I Sverige har vi ett väl utbyggt socialförsäkringssystem som är individuellt det vill säga man får a-kassa eller sjukpenning även om man har en man, fru eller sambo som har ett välbetalt jobb. Det förväntas inte att föräldrar ska bidra till sina vuxna barns försörjning eller att vuxna barn ska hjälpa sina föräldrar om dom har det knapert. Klarar man av någon anledning inte av att jobba och försörja sig finns möjlighet att få a-kassa , socialbidrag eller sjukpenning.
Jag tycker det är bra att alla som bor i Sverige kan räkna med att det finns ett sorts grundläggande ekonomiskt skydd om något skulle hända så man inte kan jobba eller om man under en period inte får något jobb. Jag tycker ingen ska behöva lämna sitt hem eller leva på svältgränsen oavsett hur ens situation ser ut. Fast naturligtvis finns det stora grupper i Sverige som lever under knappa ekonomiska omständigheter , många kanske under en kortare period andra under många år.
Ett bra skydd från samhället innebär dock att det inte är självklart att hjälpa familjemedlemar eller vänner som hamnar i ekonomiska svårigheter såsom det är i många länder. Många invandrare som bor och arbetar i Sverige skickar regelbundet en del av lönen till familjen i hemlandet. Jag tror att det är få svenskar som bor och arbetar utomlands som regelbundet skickar hem pengar till familjen.
Trots att det inte är självklart så förekommer det naturligtvis ändå att svenskar hjälper familjemedlemar och vänner som har det svårt ekonomiskt. Eftersom ni mest är svenskar som läser här vore det kul med lite åsikter om det här. Hur långt ska man hjälpa någon som hamnat i ekonomiska svårigheter? Om man har råd ska man ge ett bidrag , köpa saker som kläder och mat , betala räkningar , bjuda om man går på krogen eller tar en fika tillsammans? Eller bara hjälpa någon när det är riktig kris och kronofogden står för dörren? Vem ska man hjälpa? Ska man enbart hjälpa den närmaste familjen eller även övriga släktingar, vänner , särbo , gamla ex? Eller är det upp till var och en att klara sin ekonomi oavsett vad som hänt? Jag kan också tänka mig att mångas vilja att hjälpa till ekonomiskt beror på hur och varför en person har hamnat i svårigheter.
Personligen tror jag att om jag kunde och det var aktuellt skulle jag gärna hjälpa den närmaste familjen men också nära vänner, en särbo och kanske ett gammalt ex som jag hade bra kontakt med. Jag skulle ha svårt att bara se på när någon som stod mig nära levde under väldigt knappa omständigheter om jag hade möjlighet att hjälpa till på något sätt. Fast jag har aldrig varit i den situationen så hur jag skulle reagera i praktiken vet jag inte. Men när mina barn blir äldre och flyttar hemifrån hjälper jag dom gärna med möbler , husgeråd och sånt man behöver om jag då har möjlighet.
måndag, september 15, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
En intressant frâga, som jag själv har blivit tvungen att ta ställning till, eftersom jag bor i en annan kultur.
Jag har kommit fram till att min son fâr bo hemma sâ länge han vill, utan att betala. Däremot fâr han själv stâ för sina privata utgifter, som kläder och sânt...
Jag hjälper gärna till med möbler till egen lägenhet, men tänker INTE köpa lägenheten, eller stâ för handpenningen (en del spanska föräldrar gör det)
Min man och jag har vâra pengar gemensamt, det hade vi även när vi var sambos. Där är det inte tal om att hjälpa, utan att det är vâr gemensamma ekonomi.
Syskon och vänner skulle jag hjälpa i en övergânde krissituation. Alltsâ, om de hamnar i nâgot svârt, akut läge; blir arbetslösa och pengarna dröjer eller sâ.
Men , hur är det med A-kassan i Sverige egentligen? Ska man inte vara med och betala in för att fâ nâgot?
Anna - jag håller med dig. Det är väl ungefär så jag också skulle göra.Men i Sverige är det inte självklart. Här är det ju inte ovanligt att t.o.m sambos och gifta med barn har separat ekonomi vilket jag tycker är en aning märkligt. När det gäller a-kassa så måste man vara med och betala. Man måste ha varit med minst ett år för att få a-kassa och jag tror att man måste jobbat minst 6 månader. Dessutom tror jag inte man kan gå med om man inte jobbar. Får man ingen a-kassa eller ingen sjukpenning så är ju socialbidrag en sista utväg som alla kan få. Men det är ju väldigt lite pengar och svårt att leva på i längden.
Jag har nog blivit väldigt indoktrinerad av den svenska moralen här, att man ska klara sig själv, tyvärr(?). Jag måste erkänna att jag skulle ha extremt svårt att hjälpa någon ekonomiskt, annat än den allra närmaste familjen, föräldrar, barn och syskon. Däremot har det hänt att jag gett ett tillfälligt lån, eller bjudit på middag ibland och så, när jag visste att en kompis hade det tillfälligt dåligt ekonomiskt. Pengar känns liksom inte OK att ge bort, saker är lättare.
Sofia - du är nog inte ensam. Håller nog också med om att det är lättare att ge bort saker än pengar. Fast till exempel att betala någons räkningar är inte att ge bort pengar men ge väldigt konkret ekonomisk hjälp om någon tillfälligt har hamnat i svårigheter. Jag har aldrig gjort det , har inte varit aktuellt , men om jag kunde och någon i min närhet riskerade vräkning , få elen avstängd eller något så skulle det nog vara svårt att låta bli. Samtidigt är det kanske sånt en person i ekonomiska svårigheter inte pratar så öppet om och då blir ju omgivningens möjlighet att hjälpa begränsad. Så kan man ju alltid få hjälp i Sverige om det verkligen är kris.
Skicka en kommentar