Last baby blues

I helgen träffade jag en otroligt söt kille. Vi fann varandra direkt och kom överens hur bra som helst. Jag blev alldeles varm och glad av att vara med honom. Kunde inte slutat titta på honom med ett fånigt leende. Kunde inte låta bli att gosa med honom hela tiden. Det var första men vi träffades för han har bara hunnit bli en vecka gammal. Men i kommer att ses igen. Många gånger.

I helgen hann jag också med att busa lite med en annan liten kille jag känner. Vi har inte setts på ett tag och han har blivit så stor. Snart nio månader och hur söt som helst.

En del av mig drabbas alltid av bebissug när jag träffar små nyfödda. Jag älskar verkligen bebisar. Samtidigt vill jag faktiskt inte ha fler barn. Jag är nöjd med två stycken och tycker det är skönt att dom blivit lite större så vi kan prata och umgås på ett annat sätt. Fast jag inte vill ha fler barn kan jag på något skumt sätt känna det lite vemodigt att jag aldrig mer kommer att ha en liten nyfödd. Särskilt när jag träffar små nyfödda. Jag kommer aldrig mer att ha en bebis att pussa på. Jag kommer aldrig mer att amma. Jag kommer aldrig mer att köpa blöjor och kläder i storlek 50. Jag kommer aldrig mer att mata någon med smakportioner. Jag kommer aldrig mer att hjälpa någon lära sig krypa och gå.

Jag upptäckte att det finns ett namn för den här sista-barnet-deppigheten Last baby blues kallas det. Det är på något sätt slutet på en livsfas. Tydligen är det ganska vanligt att föräldrar drabbas av Last baby blues i större eller mindre utsträckning. Ändå har jag inte tidigare hört talas om det. Fast för min del handlar det nog om en mycket mild variant av last baby blues. Jag vill inte ha fler barn. Det är bara det att bebisar är så underbara.