Olivplockning

Det här är spanska oliver i närbild. Jag älskar oliver och äter det så ofta jag kan. Senast idag stod jag och barnen och mumsade oliver direkt ur en burk. En sak jag saknar med Spanien är oliverna. Där var dom godare och smakade mycket mer. Precis som tomaterna. Alla som har ätit tomater vid medelhavet vet att den smakupplevelsen får man inte i Sverige.

Nyligen läste jag att det finns resor till Italien och Grekland för olivfantaster. Man får plocka oliver, se hur inläggningen och tillverkningen av olja går till och säkert finns möjlighet att köpa både oliver och olja. Jag berättade om detta för en grekisk kompis och sa hur fantastiskt skulle det inte vara att åka till Grekland och plocka oliver. Hon delade inte alls min uppfattning. Hon såg inget romantiskt och mysigt med att plocka oliver i Grekland. För henne var det förknippat med barnarbete och hårt slit då hennes mormor som sjuåring varit tvungen att jobba med att plocka oliver. Ett tungt och slitigt jobb för en sjuåring i ett då fattigt land. Idag är ju Grekland ett modernt Västeuropeiskt land helt annorlunda det land min kompis mormor växte upp i. Men min kompis hade under hela sin uppväxt hört sin mormor berätta om det hårda slitet vid olivskörden då hon var barn och kunde inte se något mysigt med att åka på oliv-plockar resor. Men vi var överens om att oliver och riktigt god olivolja är gott, mycket gott.

diskutera och avbryta

Som alltid när jag skriver om hur svenskar är så generaliserar jag grovt. Men det vet jag att ni som läser förstår.

I Sverige är det nästan katastrof om folk tycker olika. Vi vill gärna vara överens och det ska råda harmoni. Om två personer vid en middagsbjudning har helt motsatta åsikter lämnar vi gärna ämnet och pratar om sånt vi alla kan enas om.

En fransman jag känner sa en gång att i Frankrike är vi så förtjusta i att argumentera att någon gärna slänger ur sig ett provocerande påstående eller säger emot den som talar för att det ska bli diskussion. Så kan man sitta och ha en livlig middagsdiskussion men man är på inget sätt osams efteråt. Nu kanske han överdrev lite. Jag känner inte till Frankrike så bra men i Spanien är man inte rädd för att diskutera och ha olika uppfattningar.

Politik är ett känsligt ämne i Sverige. Man kan vara väldigt engagerad och ha väldigt olika uppfattningar. Så man håller hårt på valhemligheten. Kanske berättar man inte ens för sin familj vilket parti man röstade på. En sydeuropé berättar mer än gärna för alla vilka han eller hon röstade på. ja han skriker gärna ut det för hela gatan för att sen även skrika ut att han aldrig mer ska rösta på den skurken. Kanske något överdrivet men det är absolut inte lika känsligt i Spanien som i Sverige att tala om vilket parti man röstade på eller ska rösta på. Att diskutera politik och ha olika uppfattningar är heller inte hela världen. Det är ju så kul att diskutera och argumentera och man är ju ändå vänner trots att ens motparts politiska värderingar är helt idiotiska.

Jag tycker själv att jag blir en delvis annan person när jag pratar spanska. Jag diskuterar och argumenterar mer. Jag gestikulerar definitivt mer och har inga problem (nåja nästan inga problem) med att avbryta den jag talar med. Vill man ha något sagt i Spanien får man lära sig avbryta. Det förväntas att man gör det och är absolut inte oartigt. Något som inte är helt lätt för en svensk som fostrats i att det är fult att avbryta. Ett litet tips som eventuellt underlättar när man ska avbryta är att lägga handen på personens överarm eller axel, titta denna i ögonen och säga men jag tycker att... jag tror att.. och komma med sin synpunkt.

Lavadero

Ikväll har jag haft tvättsugen och pratade då i mobilen med en god vän om vad tvättstuga heter på spanska. Jag visste inte. Det finns inte i Spanien. Mina spanska kompisar har tyckt att det verkar både märkligt och smått ohygienskt att dela tvättmaskin med grannarna, Enligt mitt lexikon heter det Lavadero eller Cuarto de lavar. Spontant tycker jag det första ordet känns lite bättre och det jag skulle föredra att använda.

Normalt har alla spanjorer tvättmaskin i lägenheten. Även om du hyr något finns oftast tvättmaskin. Men torktumlare verkar inte så vanligt. Jag och alla grannar hängde ut tvätten. Går eller åker du runt i en spansk stad ser du tvätt på tork på alla takterasser och balkonger.

När jag för många pr sen plugga i Sevilla hyrde jag under ett halvår en lägenhet utan tvättmaskin. Då lämnade vi ibland in tvätten på ställen där man fick den tvättad, manglad och strykt. Andra gånger tvättade vi hos vänner som hade tvättmaskin i sina lägenheter vilket var ungefär alla utom vi. Lite tvättade vi också för hand i badkaret.

SWtällen att lämna in tvätt är inte jättevanliga och lätt att hitta i Spanien och jag har aldrig sett den typen av tvättomater man ser i amerikanska filmer där folk står med mynt och hänger, umgås och vaktar tvätten.

Tvättstugor är nog något väldigt svenskt och faktiskt inget jag själv haft särskilt länge. Innan jag flyttade till Madrid hade jag egen tvättmaskin i lägeheten i 10-12 år. Sen fanns en i min Madrid-lägenhet. Var först när jag kom till Uppsala för drygt två år sen som jag fick börja använda det. En spansk kompis tyckte svenska tvättstugor lät som socialism i praktiken. Fast en ganska trevlig light variant av socialism. Kan ju inte säga att det känns särskilt politkst i någon riktning att stå i tvättstugen en söndagkväll för att se till att barnen får rena kläder till skolan i veckan. Men helt ok är det med tvättstugor och i min finns inte en massa lappar som : den som inte tar bort luddet i torktumlaren ska då eller må loppor från tusen kameler hemsöka ditt könsorgan om du inte tar bort luddet

Vet inte i hur många ländet tvättstugor förekommer men tror det är ganska få länder som har detta fenomen.

svensk husmanskost vs thaikäk

Jag tillhör dom som är väldigt förtjust i asiatisk mat då främst från syd- och sydost-Asien. Gärna mycket grönsaker och starka kryddor. Utbudet av vegetarisk mat brukar också vara mycket bra i olika asiatiska kök, något jag som varken äter kött eller fisk uppskattar. Så är jag dessutom galen i ris , äter hellre det än potatis och pasta och blir aldrig less på ris.

Svensk husmanskost är däremot inget jag är så vansinningt imponerad av. Väldigt mycket kött och lite grönsaker och dåligt med kryddor. Saker som pölsa , kalops , pannbiff med lök , paltbröd , leverbiff, blodpudding , rotmos och fläsk med löksås känns inte som våldsamma gastronomiska äventyr direkt. Dom flesta av oss tänker nog på det vi åt i skolan när såna här rätter räknas upp. För hur många svenskar idag gör sin egen kalops eller sin egen rotmos till söndagsmiddagen? Vi äter troligen oftare spagetti och köttfärssås än dillkött.

För ett tag sen träffade jag en thailändsk man som sedan länge var bosatt i Sverige. Han hade kommit hit i tonåren och gått en svensk kockutbildning. Sen han kom till Sverige hade han och hans familj tillbringat en del av varje vinhter hios släkten i Thailand och han umgicks mycket med andra thailändare.

Han åt gärna thai-mat men helst svensk husmanskost som var hans stora passion. Jag har en thailändsk kompis som är precis tvärtom , får hon välja äter hon helst enbart thaimat. Finns det något godare än svensk husmanskost sa han till mig och började räkna upp rätter som förde mina tankar till en skolmatsedel när jag var barn. Nu tror jag att viss svensk husmanskost tillagad av kockar på restaurang är en helt annan upplevelse än skolans mat. Det kan säkert vara jättegott. Den här thai-svenska kocken som vurmade så för den svenska husmanskosten har en egen restaurang som bara serverar svensk husmanskost. Eftersom han hade svåret att förstå min skepsis mot svensk husmanskost har jag lovat att någon gång titta förbi på lunch. Jag har ju faktiskt flera gånger varit både i den närbelägna thai-restaurangen och sushin ett stenkast från hans ställe. Så varför inte prova något nytt , ovanligt och exotiskt och satsa på svensk husmanskost näta gång jag lunchar i området. Då får jag mig dessutom en trevlig pratstund.

avbryta

Många svenskar som umgåtts med en grupp spanjorer konstaterar nog att spanjorer kan prata och prata och prata... Spanjorer pratar hur mycket som helst och avbryter gärna varandra. Något som inte alls ses som ohyfsat men som svensk har man ju lärt sig att det är fult att avbryta , man ska vara tyst , lyssna och vänta på sin tur att prata. Men då får man inte många ord sagda i en grupp spanjorer. Känner man sig dessutom lite osäker på språket och sitter och funderar på hur man ska kunna säga det eller det på spanska hinner man oftast inte få något sagt alls. Vilket kan vara väldigt frustrerande.

Här kan faktiskt lite av en kulturkrock uppstå om man generaliserar lite för spanjorerna förväntar sig att svensken ska avbryta och babblar på. Svensken står där tyst och lyssnar och väntar på sin tur. Spanjoren babblar mer och mer och blir smått frustrerad på den tröga tysta svensken som inget säger.

Det är inte lätt att avbryta någon mitt i en ström av ord. Ett bra tips som alltid funkar är att ta tag i någons arm , titta personen i ögonen och börja med att säga :"Jag tycker att..." , "Jag håller med om att...", "Jag håller inte med om att..."

Även om jag som dom flesta svenskar tycker att spanjorer är riktigt bra på att prata har jag känt att jag oftast har kunnat få något sagt i en grupp spanjorer. Det jobbigaste var innan jag själv kunde så bra spanska och satt och funderade vilka ord och verbformer jag skulle säga när jag skulle kommentera det eller det eller berätta något. Då hade spanjorerna redan hunnit lämna ämnet och pratade om något helt annat och jag fick fundera på nya ord och verbformer som aldrig kom till användning.

Även om det finns skillnader så är spanjorer och svenskar mer lika än olika och det skiljer inte så hysteriskt mycket i kultur och livsstil men här generaliserar jag lite och prata och avbryta är dom bra på , spanjorerna.

att lära känna svenskar och spanjorer

Att den ofrivilliga ensamheten är stor och utbredd i Sverige är ett välkänt problem. Söker man på känslomässig isolering på Wikipedia är det enbart svenska Wikipedia som skriver om detta. Söker man på ensamhet finns det artiklar på flera språk.

För många flyktingar och invandrare som kommer till Sverige och har lämnat en stor del av familj och vänner i hemlandet kan det bli väldigt jobbigt. Det talas då och då om hur svårt det är för invandrare att lära känna infödda svenskar. Det är inte så konstigt eftersom det även är svårt för infödda svenskar att lära känna svenskar.

Dom flesta upplever säkert någon gång perioder av ofrivillig ensamhet någon gång i livet. För den enskilda individen kan det vara både jobbigt och till och med destruktivt. Vi människor har ett grundläggande behov av att få känna oss älskade och behövda. När vi inte får den bekräftelsen kan känslor av värdelöshet, nedstämdhet, skam, skuld och självförakt väckas. I värsta fall kan det leda till depressioner , missbruk eller ett destruktivt beteende för att bli sedda.

Som jag skrivit förut kände jag mig otroligt ensam när jag kom tillbaka från Spanien och valde att bosätta mig i en stad där jag inte bott på 15 år och knappast kände någon. Det har tagit nästan två år att få vänner och bli medbjuden i olika sociala sammanhang. Det var två väldigt jobbiga år.

Fast inte heller i Spanien kändes det särskilt lätt att skaffa nära vänner. Speciellt inte att lära känna spanjorskor. Däremot är det lätt att prata med grannar och jobbarkompisar , gå och ta en fika eller en öl ihop, börja prata med den som sitter bredvid dig på kaféet eller baren. Man kan ha väldigt trevligt men det känns inte riktigt som att man kommer varandra nära utan det är mer än ytlig bekantskap. Vilket kan vara nog så trevligt men många kan nog börja sakna nära vänner. Ska man generalisera tror jag många spanjorer umgås mer och nära med släkten och har kanske någon nära vän men många ytliga kontakter.

Den som är ensam och kanske arbetslös , sjukskriven eller pensionär i Sverige kan ju vandra omkring i veckor där dom enda pratstunderna med andra människor är hej och tack till kassapersonalen på ICA eller Konsum. För börjar man prata för mycket med grannar eller den som sitter bredvid en på kaféet upplevs man som en konstig kuf och folk drar sig undan. Men hur gör man egentligen i Sverige om man vill lära känna folk? Det finns inte riktigt några naturliga ställen att gå där man kan börja prata, inte på det sättet som spanska kaféer.

Som vanligt när jag skriver såna här inlägg om kulturskillnader och hur man är i olika länder så generaliserar jag för naturligtvis finns undantag åt alla håll.

osvenskt

För drygt ett år sen var jag och lyssnade på Fredrik lindström när han pratade om svenskar och svenskhet under rubriken "Världens modernaste land med världens osäkraste folk". Både väldigt roligt och väldigt tänkvärt.

En sak som han tog upp var att osvensk inte alltid är ett positivt begrepp i Sverige som vi brukar påstå. När det gäller kultur , umgänge mellan människor, sättet att vara och likande saker som inte kan mätas konkret är osvenskt ett positivt ord.

När det däremot gäller sånt som säkerhet , standard , lagar , demokrati och liknade som är lättare att definiera och mäta så är osvensk ett negativt begrepp.

Man säger gärna du är så härligt osvensk, vilken härligt osvensk fest men inte lika gärna vilken härligt osvensk kötthantering , vad härligt osvenskt elledningarna är dragna här, vilken härligt osvensk bostadsstandard.

Fast det här med att det anses som en komplimang att bli kallad osvensk är nog en väldigt svensk företeelse. Jag kan inte komma på något land där motsvarande skulle anses som något positivt. Till exempel en amerikan så blir kallad oamerikanskt tar det som allt annat än positivt.

Fast vad är svenskt och vad är svenskhet egentligen? Många har nog en bild av det men har kanske svårt att sätta ord på det. Vad är typiskt svenskt? Nog lättare att sätta ord på. Hur är en svensk och vem är svensk? På det här finns inga svar och den som försöker svara idag svarar nog helt annorlunda än vad en svensk hade gjort på 20-, 30-, 40 och 50-talet. Vårt land och våra vanor ser helt annorlunda ut idag än vad det gjorde då.

Peoples beer

Ett spanskt par som jag är bekant med skulle åka på en jobbresa till Sverige. Eller mannen skulle på konferens , frun följde med för hon var nyfiken på Sverige. Dom hade bestämt sig för att flyga till Köpenhamn och ta sig över bron och hyra en bil och bila upp till Mälardalen där konferensen skulle hållas. Dom ville se lite av landet. Men eftersom planet landade sen eftermiddag eller tidig kväll så hade dom bokat ett hotell i en väldigt liten stad i södra Sverige några timmars bilresa från Malmö. När dom kom fram och hade installerat sig på rummet så bestämde dom sig för att gå ut och äta. Klockan var runt tio på kvällen , en normal spansk middagstid. Den lilla staden låg tämligen öde och dom passerade flera stängda restauranger men till slut hittade dom en liten pizzeria som fortfarande var öppen. Dom beställde varsin pizza och en flaska vin. Den unga svenska tjejen som jobbade på pizzerian sa "We don't have wine we only have peoples beer". Ok , då tar vi öl istället sa spanjorerna. Peoples beer? Vad kan det vara? Ordet betyder ingenting på spanska ens om man översätter det till Cerveza del Pueblo".

I Spanien finns alkoholfri öl och sen bara öl. Den är inte indelad i styrka och någon folköl har ingen hört talas om. Mina spanska bekanta tyckte iallafall att folkölen smakade som vilken öl som helst. Pizzerian höll egentligen på att stänga så dom gick snabbt efter att ha ätit sina pizzor och druckit sin peoples beer.

Dom tänkte att det kanske finns någon öppen bar eller likande där vi kan ta ett glas vin innan vi går tillbaka på hotellet. Det var en vardagskväll och den lilla staden låg helt öde , ingen bar eller restaurang verkade öppen så dom gick tillbaka till hotellet. På vägen passerade dom en öppen mack. Där kan vi ju köpa med oss en flaska vin och ta ett glas hemma på hotellet tänkte dom. För i Spanien är det inga problem att köpa vin, sprit och öl på mackar.

Dom gick in och bad om en flaska vin. Det var tydligen väldigt roligt för både dom två som jobbade där och den enda kunden började skratta. Nåt vin kunde dom inte få köpa där men dom sålde också Peoples beer. Det skippade mina spanska bekanta och gick tillbaka till hotellet.

Nu är det här ingen partsinlaga mot Systembolaget utan mer en berättelse om en kulturkrock. Jag har inget emot Systemet , tvärtom jag tycker deras utbud är fantastiskt och jag dricker så lite och så sällan att jag inte har några problem att planera mina inköp efter deras öppentider. Samtidigt skulle jag inte bli ledsen om öl och vin fick säljas på ICA och Konsum. Men det spelar heller ingen roll att det inte säljs där.

att bo i ett annat land

Läste Lisa Marlunds krönika om att bo i Spanien. Trodde jag skulle känna igen mig men jag vet inte. Jag kan spanska. Riktigt bra spanska. Nog hör dom att jag är utlänning men det är ändå inte så att jag inte kan säga allt jag vill. Jag pratar inte flytande men har absolut ett bra ordförråd och kan grammatiken och uttalet är okay även om det ibland avslöjar att jag inte är spansk. Men jag förstår hennes poäng , det räcker inte bara att bo i ett land och se på TV några år för att lära sig språket. I ett annat land än Spanien hade jag varit lika borta som Liza.

Liza skriver också om att hennes utseende skiljer sig från spanjorernas. Hon är 182 cm lång och har ett BMI på 21.1. Jag kollade nu och inser att jag har ett BMI på 20 men jag är bara 162 centimeter lång (fuskar ofta med klackar) och dessutom mörkhårig. Ingen spanjor brukar tro att jag är svensk eftersom svenskar är långa och blonda. Jag har fått diverse förslag som fransk , polack, tysk mm. Dessutom har jag länge färgat in rött i mitt bruna hår så det ser kanske lite ljusare ut än det är. Nog väldigt mörk annars , båda mina föräldrar hade en gång i tiden nästan svart hår.

Men bortser man från hårfärg och läng (brist på läng) ser jag inte särskilt spansk eller sydeuropeisk ut i ansiktsdragen. Jag tror snare folk har blivit lite konfunderade var jag kommer från. jag pratar nästan perfekt spanska men ser inte spansk ut fast heller inte nord- eller öst-europeisk.

Sen när Liza blir förvånad att allt är stängt på helger undrar jag nästan hur länge hon har bott i Spanien. Efter någon vecka måste man väl veta att på söndagar är det knappast något öppet. Min räddning om jag glömt köpa mat var dyra Open Cor. Men en söndag i månaden hade man öppet på köpcentrum och mataffärer iallafall i Madrid. Hur det är i Marbella där Liza bor vet jag inte för där har jag bara varit väldigt hastigt. Men nog måste Open Cor finnas där.

Fast Lizas slutsats, Därav min ökade förståelse för människor som kommer till Sverige från jordens alla hörn. Välkomna! Jag tycker ni gör det jättebra.
Är något jag tror alla vi svenskar som tillbringat en eller flera längre perioder utomlands kan instämma i.

dresscode

Både Sandbarnet och Var Dag ett Äventyr har skrivit intressanta inlägg om att ta seden dit man kommer när det gäller kläder. Båda bloggarna är mycket läsvärda så har ni ännu inte hittat dit har ni mycket rolig och intressant läsning att upptäcka.

När jag var i Indien klädde jag mig i Salwar Kameez för att så gott det gick smälta in i den lilla byn där jag bodde. Att gå omkring där i shorts och linne hade känts som en omöjlighet. Eftersom knappt några utomstående hade besökt byn och definitivt inga européer fick jag ändå lite väl mycket uppmärksamhet men det var vänlig och nyfiken uppmärksamhet. När jag kom till större städer som Udaipur och Dehli märkte jag att min Salwar Kameez gav mig mindre oönskad uppmärksamhet än vad en svensk sommarklänning gjorde. Så jag använde mina Salwar Kameez (köpte tre stycken som fortfarande ligger i min garderob och sällan används) en hel del. Fast visst gick jag också i klänning och kjol ibland.

Jag fick en del beröm av indier för att jag klädde mig i deras kläder. Samtidigt kunde jag inte helt bli kvitt känslan av maskerad ibland. Det var liksom inte jag eller den typ av kläder jag skulle välja även om jag trivdes i dom och dom var vackra.

Jag tycker i princip att alla ska få klä sig som dom själva vill. Jag skulle ha svårt för att en speciell typ av klädsel var ett tvång från staten eller familjen.

Jag har inget emot kvinnor som går i burka, chador eller har sjal så länge det är något dom själva väljer. Jag har inget emot att kvinnor klär sig så i Sverige eller andra länder om dom själva vill.

Jag liksom dom flesta av oss tycker nog det är helt okay att klä sig lite annorlunda när vi besöker vissa länder. Fast jag liksom många andra tycker inte heller att dom som kommer på besök till Sverige ska ändra sin klädstil.

Jag tycker det är kul när det finns variation i klädstil oavsett om det handlar om traditionella kläder som salwar kameez och chador eller bara en viss stil som punkare eller något annat.

Jag har förresten en historia från hemmaplan om klädkoden för att komma in på en bar. Det var en kall och regnig höstkväll för många år sen. Vi var ett gäng som hade varit på teater och skulle ta en öl. Alla var väldigt vanligt klädda men en kille i sällskapet hade gummistövlar. Det blev stopp i dörren. Trots att det inte var något särskilt tjusigt ställe man behövde vara uppklädd på. Medan vi stod där och diskuterade med vakten kom en tjej endast iklädd bikini-överdel , minimala shorts och en genomskinlig regnkappa. Hon kom in utan problem. Vakten hämtade till och med en anställd och båda verkade lika tveksamma till gummistövlar. Vi diskuterade en stund med dom men tänkte sen ge upp och leta efter ett annat ställe. Då blev vi till slut insläppta om han med gummistövlarna lovade att ha byxorna utanpå stövlarna så dom syntes så lite som möjligt.

Jag är ju inte så förtjust i att lägga upp bilder på mig själv här på bloggen men den här har varit med förut. Den är väl ci8rka 1.5-2 år gammal och jag är iklädd en av mina salwar kameez

den asiatiska mannen

Jag lyssnar tyvärr alldeles för sällan på radio. Men lyssnar jag blir det mest på P1 som är en ruggigt bra kanal med många bra program. Idag var en gammal kompis till mig med i ett program om föreställningar kring den asiatiska mannen. Programmet är bara 20 minuter långt och gav en hel del aha-upplevelser. Min kompis klarade sig dessutom utmärkt. Lyssna gärna här

En sak som jag verkligen inte förstår från programmet är att svenska tjejer inte kan tänka sig att vara tillsammans med en asiatisk man. Varför då? Jag har aldrig varit tillsammans med en asiatisk man men jag har manliga vänner från Asien. Jag har aldrig någonsin tänkt tanken att jag inte skulle kunna ha ett förhållande med en man från Asien. Jag har heller aldrig varit tillsammans med en man från Australien , Afrika eller Östeuropa men har aldrig heller tänkt att det skulle vara tabu. Länge hade jag heller aldrig varit tillsamns med någon från Latinamerika men det har ändrats. Jag sorterar inte bort dejter och pojkvänner på grund av deras ursprung. Det verkar ju helt befängt att göra det.

Men elingt programmet har många en föreställning om att den asiatiska mannen är töntig, omanlig och ingen man tar på allvar. Han ler ofta, tittar ner och bugar. Lyssna här

vänta på rummet när kompisen äter

Nadia har skrivit ett inlägg om ett fenomen jag då och då tänkt skriva om men ännu inte kommit till skott.

När man var liten och var hemma hos en kompis kunde det hända att man fick vänta på kompisens rum medan kompisens familj åt middag. Ganska bisarrt egentligen. Jag inbillar mig att det är väldigt svensk och tror definitivt det är helt otänkbart i dom flesta länder. Dessutom skulle man väl aldrig behandla en vuxen gäst så. Även om man har väldigt dåligt med pengar har man nog ändå råd att bjuda ett barn på lite mat.

Fredrik Lindström hade ett program om svenskar och svenskhet på TV för cirka 1.5-2 år sen. Jag minns att utlänningar som bodde i Sverige pratade om underliga svenska fenomen och en kvinna tog upp just det här. Hon tyckte det var ytterst märkligt och det skulle absolut inte förekomma i hennes hemland.

Jag vet inte om det har ändrats sen jag var liten eller om mina barn barns kompisars familjer inte är representativa. Vad jag vet har inget av mina barn råkat ut för detta , än. Hos dom fyra kompisar min dotter oftast är blir hon alltid bjuden på mat om dom ska äta. Precis som jag självklart bjuder hennes kompisar om dom är här. Förra veckan hade hon en kompis som bor granne här hemma. Efter en stund skickar kompisens bonusmamma ett mail och säger att dom ska äta pannkakor så jag ska skicka hem deras dotter och min dotter är också välkommen för hon har gjort så många. Jag känner föräldrarna till min dotters närmaste kompisar mycket väl , vi umgås lite och så och ingen av dom skulle skicka in henne på rummet när dom äter.

Så jag hoppas det här är en grej som håller på att försvinna. Men jag vet inte riktigt. Tror det är något som alla vuxna någon gång som barn har upplevt. Tror också det är väldigt sällsynt söder om Trelleborg.

främmande, osvensk och ful

Man kanske kan säga en del om kultur och mentalitet i ett land om man studerar språket. Som jag skrev i förra inlägget måste Sverige vara det enda landet i världen där man säger att man ska få "främmande" när man ska få besök. "Främmande" kan betyda en mycket nära anhörig eller vän.

Så finns ju det klassika exemplet osvensk som ett positivt ord. Något som inte finns i sån många andra länder. Fast det är inte helt konsekvent i Sverige. En person kan vara härligt osvensk men man säger inte vilken härligt osvensk kötthantering eller vilken härligt osvensk sopsortering.

Diskuterade det här med en kompis som läst franska på universitetet och i Frankrike. Han påstod att franskan inte har ett ord för ful när det gäller människor. Ord som laid , vilain och moche som man hittar om man slår på ful i ett svensk-franskt lexikon ska inte ha exakt samma betydelse som svenskans ful enligt min kompis. Själv lyckades jag inte riktigt fatta detta när jag läste franska i skolan och fick aldrig riktigt klart för mig vad min kompis menade med skillnaden mellan svenskans ful och franskans laid , vilain och moche. Kanske kan någon som läser hjälpa mig att reda ut detta.

Det finns säkert en mängd uttryck i olika språk som är ganska speciella och kanske säger något om landets kultur och mentalitet. Kommer ni på något så dela gärna med er.

Vad jobbar du med?

Den första frågan man ställer när man första gången träffar en människa i Sverige är "Vad gör du då?"
Då förväntas man berätta om jobb eller studier inte att man spelar flöjt , sjunger i kör , bygger modellflygplan eller samlar på ballonger.

Jobbet är en stor del av ens identitet och man blir nog olika bemött beroende på vad man arbetar med. Vi sorterar nog många gånger in människor i fack. En juridikstudent ska vara så en filosofistudent ska vara si. Bildar man sig först en uppfattning om personen så kanske man inte heller lika snabbt sorterar in folk i fack efter deras yrke utan man upptäcker att han man trodde var en hjärnkirurg är en herde och den man trodde måste vara rockmusiker jobbar på börsen

Är man herde , hjärnkirurg , städare , brevbärare , elektriker, bibliotikarie , advokat , mattelärare, vårdbiträde eller bodknodd bemöts man på ett visst sätt , sorteras in i ett fack och förväntas vara på ett visst sätt. Vi ÄR våra jobb.

På fester och liknade har många svenskar en tendens att prata jobb och kontorsskvaller i större utstäckning än vad iallfall jag har upplevt på fester i andra länder. I Spanien är det inte ens självklart att fråga första gångerna man möter någon vad han eller hon arbetar med. Folk fixar sin försörjning på något sätt. Det är vars och ens ensak. Det är på inget sätt tabu att fråga om jobbet men inte heller så självklart som i Sverige. Man kan ha känt någon ett bra tag utan att ha koll på exakt vad personen arbetar med. Något som absolut inte förekommer i Sverige. Går man med i ett korp-fotbollslag eller börjar sjunga i kör vet man redan efter första träningen vad alla i laget eller kören jobbar med.

Jag kan egentligen tycka att det är lite påfluget och inte helt artigt att fråga en människa man inte vet något om vad hon eller han arbetar med. Det kan ju vara så att personen är arbetslös eller sjukskriven och inte mår bra av detta. Personen kanske vantrivs på sitt jobb och inte vill prata om det. Man kan inte veta när man frågar någon man inte känner så egentligen kanske man borde vänta lite med att ställa den frågan.

hälsofixerade svenskar

Idag har jag gjort något förfärligt. Jag och mina barn ätit en vaniljyoghurt med små chokladbitar i och på detta hade vi corn flakes. Vanilj-choklad-yoghurten hade dessutom en fetthalt på 5%. En tisdagkväll och allt! Att vi åt en hyfsat nyttig middag innan vi intog det här giftet är nog inte någon förmildrande omständighet.

Ska jag vara helt ärlig finns det personer i min omgivning jag aldrig skulle berätta det här för. Det skulle bara bli en miljon kommentarer om hur onyttigt jag åt och hur oansvarigt det är att ge sånt till barnen. Jag äter faktiskt inte så rysligt onyttigt och när det gäller barnen håller vi oss strikt till lördagsgodis och glass, chips, bullar och kakor förekommer inte ens varje vecka. Ingen av oss är det minsta överviktig snarare tvärtom. Jag har länge varit svårt sjuk gjort operationer och gått på regelbunden behandlingar så jag går på kontroller varannan månad och har bra värden.

Jag är vegetarian och äter varken fisk, skaldjur eller kött men mina barn äter allt. Jag röker inte , dricker sälla starkare saker än kaffe och är usel på att träna men cyklar och går mycket. Har också hört att man tränar benmusklerna mer när man går i högklackat och det gör jag ganska ofta fast inte främst för att träna benen. Jag är usel på att äta fullkornsprodukter men jag gillar alla grönsaker, rotfrukter , linser , kikärtor , tofu, quorn och annat som ska vara nyttigt. Fast jag äter egentligen det jag har lust att äta när jag har lust och har inga problem med vikten och mår bra.

Jag vet inte om jag har fullt av extremister i min närhet eller om det är typiskt svenskt att tjata hälsa och påtala för andra hur dom ska leva hälsosammare. Jag är vegetarian och brukar aldrig tjata på folk att dom ska sluta äta kött. Jag brukar inte kommentera andras matvanor alls. Jag tycker inte jag lever SÅ ohälsosamt men ändå får jag en del kommentarer. Jag har bland annat nyligen fått jag att jag borde sluta med mjölkprodukter då handlade det om att jag hade komjölk istället för rismjölk i kaffet (jag brukar inte dricka mjölk) ,inte ha smör på mackor, inte ge mina barn gluten, inte äta vit pasta eller vitt ris som var rena giftet fullkorn och ekologiskt ska det vara, inte äta lakrits , inte dricka kolsyrade drycker av något slag, inte dricka alkohol sa någon som var nykterist av hälsoskäl på en middag, vitlök och starka kryddor som jag är förtjust i skulle visst också vara farligt. Jag kan inte räkna upp alla kommentarer och dessutom tar sig folk verkligen friheten att kommentera vad mina barn äter och vad dom inte äter. Att dottern är dålig på att smaka grönsaker och att lördagsgodiset ser farligt ut har jag hört om oräkneliga gånger.

Så är det träning. Jag cyklar och går nästan alltid men borde gå på gym och powerwalka brukar jag få höra. Jag har väl i och för sig tänkt träna och till och med gjort det i långa perioder. Gillar yoga , styrketräning och simning men är ganska dålig på att träna just nu. Förutom hälsoargumenten har jag fått höra att man ska träna för att se bra ut naken. Då jag sällan hänger på gym och i omklädningsrum är det ganska få som ser mig naken och dom som gjort det har inte sagt något om att jag borde träna så det argumentet övertygar inte direkt.

Jag kan ibland tycka att det är lite väl hälsofixerat i Sverige och att man under en god middag sitter och diskuterar vad som är hälsosamt och vad som inte är det. ALLA verkar tränga flera gånger i veckan och gym finns i varje gathörn. Missförstå mig inte , det är så klart bra om folk vill leva hälsosamt, äta nyttigt och träna regelbundet men ofta går det nästan till överdrift och varför tjata så mycket på andra.

I Spanien tyckte jag det var precis tvätom. Där var det glest mellan gymen och i varuhuset fyllde folk kundvagnar med glass, chips , kakor , godis och begrepp som lördagsgodis existerar inte. Rökning är betydligt mer spritt och accepterat på dom flesta ställen. Då kunde jag reagera lite på hur ohälsosamt många levde. Fast jag skulle aldrig ha kommit på tanken att kommentera det. Jag tycker inte man ska överdriva det hälsosamma levernet men inte heller det ohälsosamma och framför allt tycker jag inte man ska lägga sig i vad andra äter eller hur dom tränar eller låter bli att träna. Men mår man väldigt bra av en viss diet så är det så klart jättebra. Fast man måste inte försöka omvända alla andra till samma diet.

lunchtider

Jag var på föräldrarmöte igår. Mina barn trivs väldigt bra i sina respektive skolor och vi föräldrar är också mycket nöjda. Så det var mest lite information om vad dom håller på med.

Fick veta att dom numera läser engelska redan från första klass. Något som inte dottern berättat. Hon kan fortfarande en del engelska och spanska som hon lärde sig på skolan i Madrid men jag är alltför dålig på att hålla igång det. I bland pratar hon lite spanska med en kompis till mig som inte kan svenska. Engelska skulle också funka med honom men hon tycker att hon kan mer spanska. Tyvärr är jag dålig på att hålla barnns spanska vid liv.Jag gör inte mer än läser någon bok eller ser en film någon gång. Bambi på spanska har vi sett så mycket att dottern kan citera stora delar av filmen.

Som en rolig grej på engelska-lektionerna har dom en "brevväns-klass" i Gambia som dom skriver och skickar teckningar till. En kontakt som posten har ordnat genom posten i Gambia. Posten står dessutom för porto. Jag trodde brevvänner tillhörde det förflutna , minns inte när jag själv skrev eller fick ett privat brev senast. Fast även om mail är smidigt så visst kan det vara trevligt att få brev ibland.

En sak som jag reagerade på var när läraren berättade att tre dagar i veckan har klassen sen lunch. Dom äter inte förrän halvtolv. Andra dagar då man hade lunch normal tid äter dom klockan elva. Jag tycker halvtolv är en väldigt tidig lunch. Kan jag välja äter jag helst inte lunch före ett. I Spanien äter ingen vettig människa lunch förrän tidigast klockan två. Många spanska ställen serverar inte lunch förrän mellan 14-16. Jag berättade för mannen som jobbade på ett ställe där jag ibland åt lunch i Madrid att i Sverige brukar restauragner börja servera lunch redan klockan elva tyckte han det lät helt vansinningt.

I Spanien äter man inte heller midddag klockan 17-18 utan man väntar tills 21-22 kanske även senare på helger eller om man går ut och äter. Blir man hungrig mellan måltiderna stoppar man i sig kaffe och en croiassant, en macka eller några tapas. Alltså ungefär som ett svenskt mellanmål. Spanjorer börjar inte skolor och jobb senare än i Sverige så när dom sover är en gåta. Madrid kallas faktiskt för staden som aldrig sover och undersökningar som jämfört sovvanorna i olika europeiska huvudstäder har visat att man sover färre timmar i Madrid än i andra europeiska huvudstäder. När jag bodde i Madrid sändes det populära barnprogrammet Los Lunnis vid halvnio eller nio på kvällen , på vardagar.

Spanjorernas mat- och sov-vanor passar utmärkt när man tar siesta men den är ju officellt avskaffad. Fast det är lite si och så med det. Många, särskilt mindre affärer, stänger några timmar på eftermiddagen. I Andalusien i södra Spanien är seden med siesta ännu mer utbredd än i Madrid-trakten och norra Spanien.

att lära sig bli svensk

Det var ganska längesen jag skrev något om hur svenskar är och typiskt svenska företeelser. Förut var det ganska tätt med såna inlägg. Kanske särskilt under det år jag bodde i Madrid. Men jag tänker ibland på såna saker jag ska skriva om så fler kommer nog. I väntan på såna inlägg så vill jag rekommendera det här roliga klippet om invandrare som kan lära sig bli som svenskar. Jag hittade det hos Nadia

hjälpa eller inte hjälpa någon ekonomiskt

I Sverige har vi ett väl utbyggt socialförsäkringssystem som är individuellt det vill säga man får a-kassa eller sjukpenning även om man har en man, fru eller sambo som har ett välbetalt jobb. Det förväntas inte att föräldrar ska bidra till sina vuxna barns försörjning eller att vuxna barn ska hjälpa sina föräldrar om dom har det knapert. Klarar man av någon anledning inte av att jobba och försörja sig finns möjlighet att få a-kassa , socialbidrag eller sjukpenning.

Jag tycker det är bra att alla som bor i Sverige kan räkna med att det finns ett sorts grundläggande ekonomiskt skydd om något skulle hända så man inte kan jobba eller om man under en period inte får något jobb. Jag tycker ingen ska behöva lämna sitt hem eller leva på svältgränsen oavsett hur ens situation ser ut. Fast naturligtvis finns det stora grupper i Sverige som lever under knappa ekonomiska omständigheter , många kanske under en kortare period andra under många år.

Ett bra skydd från samhället innebär dock att det inte är självklart att hjälpa familjemedlemar eller vänner som hamnar i ekonomiska svårigheter såsom det är i många länder. Många invandrare som bor och arbetar i Sverige skickar regelbundet en del av lönen till familjen i hemlandet. Jag tror att det är få svenskar som bor och arbetar utomlands som regelbundet skickar hem pengar till familjen.

Trots att det inte är självklart så förekommer det naturligtvis ändå att svenskar hjälper familjemedlemar och vänner som har det svårt ekonomiskt. Eftersom ni mest är svenskar som läser här vore det kul med lite åsikter om det här. Hur långt ska man hjälpa någon som hamnat i ekonomiska svårigheter? Om man har råd ska man ge ett bidrag , köpa saker som kläder och mat , betala räkningar , bjuda om man går på krogen eller tar en fika tillsammans? Eller bara hjälpa någon när det är riktig kris och kronofogden står för dörren? Vem ska man hjälpa? Ska man enbart hjälpa den närmaste familjen eller även övriga släktingar, vänner , särbo , gamla ex? Eller är det upp till var och en att klara sin ekonomi oavsett vad som hänt? Jag kan också tänka mig att mångas vilja att hjälpa till ekonomiskt beror på hur och varför en person har hamnat i svårigheter.

Personligen tror jag att om jag kunde och det var aktuellt skulle jag gärna hjälpa den närmaste familjen men också nära vänner, en särbo och kanske ett gammalt ex som jag hade bra kontakt med. Jag skulle ha svårt att bara se på när någon som stod mig nära levde under väldigt knappa omständigheter om jag hade möjlighet att hjälpa till på något sätt. Fast jag har aldrig varit i den situationen så hur jag skulle reagera i praktiken vet jag inte. Men när mina barn blir äldre och flyttar hemifrån hjälper jag dom gärna med möbler , husgeråd och sånt man behöver om jag då har möjlighet.

klackar

Jag träffade en gång en svensk tjej som var gift med en spanjor och bodde i Madrid. Vi satt och snackade om svenskt och spanskt. Hon sa bland annat att hon klädde sig kvinnligare i Spanien. Oftare kjol eller klänning och klackar och då högre klackar samt mer smink.

Precis som inlägget nedan om dans blir det här bara en personlig betraktelse och inget faktainlägg. På ett sätt kan jag tycka att spanjorskor är mer måna om utseende och kläder och gärna klär sig väldigt kvinnligt. Att spanjorskor gärna går i klackar och besöker frisören i tid och otid.På ett sätt kan jag tycka att det är en myt och att skillnaderna inte är så stora. Jag är lite ambivalent i frågan. Jag tror kanske att det beror mer på var i Spanien eller Sverige man befinner sig och i vilka kretsar man umgås. Fast kanske är spanjorskorna mer för klackar, korta kjolar och mer make up. Men jag är lite osäker.

Förut använde jag ytterst sällan höga klackar. Då och då till fest bara. I Spanien började jag faktiskt använda det mer. Sen jag i somras blev frisk efter två operationer på grund av långvariga knäproblem har jag blivit galen i klackar. Jag är ganska kort , bara 162 cm så det är trevligt att kunna "fuska" och bli längre med klackar. Överhuvudtaget så är jag betydligt mer intresserad av kläder , skor , smink och sånt än vad som ofta framgår här i bloggen. Ibland önskar jag att jag var mindre fåfäng men tyvärr verkar det bara bli värre och värre. Jag går ogärna ut osminkad om det inte gäller kortare turer till lokala ICA , tvättstugan , lämna barn på skolan. Fast jag sminkar mig heller inte så mycket för jag vill inte se för spacklad ut. Jag visar inte benen om det gått för lång tid sen jag sist vaxade och annat fåfängt trams. Jag är ofta ganska noga med vad jag har för kläder och går oftare klädd i kjol och klänning än byxor även om det blir många jeans-dagar också dock aldrig mjukisbyxor. Det här med att gå i mjukisbyxor och träningsbyxor på stan är något man i princip aldrig ser i Spanien men det är inte helt ovanligt i Sverige.

Jag går väldigt gärna i höga klackar men det blir också många dagar i mina slitna gympaskor. Behöver verkligen nya såna snart. Samtidigt som jag är ganska noga med utseende och hur jag klär mig och gillar väldigt höga klackar så har jag en praktisk sida också. Så gummistövlarna på bilden är inget för mig utan har jag gummistövlar är det mina gamla gröna med snörning högst upp som gäller. Dessutom är jag ganska frusen av mig så hur snyggt något än var skulle jag inte klä mig i det om det skulle innebära att jag gick och huttrade hela dagen.

bailamos

En stor skillnad med att gå på en lokal fiesta/feria i Spanien mot en liknade tillställning i Sverige är att det alltid dansas. Alla spanjorer oavsett ålder verkar älska att dansa och dessutom kunna det riktigt bra. Det är kul att se både gamla och riktigt små barn dansa och ha roligt.

Nidbilden av en svensk fest är väl att det är ordentlig fylla och endast ett par tjejer står och dansar lite halvt uttråkade i ett hörn. Nu vet ju jag och ni som läser att riktigt så illa är det inte i verkligheten, men det är defintivt färre personer som dansar i Sverige än i Spanien.

Länge var jag själv inte så intresserad av att dansa även om jag gjorde det då och då. När jag som 24 åring flyttade till Göteborg fick jag snabbt många nya vänner. En av mina kompisar ville alltid dansa när vi var ute och festade. Han hade ofta svårt att få med någon. Men ibland smittades jag av hans entusiasm och varje gång jag dansade insåg jag hur kul det var. Ändå kan jag inte påstå att det blev någon vana. Det var mest när min danssugna kompis var med ute som jag dansade.

När jag åkta till Sevilla för att plugga spanska blev det ett halvår av mycket verbböjande och ännu mer festande. Vi brukade sena kvällar alltid hamna på något disco och där fanns gott om spanjorer som ville dansa. Det var då jag kände oj vad kul det här är!

I Sevilla träffade jag en tjej som var lärare i flamenco på en dansskola. Hon visade mig några gånger hur man dansar sevillanas (den lokala varianten av flamenco). Jag tyckte det var alltför svårt och lärde mig aldrig. På Feria de Abril ville två åttaåriga Sevilla-tjejer visa mig stegen. Dom dansade själva helt fantastiskt och var så vackra i sina traditionella prickiga flamenco-klänningar så mina klumpiga försök väckte stor munterhet.

Efter Sevilla fortsatte jag studera i den vackra sydspanska staden Cadiz. Här jobbade jag vid sidan av studierna extra på en bar. Många av mina stamgäster brukade gå till en salsaklubb. Där hamnade jag också trots att jag inte kunde ett enda salsasteg. Men det var inget problem. Det fanns gott om gaditanos (cadiz-bor) som gärna lärde en bortkommen svenska stegen. Salsa är faktiskt inte så svårt. Stegen är ganska enkla och har man någon som kan som för så lär man sig snabbt. Efter ett tag blev jag ganska duktig. Tyvärr är min salsa idag mycket ringrostig men det borde gå att bättra på hyfsat snabbt om jag skaffar någon att dansa med.

Under mina resor i Latinamerika har jag dansat mer på några veckor än jag gör på ett år i Sverige. Särskilt i Venezuela dansades det överallt. Trots att jag reste med små barn och inte var ute sena kvällar blev det många tillfällen att dansa salsa och annat med dansant venezuelanos. Man fick nästan känslan av att var helst en grupp venezuelaner träffas så tar någon fram musik och kanske en gitarr och dom andra dansar. Alla venezuelanos verkar dessutom ha rytmen i höfterna och dansar som gudar men dom har överseende med en svenska som dansar hellre än bra.

Numera går jag sällan på discon eller fester utan det blir mest dans hemma med barnen. För dom älskar att dansa. I synnerhet min dotter är galen i att dansa och väldigt duktigt. Själv är jag inte det minsta duktig på att dansa och ganska omusikalisk överhuvudtaget , sjunger inte bra och spelar endast enkla grejer på gitarr och flöjt och då behöver jag titta på noter. Men jag tycker det är otroligt roligt att dansa och bryr mig inte så mycket om det blir ful-dans. Huvudsaken är att man har kul tillsammans. Jag kan inga olika sorters danser förutom min ringrostiga salsa utan jag dansar till musiken som det känns kul. Men i Spanien där alla dansar och alla är så duktiga på att dansa känns det lite extra kul att dansa. Jag har definitivt dansat mer under några år i Spanien och Latinamerika än under hela mitt liv i Sverige.

Egentligen tycker jag att spanska eller latinamerikanska fiestor är dom roligaste ställen man kan dansa på. Det är så blandat med olika folk och åldrar som har kul tillsammans. Går man på ett disco eller liknade är det inte alls samma blandning även om det också kan vara kul. Jag tycker det är roligt att mina barn redan som små upptäckte hur kul det kan vara att dansa för det är verkligen otroligt roligt.