flytta, komma på besök och leta sin plats

En del säger att det är nyttigt att flytta och se något annat än hembygden. Visst kan jag hålla med. Samtidigt måste det finnas en trygghet i att ha växt upp och stannat kvar på en plats. Jag som har flyttat mycket och sett en del av världen kan ibland känna mig förvirrad och vet inte var jag hör hemma. Det jobbigaste är att komma tillbaka på ett kort besök till en plats där man bott , levt och haft en vardag. Man är där och träffar alla vänner och har kul men hör liksom inte dit på samma sätt längre. Man är en tillfällig gäst fast ändå inte.

Min värsta flytt var att komma tillbaka till Uppsala efter 15 år. Inget från tiden då jag bodde här fanns kvar. Jag var i en stad jag kände utan och innan (vilket går fort med en småstad som Uppsala) men kände nästan ingen.

Nu snart två år senare har jag på något sätt landat. Jag har en vardag , ett liv och vänner här i stan. Ändå längtar jag bort ibland. Jag tror inte jag kommer att leva här resten av mitt liv men vet inte var jag vill leva.

I somras var jag på väg bort. Jag hade kunnat få ett jobb i en annan stad i ett annat land på andra sidan Atlanten. Fixade det genom en amerikansk vän vars föräldrar har ett större företag men velade och drog mig ur. Jag har ju barn. jag har ju ansvar. Jag har ju sysselsättning och bostad här.

Jag har ångrat mig. Jag har ångrat att jag lämnade Madrid. Jag har ångrat att jag inte åkte till ett annat land i Europa när möjligheten kom upp för nästan ett år sen. Jag har varit på väg tillbaka till Göteborg och till Stockholm. Ändå blir jag kvar utan att ångra att jag blir kvar. Det blir lättare och lättare att leva här. Fast detta är ändå en parentes av livet. Liksom Göteborg var , liksom Madrid och Sevilla var. Någonstans och någon gång ska jag hitta min plats där jag vill bo och leva. Men fram tills dess ska jag ha kul och trivas på platsen där jag bor.

Jag har väl en inneboende rastlöshet som vill dra mig vidare till andra platser. Än vet jag inte var jag vill landa. Eller så är det just här jag vill landa men vet det inte än. Trots allt är jag just nu rätt nöjd med livet.

Göteborg var platsen där mina barn föddes. I Madrid fick dom ett extra språk som dom idag hjälpligt hankar sig fram på. Dottern pratar också en hyfsad engelska som hon använder på mina icke-svenskspråkiga vänner regelbundet. Igår pratade vi med mina grannar från Sydamerika. Dottern pratade sin bristfälliga men fullt begripliga spanska och bad dom (på spanska) att inte tala om för hennes vänner att hon kunde andra språk än svenska.

Jag känner två personer som växt upp med en pappa som varit diplomat. En av dom älskade att flytta mellan länder, byta skolor , lära sig nya språk och få nya vänner. Den andra hatade det. Själv känner jag nog inte att jag varken kan eller vill flytta runt med mina barn. Jag saknar ofta en större stad med mer folkliv men är samtidigt glad att jag inte packade väskorna och åkte till Toulouse eller New York när jag hade möjlighet för ett år sen. Fast då var det inte för att jag ville dit utan mest för att jag ville bort härifrån. Nu vill jag inte längre bort. Inte jämt iallfall. Det kommer nya möjligheter. Kanske vill jag då , kanske är jag nöjd med livet här.

Den enda stad där jag har bott som det inte är svårt att komma till är Stockholm. Det är bara 40 minuters tågresa härifrån. Där bor större delen av min släkt och en del vänner. Där är jag regelbundet. Visst skulle jag vilja bo där men skulle det göra någon skillnad?

Kanske är det mänskligt att alltid längta bort. Att alltid tro att gräset är grönare på andra sidan. Naturligtvis är det en myt. Man får en vardag både i Madrid och i Uppsala med jobb , dagis/skola , handla mat och sånt. Men vad är det för fel på en vardag? Den kan vara nog så trevlig med rätt människor att dela den med oavsett var i världen man bor.

Visst är det nyttigt att flytta och resa och lära känna nya människor och kulturer men samtidigt kan man nog vara lycklig på en plats också. Bodil Malmsten säger att det finns en plats för alla männsikor precis som det finns en partner för alla människor. Jag vet inte men jag tror det kan finnas fler platser och fler partnerts. Kanske kan ställen där man bott jämföras med gamla partners. När man kommer dit på besök är det trevligt och välkänt men man är inte längre en del av platsen man hör inte dit.

Som jag skrev just nu trivs jag med platsen där jag bor och någon flytt är inte aktuell för tillfället men i framtiden vet jag inte. Första året här var fruktansvärt ensamt och jobbigt. Något likande vill jag inte gå genom igen.

Nu står jag inför ett besök i en stad där jag tidigare bott. Jag ser fram emot det. Ska bli kul men samtidigt det är inte min stad. jag hör inte längre dit. Jag har inte någon vardag där. Jag är bara en tillfällig gäst. Det känns lite vemodigt.

Samtidigt har jag vänner i alla världens hörn och jag har upplevt hur en vän ville ta ett tidigare plan från Latinamerika för att jag skulle slippa känna mig ensam en kväll. En annan vän har velat bjuda mig till Japan och ytterligare en har erbjudit mig en resa till USA. Bara för att slippa ensamheten. Nu är den inte längre så stor men det har tagit tid. Jag har vänner över hela världen och i hela Sverige fast vi inte längre har någon vardag ihop.