur kul det är med barn och hur mycket jag gillar att ha egna.

En sak som alla som får barn märker är att man översvämmas av goda råd både från folk i närheten och i tidningar. För kvinnor börjar det redan under graviditeten. Alla verkar plötsligt vara experter på graviditeter och sen barnuppfostran. Till och med okända människor kan komma fram på stan med råd. Jag drack kaffe under båda mina graviditeter och fick aldrig höra att det var fel. En gång på ett fik så kom en kvinna fram och hade en hel del synpunkter på att jag som gravid satt och hällde i mig kaffe. På henne lät det nästan som om jag satt och halsade ur en flaska vodka.

Fast på det stora hela har jag nog varit väldigt förskonad från allt för jobbiga råd. Kanske var det som värst innan jag hade fått veta att min son var autistisk. Jag anade att något var fel men vi hade inte ännu kommit till utredning och diagnos. Han var fyra år när han fick sin diagnos. Ibland när han uppförde sig konstigt tyckte folk att det var oss föräldrar det var fel på och att han var ouppfostrad. Fick faktiskt en utskällning och hemska anklagelser när den tvååriga sonen utan förvarning började storgrina på ICA. Också det av en okänd dam.

När det gäller barnuppfostran finns det så många experter och så mycket som är rätt och fel. Som förälder vill man ju sitt barns bästa och kan ofta bli förvirrad av alla råd som ibland är motsägelsefulla. Jag tror man ska lyssna på en del råd men sålla bort en hel del. Så ska man i första hand använda sunt förnuft och gör det man själv känner är bäst för barnet. För det är ändå föräldrarna som är experter på sitt eget barn.

Även om det finns hemska föräldrar som aldrig borde skaffat barn så är dom flesta föräldrar inga dåliga föräldrar utan dom vill sitt barns bästa. Många gånger kanske det klagas för mycket på föräldrar och på småsaker. Istället borde alla föräldrar som kämpar på och försöker göra det bästa för sina barn dränkas i beröm och uppmuntran.

Jag har hört en del som innan dom skaffade barn sa att så och så skulle dom aldrig göra. Deras barn skulle bara leka med pedagogiska träleksaker , bara se på TV en halvtimme om dagen , dom skulle läsa tillsammans minst en timme om dagen , alltid äta ekologiskt och alltid från alla delar av kostcirkeln och några besök på McDonalds eller pizzerior skulle inte förekomma. I praktiken blir det sällan så för någon...

Om man ska generalisera så är det ofta dom som själva inte har barn som kommer med dom mest kritiska kommentarerna och har flest råd i barnuppfostringsfrågor. Fast inte bara. Jag minns när jag själv jobbade på dagis vilket snack det kunde vara i personalrummet om hur vissa barn och deras familjer var. Egentligen var det bra och vanliga familjer så det var bara småsaker det gnälldes om.

Sen ska jag själv erkänna att när jag får veta att ett barn beter sig konstigt på något sätt så undrar jag hur det är i den familjen. Jag har faktiskt haft misstankar om ett barn som gjort att jag funderat på att göra en anmälan så socialen kollar upp familjen. Fast jag misstänker att i det fallet är nog anmälan redan gjord av någon annan. Har även undrat lite över ett annat barn jag knappt känner men kanske inte att det nödvändigtvis är något med familjen utan att han mår dåligt på något sätt. Det här är ju lite känsligt att skriva för mycket om men den här typen av funderingar känner säkert många igen.

Hur som helst jag är övertygad om att dom flesta föräldrar är jättebra och gör sitt bästa. Så jag tycker man ska tänka sig lite för innan man oombedd kommer med råd och lägger sig i hur dom ska uppfostra sina barn. Som föräldrer känner man sig ofta otillräcklig utan att man egentligen skulle behöva göra det. Men man ska nog inte ha så höga krav på hur allt ska vara. Det kan vara skönt att sänka på kraven , strunta i dammråttor och kostcirkeln och bara vara och ha mysigt tillsammans.

barnkalas

Jag brukar inte skriva så mycket om vad jag gör på dagarna här. Mest för att jag inte gör så spännande saker. Kan inte heller riktigt se hur intressant det skulle vara att berätta om att jag fikar med någon , går på fest , går på krogen och fixar ett oseriöst hångel mot någon bardisk eller vad det kan vara. Inte ens bröllop och begravningar har blivit nämnda under tiden jag bloggat. Fast det här är inte någon regel. Ibland skriver jag sånt jag gör , nämnde ju till exempel nyligen en middag med bara par som jag ska på om en och en halv vecka.

Tidigare skrev jag också att jag skulle ha barnkalas för min sjuåring. Hon fyller i början av augusti när det är sommarlov och svårt att få hela klassen att komma. Så i söndags kom vi äntligen till skott och hade kalas med klassen och två andra kompisar. 12 sjuåringar! Hur kul som helst. Jag skulle vara lektant men dom var inte så intresserad av mina lekar. Mest nyfikna på dotterns rum och leksaker. Så vi åt korv och tårta och var ute och hade skattjakt efter godispåsar. Fiskdamm som jag tänkte fick jag höra var för små barn , såna som kanske är 5 eller 6 år sa sjuåringen. Så lekte vi ute en stund.

Mamman och lillebror till en av dotterns vänner var kvar under hela kalas och eftersom barnen lekte så bra satt vi och drack kaffe och åt godis. Lillebror är egentligen 4 månader en föddes 3.5 månader för tidigt så han är bara en månad. Han vägde bara 789 gram och var bara 34 centimeter när han föddes. Dom låg länge på sjukhus men han klarade sig utan men och är en jättegullig, charmig och pigg kille som jämt skrattar och tittar koncentrerat på mig med sina stora vackra ögon varje gång jag håller honom. Ibland försöker han också komma åt mina bröst som inte har någon mjölk till honom. Han har massor var mörkt ostyrigt hår som står åt alla håll och är farligt söt. Man blir smått bebis-sugen av att vara med honom. Eftersom hans föräldrar (speciellt hans mamma) har blivit bra kompisar till mig på grund av att våra döttrar leker så mycket träffar jag honom ofta. Det är så kul att ha bebisar i närheten och se hur dom växer och utvecklas även om jag i maj när han föddes var lite orolig och stressad att allt skulle gå bra när han kom femton veckor för tidigt.

Hur som helst jag överlevde barnkalaset. Tyckte det var så kul att jag mer än gärna har fler. Det var maskerad och själv var jag och dottern utklädda till katt. På kalaset fanns cowboys , spöken , prinsessor , hundar , leoparder, skelett , häxor och annat kul. Den lilla bebisen var också utklädd , till dalmatiner. Hur söt som helst.

Både jag och dottern var mycket nöjda med kalaset. Min son ville dock inte vara med på kalas med sjuåringar så han var hos mina föräldrar några timmar och hade haft kul. Varit ute och plockat svamp i skogen och ätit favoritmaten kyckling.

Så Johanna ursäkta att du inte fick någon inbjudan. Men du bor en bit bort och jag vet att du har mycket att göra just nu. Fast du får väldigt gärna komma och vara lektant och gulla med min favoritbebis på nästa kalas för jag ska definitivt ha fler kalas. Det vara bara så kul! Så Johanna även om du inte kommer på kalas så är du såklart välkommen , min dotter har bara träffat dig två gånger men gillar dig jättemycket för ni har ju samma filmsmak. Hon glömmer vad du heter så oftast blir det flickan som också älskar Amelie Men välkommen att vara lektant på kalas!

singel eller ensamstående?

Läste nyligen en krönika i en föräldrartidning av programledaren Tilde de Paula som fick mig att tänka på att två olika ord för samma fenomen kan ge helt olika associationer. För att citera Tilde:

"Singel och ensamstående är inte samma sak.
En singel är en glad tjej på höga klackar med läppglans.
En ensamstående är en trött kvinna på gränsen till ett sammanbrott.
En singel har ett rikt socialt liv.
En ensamstående har ett socialt liv som sträcker sig till föräldramöten.
En singel är stark. Fri. Och Lycklig.
En ensamstående har ansträngd ekonomi, känner sig otillräcklig, sliter och släpar."

Jag tycker nog att hon har en poäng med sitt resonemang och det finns säker andra exempel på ord för samma fenomen där det ena ordet är mer positivt laddat och det andra har en mer negativ klang.

Just det här fick mig att tänka på en middag jag snart ska gå på. Jag känner inte dom andra på middagen så bra men vet att det blir jag och några gifta par. Säkert trevliga trevliga människor och jag skulle inte tro att någon reagerar på att jag kommer ensam. Paret som har middagen är svensk-thailändskt och hon lagar den mest underbara thai-mat och det blir säkert väldigt trevligt.

Trots att jag vet att det är fånigt känner en liten del av mig som jag är någon sorts loser i sällskapet. Fick till och med frågan att om jag träffar någon så kan jag så klart ta med honom. Så visst jag kan ju ta med barnens pappa , en kompis eller en granne eller ta på min vigselring och säga att tyvärr kunde inte min man komma ikväll. Fast naturligtvis skulle jag aldrig göra något så fånigt. Så mycket loser känner jag mig inte. Jag är också övertygad om att dom andra som kommer är trevliga och ingen kommer att sitta och förhöra mig om varför jag kommer ensam, om det finns någon pojkvän , om jag inte klarar av förhållanden och aldrig kommer att träffa någon och sånt som man bara ser i filmer av typen Bridget Jones dagbok. Inte heller kommer dom att ha tagit dit en manlig singel-ensamstående i lämplig ålder som dom försöker para ihop mig med. Sånt hör nog också mest hemma i filmer eller åtminstone inte bland folk jag känner.

Jag har tidigare varit på och haft tillställningar när jag har varit en del av ett par och det har varit singlar-ensamstående där och jag har aldrig reflekterat över det. Inte heller har jag tyckt det varit något fel på mina singel-ensamstående kompisar när jag inte var det. Så det här är bara en fånig tanke som dykt upp hos mig och egentligen ägnar jag den inte så mycket tid att den borde få ett blogginlägg. Det här skulle handla om olika ord med samma betydelse men med olika associationer men blev istället ett väl personligt inlägg om funderingar som säkert många känner igen från något tillfälle.

Jag är övertygad om att det kommer att bli väldigt trevligt och mycket god mat och jag kommer inte att känna mig det minsta som en loser när jag väl sitter på middagen. Det är bara en fånig tanke som flyktig slagit mig nu. Om man ska generalisera så tror jag en hel del personer som går ensamma på tillställningar med enbart par har känt sig fel och malplacerade många gånger trots att omgivningen inte tänkt den tanken. Om jag ska generalisera ännu mer så tror jag att kvinnor som går ensamma på en sån middag oftare känner sig som losers än män i samma situation.

Fast jag kan ha helt fel. Säg gärna emot mig då. Naturligtvis går det också bra att hålla med om ni gör det. Det här är ju bara lösa tankar om ett problem som inte ens är något problem egentligen. Jag ska ha en trevlig kväll med trevliga människor och äta god mat. Det blir inte mindre trevligt för att jag går dit ensam.

Här finns Tilde de Paulas krönika att läsa