lördag, februari 28, 2009

flytta, komma på besök och leta sin plats

En del säger att det är nyttigt att flytta och se något annat än hembygden. Visst kan jag hålla med. Samtidigt måste det finnas en trygghet i att ha växt upp och stannat kvar på en plats. Jag som har flyttat mycket och sett en del av världen kan ibland känna mig förvirrad och vet inte var jag hör hemma. Det jobbigaste är att komma tillbaka på ett kort besök till en plats där man bott , levt och haft en vardag. Man är där och träffar alla vänner och har kul men hör liksom inte dit på samma sätt längre. Man är en tillfällig gäst fast ändå inte.

Min värsta flytt var att komma tillbaka till Uppsala efter 15 år. Inget från tiden då jag bodde här fanns kvar. Jag var i en stad jag kände utan och innan (vilket går fort med en småstad som Uppsala) men kände nästan ingen.

Nu snart två år senare har jag på något sätt landat. Jag har en vardag , ett liv och vänner här i stan. Ändå längtar jag bort ibland. Jag tror inte jag kommer att leva här resten av mitt liv men vet inte var jag vill leva.

I somras var jag på väg bort. Jag hade kunnat få ett jobb i en annan stad i ett annat land på andra sidan Atlanten. Fixade det genom en amerikansk vän vars föräldrar har ett större företag men velade och drog mig ur. Jag har ju barn. jag har ju ansvar. Jag har ju sysselsättning och bostad här.

Jag har ångrat mig. Jag har ångrat att jag lämnade Madrid. Jag har ångrat att jag inte åkte till ett annat land i Europa när möjligheten kom upp för nästan ett år sen. Jag har varit på väg tillbaka till Göteborg och till Stockholm. Ändå blir jag kvar utan att ångra att jag blir kvar. Det blir lättare och lättare att leva här. Fast detta är ändå en parentes av livet. Liksom Göteborg var , liksom Madrid och Sevilla var. Någonstans och någon gång ska jag hitta min plats där jag vill bo och leva. Men fram tills dess ska jag ha kul och trivas på platsen där jag bor.

Jag har väl en inneboende rastlöshet som vill dra mig vidare till andra platser. Än vet jag inte var jag vill landa. Eller så är det just här jag vill landa men vet det inte än. Trots allt är jag just nu rätt nöjd med livet.

Göteborg var platsen där mina barn föddes. I Madrid fick dom ett extra språk som dom idag hjälpligt hankar sig fram på. Dottern pratar också en hyfsad engelska som hon använder på mina icke-svenskspråkiga vänner regelbundet. Igår pratade vi med mina grannar från Sydamerika. Dottern pratade sin bristfälliga men fullt begripliga spanska och bad dom (på spanska) att inte tala om för hennes vänner att hon kunde andra språk än svenska.

Jag känner två personer som växt upp med en pappa som varit diplomat. En av dom älskade att flytta mellan länder, byta skolor , lära sig nya språk och få nya vänner. Den andra hatade det. Själv känner jag nog inte att jag varken kan eller vill flytta runt med mina barn. Jag saknar ofta en större stad med mer folkliv men är samtidigt glad att jag inte packade väskorna och åkte till Toulouse eller New York när jag hade möjlighet för ett år sen. Fast då var det inte för att jag ville dit utan mest för att jag ville bort härifrån. Nu vill jag inte längre bort. Inte jämt iallfall. Det kommer nya möjligheter. Kanske vill jag då , kanske är jag nöjd med livet här.

Den enda stad där jag har bott som det inte är svårt att komma till är Stockholm. Det är bara 40 minuters tågresa härifrån. Där bor större delen av min släkt och en del vänner. Där är jag regelbundet. Visst skulle jag vilja bo där men skulle det göra någon skillnad?

Kanske är det mänskligt att alltid längta bort. Att alltid tro att gräset är grönare på andra sidan. Naturligtvis är det en myt. Man får en vardag både i Madrid och i Uppsala med jobb , dagis/skola , handla mat och sånt. Men vad är det för fel på en vardag? Den kan vara nog så trevlig med rätt människor att dela den med oavsett var i världen man bor.

Visst är det nyttigt att flytta och resa och lära känna nya människor och kulturer men samtidigt kan man nog vara lycklig på en plats också. Bodil Malmsten säger att det finns en plats för alla männsikor precis som det finns en partner för alla människor. Jag vet inte men jag tror det kan finnas fler platser och fler partnerts. Kanske kan ställen där man bott jämföras med gamla partners. När man kommer dit på besök är det trevligt och välkänt men man är inte längre en del av platsen man hör inte dit.

Som jag skrev just nu trivs jag med platsen där jag bor och någon flytt är inte aktuell för tillfället men i framtiden vet jag inte. Första året här var fruktansvärt ensamt och jobbigt. Något likande vill jag inte gå genom igen.

Nu står jag inför ett besök i en stad där jag tidigare bott. Jag ser fram emot det. Ska bli kul men samtidigt det är inte min stad. jag hör inte längre dit. Jag har inte någon vardag där. Jag är bara en tillfällig gäst. Det känns lite vemodigt.

Samtidigt har jag vänner i alla världens hörn och jag har upplevt hur en vän ville ta ett tidigare plan från Latinamerika för att jag skulle slippa känna mig ensam en kväll. En annan vän har velat bjuda mig till Japan och ytterligare en har erbjudit mig en resa till USA. Bara för att slippa ensamheten. Nu är den inte längre så stor men det har tagit tid. Jag har vänner över hela världen och i hela Sverige fast vi inte längre har någon vardag ihop.

12 kommentarer:

sof sa...

jag håller med dej i det du skriver, speciellt om att ha en inneboende rastlöshet och inte känna att man landat. visst, jag trivs i sthlm där jag bor nu, jag har vänner här o familjen nära, men jag är ändå inte nöjd. jag tänker dagligen på att jag vill vidare, vill testa ngt nytt, bo på ngn plats o i ngt land jag inte bott tidigare. jag upplever att det vore lättare att vara nöjd med att bo på samma plats hela livet om man inte lämnat stället in the first place. mina vänner här hemma har möjligvis pluggat på annan ort, men annars alltid bott på samma ställe o de har svårt att förstå mej när jag pratar om att flytta utomlands igen. men man får ju ändå se till att göra det bästa av situationen, nu bor jag i sthlm så då är det ändå upp till mej att få ut så mkt som möjligt av det, just nu!

Thérèse sa...

Sof - vilket bra svar. Vilken klok kommentar. Jag är så förvirrad i det här jag tror jag vill bo utomlands igen men samtidigt vet jag inte. Visst älskar jag Spanien där jag har bott men längtar jag tillbaka? Ja absolut? Men samtidigt trivs jag här. Så svårt bestämma mig. Fast tanken på att alltid bo här skulle vara jobbigt.

Thérèse sa...

Sof - ska också säga att för mig personligen har det här med flyttande inte varit något dåligt. Jag har bott i flera städer och länder men vet inte om mina bar vill uppleva det. Så klart har jag lärt mig mig mycket och självklar har mina barn också lärt sig en del. Min sjuåring kan kommunicera på både spanska och engelska och det tror jag inte hin hade kunnat utan en utlandsflytt och året i en spansk skola men vad vet jag

sof sa...

kan tänka mej att det är betydligt större beslut att fatta när man har barn, att kanske bryta upp deras vardag för att man själv vill flytta på sej. men jag vill tro att barn lär sej otroligt mkt o blir självständiga av det. det är ju jättehäftigt att en sjuåring kan kommunicera på 3 språk!
o usch, jag vill inte ens tänka tanken att bo här resten av livet. samtidigt som jag tänker på att ja, jag vill flytta, helst nu och helst utomlands, blir steget lite svårare ju längre jag bor här (över ett år sedan jag flyttade hem nu) o det gör mej livrädd!

Anonym sa...

bra skrivet. sedan tycker jag det är skönt med någon som är så öppen med ensamheten - för jag tror att den är större än vad folk ens erkänner ibland.

själv flyttar jag till spanien till sommaren. om det blir för två dagar eller två år vet jag inte. den här gången ska jag inte planera min tid så mycket, utan ta det som det känns.

jag måste säga att jag dels längtar, men främst är livrädd. det börjar bli så verkligt nu.. och spanien, ett nytt land helt själv! jag som bott i samma lägenhet hela mitt liv..

men jag ser det som att det är bättre att komma till en plats för att man längtar, och inte för att man vill bort från något annat :)

Nadia sa...

Visst ar det svart det dar med att finna sin plats! Alltid finns det nagot att sakna, nagot att langta efter.. Jag har ocksa funderat pa det dar om det kanske ligger i manniskans (eller snarare vasterlanningens) natur att alltid vilja ha mer, vilja ha nagot annat. Ibland ar det svart att vara nojd dar man ar just nu.
Fint inlagg!

Sara sa...

Ja, kanske livet är ett enda sökande efter sin plats? Det svåraste är att njuta av där man är just NU, det är något som jag måste bli bättre på...

Kram!

Anonym sa...

Jag tror också att en del har en inre rastlöshet. Att vara nyfiken på nya platser är ju något positivt, men samtidigt kan det bli jobbigt med rastlöshet som gör att man aldrig kan slå sig till ro någonstans. Man lever liksom inte i nuet, utan är alltid på väg, om inte i realiteten så i tanken. Kanske behöver man fundera på om man mer försöker resa ifrån något än till något? Att det inte handlar om platserna egentligen, utan att man är rädd för att stanna upp och känna efter?

Känner igen det där att det är svårt att komma tillbaka till en plats som man har bott förut, men att det ändå känns främmande därför att man själv har förändrats och för att de personer som fanns där förut inte bor kvar längre. Man kanske har en bild av att det ska vara som förut, men så blir man besviken för att det inte är det. En jobbig känsla. Känner också igen känslan att besöka en plats där man bott och haft en vardag, men där man numera bara är en tillfällig besökare. Visst känns det lite konstigt!
/Anna S.

becka sa...

Vilken stad ska du till sötis? Kommer du till Gbg måntro? Puss

Anonym sa...

Oj vad jag känner igen mig när jag läser det du skriver!Oehört rätt på alla punkter (fast vi inte har barn).Man tror ofta att det är bättre borta, men egentligen är det kanske bara våra "daglisa"problem man flyr och när man väl flyttar får man upp samma gamla problem, samt andra!Jag hade det jätte svårt att flytta från Spanien, och nu efter en helg i Frankrike började jag undra om vi inte borde bo där. Kunna äta fransk mat, köpa ett gott vin i mataffärerna etc..Men, bara att tänka att flytta igen, vara en "ny" i en stad blir komplicerat med tiden!Och jag är inte längre 20, då man bara kunda åka iväg utan att tänka på annat!!
Jätte bra inlägg, älskar verkligen att läsa din blogg!!!
Ha en bra dag!!

Cliff Hanger sa...

"Jag har väl en inneboende rastlöshet" = typiskt tvillingar.

Anonym sa...

Jag känner igen mig.

Och fortsätter fascineras över dottern som pratar spanska.

Gräset är verkligen grönare på andra sidan. Alltså: vi tror att det är gönare på andra sidan, men det är sällan så.