Rojalistisk yra

Ingen har väl missat att Victoria och Daniel har förlovat sig. Som många andra såg jag delar av det på TV. Visst är det roligt för dom. Visst blir man glad av att se hur kära och lyckliga dom såg ut. Men samtidigt känns det lite som ett spektakel. Först skulle kungen godkänna det hela. Sen möte med statsministern. Sen konselj (säkert ett nytt ord för dom flesta) med hela regeringen som skulle ge sitt godkännande. Sen skulle en eklatering (också ett nytt ord för många) av förlovningen ske.

När man såg Victoria , Daniel , Kungen och Silvia på en liten film sitta och läsa innantill från fusklappar hur glada dom var kändes det väldigt mycket Hey Baberiba över det hela. Även det lilla jag såg när dom satt i soffan och pratade med pressen kändes väldigt mycket Hey Baberiba.

Ingen annan 31 åring i Sverige behöver be om lov för att få gifta sig med sin 35 åriga pojkvän. Paret har dessutom tydlgien varit tillsammans i sju år och i hemlighet tydligen varit sambos en tid. För som kunglig anses det visst inte passande att vara sambo innan förlovning. Det hela känns mest gammaldags och bisarrt. Ger känslan av att Victoria är mer eller mindre livegen av sin pappa och den känslan blev inte mindre av att höra Herman Lindqvist på radion berätta att hon var rädd för pappa kungens vrede.

Jag tillhör dom som är ganska skeptisk till det här med monarki och oftast ointresserad av vad kungafamiljen sysslar med. Så jag har lite svårt att komma i stämning för någon rojalistisk yra. Jag tycker det känns väldigt gammaldags att födas till ett ämbete. Kungar och drottningar borde höra hemma i sagor. Hela institutionen kring kungahuset verkar både bisarr och gammalmodig. Jag är tveksam till om dom gör så otroligt bra PR för Sverige som rojalisterna påstår.

Vet jag inte om jag är så sugen på en president heller. Det finns ju presidenter utan makt som har ungefär dom uppgifter som kungen till exempel på Irland. Fördelen är att man kan rösta bort dom. Ytterligare en fördel är att inga barn behöver växa upp under så bisarra omständigheter med sin framtid så utstakad som kungliga barn gör idag. Men vi skulle väl kunna skippa både kungahus och president.

Sen kan jag inte låta bli att citera Fredrik Reinfeldt "I en i övrigt ganska dyster stund så tänder detta ett ljus av hopp." Vilken floskel. Snacka om att överdriva betydelsen av bröllopet rejält.