Egentligen vill jag inte vara för personlig i bloggen men ändå blir jag det. Ibland raderar jag inlägg , ibland får dom stå kvar. Nu tänkte jag bli lite personlig.
Eftersom det sägs att ungefär 10% av Sveriges befolkning har problem med alkohol så antar jag att någon bloggläsare måste upplevt det på nära håll. Det finns en person jag känner som ALLTID dricker sig så full att personen i fråga inte minns något. En person som aldrig kan ta en öl eller ett glas vin utan det slutar i minnesluckor och nästa dag får sovas bort. På sätt och vis är detta så klart ett problem för omgivningen , särskilt dom allra närmaste , men samtidigt finns det i Sverige en överslätande attityd mot sånt. Vid vissa tillfällen är det likosm ok att bli ordentligt full. Visst jag vet alla kan dricka för mycket ibland. Men gör man det flera gånger i veckan under mer än 20 års tid så är det knappast ibland.
Vad gör man om man känner någon som dricker för mycket men som inte inser det själv? Säkert har många upplevt det. En familjemedelm , kompis , släkting eller jobbarkompis. Man påpekar detta men personen skämtar bort det och fortsätter dricka som han/hon alltid gjort.
Ska man bara stå bredvid och se på? Finns det något man kan göra?
tisdag, mars 31, 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Det där är ju det svåra med alkoholism... Att personen i fråga faktiskt ofta inte inser det själv. Klart att man ska erbjuda sin hjälp, men till en viss gräns.
Det viktigaste är kanske att säga att man ser, och att man är beredd att stötta, om personen i fråga är beredd att kämpa. Men håller man själv på att gå under av det... Då är det bäst att gå.
Tror jag.
Kram, Sara
Det beror lite på vem det är men om det är en familjemedlem tycker jag att man ska, precis som Sara skriver, säga att man ser och är beredd att hjälpa och stötta. Men man ska också ställa krav. Man ska berätta för personen hur illa h*n gör en (och sig själv) och att om h*n inte är beredd att söka hjälp väljer man att inte ha personen i sitt liv. Det kanske låter hårt men det är enda sättet. Annars lurar man bara sig själv. Det är upp till den personen att välja om alkoholen är viktigare än familjen.
Det är svårt det här med alkoholism. Alkohol är så accepterat i vardagen, att det blir svårt för människor att skilja de som dricker "lagom" och de som dricker för mycket. Jag själv är en som ibland tycker om att ta ett glas vin, men väljer att låta bli ibland. När jag låter bli så finns det alltid någon som blir oerhört provocerad av att jag väljer att inte dricka. Jag har tänkt vid de tillfällena att det nog måste vara oerhört svårt att ha problem med alkoholen om man är en social person som gillar att träffas, men väljer bort att dricka. En liten fundering från min sida angående ditt inlägg. Ha det bra!
Jag håller med om det Sara skriver.
Om det är möjligt ska man se till att inte bli medberoende. Inte hjälpa personen med att komma med bortförklaringar, ljuga åt personen,försöka ställa saker till rätta, medla osv.Personen ska själv få ta konsekvenserna av sitt handlande, omgivningen ska inte "hjälpa till" (=stjälpa) så att personen kan fortsätta med sitt missbruk. Om även omgivningen förnekar att det finns problem stödjer de personens missbruk.
Jag tycker att man öppenhjärtigt ska berätta vad man ser, att man är orolig. Drabbas man själv av personens alkoholmissbruk ska man berätta det, på vilket sätt det ställer till med problem för en själv och att man inte accepterar ett sådant beteende. Är man flera som ser samma sak, kanske man kan framföra det man ser gemensamt. Kanske blir det svårare för personen att vifta bort det då.
Tyvärr, har det pågått en längre tid, vill ofta alkoholisten inte erkänna att den har problem. Omgivningen kan uppmana personen att söka hjälp, och kanske erbjuda den att följa med som stöd. Men vägrar personen finns inte så mycket man kan göra än att vänta tills personen ev. inser att den har problem. Du vet säkert att det finns stödföreningar både för alkoholister AA, och deras anhöriga och vänner? Vanliga läkare på vårdcentralerna kan säkert hjälpa till också.
Om personen inte vill ta emot hjälp tror jag det är nödvändigt att tänka på sig själv och sina barn i första hand. Det är viktigt att sätta gränser för att själv inte dras ned och bli medberoende. Bryta kontakten om det är nödvändigt, t o m, trots att det är smärtsamt.
Hoppas att det ordnar sig på något vis.
/Anna S.
Skicka en kommentar