barnfobi och barnuppfostran

Nej, du har verkligen inte barnfobi. Du älskar barn och kan inte få nog av vare sig dem eller deras föräldrars sällskap.


Jag gjorde det här fåniga testet som jag hittade. Resultatet blev väl inte direkt någon överraskning. Jag har alltid älskat barn och alltid velat ha egna och en del av mig kanske hade velat ha fler än dom två barn jag har. Om jag slapp vara gravid för det var inget jag tyckte var så toppenkul. Föda barn var väl inte heller så jättekul men absolut uthärdligt och pågick inte lika länge som graviditeten. Nu är det absolut inte för sent för mig att skaffa fler barn fast just nu skulle det inte vara så lägligt. Hur det blir i framtiden kan man ju inte veta fast det troliga är att jag är nöjd med två barn. Hade jag inte fått barn så hade jag nog inte bara känt att jag missat något av livet utan att något hade tagits från mig. Jag har full respekt för alla som inte vill ha barn , jag känner flera och jag tycker att alla ska göra som dom vill, men för mig skulle ett liv utan barn varit otänkbart.

Nu tänkte jag inte skriva om mig och mina barn , hur kul det är med barn och hur mycket jag gillar att ha egna.

En sak som alla som får barn märker är att man översvämmas av goda råd både från folk i närheten och i tidningar. För kvinnor börjar det redan under graviditeten. Alla verkar plötsligt vara experter på graviditeter och sen barnuppfostran. Till och med okända människor kan komma fram på stan med råd. Jag drack kaffe under båda mina graviditeter och fick aldrig höra att det var fel. En gång på ett fik så kom en kvinna fram och hade en hel del synpunkter på att jag som gravid satt och hällde i mig kaffe. På henne lät det nästan som om jag satt och halsade ur en flaska vodka.

Fast på det stora hela har jag nog varit väldigt förskonad från allt för jobbiga råd. Kanske var det som värst innan jag hade fått veta att min son var autistisk. Jag anade att något var fel men vi hade inte ännu kommit till utredning och diagnos. Han var fyra år när han fick sin diagnos. Ibland när han uppförde sig konstigt tyckte folk att det var oss föräldrar det var fel på och att han var ouppfostrad. Fick faktiskt en utskällning och hemska anklagelser när den tvååriga sonen utan förvarning började storgrina på ICA. Också det av en okänd dam.

När det gäller barnuppfostran finns det så många experter och så mycket som är rätt och fel. Som förälder vill man ju sitt barns bästa och kan ofta bli förvirrad av alla råd som ibland är motsägelsefulla. Jag tror man ska lyssna på en del råd men sålla bort en hel del. Så ska man i första hand använda sunt förnuft och gör det man själv känner är bäst för barnet. För det är ändå föräldrarna som är experter på sitt eget barn.

Även om det finns hemska föräldrar som aldrig borde skaffat barn så är dom flesta föräldrar inga dåliga föräldrar utan dom vill sitt barns bästa. Många gånger kanske det klagas för mycket på föräldrar och på småsaker. Istället borde alla föräldrar som kämpar på och försöker göra det bästa för sina barn dränkas i beröm och uppmuntran.

Jag har hört en del som innan dom skaffade barn sa att så och så skulle dom aldrig göra. Deras barn skulle bara leka med pedagogiska träleksaker , bara se på TV en halvtimme om dagen , dom skulle läsa tillsammans minst en timme om dagen , alltid äta ekologiskt och alltid från alla delar av kostcirkeln och några besök på McDonalds eller pizzerior skulle inte förekomma. I praktiken blir det sällan så för någon...

Om man ska generalisera så är det ofta dom som själva inte har barn som kommer med dom mest kritiska kommentarerna och har flest råd i barnuppfostringsfrågor. Fast inte bara. Jag minns när jag själv jobbade på dagis vilket snack det kunde vara i personalrummet om hur vissa barn och deras familjer var. Egentligen var det bra och vanliga familjer så det var bara småsaker det gnälldes om.

Sen ska jag själv erkänna att när jag får veta att ett barn beter sig konstigt på något sätt så undrar jag hur det är i den familjen. Jag har faktiskt haft misstankar om ett barn som gjort att jag funderat på att göra en anmälan så socialen kollar upp familjen. Fast jag misstänker att i det fallet är nog anmälan redan gjord av någon annan. Har även undrat lite över ett annat barn jag knappt känner men kanske inte att det nödvändigtvis är något med familjen utan att han mår dåligt på något sätt. Det här är ju lite känsligt att skriva för mycket om men den här typen av funderingar känner säkert många igen.

Hur som helst jag är övertygad om att dom flesta föräldrar är jättebra och gör sitt bästa. Så jag tycker man ska tänka sig lite för innan man oombedd kommer med råd och lägger sig i hur dom ska uppfostra sina barn. Som föräldrer känner man sig ofta otillräcklig utan att man egentligen skulle behöva göra det. Men man ska nog inte ha så höga krav på hur allt ska vara. Det kan vara skönt att sänka på kraven , strunta i dammråttor och kostcirkeln och bara vara och ha mysigt tillsammans.