Läste nyligen en krönika i en föräldrartidning av programledaren Tilde de Paula som fick mig att tänka på att två olika ord för samma fenomen kan ge helt olika associationer. För att citera Tilde:
"Singel och ensamstående är inte samma sak.
En singel är en glad tjej på höga klackar med läppglans.
En ensamstående är en trött kvinna på gränsen till ett sammanbrott.
En singel har ett rikt socialt liv.
En ensamstående har ett socialt liv som sträcker sig till föräldramöten.
En singel är stark. Fri. Och Lycklig.
En ensamstående har ansträngd ekonomi, känner sig otillräcklig, sliter och släpar."
Jag tycker nog att hon har en poäng med sitt resonemang och det finns säker andra exempel på ord för samma fenomen där det ena ordet är mer positivt laddat och det andra har en mer negativ klang.
Just det här fick mig att tänka på en middag jag snart ska gå på. Jag känner inte dom andra på middagen så bra men vet att det blir jag och några gifta par. Säkert trevliga trevliga människor och jag skulle inte tro att någon reagerar på att jag kommer ensam. Paret som har middagen är svensk-thailändskt och hon lagar den mest underbara thai-mat och det blir säkert väldigt trevligt.
Trots att jag vet att det är fånigt känner en liten del av mig som jag är någon sorts loser i sällskapet. Fick till och med frågan att om jag träffar någon så kan jag så klart ta med honom. Så visst jag kan ju ta med barnens pappa , en kompis eller en granne eller ta på min vigselring och säga att tyvärr kunde inte min man komma ikväll. Fast naturligtvis skulle jag aldrig göra något så fånigt. Så mycket loser känner jag mig inte. Jag är också övertygad om att dom andra som kommer är trevliga och ingen kommer att sitta och förhöra mig om varför jag kommer ensam, om det finns någon pojkvän , om jag inte klarar av förhållanden och aldrig kommer att träffa någon och sånt som man bara ser i filmer av typen Bridget Jones dagbok. Inte heller kommer dom att ha tagit dit en manlig singel-ensamstående i lämplig ålder som dom försöker para ihop mig med. Sånt hör nog också mest hemma i filmer eller åtminstone inte bland folk jag känner.
Jag har tidigare varit på och haft tillställningar när jag har varit en del av ett par och det har varit singlar-ensamstående där och jag har aldrig reflekterat över det. Inte heller har jag tyckt det varit något fel på mina singel-ensamstående kompisar när jag inte var det. Så det här är bara en fånig tanke som dykt upp hos mig och egentligen ägnar jag den inte så mycket tid att den borde få ett blogginlägg. Det här skulle handla om olika ord med samma betydelse men med olika associationer men blev istället ett väl personligt inlägg om funderingar som säkert många känner igen från något tillfälle.
Jag är övertygad om att det kommer att bli väldigt trevligt och mycket god mat och jag kommer inte att känna mig det minsta som en loser när jag väl sitter på middagen. Det är bara en fånig tanke som flyktig slagit mig nu. Om man ska generalisera så tror jag en hel del personer som går ensamma på tillställningar med enbart par har känt sig fel och malplacerade många gånger trots att omgivningen inte tänkt den tanken. Om jag ska generalisera ännu mer så tror jag att kvinnor som går ensamma på en sån middag oftare känner sig som losers än män i samma situation.
Fast jag kan ha helt fel. Säg gärna emot mig då. Naturligtvis går det också bra att hålla med om ni gör det. Det här är ju bara lösa tankar om ett problem som inte ens är något problem egentligen. Jag ska ha en trevlig kväll med trevliga människor och äta god mat. Det blir inte mindre trevligt för att jag går dit ensam.
Här finns Tilde de Paulas krönika att läsa
fredag, september 19, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Du ÄR ju definitivt ingen loser som kommer ensam till middagen, men av egen erfarenhet vet jag att man lätt kan känna sig så. Alla andra är par... jag är singel... hon som blev över... det är ju lite så det känns.
håller absolut med!Man är den som är "starkast" av alla som kommer till middagen och som bara kan säga: jag kommer,jag står för den jag är,singel eller ej,barn eller inte barn,har inga stilettklackar men ett definitivt starkt förtroende!"
yesssssssss så ska det låta!
Johanna - jo ibland känns det lite så att man är den som blivit över fast det är sällan jag hamnar i såna situationer. Här fick jag väl känslan när dom sa att om du träffar någon kille kan du ju ta med honom...
Mandy - tack för uppmuntran. Har egentligen inte tänkt så mycket på det här så det känns inte jobbigt att gå på middagen och jag tror det blir trevligt. Jag har både stilettklackar och läppglans inbland och barn och är lycklig och har ett socialt liv som är mer än föräldrarmöten :)
Jag får beklaga, men jag håller nog tyvärr med dig. Har själv varit med om att känna mig som den sista singeln. Jag umgicks då i ett kompisgäng där alla hade pojkvän sedan flera år och ordnade parmiddagar till vilka alla utom jag (som saknade pojkvän) var bjudna.
Verkligen supertrist. Egentligen så förstår jag inte varför det ligger så mycket fokus på att man skall komma ipar till middagar. Varför inte bara bjuda in ett gäng kompisar liksom?
Ih, den där parfixeringen! Jag var singel länge, och fick alltid värja mig för frågor: Men varför har inte du någon kille? Tycker du inte att han är snygg? Jag känner en singelkille som... Argh!
Som att meningen med livet är att vara ett par.
Det där tyckte jag var väldigt jobbigt som singel (jag har aldrig känt min som ensamstående).
Nadia - just den här middagen jag ska på är ingen parmiddag för det är lite olika folk bjudna men om jag fattat det rätt är det bara par och jag som kommer. Tror ändå det blir väldigt trevligt. Dåligt av dina kompisar att inte bjuda dig när du var singel. Tycker inte sånt borde spela någon roll. När jag och mina barns pappa bodde ihop först i Göteborg och sen i Madrid hade vi väldigt sällan barnvakt eftersom våra föräldrar (ofta föräldrar som är barnvakter) är utspridda på tre olika städer Uppsala , Västervik och Malmö. Då gick nästan alltid en av oss på middag eller fest och en stannade hemma med barn. Jag kan tycka att om man bor ihop kan det vara skönt att göra saker på egen hand också. Man behöver inte alltid umgås med andra i par.
Sara - jag får faktiskt aldrig såna frågor. Möjligen kompisar som då och då undrar om jag träffat någon. Tycker också parfixeringen är lite vrickad som om meningen med livet är att vara ett par.Bor man ihop eller umgås väldigt mycket som särbos är det också skönt att göra saker på egen hand och inte gå på ALLA fester och middagar tillsammans. Eftersom jag nästan alltid har läppglans och ofta 10 cm klackar och trivs med livet och har ett socialt liv så borde jag vara mera singel än ensamstående... fast jag fick en gång frågan på bloggen om jag var ensamstående ha ha. Även som singel-ensamstående kan man ju träffa någon men man kanske inte vill ta med denna någon på middag , fest eller släktträff efter bara några veckor. Fast det är så klart olika. En del behöver mer tid att känna efter en del känner sig superseriösa i början och presenterar den nya för familjen redan samma vecka man träffats. Jag har en kompis som väntade fem år med att berätta för sin familj att hon hade pojkvän och när hon berättade var det p.g.a att hon var gravid och dom skulle flytta ihop...
Sara - jag tror jag får förtydliga det där sista. Hon har inte dålig kontakt med sina föräldrar och det var inget fel på killen. Det vara andra skäl som gjorde att hon väntade fem år med att berätta att hon var tillsammans med någon.
Jag tror också att många kan känna sig malplacerade på parmiddagar men att det ligger hos en själv och inte de andra på parmiddagen.
Sen beror det nog lite på vilken "sorts" singel man är, om man verkligen längtar efter att träffa någon kanske parmiddagar får en att känna sig lite ensam, men om man trivs bra som singel så bryr man sig nog inte så mycket om det bara är par på middagen.
Jag var själv singel länge innan jag träffade min nuvarande och trivdes verkligen med det. Sen hade jag tur att de i min bekantskapskrets sällan hade parmiddagar utan helt enkelt bjöd in alla kompisar, med eller utan partner som man själv ville.
Väldigt taskigt att inte bjuda singelkompisen som i Nadias fall, jag fattar faktiskt inte hur man tänker då. Ska man bli utesluten bara för att man inte har någon kille med sig!?
Jag var yngst i mitt kompisgäng (gick en klass över) och tyckte att alla plötsligt blev jättaallvarliga och stadgade...kände mig inte alls mogen för det. Alla förlovade sig och sen stod de i tjej- eller killgrupper pâ festerna och snackade inredning eller sport.
De som var 10 âr äldre stod och gullade med bebisar (tjejer) eller diskuterade värmepumpar och trädgârdgângar (killar)
Sedan dess har jag alltid föredragit att bjuda ett gäng människor, helt enkelt, där var och en är sig själv. Jag gâr ocksâ hellre pâ sâdana tillställningar.
I Spanien träffas man ju mer ute ocksâ, sâ man lär ju ändâ känna folks män och fruar eftersom man tar ett glas ihop pâ nâgon bar.
Sâ det jag inte gillade med parmiddagar var att det blev sâ "ceremoniellt" och för mig onaturligt.
Förhoppningsvis känner jag väl också så i framtiden.. jag står i princip inte ut att umgås med mina vänner när det är par + jag, men det beror ju kanske på att vi är så unga (18 år). Då blir det mest att jag får sysselsätta mig med något medan de andra hånglar/gullar.. förstår inte varför man går ut för att umgås sådär, då kan man lika gärna stanna hemma med sin pojkvän och sen komma ut och vara lite social. Men förhoppningsvis "mognar" alla.
Förresten.. har ofta bett dig om hjälp så gör det igen. Undrar om du eller någon av dina läsare kan tipsa om ett barnhem som ni tror gladeligen skulle ta emot besökare som har som projektarbete att samla in pengar till ett barnhem? Avresa i början på januari och resan får gå på max runt 3500kr.
Nina - håller också med om att det är taskigt att inte bjuda in alla kompisar även om dom är singlar. Jag är inte så förtjust i parmiddagar , kan ofta kännas lite krystat, oavsett om jag är singel eller kommer i par. Jag tror också du har rätt i att det beror mycket på om man trivs med sitt singelliv eller inte. Middagen jag ska på är ingen parmiddag egentligen och dom som har den ville bara bjuda hem lite kompisar dom inte sett på länge och det är en slump att alla är par (åtminstone tror jag det för jag har inte jättekoll på alla som kommer) utom jag. Men jag tror absolut det kommer att bli trevligt.
Anna - jag är inte heller så förtjust i parmiddagar för det blir ofta cermoniellt och onaturligt. Är inte heller så förtjust i tjejfester (eller killfester) jag tycker det är trevligt att umgås med alla jag känner och inte exkludera någon p.g.a att dom är singlar eller av "fel" kön. Gillar den spanska modellen där man träffas mer ute tyvärr är det inte riktigt så i Sverige. I somras gick jag och en kompis ner på lokala pizzerian i mitt område och tog en öl. Där satt två män och en kvinna från Chile resp. Nicaragua och vi började genast prata med dom. Dom tyckte det var trist att inte svenskar kunde samlas mer ute varma sommarkvällar.
Johanna - det kan nog delvis ha med ålder att göra. Men också lite med hur folk är. Alla 18-åringar hånglar inte vilt varje gång dom umgås med andra. Jag tycker som du att då kan man lika gärna stanna hemma. Jag har inget emot att folk pussas och kramas lite men blir det för mycket är det både asocialt och oartigt mot dom andra man träffar.
På din andra fråga vet jag inte riktigt. Kanske någon som läser vet. Annars kan du ju kolla med olika biståndsorganisationer om dom vet och kan hjälpa till. Känner en tjej som var på ett barnhem i södra Mexico och jobbade för några år sen fast till Mexico blir det svårt att ta sig på max 3500 kr skulle jag tro.
Skicka en kommentar