Tolken har dragit igång månadens inlägg igen. Känner du för att vara med är det bara att gå in och länka på hennes sida. Vi skriver ett inlägg på något tema vi själva bestämmer den 20 de varje månad. Idag ska det handla om att vara en "bra" invandrare.
När jag bodde i Madrid så tycker jag nog själv att jag var en bra invandrare om man menar hur integrerad jag var. Jag hade nästan bara spanska vänner , pratade bra spanska och fann mig bra till rätta och mina barn gick dessutom i spanska skolor. Fast att vara svensk i Spanien är ganska lätt. Skillnaden mellan länderna är inte så stora och man blir väl mottagen och accepterad överallt vilket jag tror inte är helt lätt för alla invandrare i Spanien. Jag kunde dessutom spanska innan jag kom till Madrid.
En stor skillnad mellan mig i Madrid och många andra invandrare är att jag flyttade frivilligt och mitt gamla hemland låg kvar och jag kunde återvända på besök eller för gott när jag hade lust. Jag var inte tvingad att flytta till ett annat land på grund av krig , svält , förtryck , miljökatastrofer eller annat. Det blir så klart en helt annan sak att komma till ett annat land om man inte gör det frivilligt. Dessutom är Spanien ett västeuropeiskt land som trots allt är ganska likt Sverige och dom olikheter som finns är inte så knepiga att leva med.
Trots att jag kunde spanska och tidigare hade bott och pluggat i Spanien så det kändes inte som ett helt nytt land för mig så tror jag det är en viss skillnad om man som jag flyttar med svensk familj eller bosätter sig där och bildar familj med en spanjor. Min svenska man fick ett jobb i Madrid så vi flyttade hela familjen. Vi var ju båda utlänningar och kände ingen när vi kom. Hade jag träffat en spansk man hade jag ju delvis haft en spansk familj och via honom snabbt fått spanska vänner. Då hade jag dessutom troligen talat spanska även hemma vilket vi sällan gjorde när vi var själva i familjen utan mest när vi umgicks med spanska vänner. Man får också via en spansk make en naturlig inkörsport till det nya landet , han vet vilken myndighet eller vilket företag man ska vända sig till i olika situationer. Man kan ju jämföra med en invandrare som kommer till Sverige för att han/hon träffat en svensk. Jag tror att många svenskar i allmänhet uppfattar en sån invandrare som mer "integrerad" och "försvenskad" än en invandrare som kommer till Sverige med sin familj från hemlandet.
Generellt sätt så tycker jag att en viss form av anpassning som att lära sig språket och ta efter vissa vanor i sociala sammanhang och i jobb-sammanhang underlättar om man är invandrare. Men man ska naturligtvis inte släppa helt på sin egen kultur och det är väl okey att inte alla är lika i ett mångkulturellt land utan vi respekterar varandras olikheter. När jag bodde i Madrid levde jag väldigt spanskt eller anpassade mig efter det spanska med språk vanor och sånt men jag kände mig ändå väldigt svensk. Jag åkte regelbundet till IKEAs mataffär för att köpa svenskt godis , knäckebröd och annan svensk mat även om jag säkert hade klarat mig utmärkt utan svensk mat. Fast svensk saltlakrits har jag svårt att klara mig utan i längden.
Inspirerad av en kompis skrev jag för några dagar sen ett inlägg om att känna sig helt hemma i ett nytt land Läs gärna det också.
Visar inlägg med etikett månadens inlägg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett månadens inlägg. Visa alla inlägg
söndag, april 20, 2008
tisdag, december 25, 2007
månadens inlägg - julen
Jag skulle ha knåpat ihop ett månadens inlägg om julen. Men det har inte riktigt blivit av. Så jag tänkte göra en lat variant så här fem dagar för sent. Jag har skrivit lite om spansk jul här och lite allmänt om stressen kring jul här om någon är intresserad av att läsa. Vet inte om jag kommer på så mycket mer att skriva om julen och den är snart över. Nu börjar mellandagsrean (som jag tror att jag ska undvika i år), sen nyår och sen blir det vanlig vardag igen. Ganska skönt med helger men också skönt när dom är över och det blir lite mer som vanligt igen. Så istället för att skriva något lägger jag upp några nytagna bilder på julbelysning i Madrid. Känns nästan som om jag fuskar lite... Så även om julbilder börjar kännas lite uttjatat så var bilderna från Madrid fina så jag ville gärna få med dom här.
onsdag, november 21, 2007
månadens inlägg - svenskhet
Det är lite svårt att sätta fingret på vad som är svenskhet och vad som gör en människa svensk. Förmodligen handlar det mest om en känsla , att man känner sig svensk. Men om man ska generalisera , och det är ju kul ibland, finns det säkert vissa drag som är typiskt svenska. Till exempel är det vanligare att man tassar runt i stumplästen i ett svenskt hem än i ett spanskt hem.
Fast min första tanke om typiskt svenska fenomen är att "vilja vara i fred" och att "inte störa". Den typiska svensken tycker det är skönt att vara i fred. Man bor gärna själv, få huvudstäder har så många ensamhushåll som Stockholm, och efter jobbet/skolan vill man vara ifred hemma. Det känns nästan jobbigt att man måste gå på den där födelsedagfesten på lördag. Utlänningar jag har pratat med som har pluggat eller jobbat en tid i Sverige tycker det är märkligt att man nästan aldrig går och fikar, tar en öl eller liknande med jobbet eller klassen. När arbets/skol dagen är slut går alla hem till sig. Man vill heller inte störa. Man drar sig för att ringa och att bara åka förbi och ringa på någons dörr är i stort sett tabu. En spanjorska som bott i Sverige berättade för mig att om en bekant till henne råkade ut för något (hon tog dödsfall i familjen som exempel) då är det självklart att man ringer och hör hur det är. Här tyckte hon att svenskar var märkliga som inte ville störa utan på sin höjd skickade ett sms.
En annan sak som känns typiskt svensk är att svenskarna är folket som är två. Sommarsvensken och vintersvensken. Sommarsvensken springer genom gröngräset på brunbrända ben med solblekt hår och ler mot sin omgivning. När det är sommar ska det vara fest (gärna grillfest) och man ska umgås , vara glad och livet är lätt och roligt att leva. Så plötsligt i oktober sker en förvandling. Vintersvensken traskar fram på regniga gator och undviker att möta förbipasserandes blickar. Vintersvensken är fåordig och betraktar allvarligt omgivningen. Det är bara på sommaren svensken "verkligen lever".
Att gnälla över hur tråkiga och "lagom" svenskar är känns också som typiskt svenskt. Att ordet osvensk har en positiv klang är nog något unikt för Sverige. Ingen amerikan skulle frivilligt och glatt kalla sig oamerikansk. Lika konstigt är det för en japan eller spanjor att kalla sig ojapansk eller ospansk. Vi vill inte vara tråkiga och äta typisk svensk mat som pölsa och kalops utan föredrar sushi och tacos. Hellre tapas än falukorv och hellre tzatsiki och curry än brunsås. Fast naturligtvis har vi mattraditioner också som kräftkalas , surströmmingsskivor, få skulle nog kunna tänka sig julen utan julskinka , glögg , pepparkakor och julmust, på midsommar ska det ätas sill o.s.v.
Det jag uppskattade med Sverige när jag bodde utomlands var att saker fungerar väldigt smidigt. Man behöver inte stå timmar i kö , skickas mellan olika ställen och fylla i mängder av blanketter för att få ett ärende fixat. Sen var det känslan av att människor i Sverige har liknande bakgrund som jag. Vi har gått i samma skolsystem , sett samma barnprogram , ätit saltlakrits och pratar samma språk.
En positiv sak med svenskar är att många är relativt beresta och har bra koll på vad som händer omvärlden. Så tror jag eller vill iallafall tro att solidaritet med svaga, utsatta grupper i Sverige och världen och viljan att hjälpa är relativt stor i Sverige och rasismen är relativt liten. Men det kanske är fel och bara min förhoppning hur det borde vara.
Jag har väldigt svårt för det svenska klimatet med dom långa , mörka och kalla vintrarna. Det känns som det är långt mellan människor och lite ensamt att leva i Sverige. Just nu bor jag här men jag är inte säker på att jag alltid vill göra det. Dyker det upp någon möjlighet att flytta utomlands igen skulle jag nog gärna flytta , åtminstone några år. Fast jag kommer nog aldrig att känna mig som annat än svensk och vill nog inte göra det heller.
Flera inlägg i kedjan finns här
Fast min första tanke om typiskt svenska fenomen är att "vilja vara i fred" och att "inte störa". Den typiska svensken tycker det är skönt att vara i fred. Man bor gärna själv, få huvudstäder har så många ensamhushåll som Stockholm, och efter jobbet/skolan vill man vara ifred hemma. Det känns nästan jobbigt att man måste gå på den där födelsedagfesten på lördag. Utlänningar jag har pratat med som har pluggat eller jobbat en tid i Sverige tycker det är märkligt att man nästan aldrig går och fikar, tar en öl eller liknande med jobbet eller klassen. När arbets/skol dagen är slut går alla hem till sig. Man vill heller inte störa. Man drar sig för att ringa och att bara åka förbi och ringa på någons dörr är i stort sett tabu. En spanjorska som bott i Sverige berättade för mig att om en bekant till henne råkade ut för något (hon tog dödsfall i familjen som exempel) då är det självklart att man ringer och hör hur det är. Här tyckte hon att svenskar var märkliga som inte ville störa utan på sin höjd skickade ett sms.
En annan sak som känns typiskt svensk är att svenskarna är folket som är två. Sommarsvensken och vintersvensken. Sommarsvensken springer genom gröngräset på brunbrända ben med solblekt hår och ler mot sin omgivning. När det är sommar ska det vara fest (gärna grillfest) och man ska umgås , vara glad och livet är lätt och roligt att leva. Så plötsligt i oktober sker en förvandling. Vintersvensken traskar fram på regniga gator och undviker att möta förbipasserandes blickar. Vintersvensken är fåordig och betraktar allvarligt omgivningen. Det är bara på sommaren svensken "verkligen lever".
Att gnälla över hur tråkiga och "lagom" svenskar är känns också som typiskt svenskt. Att ordet osvensk har en positiv klang är nog något unikt för Sverige. Ingen amerikan skulle frivilligt och glatt kalla sig oamerikansk. Lika konstigt är det för en japan eller spanjor att kalla sig ojapansk eller ospansk. Vi vill inte vara tråkiga och äta typisk svensk mat som pölsa och kalops utan föredrar sushi och tacos. Hellre tapas än falukorv och hellre tzatsiki och curry än brunsås. Fast naturligtvis har vi mattraditioner också som kräftkalas , surströmmingsskivor, få skulle nog kunna tänka sig julen utan julskinka , glögg , pepparkakor och julmust, på midsommar ska det ätas sill o.s.v.
Det jag uppskattade med Sverige när jag bodde utomlands var att saker fungerar väldigt smidigt. Man behöver inte stå timmar i kö , skickas mellan olika ställen och fylla i mängder av blanketter för att få ett ärende fixat. Sen var det känslan av att människor i Sverige har liknande bakgrund som jag. Vi har gått i samma skolsystem , sett samma barnprogram , ätit saltlakrits och pratar samma språk.
En positiv sak med svenskar är att många är relativt beresta och har bra koll på vad som händer omvärlden. Så tror jag eller vill iallafall tro att solidaritet med svaga, utsatta grupper i Sverige och världen och viljan att hjälpa är relativt stor i Sverige och rasismen är relativt liten. Men det kanske är fel och bara min förhoppning hur det borde vara.
Jag har väldigt svårt för det svenska klimatet med dom långa , mörka och kalla vintrarna. Det känns som det är långt mellan människor och lite ensamt att leva i Sverige. Just nu bor jag här men jag är inte säker på att jag alltid vill göra det. Dyker det upp någon möjlighet att flytta utomlands igen skulle jag nog gärna flytta , åtminstone några år. Fast jag kommer nog aldrig att känna mig som annat än svensk och vill nog inte göra det heller.
Flera inlägg i kedjan finns här
lördag, oktober 20, 2007
månadens inlägg - fördomar
Temat för månadens inlägg den här gången (ett kedjeinlägg som ett gäng bloggare skriver den 20:de varje månad) är fördomar. 1965 höll dåvarande statsministern Olof Palme ett radiotal om fördomar. Senare tonsatte gruppen Latin Kings talet. Jag tycker det här talet är lysande så jag väljer att lägga in Latin Kings video för den som vill lyssna och under den texten till talet.
"Demokratin är fast förankrad här i landet. Vi respekterar de grundläggande fri- och rättigheterna. Grumliga rasteorier har aldrig vunnit fotfäste. Vi betraktar oss gärna som fördomsfria och toleranta.
Men så enkelt är det ändå inte. Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enklare ursprung. Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart – rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt.
En människas hudfärg, ras, språk och födelseort har ju ingenting med mänskliga kvalitéer att göra. Att gradera människor med sådan måttstock står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde. Men den är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen: på arbetsplatsen, i sällskapslivet, i konkurrensen om flickan eller pojken.
Därför ligger fördomen alltid på lur, även i ett upplyst samhälle. Den kan blossa ut i ett stickord, en obetänksam replik, en nedrighet i det lilla. Kanske menar den som handlar inte så illa. Men för den som träffas kan det riva upp sår som aldrig läks. De flesta av oss människor har ett behov att hävda oss gentemot andra. Och då står fördomen mot den avvikande – utlänningen, främlingen – till förfogande som en sista skans."
"Demokratin är fast förankrad här i landet. Vi respekterar de grundläggande fri- och rättigheterna. Grumliga rasteorier har aldrig vunnit fotfäste. Vi betraktar oss gärna som fördomsfria och toleranta.
Men så enkelt är det ändå inte. Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enklare ursprung. Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart – rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt.
En människas hudfärg, ras, språk och födelseort har ju ingenting med mänskliga kvalitéer att göra. Att gradera människor med sådan måttstock står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde. Men den är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen: på arbetsplatsen, i sällskapslivet, i konkurrensen om flickan eller pojken.
Därför ligger fördomen alltid på lur, även i ett upplyst samhälle. Den kan blossa ut i ett stickord, en obetänksam replik, en nedrighet i det lilla. Kanske menar den som handlar inte så illa. Men för den som träffas kan det riva upp sår som aldrig läks. De flesta av oss människor har ett behov att hävda oss gentemot andra. Och då står fördomen mot den avvikande – utlänningen, främlingen – till förfogande som en sista skans."
torsdag, juni 21, 2007
månadens inlägg - tvåspråkighet
Precis som förra månaden är jag sen med mitt månadens inlägg. Har haft besök från Japan och även gjort lite annat som gjort att bloggen inte fått så mycket uppmärksamhet.
Tvåspråkighet som är månadens tema tycker jag är väldigt intressant och skulle kunna skriva hur mycket som helst om. Jag har läst flera av dom andras inlägg och dom har varit mycket intressanta och välskrivna.
Ni som läser här regelbundet vet att jag ofta tjatar om att jag inte vill att mina barn ska tappa spanskan som dom trots allt lärde sig ganska bra när vi bodde i Spanien och dom gick i spansk skola. Tyvärr har dom tappat en del sen vi flyttade tillbaka till Sverige men dom pratar fortfarande en hel del och förstår väldigt mycket. Nu tänkte jag inte skriva om mina barn utan skriva ett mer allmänt inlägg.
Jag vet inte hur forskarna definierar tvåspråkighet eller när man kan ett språk. Ska man inte använda språket i sitt arbete som till exempel tolk , översättare , språklärare eller något annat behöver man faktiskt inte prata så perfekt. Huvudsaken är att man kan kommunicera med andra människor , göra sig förstådd och förstå dom. Om uttalet eller grammatiken är lite si och så spelar väl egentligen ingen roll om man bara sitter och pratar och har trevligt.
Dom allra flesta svenskar som inte är lastgamla pratar utmärkt engelska. Generellt är vi svenskar bättre på engelska än dom flesta andra folk som inte har engelska som modersmål. Ändå är det som om många svenkar har komplex för sin engelska och många andra vill mästra med sin. När jag i min ungdom (nåja ungdom och ungdom men jag var yngre än idag iallafall ) pluggade spanska i Sevilla i södra Spanien blev det mycket umgänge med andra språkstudenter från hela världen och eftersom dom flesta av oss var nybörjare på spanska blev det mycket engelska. Svenskarna var den grupp som pratade bäst engelska av alla som inte hade det som modersmål. Ändå höll många svenskar på och korrigerade varandras uttal , trots att det bara var småfel och ingen engelskspråkig missförstod eller korrigerade. Svenskarna kunde också gräma sig över att dom inte hittade ett ord på engelska. Ganska fånigt att kunna sitta och prata obehindrat i en timme och sen bli upprörd och älta att man inte kommer på vad rivjärn eller något heter på engelska.
Ibland när någon använde en fullt begriplig synonym när det kanske egentligen fanns ett något bättre eller tydligare ord kom gärna en svensk och skulle rätta. En gång hörde jag till och med en kille säga att han inte kunde förstå när en tjej använde en synonym som inte var helt perfekt men fullständigt begriplig för dom från England och USA som var i rummet. Den svenska killen sa att om du använder det ordet har jag svårt att förstå , använd istället det här ordet.
Inga andra icke-engelskspråkiga personer höll på och rättade minsta småfel. Svenskarna i Sevilla kunde bete sig lite så här när det gällde spanska också men den var vi ju alla nybörjare i så där var det mer okey att göra fel och vi gjorde ju alla en massa felsägningar. Engelska skulle man kunna prata perfekt.
Kanske hade jag lite otur i Sevilla men jag tycker mig ha sett det här eller iallafall såna här tendenser när det gäller svenskar och engelska även i andra sammanhang. Det verkar som om många svenskar inte vill prata främmande språk, i synnerhet inte engelska , om det inte är helt perfekt uttalsmässigt och grammatiskt. Många är på något märkligt sätt rädda att göra fel och kanske då tror att dom ska uppfattas som korkade. Tyvärr går det ju inte att lära sig ett språk utan att prata och i början är det oundvikligt att göra en massa misstag men det brukar aldrig vara något problem ofta leder det istället till skratt , man får en kul historia att berätta och man lär sig hur man ska säga till nästa gång.
Svenskar som kan ett språk bra , då i synnerhet engelska, verkar gå in för att rätta andra svenskar så mycket som möjligt med en ofta ganska jobbig besserwisser-attityd.
Nu generaliserar jag naturligtvis. Jag är inte själv sån här och säkert inte du som läser heller. Jag tror också att även om beteendet är relativt vanligt så är det något dom flesta , men inte alla, växer i från när dom blir äldre och förhoppningsvis klokare och mer ödmjuka.
Väldigt många svenskar är så bra på engelska att vi skulle kunna kalla oss ett tvåspråkigt folk oavsett hur forskarna definierar tvåspråkighet och trots att vi då och då gör misstag. Dom flesta kan obehindrat följa en film , läsa en bok eller tidning , skriva ett mail och ha ett samtal på engelska. Naturligtvis ligger inte engelskan lika när som svenskan men det borde inte vara en definition på tvåspråkighet. Dom jag känner som har växt upp med flera språk brukar alltid säga att ett av språken ligger dom närmast.
Läs flera månadens inlägg hos Carin , Anna i Malaga , Barajagjohanna
, Agnes , Haydee
Tolken , Jove , Pumans dotter
Tvåspråkighet som är månadens tema tycker jag är väldigt intressant och skulle kunna skriva hur mycket som helst om. Jag har läst flera av dom andras inlägg och dom har varit mycket intressanta och välskrivna.
Ni som läser här regelbundet vet att jag ofta tjatar om att jag inte vill att mina barn ska tappa spanskan som dom trots allt lärde sig ganska bra när vi bodde i Spanien och dom gick i spansk skola. Tyvärr har dom tappat en del sen vi flyttade tillbaka till Sverige men dom pratar fortfarande en hel del och förstår väldigt mycket. Nu tänkte jag inte skriva om mina barn utan skriva ett mer allmänt inlägg.
Jag vet inte hur forskarna definierar tvåspråkighet eller när man kan ett språk. Ska man inte använda språket i sitt arbete som till exempel tolk , översättare , språklärare eller något annat behöver man faktiskt inte prata så perfekt. Huvudsaken är att man kan kommunicera med andra människor , göra sig förstådd och förstå dom. Om uttalet eller grammatiken är lite si och så spelar väl egentligen ingen roll om man bara sitter och pratar och har trevligt.
Dom allra flesta svenskar som inte är lastgamla pratar utmärkt engelska. Generellt är vi svenskar bättre på engelska än dom flesta andra folk som inte har engelska som modersmål. Ändå är det som om många svenkar har komplex för sin engelska och många andra vill mästra med sin. När jag i min ungdom (nåja ungdom och ungdom men jag var yngre än idag iallafall ) pluggade spanska i Sevilla i södra Spanien blev det mycket umgänge med andra språkstudenter från hela världen och eftersom dom flesta av oss var nybörjare på spanska blev det mycket engelska. Svenskarna var den grupp som pratade bäst engelska av alla som inte hade det som modersmål. Ändå höll många svenskar på och korrigerade varandras uttal , trots att det bara var småfel och ingen engelskspråkig missförstod eller korrigerade. Svenskarna kunde också gräma sig över att dom inte hittade ett ord på engelska. Ganska fånigt att kunna sitta och prata obehindrat i en timme och sen bli upprörd och älta att man inte kommer på vad rivjärn eller något heter på engelska.
Ibland när någon använde en fullt begriplig synonym när det kanske egentligen fanns ett något bättre eller tydligare ord kom gärna en svensk och skulle rätta. En gång hörde jag till och med en kille säga att han inte kunde förstå när en tjej använde en synonym som inte var helt perfekt men fullständigt begriplig för dom från England och USA som var i rummet. Den svenska killen sa att om du använder det ordet har jag svårt att förstå , använd istället det här ordet.
Inga andra icke-engelskspråkiga personer höll på och rättade minsta småfel. Svenskarna i Sevilla kunde bete sig lite så här när det gällde spanska också men den var vi ju alla nybörjare i så där var det mer okey att göra fel och vi gjorde ju alla en massa felsägningar. Engelska skulle man kunna prata perfekt.
Kanske hade jag lite otur i Sevilla men jag tycker mig ha sett det här eller iallafall såna här tendenser när det gäller svenskar och engelska även i andra sammanhang. Det verkar som om många svenskar inte vill prata främmande språk, i synnerhet inte engelska , om det inte är helt perfekt uttalsmässigt och grammatiskt. Många är på något märkligt sätt rädda att göra fel och kanske då tror att dom ska uppfattas som korkade. Tyvärr går det ju inte att lära sig ett språk utan att prata och i början är det oundvikligt att göra en massa misstag men det brukar aldrig vara något problem ofta leder det istället till skratt , man får en kul historia att berätta och man lär sig hur man ska säga till nästa gång.
Svenskar som kan ett språk bra , då i synnerhet engelska, verkar gå in för att rätta andra svenskar så mycket som möjligt med en ofta ganska jobbig besserwisser-attityd.
Nu generaliserar jag naturligtvis. Jag är inte själv sån här och säkert inte du som läser heller. Jag tror också att även om beteendet är relativt vanligt så är det något dom flesta , men inte alla, växer i från när dom blir äldre och förhoppningsvis klokare och mer ödmjuka.
Väldigt många svenskar är så bra på engelska att vi skulle kunna kalla oss ett tvåspråkigt folk oavsett hur forskarna definierar tvåspråkighet och trots att vi då och då gör misstag. Dom flesta kan obehindrat följa en film , läsa en bok eller tidning , skriva ett mail och ha ett samtal på engelska. Naturligtvis ligger inte engelskan lika när som svenskan men det borde inte vara en definition på tvåspråkighet. Dom jag känner som har växt upp med flera språk brukar alltid säga att ett av språken ligger dom närmast.
Läs flera månadens inlägg hos Carin , Anna i Malaga , Barajagjohanna
, Agnes , Haydee
Tolken , Jove , Pumans dotter
tisdag, maj 22, 2007
månadens inlägg - en resa
Vi är ett gäng bloggare som varje månad den 20de skriver ett månadens inlägg på samma tema. Den här månaden ska vi skriva om en resa. Mitt är tyvärr lite försenat den här gången men nu har jag äntligen kommit till skott.
Den resa som har gjort djupast intryck på mig är nog min resa till Indien. Att bo och leva med fattig familjer på den indiska landsbygden "in the middle of nowhere" var otroligt jobbigt men lärorikt. Att komma så nära fattigdomen gav mig ett annat perspektiv på livet och för mig är bekämpning av fattigdomen i världen något oerhört viktigt.
Nu har jag skrivit så mycket om Indien och även om jag kan skriva hur mycket som helst om det tänkte jag välja en annan resa som jag gjorde för ganska längesen. Också den ganska speciell.
I augusti 1991 blev Estland självständigt efter att Sovjetunionen hade kollapsat. Jag bodde då som nu i Uppsala och universitetet här i stan hade ett intensivt utbyte med universitetet i Tartu i sydöstra Estland. En bekants mamma som jobbade på universitet var engagerad utbytet och letade sovplats till estniska forskare som skulle komma hit. Jag delade en lägenhet med en komps och vi tyckte att vi kunde ta emot en est några dagar.
Våren 1993 blev jag uppringd av en forskare på en instution och som tack för att jag haft en est boende hos mig blev jag inbjuden att följa med och lämna över gamla datorer till universitetet i Tartu. Vi skulle bo hos ester , resa runt i landet och ett visst program ingick. Allt även flygbiljetten skulle jag få gratis så självklart tackade jag ja.
Vi kom till huvudstaden Tallin och blev guidade runt i den vackra gamla stan innan vi åkte ut till en gräslig betongförort och blev bjuden på sibirisk mat av en kvinna från Sibirien vars son var någon slags forskare och involverad i det svensk-estniska forskarutbytet som jag hade ganska dålig koll på. På kvällen tog vi tåget till Tartu som är en verklig pärla men man fick verkligen känslan av att vara förflyttad in i någon gammal pisnerfilm från 40-talet. Bara Edvard Persson saknades.
Vi fick diverse guidning både i staden och på olika universitetsbyggnader. Tjejen jag bodde hos var hur gullig som helst även om vi knappt kunde prata med varandra. Hon gav mig sin säng och sov själv på golvet , fixade vegetarisk mat till mig fast hon verkade tycka det var underligt att inte äta kött. Hon bodde i en väligt liten etta utan varmt vatten och pratade förutom estniska bara ryska så min engelska funkade ganska dåligt.
En dag blev vi bjudna på en typisk estnisk bastufest på landet. Vi åkte ut en bit utanför stan. I ett litet hus som låg vackert fanns ett stort bord med buffémat uppdukat och givetvis ett stort kylskåp fullt med iskall öl och vodka. Innanför matrummet låg bastun och duschar. Vi fick lära oss att man bastar hela dagen. Man går in i astun 10-15 minuter sen går man ut , äter lite , dricker lite öl , röker , andas frisk luft, pratar eller vad man nu vill en stund. Sen in i bastun igen. Så höll vi väl på större delen av eftermidagen. Kul sätt att basta. När kvällen kom kände vi oss sugna på lite fest så våra estniska värdar lovade att ta oss till stans bästa bar. Vi tog en taxi men istället för att köra in i centrala stan körde taxin till det stora sjukhusområdet. Lite tveksamma klev vi av utanför akuten. Ännu mer tveksamma gick vi in på akuten. Där inne fanns en typisk sjukhuskorridor med en hiss. Vi åkte ner en våning , till källarn. När hissdörrarna öppnades möttes vi av en röd heltäckningsmatta och röda sammetstapeter , en stor bar , extremt rökig lokal och massor av folk. Kul men lite udda ställe. Senare på natten hamnade vi på efterfest hos en antropolog med ett enormt skägg och väggarna fulla av yxor från Sibirien. Han studerade visst olika folk som levde med renar på den sibiriska tundran. Yxorna gick utmärkt att öppna öl med i brist på ölöppnare.
Efter någa dagar i Tartu blev det dags för rundresa. Vi reste till Päru och Haapsalu. Haapsalu är en liten vacker stad somligger vackert vid havet och här växte Ilon Wikland som har illustrerat många av Astrid Lidgrens böcker upp. Många av hennes illustrationer är hämtade från miljöer i stan och en gammal slottsruin i stadens utkant ska ha varit förebild för Mattisborgen i Ronja Rövardotter.
Från Haapsulu tog vi färjan till Dagö och besökte dom gamla svenskbygderna där. Mycket intressant. Landskapet på Dagö påminde väldigt mycket om Gotland. En vacker och mysig ö med en intressant historia.
Vi hann också med att besöka en vingård som dom kallade det. Det var stora äppelodlingar där det gjordes äppelvinsom var riktigt gott men farligt starkt fast det är en annan historia. Blev lite äppelvinsfest och grillning på Dagö. Det är klart att ett besök hos en äpelvinstillverkare inte är lika intressant som att besöka en spanska bodega och se hur vinet tillverkas. Men esterna som jobbade med äppelvinet var otroligt stolta över sitt vin.
Eftersom det är 14 år sen jag var i Estland antar jag att landet förändrats en hel del. Det skulle vara väldigt roligt att åka tillbaka. Det är ett jättefint land och var iallfall när jag var där väldigt billigt. Människor var otroligt vänliga och gästfria men det var lite si och så med språkkunskaper. Förutom estniska och ryska fanns en del som kunde tyska. Intresset för att läsa svenska fanns också. Vi besökte instutionen för svenska på Tartu universitet och där gick ganska många studenter som blev glada att få öva sina svenskaunskaper på oss. En gotlnning i sällskapet hade dom så svårt att förstå att dom tvivlade på att han pratade svenska.
Jag skulle tro att kunskaper i engelska är mer spridda idag än för 14 år sen och även om man inte har något gemensamt språk brukar det alltid gå att kommunicera med människor ändå.
Läs fler månadens inlägg hos Anna Malaga , Pumita , Tolken , Barajagjohanna , Robban och Sofia , Krokofanten , Nejma , Brazilian Linda , Carin , Tokyo-Linda , Annelie , Haydee , Jove och Agnes
Den resa som har gjort djupast intryck på mig är nog min resa till Indien. Att bo och leva med fattig familjer på den indiska landsbygden "in the middle of nowhere" var otroligt jobbigt men lärorikt. Att komma så nära fattigdomen gav mig ett annat perspektiv på livet och för mig är bekämpning av fattigdomen i världen något oerhört viktigt.
Nu har jag skrivit så mycket om Indien och även om jag kan skriva hur mycket som helst om det tänkte jag välja en annan resa som jag gjorde för ganska längesen. Också den ganska speciell.
I augusti 1991 blev Estland självständigt efter att Sovjetunionen hade kollapsat. Jag bodde då som nu i Uppsala och universitetet här i stan hade ett intensivt utbyte med universitetet i Tartu i sydöstra Estland. En bekants mamma som jobbade på universitet var engagerad utbytet och letade sovplats till estniska forskare som skulle komma hit. Jag delade en lägenhet med en komps och vi tyckte att vi kunde ta emot en est några dagar.
Våren 1993 blev jag uppringd av en forskare på en instution och som tack för att jag haft en est boende hos mig blev jag inbjuden att följa med och lämna över gamla datorer till universitetet i Tartu. Vi skulle bo hos ester , resa runt i landet och ett visst program ingick. Allt även flygbiljetten skulle jag få gratis så självklart tackade jag ja.
Vi kom till huvudstaden Tallin och blev guidade runt i den vackra gamla stan innan vi åkte ut till en gräslig betongförort och blev bjuden på sibirisk mat av en kvinna från Sibirien vars son var någon slags forskare och involverad i det svensk-estniska forskarutbytet som jag hade ganska dålig koll på. På kvällen tog vi tåget till Tartu som är en verklig pärla men man fick verkligen känslan av att vara förflyttad in i någon gammal pisnerfilm från 40-talet. Bara Edvard Persson saknades.
Vi fick diverse guidning både i staden och på olika universitetsbyggnader. Tjejen jag bodde hos var hur gullig som helst även om vi knappt kunde prata med varandra. Hon gav mig sin säng och sov själv på golvet , fixade vegetarisk mat till mig fast hon verkade tycka det var underligt att inte äta kött. Hon bodde i en väligt liten etta utan varmt vatten och pratade förutom estniska bara ryska så min engelska funkade ganska dåligt.
En dag blev vi bjudna på en typisk estnisk bastufest på landet. Vi åkte ut en bit utanför stan. I ett litet hus som låg vackert fanns ett stort bord med buffémat uppdukat och givetvis ett stort kylskåp fullt med iskall öl och vodka. Innanför matrummet låg bastun och duschar. Vi fick lära oss att man bastar hela dagen. Man går in i astun 10-15 minuter sen går man ut , äter lite , dricker lite öl , röker , andas frisk luft, pratar eller vad man nu vill en stund. Sen in i bastun igen. Så höll vi väl på större delen av eftermidagen. Kul sätt att basta. När kvällen kom kände vi oss sugna på lite fest så våra estniska värdar lovade att ta oss till stans bästa bar. Vi tog en taxi men istället för att köra in i centrala stan körde taxin till det stora sjukhusområdet. Lite tveksamma klev vi av utanför akuten. Ännu mer tveksamma gick vi in på akuten. Där inne fanns en typisk sjukhuskorridor med en hiss. Vi åkte ner en våning , till källarn. När hissdörrarna öppnades möttes vi av en röd heltäckningsmatta och röda sammetstapeter , en stor bar , extremt rökig lokal och massor av folk. Kul men lite udda ställe. Senare på natten hamnade vi på efterfest hos en antropolog med ett enormt skägg och väggarna fulla av yxor från Sibirien. Han studerade visst olika folk som levde med renar på den sibiriska tundran. Yxorna gick utmärkt att öppna öl med i brist på ölöppnare.
Efter någa dagar i Tartu blev det dags för rundresa. Vi reste till Päru och Haapsalu. Haapsalu är en liten vacker stad somligger vackert vid havet och här växte Ilon Wikland som har illustrerat många av Astrid Lidgrens böcker upp. Många av hennes illustrationer är hämtade från miljöer i stan och en gammal slottsruin i stadens utkant ska ha varit förebild för Mattisborgen i Ronja Rövardotter.
Från Haapsulu tog vi färjan till Dagö och besökte dom gamla svenskbygderna där. Mycket intressant. Landskapet på Dagö påminde väldigt mycket om Gotland. En vacker och mysig ö med en intressant historia.
Vi hann också med att besöka en vingård som dom kallade det. Det var stora äppelodlingar där det gjordes äppelvinsom var riktigt gott men farligt starkt fast det är en annan historia. Blev lite äppelvinsfest och grillning på Dagö. Det är klart att ett besök hos en äpelvinstillverkare inte är lika intressant som att besöka en spanska bodega och se hur vinet tillverkas. Men esterna som jobbade med äppelvinet var otroligt stolta över sitt vin.
Eftersom det är 14 år sen jag var i Estland antar jag att landet förändrats en hel del. Det skulle vara väldigt roligt att åka tillbaka. Det är ett jättefint land och var iallfall när jag var där väldigt billigt. Människor var otroligt vänliga och gästfria men det var lite si och så med språkkunskaper. Förutom estniska och ryska fanns en del som kunde tyska. Intresset för att läsa svenska fanns också. Vi besökte instutionen för svenska på Tartu universitet och där gick ganska många studenter som blev glada att få öva sina svenskaunskaper på oss. En gotlnning i sällskapet hade dom så svårt att förstå att dom tvivlade på att han pratade svenska.
Jag skulle tro att kunskaper i engelska är mer spridda idag än för 14 år sen och även om man inte har något gemensamt språk brukar det alltid gå att kommunicera med människor ändå.
Läs fler månadens inlägg hos Anna Malaga , Pumita , Tolken , Barajagjohanna , Robban och Sofia , Krokofanten , Nejma , Brazilian Linda , Carin , Tokyo-Linda , Annelie , Haydee , Jove och Agnes
måndag, april 30, 2007
månadens inägg - att flytta
Jag har flyttat ganska mycket både mellan och inom olika städer och till Spanien. I Spanien bodde jag första gången i ett halvår och pluggade spanska i Sevilla. En av Spaniens , ja kanske världens vackraste städer. När jag var i Sevilla hann jag också med att resa runt lite i landet och främst då dom södra delarna. Så efter 1.5 åroch spanskastudier hemma i Sverige ville jag åka tillbaka och bli riktigt bra på språket. Det blev studier och barjobb tre månader i den lilla vackra staden Cadiz i södra Spanien. Sen blev det två längre resor i Latinamerika , en i Mexico och Centralamerika och en i Venezuela. Det gick ganska månag år och jag tänkte väl inte tanken att jag skulle bo i Spanien igen. Visst ville jag gärna prova att bo utomlands men några konkreta planer hade jag väl inte och jag hade gift mig och fått två barn.
Då fick maken jobb på ett universitet i Madrid. Efter han doktorerat i Sverige sökte han flera jobb vid universitet både i Sverige och utomlands. Det första som nappade och erbjöd en längre tjänst var Universidad Autonoma de Madrid , UAM. Så vi bestämde oss för att åka till Madrid på två år hela familjen.
Jag och familjen flög ner tidigt en regnig och gråkall novembermorgon och möttes av ett soligt Madrid. Först bodde vi i andra hand hos i en lägenhet som tillhörde en av makens kollegor. Lägenhet var fin och hade en helt fantastisk takterass med en underbar utsikt över staden. Jag hade varit i Madrid flera gånger tidigare och tyckte om staden. Men nu kom jag att älska den. Jag vet inte vad det är med Madrid men så många som kommer dit blir vansinnigt förälskade i staden. Det finns städer med behagligare klimat, vackrare byggnader och mer spännande etnisk mix men ändå är det något speciellt med Madrid. Det är en stämning , en känsla som inte går att beskriva. Jag känner mig oerhört priviligerad som ha fått bo på enså underbar plats i ett år. En del av mitt hjärta finns absolut kvar i Madrid och jag kommer att besöka staden igen.
Jag kan spanska men är en usel översättar och tycker att så mycket försvinner när man översätter. Ni är ju en del som läse här som kan spanska så jag tar mig friheten att lägga in lite spanska i texten.
Jag tycker
spanske sångaren Joaquin Sabina hittat av Madrids själ ganska exakt i hans låt: Pongamos que hablo de Madrid. Så läs och känn Madrid.
Allá donde se cruzan los caminos,
donde el mar no se puede concebir,
donde regresa siempre el fugitivo,
pongamos que hablo de Madrid.
Donde el deseo viaja en ascensores,
un agujero queda para mí,
que me dejo la vida en sus rincones,
pongamos que hablo de Madrid.
Las niñas ya no quieren ser princesas,
y a los niños les da por perseguir
el mar dentro de un vaso de ginebra,
pongamos que hablo de Madrid.
Los pájaros visitan al psiquiatra,
las estrellas se olvidan de salir,
la muerte viaja en ambulancias blancas,
pongamos que hablo de Madrid.
El sol es una estufa de butano,
la vida un metro a punto de partir,
hay una jeringuilla en el lavabo,
pongamos que hablo de Madrid.
Cuando la muerte venga a visitarme,
que me lleven al sur donde nací,
aquí no queda sitio para nadie,
pongamos que hablo de Madrid
Hur som helst var vårt första boende bara tillfälligt så vi ägnade tre månader att leta en ny lägenhet. Det är inte helt lätt och ganska dyrt i Madrid. När vi till slut hittade en möblerade fyra i den gröna och mysiga lilla staden Alcobendas 13 kilometer norr om Madrid kändes det som om jag kommit hem. Om jag redan älskade Madrid så blev mina känslor för det lilla Alcobedas ännu större.
Av olika skäl blev jag tyvärr inte kvar i Madridi två år. Nu sitter jag en lägenhet i Uppsala och trivs mycket bra även om jag känner mig lite ensam. Idag är det valborg och festas i stan och då blir ensamheten ännu mer påtaglig. Just valborgsfestandet kanske jag inte känner att jag missar något , det hade bara varit roligt att känna någon eller några som hade ringt och frågat om jag ville ses. Jag har gott om kompisar men om är spridda över Sverige och i världen och tyvärr har ingen ännu valt att bo i Uppsala. Men jag har ju mina barn och vi kanske kan ta en promenad till en brasa ikväll eller något sånt. På dagen ska vi roa oss med att tvätta.
Egentligen vill jag nog bo på ett ställe med bättre klimat. Skulle vilja bosätta mig i Frankrike en längre tid för att jag gillar landet och vill lära mig språket. När jag blir lärare tänker jag väl skicka mitt CV till svenska skolor i Spanien och kanske Frankrike. För kärleken till Spanien och den Spanskspråkiga världen består. Nu blir jag kvar här ett tag men i framtiden när barnen blivit större får vi se.
Då fick maken jobb på ett universitet i Madrid. Efter han doktorerat i Sverige sökte han flera jobb vid universitet både i Sverige och utomlands. Det första som nappade och erbjöd en längre tjänst var Universidad Autonoma de Madrid , UAM. Så vi bestämde oss för att åka till Madrid på två år hela familjen.
Jag och familjen flög ner tidigt en regnig och gråkall novembermorgon och möttes av ett soligt Madrid. Först bodde vi i andra hand hos i en lägenhet som tillhörde en av makens kollegor. Lägenhet var fin och hade en helt fantastisk takterass med en underbar utsikt över staden. Jag hade varit i Madrid flera gånger tidigare och tyckte om staden. Men nu kom jag att älska den. Jag vet inte vad det är med Madrid men så många som kommer dit blir vansinnigt förälskade i staden. Det finns städer med behagligare klimat, vackrare byggnader och mer spännande etnisk mix men ändå är det något speciellt med Madrid. Det är en stämning , en känsla som inte går att beskriva. Jag känner mig oerhört priviligerad som ha fått bo på enså underbar plats i ett år. En del av mitt hjärta finns absolut kvar i Madrid och jag kommer att besöka staden igen.
Jag kan spanska men är en usel översättar och tycker att så mycket försvinner när man översätter. Ni är ju en del som läse här som kan spanska så jag tar mig friheten att lägga in lite spanska i texten.
Jag tycker
spanske sångaren Joaquin Sabina hittat av Madrids själ ganska exakt i hans låt: Pongamos que hablo de Madrid. Så läs och känn Madrid.
Allá donde se cruzan los caminos,
donde el mar no se puede concebir,
donde regresa siempre el fugitivo,
pongamos que hablo de Madrid.
Donde el deseo viaja en ascensores,
un agujero queda para mí,
que me dejo la vida en sus rincones,
pongamos que hablo de Madrid.
Las niñas ya no quieren ser princesas,
y a los niños les da por perseguir
el mar dentro de un vaso de ginebra,
pongamos que hablo de Madrid.
Los pájaros visitan al psiquiatra,
las estrellas se olvidan de salir,
la muerte viaja en ambulancias blancas,
pongamos que hablo de Madrid.
El sol es una estufa de butano,
la vida un metro a punto de partir,
hay una jeringuilla en el lavabo,
pongamos que hablo de Madrid.
Cuando la muerte venga a visitarme,
que me lleven al sur donde nací,
aquí no queda sitio para nadie,
pongamos que hablo de Madrid
Hur som helst var vårt första boende bara tillfälligt så vi ägnade tre månader att leta en ny lägenhet. Det är inte helt lätt och ganska dyrt i Madrid. När vi till slut hittade en möblerade fyra i den gröna och mysiga lilla staden Alcobendas 13 kilometer norr om Madrid kändes det som om jag kommit hem. Om jag redan älskade Madrid så blev mina känslor för det lilla Alcobedas ännu större.
Av olika skäl blev jag tyvärr inte kvar i Madridi två år. Nu sitter jag en lägenhet i Uppsala och trivs mycket bra även om jag känner mig lite ensam. Idag är det valborg och festas i stan och då blir ensamheten ännu mer påtaglig. Just valborgsfestandet kanske jag inte känner att jag missar något , det hade bara varit roligt att känna någon eller några som hade ringt och frågat om jag ville ses. Jag har gott om kompisar men om är spridda över Sverige och i världen och tyvärr har ingen ännu valt att bo i Uppsala. Men jag har ju mina barn och vi kanske kan ta en promenad till en brasa ikväll eller något sånt. På dagen ska vi roa oss med att tvätta.
Egentligen vill jag nog bo på ett ställe med bättre klimat. Skulle vilja bosätta mig i Frankrike en längre tid för att jag gillar landet och vill lära mig språket. När jag blir lärare tänker jag väl skicka mitt CV till svenska skolor i Spanien och kanske Frankrike. För kärleken till Spanien och den Spanskspråkiga världen består. Nu blir jag kvar här ett tag men i framtiden när barnen blivit större får vi se.
onsdag, mars 21, 2007
månadens inlägg - sjukvård
Vi är ju några bloggare som varje månade den 20de skriver ett inlägg under ett visst ämne. Jag är en dag försenad för jag har inte riktigt hunnit.
Månadens ämne den här gången är sjukvården. Något jag tycker är riktigt svårt att skriva något om eftersom jag har ganska liten erfarenhet av att vara patient.
Det känns som om det skulle vara naturligt att jämföra spansk och svensk sjukvård eftersom jag har bott i Spanien tills nyligen. Just nu skulle det inte bli något bra inlägg för trots att den svenska vården är bra på många sätt är jag väldigt besviken på den. Jag har ett barn som verkligen behöver en läkare och barnet har väntat fem månader och kommer troligen att få vänta ännu längre. När vi bodde i Spanien hade mitt sjuka barn regelbunden läkarkontakt och det var alltid lätt att få komma dit snabbt och dom tog sig tid. Här i Sverige har jag ringt och tjatat hur många gånger som helst och får bara höra att jag ska vänta. Mitt barn behöver verkligen läkarhjälp NU så vänta känns inte bra för någon i familjen. Särskilt inte för mitt barn.
Eftersom jag inte känner för att skriva så ingående om mitt barn så tänkte jag att jag istället kunde skriva om hemtjänsten. Under några år när jag pluggade och var mammaledig jobbade jag extra i hemtjänsten. Periodvis jobbade jag väldigt mycket. Jag trivdes ganska bra med hemtjänsten som extrajobb även om det var väldigt tung , inte minst psykiskt , och jag inte tror jag skulle orka så många år.
Många gamla är otroligt ensamma och isolerade. Många som bor hemma är egentligen för sjuka och/eller för dementa för att bo själva. Det räcker inte med att hemtjänsten kommer och tittar till dom några gånger om dagen. Jag är också säker på att många gamla skulle få en ökad livskalitet om dom bodde i servicelägenheter där det fanns personal och kompisar kring dom eller att dom regelbundet besökte olika aktiviteter.
Många anhöriga var också oroliga och ville ha in sin släkting på någon form av boende men tyvärr har tendensen varit att boenden läggs ner och människor får bo själva hemma fast dom inte riktigt klarar av det.
I hemtjänsten kände man sig också väldigt otillräcklig för man fick en lista på personer man skulle hinna med under dagen. Ofta hann man bara springa ut och in och göra det nödvändigaste hos vårdtagarna och sen stressa vidare till nästa. Både jag och många av dom gamla jag besökte i hemtjänsten ville ha mer tid för den sociala biten. För både dom och mig kändes det många gånger jobbigt att jag inte kunde sitta ner och prata och kanske dricka kaffe en stund utan måste springa vidare till nästa. När man gör mat går man ofta när maten står på bordet fast jag egentligen skulle velat haft tid att sitta ner och prata under tiden vårdtagaren åt.
Det klagas ofta på att vi i Sverige inte tar hand om och bryr oss om våra gamla. Under min tid i hemtjänsten kände jag inte att barn och barnbarn struntade i sin gamla mamma/mormor/farmor men man har helt enkelt inte tid. Många bor långt borta och jobbar mycket och har ständigt dåligt samvete för att dom inte hinner besöka sina gamla föräldrar.
Som sagt just sjukvård är inte ett ämne jag kan så mycket om och jag tycker att sjukhus är obehagliga platser som jag helst undviker. Blev ett ganska splittrat inlägg om vad jag tänkt skriva om.
Läs också månadens inlägg hos
Emma, Barajagjohanna, Tolken, Anna Malaga, Brazilian Linda, Sofia och Robban, Nejma, Krokofanten, Pumans dotter, Tobbe, Annelie, Haydee, Agnes
Månadens ämne den här gången är sjukvården. Något jag tycker är riktigt svårt att skriva något om eftersom jag har ganska liten erfarenhet av att vara patient.
Det känns som om det skulle vara naturligt att jämföra spansk och svensk sjukvård eftersom jag har bott i Spanien tills nyligen. Just nu skulle det inte bli något bra inlägg för trots att den svenska vården är bra på många sätt är jag väldigt besviken på den. Jag har ett barn som verkligen behöver en läkare och barnet har väntat fem månader och kommer troligen att få vänta ännu längre. När vi bodde i Spanien hade mitt sjuka barn regelbunden läkarkontakt och det var alltid lätt att få komma dit snabbt och dom tog sig tid. Här i Sverige har jag ringt och tjatat hur många gånger som helst och får bara höra att jag ska vänta. Mitt barn behöver verkligen läkarhjälp NU så vänta känns inte bra för någon i familjen. Särskilt inte för mitt barn.
Eftersom jag inte känner för att skriva så ingående om mitt barn så tänkte jag att jag istället kunde skriva om hemtjänsten. Under några år när jag pluggade och var mammaledig jobbade jag extra i hemtjänsten. Periodvis jobbade jag väldigt mycket. Jag trivdes ganska bra med hemtjänsten som extrajobb även om det var väldigt tung , inte minst psykiskt , och jag inte tror jag skulle orka så många år.
Många gamla är otroligt ensamma och isolerade. Många som bor hemma är egentligen för sjuka och/eller för dementa för att bo själva. Det räcker inte med att hemtjänsten kommer och tittar till dom några gånger om dagen. Jag är också säker på att många gamla skulle få en ökad livskalitet om dom bodde i servicelägenheter där det fanns personal och kompisar kring dom eller att dom regelbundet besökte olika aktiviteter.
Många anhöriga var också oroliga och ville ha in sin släkting på någon form av boende men tyvärr har tendensen varit att boenden läggs ner och människor får bo själva hemma fast dom inte riktigt klarar av det.
I hemtjänsten kände man sig också väldigt otillräcklig för man fick en lista på personer man skulle hinna med under dagen. Ofta hann man bara springa ut och in och göra det nödvändigaste hos vårdtagarna och sen stressa vidare till nästa. Både jag och många av dom gamla jag besökte i hemtjänsten ville ha mer tid för den sociala biten. För både dom och mig kändes det många gånger jobbigt att jag inte kunde sitta ner och prata och kanske dricka kaffe en stund utan måste springa vidare till nästa. När man gör mat går man ofta när maten står på bordet fast jag egentligen skulle velat haft tid att sitta ner och prata under tiden vårdtagaren åt.
Det klagas ofta på att vi i Sverige inte tar hand om och bryr oss om våra gamla. Under min tid i hemtjänsten kände jag inte att barn och barnbarn struntade i sin gamla mamma/mormor/farmor men man har helt enkelt inte tid. Många bor långt borta och jobbar mycket och har ständigt dåligt samvete för att dom inte hinner besöka sina gamla föräldrar.
Som sagt just sjukvård är inte ett ämne jag kan så mycket om och jag tycker att sjukhus är obehagliga platser som jag helst undviker. Blev ett ganska splittrat inlägg om vad jag tänkt skriva om.
Läs också månadens inlägg hos
Emma, Barajagjohanna, Tolken, Anna Malaga, Brazilian Linda, Sofia och Robban, Nejma, Krokofanten, Pumans dotter, Tobbe, Annelie, Haydee, Agnes
tisdag, februari 20, 2007
barn och barnuppfostran (månadens inlägg)
Vi är ett gäng bloggare som den 20de varje månad skriver ett inlägg på ett visst tema. Den här månaden är rubriken barn och barnuppfostran.
Jag är mamma till en flicka på 5 år och en pojke på 11 år så det här verkade ju lätt att skriva om. Eftersom jag försöker nischa min nya blogg på resor tänkte jag att jag kunde skriva om resor jag gjort med barnen. Mina barn , deras pappa och jag har varit i bland annat Mexico , Centralamerika och Venezuela , vi har bott i Spanien tillsammans och besökt flera länder i Europa samt Marocko. Det har också blivit en hel del resor inom Sverige och Spanien.
Visst kan det vara jobbigt att resa med barn ibland. Långa flygresor med mindre barn är som alla föräldrar vet inte så kul. Inte heller all väntan och säkerhetskontroller på flygplatser.
Fast det positiva överväger det negativa. Att resa med barn är en fantastisk möjlighet att se ett nytt land genom barns ögon. Barn upptäcker ofta småsaker och detaljer vi vuxna inte alltid lägger märke till. Det är också mysigt att ha tid tillsammans på ett annat sätt än man har i ett stressigt vardagsliv med jobb , hämta och lämna på dagis och skola.
I dom flesta länder i världen är barn väldigt uppskattade och välkomnas glatt överallt så det är definitivt lättare att komma i kontakt med lokalbefolkningen när man reser med barn.
Jag och barnen har nyligen flyttat tillbaka till Sverige efter ett år i den spanska huvudstaden Madrid.
Där gick barnen i spanska skolor/dagis och hade spanska kompisar. Jag tycker att Sverige på många sätt är ett väldigt bra och barnvänligt land. Vi har en generös föräldrarförsäkring , bra skolor och dagis , lagar och regler som skyddar barnen till exempel förbudet mot aga som är ganska unikt i välden.
Men det jag kan tycka är lite tråkigt i Sverige är att vi umgås väldigt lite över generationer. Barn lever i stor utsträckning för sig i en barnvärld , ungdomar för sig , gamla för sig o.s.v.
Jag kan också tycka att den allmäna attityden mot barn kan vara ganska otrevlig. Tittar man på uthyres-annonser är det inte ovanligt att det står ej barn. Det anses vara en nackdel att ha barn när man söker jobb, iallfall om man är kvinna.
I Spanien är barn välkomna överallt och får ständigt uppmärksamhet. Alla från tonåringar till pensionärer ler och gullar med barn. I Sverige händer det väldigt sällan och ganska ofta kan man få känslan av att folk tycker att barnen är störande.
I Spanien är barn mer uppklädda på ett sätt man sällan ser här. Jag blev ständigt förvånad hur spanjorerna kunde klä sina barn som små tanter och farbröder. Små muffar , kappor , lackskor , kavajer och sånt är inte ovanligt. Svenska föräldrar är mer inställda på att barnens kläder ska vara praktiska.
Jag har inte själv någon speciell ideologi när det gäller barnuppfostran. Jag försöker lösa problem som dom kommer. Jagär nog ganska bstämd när det gäller att sätta gränser och är nog strängare mot mina barn än vad mina föräldrar var mot mig. Hitills har dom iallfall funnit sig i att göra som jag säger utan alltför mycket tjafs. Samtidigt som jag kanske är ganska bestämd mot dom älskar jag att kramas och mysa med dom och jag talar ständigt om för dom hur mycket jag tycker om dom.
Eftersom barnens pappa bor kvar i Madrid så känner jag ofta att jag inte riktigt räcker till och alltid har den ork jag skulle vilja ha med barnen. Jag älskar mina barn och vill verkligen vara med dom jämt men ibland upplever jag det otroligt betungande att ha ensamt ansvar för dom. Jag har tyvärr ofta dåligt samvete när det gäller barnen.
Hoppas det här inte blev för svamligt och rörigt. Kom gärna med synpunkter. Både antalet läsare och kommentrarer har nästan försvunnt sen jag börjde om med en ny blogg. Lite tråkigt men jag hoppas att ni som brukade läsa och kommentera på förra bloggen ska hitta hit och fortsätta läsa och kommentera.
Läs vad fler månadens inlägg i vårat "gäng" hos Tolken, Emma , Johanna, Anna Malaga, Brazilian Linda, Sofia och Robban, Nejma, Krokofanten, Pumans dotter , Tobbe , Jove , Annelie.
Jag är mamma till en flicka på 5 år och en pojke på 11 år så det här verkade ju lätt att skriva om. Eftersom jag försöker nischa min nya blogg på resor tänkte jag att jag kunde skriva om resor jag gjort med barnen. Mina barn , deras pappa och jag har varit i bland annat Mexico , Centralamerika och Venezuela , vi har bott i Spanien tillsammans och besökt flera länder i Europa samt Marocko. Det har också blivit en hel del resor inom Sverige och Spanien.
Visst kan det vara jobbigt att resa med barn ibland. Långa flygresor med mindre barn är som alla föräldrar vet inte så kul. Inte heller all väntan och säkerhetskontroller på flygplatser.
Fast det positiva överväger det negativa. Att resa med barn är en fantastisk möjlighet att se ett nytt land genom barns ögon. Barn upptäcker ofta småsaker och detaljer vi vuxna inte alltid lägger märke till. Det är också mysigt att ha tid tillsammans på ett annat sätt än man har i ett stressigt vardagsliv med jobb , hämta och lämna på dagis och skola.
I dom flesta länder i världen är barn väldigt uppskattade och välkomnas glatt överallt så det är definitivt lättare att komma i kontakt med lokalbefolkningen när man reser med barn.
Jag och barnen har nyligen flyttat tillbaka till Sverige efter ett år i den spanska huvudstaden Madrid.
Där gick barnen i spanska skolor/dagis och hade spanska kompisar. Jag tycker att Sverige på många sätt är ett väldigt bra och barnvänligt land. Vi har en generös föräldrarförsäkring , bra skolor och dagis , lagar och regler som skyddar barnen till exempel förbudet mot aga som är ganska unikt i välden.
Men det jag kan tycka är lite tråkigt i Sverige är att vi umgås väldigt lite över generationer. Barn lever i stor utsträckning för sig i en barnvärld , ungdomar för sig , gamla för sig o.s.v.
Jag kan också tycka att den allmäna attityden mot barn kan vara ganska otrevlig. Tittar man på uthyres-annonser är det inte ovanligt att det står ej barn. Det anses vara en nackdel att ha barn när man söker jobb, iallfall om man är kvinna.
I Spanien är barn välkomna överallt och får ständigt uppmärksamhet. Alla från tonåringar till pensionärer ler och gullar med barn. I Sverige händer det väldigt sällan och ganska ofta kan man få känslan av att folk tycker att barnen är störande.
I Spanien är barn mer uppklädda på ett sätt man sällan ser här. Jag blev ständigt förvånad hur spanjorerna kunde klä sina barn som små tanter och farbröder. Små muffar , kappor , lackskor , kavajer och sånt är inte ovanligt. Svenska föräldrar är mer inställda på att barnens kläder ska vara praktiska.
Jag har inte själv någon speciell ideologi när det gäller barnuppfostran. Jag försöker lösa problem som dom kommer. Jagär nog ganska bstämd när det gäller att sätta gränser och är nog strängare mot mina barn än vad mina föräldrar var mot mig. Hitills har dom iallfall funnit sig i att göra som jag säger utan alltför mycket tjafs. Samtidigt som jag kanske är ganska bestämd mot dom älskar jag att kramas och mysa med dom och jag talar ständigt om för dom hur mycket jag tycker om dom.
Eftersom barnens pappa bor kvar i Madrid så känner jag ofta att jag inte riktigt räcker till och alltid har den ork jag skulle vilja ha med barnen. Jag älskar mina barn och vill verkligen vara med dom jämt men ibland upplever jag det otroligt betungande att ha ensamt ansvar för dom. Jag har tyvärr ofta dåligt samvete när det gäller barnen.
Hoppas det här inte blev för svamligt och rörigt. Kom gärna med synpunkter. Både antalet läsare och kommentrarer har nästan försvunnt sen jag börjde om med en ny blogg. Lite tråkigt men jag hoppas att ni som brukade läsa och kommentera på förra bloggen ska hitta hit och fortsätta läsa och kommentera.
Läs vad fler månadens inlägg i vårat "gäng" hos Tolken, Emma , Johanna, Anna Malaga, Brazilian Linda, Sofia och Robban, Nejma, Krokofanten, Pumans dotter , Tobbe , Jove , Annelie.
torsdag, februari 15, 2007
kulturkrock (månadens inlägg)
Eftersom jag fortfarnade gärna vill vara med på månadens inlägg med nya bloggen tänkte jag återvinna och publicera mitt första månadens inlägg här på nya bloggen.
Den 20:de februari ser jag fram emot att skriva månadens inlägg om barn och barnuppfostran.
Tolken har kommit med en mycket trevlig idé. Hon har bjudit in ett gäng bloggkompisar
Jag skrev ju nyligen om min dotters svenska dagis och jämförde med det spanska dagiset hon gick på. Synen på barn , skolan och familjen är nog ställen där detkan
Jag blev också galen på mañana-mentaliteten och den spanska byråkratin och säkert en heldel Madrid
Ändå är Spanien nog ett förhållandevis lätt land att bosätta sig i och smälta in i. Kan man bara språket är spanjorer lätta att umgås med och det är inte så mycket regler kring umgänge och helt okey att "göra fel" ibland om man är utlänning.
Indien som är ett av mina favoritländer är ofta hur obegripligt som helst för en utlänning. Någon känd person har sagt att "Alla länder är annorlunda men Indien är lite mer annorlunda".
Jag älskar verkligen Indien och skulle kunna resa där hur mycket som helst.
Hösten 2003 tillbringade jag en månad i Indien. Jag hade läst internationella relationer och var där med ett gamlat SIDAprojekt. Vi skulle bland annat ut och bo i fattiga byar och ta reda på hur det var med barns skolgång där.
Att bo utan rinnande vatten , el , toalett , sova i samma rum som familjens två kor och sitta på en matta på golvet och äta underbart god mat tillagad i en liten lerugn med öppen eld var ett stort äventyr även om det också var jobbigt. Att komma fattigdomen så nära är verkligen otroligt jobbigt och svårt.
Jag hamnade i en miljö där jag var ganska borta. Jag visste inte hur man tvättade sig utan rinnande vatten , gick på en toa som inte fanns o.s.v. Jag visste inte heller hur det förväntades att jag skulle bete mig i olika situationer. Inte heller hade jag något begripligt språk att prata med dom jag bodde hos eller med folket i byn. . Jag fick förlita mig på en tolk som försvann då och då.
Från Sundapur , den indiska byn , skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om kulturkrockar. Bybornas syn på kvinnor och män och förklaringar till varför det var viktigare att sönerna fick utbildning än döttrarna kunde göra mig smått vansinnig. Precis som avsaknaden av pedagogik vid skolan jag besökte. Men jag var gäst i deras by och skulle lyssna och försöka förstå.
Analfabetism och perioder av svält var relativt vanligt i byn. Trots våra olika sätt att leva så finns det mycket som är lika världen över. Jag pratade bland annat utan problem om barnafödande och även sex , kärlek och giftemål med kvinnorna.
Kommer man från ett sekulariserat Sverige till Indien så slås man av religonens ständiga närvaro. Folket i byn var troende hinduer och mycket stolta över sin religion så det blev en heldel
För en utomstående som inte är någon expert på religion känns hinduismen som en mycket pragmatisk religion. Mankan kan kan
En god hindu ska vara vegetarian och inte äta kött , fisk eller ägg. Även det här tolkar många lite som dom vill. En man berättade för mig att den första tisdagen i varje månad ser gudarna åt ett annat håll så då kunde han äta kyckling och ändå vara en god hindu. En annan man berättade att han naturligtvis aldrig skulle äta ägg för det var inte tillåtet men om man "gömmer" äggen i en kaka så går det bra. Då ser ju inte gudarna att det är ägg i kakan.
Hare Krishna som är en reltivt ny rörelse (grundades på 60-talet om jag inte minns fel) med rötter inom hinduismen förbjuder också ätande av svamp och alla sorters lök. Svamp gör människan trög och då fungerar det inte lika bra att meditera och komma nära gud. Lök , i synnerhet vitlök , gör människan sugen på sexell aktivitet och det tar också tankarna bort från gud. Sex är inom Hare Krishna enbart tillåtet i fortplantningssyfte. Att "nöjesgöka" och skydda sig är alltså inte tillåtet. Jagkan
Jag brukar sällan drömma mardrömmar men en natt de indiska familjens hus skrek jag till i sömnen. Pinsamt nog lyckades jag väcka hela familjen som blev mycket engagerad i min mardröm. Jag hade troligen blivit attackerad av ett spöke. Jag fick höra berättelser om andra som blivit attackerade av spöken. En man hade suttit vid floden som rann förbi byn och rökt pipa. Ett spöke kom och ville smaka ett bloss , mannen sa nej och för detta blev han rejält slagen av det röksugna spöket.
För att jag nu inte skulle bli attackerad av fler spöken flyttades min säng. I sängen lag man också en bit stål och en amulett och sängen snurrades några varv. Ja, det fungerade uppenbarligen för jag sov hur bra som helst resten av tiden hos familjen.
Eftr det här märkte jag hur utbredd vidskepelse var i byn. Det fanns en utstött yngre kvinna som anågs vara en häxa. Endel del
En liten pojke med ett långt och vackert hår hade långt hår för att hans pappa skullelåta det växa en viss tid och sen ta det till ett visst tempel och klippa av och offra håret där. Det var något avtal pappan hade gjort med en gud eftersom hans äktenskap varit barnlöst så länge. Efter avtalet föddes sonen , håret skulle lämnas helt orört i fem år och sen offras.
Jag skulle säkert kunna skrivaur
Den 20:de februari ser jag fram emot att skriva månadens inlägg om barn och barnuppfostran.
Tolken har kommit med en mycket trevlig idé. Hon har bjudit in ett gäng bloggkompisar
Jag skrev ju nyligen om min dotters svenska dagis och jämförde med det spanska dagiset hon gick på. Synen på barn , skolan och familjen är nog ställen där det
Jag blev också galen på mañana-mentaliteten och den spanska byråkratin och säkert en hel
Ändå är Spanien nog ett förhållandevis lätt land att bosätta sig i och smälta in i. Kan man bara språket är spanjorer lätta att umgås med och det är inte så mycket regler kring umgänge och helt okey att "göra fel" ibland om man är utlänning.
Indien som är ett av mina favoritländer är ofta hur obegripligt som helst för en utlänning. Någon känd person har sagt att "Alla länder är annorlunda men Indien är lite mer annorlunda".
Jag älskar verkligen Indien och skulle kunna resa där hur mycket som helst.
Hösten 2003 tillbringade jag en månad i Indien. Jag hade läst internationella relationer och var där med ett gamlat SIDAprojekt. Vi skulle bland annat ut och bo i fattiga byar och ta reda på hur det var med barns skolgång där.
Att bo utan rinnande vatten , el , toalett , sova i samma rum som familjens två kor och sitta på en matta på golvet och äta underbart god mat tillagad i en liten lerugn med öppen eld var ett stort äventyr även om det också var jobbigt. Att komma fattigdomen så nära är verkligen otroligt jobbigt och svårt.
Jag hamnade i en miljö där jag var ganska borta. Jag visste inte hur man tvättade sig utan rinnande vatten , gick på en toa som inte fanns o.s.v. Jag visste inte heller hur det förväntades att jag skulle bete mig i olika situationer. Inte heller hade jag något begripligt språk att prata med dom jag bodde hos eller med folket i byn. . Jag fick förlita mig på en tolk som försvann då och då.
Från Sundapur , den indiska byn , skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om kulturkrockar. Bybornas syn på kvinnor och män och förklaringar till varför det var viktigare att sönerna fick utbildning än döttrarna kunde göra mig smått vansinnig. Precis som avsaknaden av pedagogik vid skolan jag besökte. Men jag var gäst i deras by och skulle lyssna och försöka förstå.
Analfabetism och perioder av svält var relativt vanligt i byn. Trots våra olika sätt att leva så finns det mycket som är lika världen över. Jag pratade bland annat utan problem om barnafödande och även sex , kärlek och giftemål med kvinnorna.
Kommer man från ett sekulariserat Sverige till Indien så slås man av religonens ständiga närvaro. Folket i byn var troende hinduer och mycket stolta över sin religion så det blev en hel
För en utomstående som inte är någon expert på religion känns hinduismen som en mycket pragmatisk religion. Man
En god hindu ska vara vegetarian och inte äta kött , fisk eller ägg. Även det här tolkar många lite som dom vill. En man berättade för mig att den första tisdagen i varje månad ser gudarna åt ett annat håll så då kunde han äta kyckling och ändå vara en god hindu. En annan man berättade att han naturligtvis aldrig skulle äta ägg för det var inte tillåtet men om man "gömmer" äggen i en kaka så går det bra. Då ser ju inte gudarna att det är ägg i kakan.
Hare Krishna som är en reltivt ny rörelse (grundades på 60-talet om jag inte minns fel) med rötter inom hinduismen förbjuder också ätande av svamp och alla sorters lök. Svamp gör människan trög och då fungerar det inte lika bra att meditera och komma nära gud. Lök , i synnerhet vitlök , gör människan sugen på sexell aktivitet och det tar också tankarna bort från gud. Sex är inom Hare Krishna enbart tillåtet i fortplantningssyfte. Att "nöjesgöka" och skydda sig är alltså inte tillåtet. Jag
Jag brukar sällan drömma mardrömmar men en natt de indiska familjens hus skrek jag till i sömnen. Pinsamt nog lyckades jag väcka hela familjen som blev mycket engagerad i min mardröm. Jag hade troligen blivit attackerad av ett spöke. Jag fick höra berättelser om andra som blivit attackerade av spöken. En man hade suttit vid floden som rann förbi byn och rökt pipa. Ett spöke kom och ville smaka ett bloss , mannen sa nej och för detta blev han rejält slagen av det röksugna spöket.
För att jag nu inte skulle bli attackerad av fler spöken flyttades min säng. I sängen lag man också en bit stål och en amulett och sängen snurrades några varv. Ja, det fungerade uppenbarligen för jag sov hur bra som helst resten av tiden hos familjen.
Eftr det här märkte jag hur utbredd vidskepelse var i byn. Det fanns en utstött yngre kvinna som anågs vara en häxa. En
En liten pojke med ett långt och vackert hår hade långt hår för att hans pappa skullelåta det växa en viss tid och sen ta det till ett visst tempel och klippa av och offra håret där. Det var något avtal pappan hade gjort med en gud eftersom hans äktenskap varit barnlöst så länge. Efter avtalet föddes sonen , håret skulle lämnas helt orört i fem år och sen offras.
Jag skulle säkert kunna skriva
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
