biologism , otrohet och jämställdhet

I dagarna har det skrivits om att dåliga förhållanden kan skyllas på mannens gener. Tydligen bär 40% av svenska män på genen allel 334 vilket skulle göra att dom har svårare med förhållanden. Det skulle ju kunna förklara att till och med jag har blivit både dumpad och nobbad. Tidigare har jag skyllt det på mäns dåliga omdöme och smak...

Ska jag vara lite seriös så har jag svårt för biologiska förklaringar till olika saker. Jag kanske är ovanligt skeptisk mot biologism som försöker härleda mänskligt beteende utifrån biologiska rön. Fast jag kan såklart ha helt fel i min skepsis.

40% av svenska män bär på genen och bland dom hade 34% upplevt kriser i äktenskapet. Bland dom som saknade genen hade 15% upplevt kriser i äktenskapet.

Genen som bara män har ska försämra förmågan att knyta an till andra människor, i det här fallet partnern, och öka risken för otrohet. Så det kan ju vara något att skylla på för den som varit otrogen. "Älskling , jag kan inte hjälpa det , jag har allel 334 , jag är sån här". Fast jag är tveksam till hur många kvinnor som skulle godta den ursäkten.

Jag tror att förmågan att knyta an till andra personer och känna närhet är något som formar oss hela livet i alla typer av realtioner , inte bara kärleksförhålladen, oavsett hur våra gener ser ut. Som barn är man ju på ett annat sätt en som vuxen beroende av andra människor och då formas nog mycket av hur vi ser på närhet och relationer. Fast även om man haft en usel och kärlekslös barndom är det inte kört. Vårat sätt att vara i relationer till andra människor formas hela livet och man kan ofta ta igen sånt som gått snett även om det är jobbigt.

Det jag ogillar med biologiska förklaringar till beteenden är att det lätt blir en ursäkt , man kan inget göra , man är sån och det går inte att ändra. När det gäller förmågan att knyta an till sin partner och ha ett förhållande utan kriser och otrohet tror jag det handlar om hur båda två är. Dom kanske inte passar ihop , är för olika, är dåliga på att prata och förstå varandra eller vad det nu kan vara. Om båda senare träffar nya partner som dom fungerar bättre med är jag säker på att dom avsett gener kan knyta an till varandra och vara trogna.

Det här tycker jag känns mer som trams och knappast värt ett blogginlägg men det jag ogillar är att man med biologi förklarar hur människor är och det kan användas för att skylla på saker i privatlivet. Som kanske i extremfall att som man kan jag inte ta hand om barn , diska eller städa eller att det är biologiskt fel att gifta sig med någon från ett land och en kultur långt från den egna. Nu är det som sagt extremfall och förhoppningsvis inte så vanligt.

Sen tycker jag också att människor får leva i den typen av relationer som känns bäst för dom om alla inblandade är överens. Alla kanske inte vill ha en extremt nära relation till sin partner och kunna prata om allt och alla kanske inte tycker att det är så farligt om man vänstrar lite ibland. Vill båda ha det så och är nöjda så bör ju inte jag eller någon annan ha några invändningar.

Jag är egentligen väldigt dålig på det här med förhållanden och borde inte skriva om det. Nu var det här mest tänkt som en protest mot biologism men ändå. Fast eftersom jag ändå skriver om förhållanden så kan jag passa på att kommentera ytterligare en gammal nyhet.

För ungefär en vecka sen skrev Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar ett omdebatterat inlägg på Newsmill-bloggen Under rubriken "Jämställdheten kväver oss! Ge oss tillbaka den riktiga mannen" samlas dom mest vansinniga citat. Som till exempel:

"det kan finnas ömhet i ett slag över munnen"
"hur kan vi hjälpa misshandlade kvinnor, om vi hymlar med den magnifika kraften i ett försoningsknull?"
"långa äktenskap kräver älskare och älskarinnor."
"Vi glömmer att lusten inte kan infoga sig i bilden av det svenska jämlika äktenskapet"
"Dom är så fina pappor att dom helt tappat sin manliga identitet"

Dom två första meningarna vill jag bara rakt av fördöma för det finns aldrig tillfällen där det är okey för någon att slå och man slår aldrig med ömhet. Undantaget möjligen om det är någon form av smisksex som båda gillar och är med på men det var nog knappast vad som åsyftades här.

När det gäller dom tre sista meningarna som jag citerar här så är väl det egentligen upp till var och en att tycka. Så jag kan ju passa på att tycka även om kanske inte alla håller med mig. Jag är säker på att det finns långa , lyckliga äktenskap utan älskare och älskarinnor men visst tycker båda det är okey med affärer vid sidan om så kör. Själv skulle jag nog inte vilja leva i ett sorts "fritt förhållade".

På dom två sista punkterna tycker precis motsatsen. Jag drömmer inte om någon riktig karlakarl eller machoman utan tror absolut att jag får mer lust till en man jag lever i ett jämställt förhållande med. Att vara en god pappa är definitvit inte att förlora sin manliga identitet snarare tvärtom. Jag tycker det är mycket mer attraktivt med en man som tar hand om och engagerar sig i sina barn än en man som struntar i barnen. Nu är jag ingen expert på förhållanden men jag tror ändå att den största passionen upplever man i ett jämlikt förhållande och jag vill försvara den svenska jämställdheten och alla fina pappor. Att vi kommit relativt lång på området jämställdhet och att man ser många pappor med barnvagnar på stan är en av dom saker jag verkligen uppskattar med Sverige.