måndag, februari 16, 2009

Visum till Indien

För några år sen var jag i Indien och bodde en månad hos en familj i en fattig by i södra Rajasthan. Vi deltog i ett numera nerlagt SIDA-projekt och skulle undersöka vilka barn som gick i skolan , hur länge dom gick i skolan och lite sånt.

Att bo hos en familj i en by som saknade el , rinnande vatten , toalett (man fick gå till valfri buske och uträtta sina behov), toalettpapper (man fick ta med en flaska vatten och använda det istället) och mycket andra bekvämligheter man är van vid. Vi åt med händerna , underbara måltider som lagats i en murad ugn sittandes på stampat jordgolv , vi sov inne med familjen och djuren , vi hade en tolk för vi kunde inte tala med familjen. Tolken var dock bara där på dagtid och då och då passade han på att smita iväg och träffa sin älskarinna så då fick vi försöka kommunicera med familj och grannar ändå och det funkade faktiskt över förväntan.

Maten var verkligen underbar. Jag älskar indisk mat och den har aldrig smakat så gott som på golvet hos min familj i Sundapur. Jag åt lunch på en indisk restaurang här i stan idag. det var gott men inte i närheten av det jag åt i Indien. Under min resa i Indien åt jag indiskt varje dag i mer än en månad utan att tröttna.

Området där vi befann oss var väldigt fattigt och människors utbildning låg och vidskepelse av olika slag var utbredd som jag skrev om i det här inlägget. Äktenskap var en uppgörelse mellan familjer även i rikare indiska familjer är så kallade "love marrige" ännu ovanliga. Sysslorna var mycket uppdelade mellan manligt och kvinnligt.

Min familj undrade vad en ung ogift kvinna som jag gjorde så långt från mitt hemland. När jag påpekade att jag varken var ung eller ogift (visserligen var jag inte gift utan sambo sen många år men det begreppet existerade nog inte där) och att jag till och med hade barn blev dom ännu mer undrande. Vad gjorde jag så långt borta från min man? Vem tog hand om barnen? hur kunde min man låta mig åka? Tror aldrig dom fick någon klarhet i detta för det var rätt svårt att förklara.

När man som svensk ska resa till Indien krävs visum. Är man kvinna och söker visum finns en ruta där man ska fylla i om man är gift eller ogift. Svarar man att man är gift så får man sen uppge sin makes namn och adress. Svarar man att man är ogift får man uppge sin pappas namn och adress. Alltså bara om man är kvinna. Män behöver inte svara på detta. Min rebelliska sida tyckte att den frågan var irrelevant så jag lämnade rutan blank. Var lite nervös att det skulle dra ut på tiden att få visum men dom verkade inte bry sig på indiska ambassaden.

Till sist måste jag påpeka att jag ÄLSKADE Indien. jag har tjatat om det förr men det är ett av dom mest spännande länder jag har besökt och jag vill verkligen tillbaka och se mer av landet. Jag levde ju i en fattig by i en ganska avlägsen del av den indiska landsbygden även om jag hann besöka huvudstaden Dehli och några andra trevliga storstäder så upplevde jag ändå en begränsad del av landet. Det är enorma skillnader mellan regioner , stad och landsbygd , rik och fattig och ett land där verkligen allt och alla livsstilar finns. Så mina berättelser från byn är absolut inte representativa för hela Indien. Jag vill och jag ska tillbaka.

4 kommentarer:

Pumita sa...

Jag blir också "rebellisk" när folk undrar hur jag kan vara på resande fot utan manligt sällskap, läs förkläde, men ofta är det enklast att inte kommentera det. Det är så långt ifrån deras föreställningsvärld. Och så är det enklast att säga att man är gift (den frågan kommer ju alltid). Det där med sambo eller singel kan bli lite jobbigt... det blir så många följdfrågor. Egentligen tycker jag inte om att ljuga men ibland orkar jag inte förklara.

Jag tycker jättemycket om indisk mat men kan tänka mig att den smakar helt annorlunda på plats. Den är inte försvenskad och så spelar miljön stor roll också.

Thérèse sa...

Pumita - just att kvinnorna i byn undrade vad jag gjorde så långt från min man kändes ok men svårt att få dom att förstå. Dom hade ju en annan föreställningsvärld även om vi kunde prata om väldigt mycket och var väldigt lika på många punkter också. Mer lika än vad många kanske tror. Men att behöva uppge om man är gift eller inte och namn och adress på make eller i pappa i brist på make på visum-ansökan för resa till Indien irriterade mig. Att bara kvinnor behövde uppge detta irriterade mig också. Jag reste ju på turistvisum. Så ska två tjejkompisar åka till en indisk badort en vecka måste dom uppge civilstånd och namn på make eller fader. Nu verkar det väl kanske inte så viktigt eftersom jag fick mitt visum fast jag struntade i just den rutan. Men att den finns med i ansökan störde mig.

Indisk mat är jättegott och smakar naturligtvis bäst på plats. Efter resan till Indien blir jag inte lika entusiastisk när jag äter indiskt i Sverige. Fast idag hade jag en god och trevlig lunch med en kompis på en indisk restaurang här i stan. Vi pratade om allt möjligt men det blev en hel del Indien. Jag vill tillbaka och hon har ännu inte varit där.

Niklas (fd Hans Ångest) sa...

Reste du utan manligt sällskap???

Hur klarade du dig???

Thérèse sa...

Niklas - till Indien hade jag manligt sällskap , danskt sådant. Men andra resor har jag gjort både utan manligt sällskap och även utan sällskap alls och jag har klarat mig utmärkt.