måndag, september 29, 2008
ett kilo kött
Jag har varit vegetarian i 21 år. Äter varken fisk eller kött. Däremot har jag inget emot att andra gör det. Mina barn och övriga i min familj och dom flesta vänner har alltid ätit kött och fisk. Hemma steker jag köttbullar och sånt till barnen men vi äter en hel del vegetariskt också. Även om kött och i synnerhet kyckling är bådas favorit så gillar dom även många vegetariska rätter.
Jag brukar sällan äcklas av kött eller fisk som andra äter även om jag tycker att hela skaldjur ser lite läskiga ut , som stora insekter. Nyligen såg jag en meny från restaurang Texas Longhorn här i Uppsala. Där kan köttälskaren för 520 kronor beställa rätten Sitting Bull som består av ett kilo kött. Kan man verkligen äta ett helt kilo kött? Mår man inte dåligt efter en sån kött-orgie? Ska erkänna att jag kände mig smått äcklad av tanken på att vräka i sig ett kilo kött. Det känns groteskt på något vis. jag inbillar mig att jag till och med får medhåll av ganska många köttätare på den punkten.
Fast jag är ingen expert på köttätning. Kanske är det inte alls svårt eller ovanligt att vräka i sig ett kilo kött. Även om jag inbillar mig att det är mycket och krävs en storätare av rang för att få i sig ett helt kilo kött vid en enda måltid. Jag tycker att alla ska äta och dricka eller låta bli att äta och dricka vad dom själva känner för. Jag fördömer absolut inte köttätning och försöker aldrig övertyga folk att bli vegetarianer.
Själv kommer jag aldrig att gå på krogen och beställa ett kilo kött. jag har hört att stället har goda Margaritas och att deras Bloody Mary ska vara värd ett besök , dessutom har dom rom-drinkar bland annat drinken Fidel Castro som består av mörk rom , lime och ginger ale. Får nog bli något sånt för mig om jag någon gång blir medsläpad dit av någon köttälskare.
Jag brukar sällan äcklas av kött eller fisk som andra äter även om jag tycker att hela skaldjur ser lite läskiga ut , som stora insekter. Nyligen såg jag en meny från restaurang Texas Longhorn här i Uppsala. Där kan köttälskaren för 520 kronor beställa rätten Sitting Bull som består av ett kilo kött. Kan man verkligen äta ett helt kilo kött? Mår man inte dåligt efter en sån kött-orgie? Ska erkänna att jag kände mig smått äcklad av tanken på att vräka i sig ett kilo kött. Det känns groteskt på något vis. jag inbillar mig att jag till och med får medhåll av ganska många köttätare på den punkten.
Fast jag är ingen expert på köttätning. Kanske är det inte alls svårt eller ovanligt att vräka i sig ett kilo kött. Även om jag inbillar mig att det är mycket och krävs en storätare av rang för att få i sig ett helt kilo kött vid en enda måltid. Jag tycker att alla ska äta och dricka eller låta bli att äta och dricka vad dom själva känner för. Jag fördömer absolut inte köttätning och försöker aldrig övertyga folk att bli vegetarianer.
Själv kommer jag aldrig att gå på krogen och beställa ett kilo kött. jag har hört att stället har goda Margaritas och att deras Bloody Mary ska vara värd ett besök , dessutom har dom rom-drinkar bland annat drinken Fidel Castro som består av mörk rom , lime och ginger ale. Får nog bli något sånt för mig om jag någon gång blir medsläpad dit av någon köttälskare.
byta efternamn?
Jag fick mitt efternamn Sundqvist när jag gifte mig. Tanken att byta efternamn nu när jag inte längre är gift har inte riktigt slagit mig. Jag tyckte det var krångligt och tog tid att "komma in i" att man hade ett annat efternamn. Så behöver man ju förnya pass , körkort , bankkort och annat. Tar tid och kostar lite pengar. Så jag har inte varit så sugen att ändra efternamn igen även om man kanske borde det när man inte längre är gift. Eller jag vet inte. Borde man det?
Om jag byter så är ett alternativ att byta tillbaka till Hansson som jag hette innan. Det är min pappas efternamn så ett annat alternativ är att ta min mammas efternamn som är Rhann. Eller så hittar jag någon med ett snyggt efternamn som vill gifta sig med mig... Det är nog inte särskilt troligt att jag gifter mig inom en snar framtid och kanske inte heller så troligt att jag byter efternamn heller. Jag trivs ganska bra med Sundqvist men ibland tänker jag på namnbyte och tänkte lite på skoj kolla vad ni som läser tycker.
Om jag byter så är ett alternativ att byta tillbaka till Hansson som jag hette innan. Det är min pappas efternamn så ett annat alternativ är att ta min mammas efternamn som är Rhann. Eller så hittar jag någon med ett snyggt efternamn som vill gifta sig med mig... Det är nog inte särskilt troligt att jag gifter mig inom en snar framtid och kanske inte heller så troligt att jag byter efternamn heller. Jag trivs ganska bra med Sundqvist men ibland tänker jag på namnbyte och tänkte lite på skoj kolla vad ni som läser tycker.
reklam eller inte?
För några dagar sen fick jag ett mail från någon firma som ville att jag skulle ha reklam på min gamla blogg. Den finns visserligen kvar på nätet men jag tror knappast den har så många besökare för jag har inte skrivit där på 1.5 år. Då och då har jag fått mail om att ha reklam på bloggen. Det är inte av någon princip jag inte har det utan mer för att med mitt blygsamma antal läsare tror jag inte det skulle ge så mycket pengar. En annan nackdel är att jag med reklam kanske skulle känna mig mer tvungen att skriva oftare och inte som nu bara strunta i bloggen när jag känner att idéerna tryter och lusten att blogga minskar.
Skulle jag ha reklam på bloggen vill jag också tjäna något mer än en extra fika i månaden. Jag vet inte exakt i kronor var min gräns skulle gå. Jag aldrig tänkt på min blogg som ett sätt att tjäna pengar och skulle inte vilja ha bloggen som yrke men ett extra tilskott på en tusenlapp eller två i månaden skulle jag troligen inte säga nej till. Fast som sagt ska man lyckas tjäna så mycket bör man nog ha betydligt fler läsare än jag har. Så min blogg fortsätter nog vara reklamfri även i framtiden.
Det vore kul om någon som tjänar pengar på sin blogg skulle kunna berätta hur ni gör och ungefär hur mycket ni tjänar. Så vore det kul att höra andra åsikter för eller emot reklam på bloggar och varför ni har valt att ha eller inte ha reklam på era bloggar.
Skulle jag ha reklam på bloggen vill jag också tjäna något mer än en extra fika i månaden. Jag vet inte exakt i kronor var min gräns skulle gå. Jag aldrig tänkt på min blogg som ett sätt att tjäna pengar och skulle inte vilja ha bloggen som yrke men ett extra tilskott på en tusenlapp eller två i månaden skulle jag troligen inte säga nej till. Fast som sagt ska man lyckas tjäna så mycket bör man nog ha betydligt fler läsare än jag har. Så min blogg fortsätter nog vara reklamfri även i framtiden.
Det vore kul om någon som tjänar pengar på sin blogg skulle kunna berätta hur ni gör och ungefär hur mycket ni tjänar. Så vore det kul att höra andra åsikter för eller emot reklam på bloggar och varför ni har valt att ha eller inte ha reklam på era bloggar.
barnfobi och barnuppfostran
Nej, du har verkligen inte barnfobi. Du älskar barn och kan inte få nog av vare sig dem eller deras föräldrars sällskap.
Jag gjorde det här fåniga testet som jag hittade. Resultatet blev väl inte direkt någon överraskning. Jag har alltid älskat barn och alltid velat ha egna och en del av mig kanske hade velat ha fler än dom två barn jag har. Om jag slapp vara gravid för det var inget jag tyckte var så toppenkul. Föda barn var väl inte heller så jättekul men absolut uthärdligt och pågick inte lika länge som graviditeten. Nu är det absolut inte för sent för mig att skaffa fler barn fast just nu skulle det inte vara så lägligt. Hur det blir i framtiden kan man ju inte veta fast det troliga är att jag är nöjd med två barn. Hade jag inte fått barn så hade jag nog inte bara känt att jag missat något av livet utan att något hade tagits från mig. Jag har full respekt för alla som inte vill ha barn , jag känner flera och jag tycker att alla ska göra som dom vill, men för mig skulle ett liv utan barn varit otänkbart.
Nu tänkte jag inte skriva om mig och mina barn , hur kul det är med barn och hur mycket jag gillar att ha egna.
En sak som alla som får barn märker är att man översvämmas av goda råd både från folk i närheten och i tidningar. För kvinnor börjar det redan under graviditeten. Alla verkar plötsligt vara experter på graviditeter och sen barnuppfostran. Till och med okända människor kan komma fram på stan med råd. Jag drack kaffe under båda mina graviditeter och fick aldrig höra att det var fel. En gång på ett fik så kom en kvinna fram och hade en hel del synpunkter på att jag som gravid satt och hällde i mig kaffe. På henne lät det nästan som om jag satt och halsade ur en flaska vodka.
Fast på det stora hela har jag nog varit väldigt förskonad från allt för jobbiga råd. Kanske var det som värst innan jag hade fått veta att min son var autistisk. Jag anade att något var fel men vi hade inte ännu kommit till utredning och diagnos. Han var fyra år när han fick sin diagnos. Ibland när han uppförde sig konstigt tyckte folk att det var oss föräldrar det var fel på och att han var ouppfostrad. Fick faktiskt en utskällning och hemska anklagelser när den tvååriga sonen utan förvarning började storgrina på ICA. Också det av en okänd dam.
När det gäller barnuppfostran finns det så många experter och så mycket som är rätt och fel. Som förälder vill man ju sitt barns bästa och kan ofta bli förvirrad av alla råd som ibland är motsägelsefulla. Jag tror man ska lyssna på en del råd men sålla bort en hel del. Så ska man i första hand använda sunt förnuft och gör det man själv känner är bäst för barnet. För det är ändå föräldrarna som är experter på sitt eget barn.
Även om det finns hemska föräldrar som aldrig borde skaffat barn så är dom flesta föräldrar inga dåliga föräldrar utan dom vill sitt barns bästa. Många gånger kanske det klagas för mycket på föräldrar och på småsaker. Istället borde alla föräldrar som kämpar på och försöker göra det bästa för sina barn dränkas i beröm och uppmuntran.
Jag har hört en del som innan dom skaffade barn sa att så och så skulle dom aldrig göra. Deras barn skulle bara leka med pedagogiska träleksaker , bara se på TV en halvtimme om dagen , dom skulle läsa tillsammans minst en timme om dagen , alltid äta ekologiskt och alltid från alla delar av kostcirkeln och några besök på McDonalds eller pizzerior skulle inte förekomma. I praktiken blir det sällan så för någon...
Om man ska generalisera så är det ofta dom som själva inte har barn som kommer med dom mest kritiska kommentarerna och har flest råd i barnuppfostringsfrågor. Fast inte bara. Jag minns när jag själv jobbade på dagis vilket snack det kunde vara i personalrummet om hur vissa barn och deras familjer var. Egentligen var det bra och vanliga familjer så det var bara småsaker det gnälldes om.
Sen ska jag själv erkänna att när jag får veta att ett barn beter sig konstigt på något sätt så undrar jag hur det är i den familjen. Jag har faktiskt haft misstankar om ett barn som gjort att jag funderat på att göra en anmälan så socialen kollar upp familjen. Fast jag misstänker att i det fallet är nog anmälan redan gjord av någon annan. Har även undrat lite över ett annat barn jag knappt känner men kanske inte att det nödvändigtvis är något med familjen utan att han mår dåligt på något sätt. Det här är ju lite känsligt att skriva för mycket om men den här typen av funderingar känner säkert många igen.
Hur som helst jag är övertygad om att dom flesta föräldrar är jättebra och gör sitt bästa. Så jag tycker man ska tänka sig lite för innan man oombedd kommer med råd och lägger sig i hur dom ska uppfostra sina barn. Som föräldrer känner man sig ofta otillräcklig utan att man egentligen skulle behöva göra det. Men man ska nog inte ha så höga krav på hur allt ska vara. Det kan vara skönt att sänka på kraven , strunta i dammråttor och kostcirkeln och bara vara och ha mysigt tillsammans.
Jag gjorde det här fåniga testet som jag hittade. Resultatet blev väl inte direkt någon överraskning. Jag har alltid älskat barn och alltid velat ha egna och en del av mig kanske hade velat ha fler än dom två barn jag har. Om jag slapp vara gravid för det var inget jag tyckte var så toppenkul. Föda barn var väl inte heller så jättekul men absolut uthärdligt och pågick inte lika länge som graviditeten. Nu är det absolut inte för sent för mig att skaffa fler barn fast just nu skulle det inte vara så lägligt. Hur det blir i framtiden kan man ju inte veta fast det troliga är att jag är nöjd med två barn. Hade jag inte fått barn så hade jag nog inte bara känt att jag missat något av livet utan att något hade tagits från mig. Jag har full respekt för alla som inte vill ha barn , jag känner flera och jag tycker att alla ska göra som dom vill, men för mig skulle ett liv utan barn varit otänkbart.
Nu tänkte jag inte skriva om mig och mina barn , hur kul det är med barn och hur mycket jag gillar att ha egna.
En sak som alla som får barn märker är att man översvämmas av goda råd både från folk i närheten och i tidningar. För kvinnor börjar det redan under graviditeten. Alla verkar plötsligt vara experter på graviditeter och sen barnuppfostran. Till och med okända människor kan komma fram på stan med råd. Jag drack kaffe under båda mina graviditeter och fick aldrig höra att det var fel. En gång på ett fik så kom en kvinna fram och hade en hel del synpunkter på att jag som gravid satt och hällde i mig kaffe. På henne lät det nästan som om jag satt och halsade ur en flaska vodka.
Fast på det stora hela har jag nog varit väldigt förskonad från allt för jobbiga råd. Kanske var det som värst innan jag hade fått veta att min son var autistisk. Jag anade att något var fel men vi hade inte ännu kommit till utredning och diagnos. Han var fyra år när han fick sin diagnos. Ibland när han uppförde sig konstigt tyckte folk att det var oss föräldrar det var fel på och att han var ouppfostrad. Fick faktiskt en utskällning och hemska anklagelser när den tvååriga sonen utan förvarning började storgrina på ICA. Också det av en okänd dam.
När det gäller barnuppfostran finns det så många experter och så mycket som är rätt och fel. Som förälder vill man ju sitt barns bästa och kan ofta bli förvirrad av alla råd som ibland är motsägelsefulla. Jag tror man ska lyssna på en del råd men sålla bort en hel del. Så ska man i första hand använda sunt förnuft och gör det man själv känner är bäst för barnet. För det är ändå föräldrarna som är experter på sitt eget barn.
Även om det finns hemska föräldrar som aldrig borde skaffat barn så är dom flesta föräldrar inga dåliga föräldrar utan dom vill sitt barns bästa. Många gånger kanske det klagas för mycket på föräldrar och på småsaker. Istället borde alla föräldrar som kämpar på och försöker göra det bästa för sina barn dränkas i beröm och uppmuntran.
Jag har hört en del som innan dom skaffade barn sa att så och så skulle dom aldrig göra. Deras barn skulle bara leka med pedagogiska träleksaker , bara se på TV en halvtimme om dagen , dom skulle läsa tillsammans minst en timme om dagen , alltid äta ekologiskt och alltid från alla delar av kostcirkeln och några besök på McDonalds eller pizzerior skulle inte förekomma. I praktiken blir det sällan så för någon...
Om man ska generalisera så är det ofta dom som själva inte har barn som kommer med dom mest kritiska kommentarerna och har flest råd i barnuppfostringsfrågor. Fast inte bara. Jag minns när jag själv jobbade på dagis vilket snack det kunde vara i personalrummet om hur vissa barn och deras familjer var. Egentligen var det bra och vanliga familjer så det var bara småsaker det gnälldes om.
Sen ska jag själv erkänna att när jag får veta att ett barn beter sig konstigt på något sätt så undrar jag hur det är i den familjen. Jag har faktiskt haft misstankar om ett barn som gjort att jag funderat på att göra en anmälan så socialen kollar upp familjen. Fast jag misstänker att i det fallet är nog anmälan redan gjord av någon annan. Har även undrat lite över ett annat barn jag knappt känner men kanske inte att det nödvändigtvis är något med familjen utan att han mår dåligt på något sätt. Det här är ju lite känsligt att skriva för mycket om men den här typen av funderingar känner säkert många igen.
Hur som helst jag är övertygad om att dom flesta föräldrar är jättebra och gör sitt bästa. Så jag tycker man ska tänka sig lite för innan man oombedd kommer med råd och lägger sig i hur dom ska uppfostra sina barn. Som föräldrer känner man sig ofta otillräcklig utan att man egentligen skulle behöva göra det. Men man ska nog inte ha så höga krav på hur allt ska vara. Det kan vara skönt att sänka på kraven , strunta i dammråttor och kostcirkeln och bara vara och ha mysigt tillsammans.
söndag, september 28, 2008
irländska pubar
Nästan var man än kommer i världen finns snabbmatställen som McDonalds , Burger King och KFC samt Starbucks kaffe. Man hittar också nästan alltid ett Body Shop som jag tycker är okey men väl dyrt. En tvål för 165 kronor känns inte som något kap direkt. Alla dom här ställerna ser likadana ut oavsett om dom ligger i en småstad i amerikanska södern , Rio , Paris eller Dehli.
Håller man sig till Europa eller större städer i omvärlden kan man väl snart räkna i svenska företag som IKEA och HM i gänget som finns överallt. Disney-shops och Sanrio-affärer (säljer Hello Kitty prylar) hittar man också ofta likaså Mango , Zara, Lush , Sephora , Top shop och en rad andra affärer.
Samma sak är det med kinakrogar och irländska pubar. Dom verkar finnas precis överallt i världen och ser ungefär likadan ut och har liknande namn som t.ex China Palace , Dragon Palace , Golden Palace , Bamboo, och Bishop Arms , Dubliners , Patricks , James , O'Conners , Williams , Beefeater , Buddys mm.
I El Puerto de Santa Maria , en mindre stad utanför Cadiz i Sydspaninen fanns ganska skralt med affärer och utbud i allmänhet förutom alla tapasbarer , den underbara flamencobaren La Resaca (betyder baksmälla på spanska) och något disco men naturligtvis både irländsk pub och kinarestaurang.
Kinamaten i Europa är tyvärr sällan som den kinamat som serveras i Kina. Maten är god och man får mycket för en billig penning men så kinesisk känns den inte. Hur mycket dom irländska pubarna liknar pubar på Irland har jag ingen koll på för jag har ännu inte varit på Irland. Jag har inget emot irländksa pubar. Tvärtom så tycker jag ofta det kan vara trevligt att ta en öl på ett sånt ställe och dom brukar alltid ha mitt favoritöl , Guinness. Fast även om dom är trevliga så kan många av dom vara lite sunkiga och det är lite trist att dom alltid ser likadana ut. Verkar också som många irländska pubar i utlandet blir samlingsplats för engelskspråkiga människor som bor eller är på resa i området.
För många år sen kända jag en tjej som efter gymnasiet åkte till Paris för att hitta jobb och bli bättre på franska. Hon fick nästan omedelbart jobb på en irländsk pub. Där stannade hon ett halvår och trivdes utmärkt men så mycket franska pratade hon inte. Hon umgicks mest med ägarna , dom anställda och vissa stamgäster - ingen av dom var från Frankrike. Hennes engelska blev visseligen mycket bättre men franskan använde hon knappast alls.
Jag har inget emot irländska pubar eller kina krogar men är jag turist i ett land föredrar jag oftast att inte gå på såna ställen som det vimlar av i Sverige utan jag vill hellre besöka restauranger eller barer som känns mer genuina för stället. Fast det är ingen regel utan bara vad jag i allmänhet föredrar. Jag har till exempel ätit kinesiskt i den lilla staden Chetumal i södra Mexico och i Cumana i Venezuela samt varit på irländsk pub på olika ställen i Spanien och i Kina och Singapore.
Håller man sig till Europa eller större städer i omvärlden kan man väl snart räkna i svenska företag som IKEA och HM i gänget som finns överallt. Disney-shops och Sanrio-affärer (säljer Hello Kitty prylar) hittar man också ofta likaså Mango , Zara, Lush , Sephora , Top shop och en rad andra affärer.
Samma sak är det med kinakrogar och irländska pubar. Dom verkar finnas precis överallt i världen och ser ungefär likadan ut och har liknande namn som t.ex China Palace , Dragon Palace , Golden Palace , Bamboo, och Bishop Arms , Dubliners , Patricks , James , O'Conners , Williams , Beefeater , Buddys mm.
I El Puerto de Santa Maria , en mindre stad utanför Cadiz i Sydspaninen fanns ganska skralt med affärer och utbud i allmänhet förutom alla tapasbarer , den underbara flamencobaren La Resaca (betyder baksmälla på spanska) och något disco men naturligtvis både irländsk pub och kinarestaurang.
Kinamaten i Europa är tyvärr sällan som den kinamat som serveras i Kina. Maten är god och man får mycket för en billig penning men så kinesisk känns den inte. Hur mycket dom irländska pubarna liknar pubar på Irland har jag ingen koll på för jag har ännu inte varit på Irland. Jag har inget emot irländksa pubar. Tvärtom så tycker jag ofta det kan vara trevligt att ta en öl på ett sånt ställe och dom brukar alltid ha mitt favoritöl , Guinness. Fast även om dom är trevliga så kan många av dom vara lite sunkiga och det är lite trist att dom alltid ser likadana ut. Verkar också som många irländska pubar i utlandet blir samlingsplats för engelskspråkiga människor som bor eller är på resa i området.
För många år sen kända jag en tjej som efter gymnasiet åkte till Paris för att hitta jobb och bli bättre på franska. Hon fick nästan omedelbart jobb på en irländsk pub. Där stannade hon ett halvår och trivdes utmärkt men så mycket franska pratade hon inte. Hon umgicks mest med ägarna , dom anställda och vissa stamgäster - ingen av dom var från Frankrike. Hennes engelska blev visseligen mycket bättre men franskan använde hon knappast alls.
Jag har inget emot irländska pubar eller kina krogar men är jag turist i ett land föredrar jag oftast att inte gå på såna ställen som det vimlar av i Sverige utan jag vill hellre besöka restauranger eller barer som känns mer genuina för stället. Fast det är ingen regel utan bara vad jag i allmänhet föredrar. Jag har till exempel ätit kinesiskt i den lilla staden Chetumal i södra Mexico och i Cumana i Venezuela samt varit på irländsk pub på olika ställen i Spanien och i Kina och Singapore.
bloggtorkan är förhoppningsvis över
Jag har varit alldeles för dålig på att blogga på sista tiden. Ska bli skärpning! Det känns lite fånigt att ursäkta sig för att man inte bloggat på några dagar. Jag har även varit dålig på att läsa bloggar. Finns egentligen ingen speciell orsak. Jag har bara haft annat för mig , velat njuta av det vackra höstvädret och haft noll idéer till blogg-inlägg. Ibland kan jag känna att jag har hur mycket som helst jag borde skriva om och andra perioder är det helt tomt. Fast mina perioder då jag känt mig smått less på bloggen och haft ganska dåligt med idéer har hittills gått över. Om någon har saknat mig eller undrat över den dåliga uppdateringen så beror det alltså bara på en blogg-svacka och inget tråkigt som har hänt mig.
I torsdags och fredags var det skollov så jag var hemma och gjorde lite saker med barnen. Idag har jag varit ute på landet i norra Uppland. Väldigt mysigt. Vackert väder , vackra höstfärger , god glass och bra i största allmänhet. Visserligen är jag en sån person som gillar värme , gärna mycket värme men höstvädret som vi har nu med cirka 15 grader , sol och vackra färger på träden är inte heller helt fel. Ska väl försöka få till ett mindre svamligt inlägg om en stund eller imorgon. Fick ett så gulligt meddelande att jag var saknad från en av mina favoritbloggare så jag kände mig bara tvungen att snabbt skriva ner något om att allt är bra men jag har varit dålig på att prioritera bloggen.
I torsdags och fredags var det skollov så jag var hemma och gjorde lite saker med barnen. Idag har jag varit ute på landet i norra Uppland. Väldigt mysigt. Vackert väder , vackra höstfärger , god glass och bra i största allmänhet. Visserligen är jag en sån person som gillar värme , gärna mycket värme men höstvädret som vi har nu med cirka 15 grader , sol och vackra färger på träden är inte heller helt fel. Ska väl försöka få till ett mindre svamligt inlägg om en stund eller imorgon. Fick ett så gulligt meddelande att jag var saknad från en av mina favoritbloggare så jag kände mig bara tvungen att snabbt skriva ner något om att allt är bra men jag har varit dålig på att prioritera bloggen.
onsdag, september 24, 2008
tisdag, september 23, 2008
barnkalas
Jag brukar inte skriva så mycket om vad jag gör på dagarna här. Mest för att jag inte gör så spännande saker. Kan inte heller riktigt se hur intressant det skulle vara att berätta om att jag fikar med någon , går på fest , går på krogen och fixar ett oseriöst hångel mot någon bardisk eller vad det kan vara. Inte ens bröllop och begravningar har blivit nämnda under tiden jag bloggat. Fast det här är inte någon regel. Ibland skriver jag sånt jag gör , nämnde ju till exempel nyligen en middag med bara par som jag ska på om en och en halv vecka.
Tidigare skrev jag också att jag skulle ha barnkalas för min sjuåring. Hon fyller i början av augusti när det är sommarlov och svårt att få hela klassen att komma. Så i söndags kom vi äntligen till skott och hade kalas med klassen och två andra kompisar. 12 sjuåringar! Hur kul som helst. Jag skulle vara lektant men dom var inte så intresserad av mina lekar. Mest nyfikna på dotterns rum och leksaker. Så vi åt korv och tårta och var ute och hade skattjakt efter godispåsar. Fiskdamm som jag tänkte fick jag höra var för små barn , såna som kanske är 5 eller 6 år sa sjuåringen. Så lekte vi ute en stund.
Mamman och lillebror till en av dotterns vänner var kvar under hela kalas och eftersom barnen lekte så bra satt vi och drack kaffe och åt godis. Lillebror är egentligen 4 månader en föddes 3.5 månader för tidigt så han är bara en månad. Han vägde bara 789 gram och var bara 34 centimeter när han föddes. Dom låg länge på sjukhus men han klarade sig utan men och är en jättegullig, charmig och pigg kille som jämt skrattar och tittar koncentrerat på mig med sina stora vackra ögon varje gång jag håller honom. Ibland försöker han också komma åt mina bröst som inte har någon mjölk till honom. Han har massor var mörkt ostyrigt hår som står åt alla håll och är farligt söt. Man blir smått bebis-sugen av att vara med honom. Eftersom hans föräldrar (speciellt hans mamma) har blivit bra kompisar till mig på grund av att våra döttrar leker så mycket träffar jag honom ofta. Det är så kul att ha bebisar i närheten och se hur dom växer och utvecklas även om jag i maj när han föddes var lite orolig och stressad att allt skulle gå bra när han kom femton veckor för tidigt.
Hur som helst jag överlevde barnkalaset. Tyckte det var så kul att jag mer än gärna har fler. Det var maskerad och själv var jag och dottern utklädda till katt. På kalaset fanns cowboys , spöken , prinsessor , hundar , leoparder, skelett , häxor och annat kul. Den lilla bebisen var också utklädd , till dalmatiner. Hur söt som helst.
Både jag och dottern var mycket nöjda med kalaset. Min son ville dock inte vara med på kalas med sjuåringar så han var hos mina föräldrar några timmar och hade haft kul. Varit ute och plockat svamp i skogen och ätit favoritmaten kyckling.
Så Johanna ursäkta att du inte fick någon inbjudan. Men du bor en bit bort och jag vet att du har mycket att göra just nu. Fast du får väldigt gärna komma och vara lektant och gulla med min favoritbebis på nästa kalas för jag ska definitivt ha fler kalas. Det vara bara så kul! Så Johanna även om du inte kommer på kalas så är du såklart välkommen , min dotter har bara träffat dig två gånger men gillar dig jättemycket för ni har ju samma filmsmak. Hon glömmer vad du heter så oftast blir det flickan som också älskar Amelie Men välkommen att vara lektant på kalas!
Tidigare skrev jag också att jag skulle ha barnkalas för min sjuåring. Hon fyller i början av augusti när det är sommarlov och svårt att få hela klassen att komma. Så i söndags kom vi äntligen till skott och hade kalas med klassen och två andra kompisar. 12 sjuåringar! Hur kul som helst. Jag skulle vara lektant men dom var inte så intresserad av mina lekar. Mest nyfikna på dotterns rum och leksaker. Så vi åt korv och tårta och var ute och hade skattjakt efter godispåsar. Fiskdamm som jag tänkte fick jag höra var för små barn , såna som kanske är 5 eller 6 år sa sjuåringen. Så lekte vi ute en stund.
Mamman och lillebror till en av dotterns vänner var kvar under hela kalas och eftersom barnen lekte så bra satt vi och drack kaffe och åt godis. Lillebror är egentligen 4 månader en föddes 3.5 månader för tidigt så han är bara en månad. Han vägde bara 789 gram och var bara 34 centimeter när han föddes. Dom låg länge på sjukhus men han klarade sig utan men och är en jättegullig, charmig och pigg kille som jämt skrattar och tittar koncentrerat på mig med sina stora vackra ögon varje gång jag håller honom. Ibland försöker han också komma åt mina bröst som inte har någon mjölk till honom. Han har massor var mörkt ostyrigt hår som står åt alla håll och är farligt söt. Man blir smått bebis-sugen av att vara med honom. Eftersom hans föräldrar (speciellt hans mamma) har blivit bra kompisar till mig på grund av att våra döttrar leker så mycket träffar jag honom ofta. Det är så kul att ha bebisar i närheten och se hur dom växer och utvecklas även om jag i maj när han föddes var lite orolig och stressad att allt skulle gå bra när han kom femton veckor för tidigt.
Hur som helst jag överlevde barnkalaset. Tyckte det var så kul att jag mer än gärna har fler. Det var maskerad och själv var jag och dottern utklädda till katt. På kalaset fanns cowboys , spöken , prinsessor , hundar , leoparder, skelett , häxor och annat kul. Den lilla bebisen var också utklädd , till dalmatiner. Hur söt som helst.
Både jag och dottern var mycket nöjda med kalaset. Min son ville dock inte vara med på kalas med sjuåringar så han var hos mina föräldrar några timmar och hade haft kul. Varit ute och plockat svamp i skogen och ätit favoritmaten kyckling.
Så Johanna ursäkta att du inte fick någon inbjudan. Men du bor en bit bort och jag vet att du har mycket att göra just nu. Fast du får väldigt gärna komma och vara lektant och gulla med min favoritbebis på nästa kalas för jag ska definitivt ha fler kalas. Det vara bara så kul! Så Johanna även om du inte kommer på kalas så är du såklart välkommen , min dotter har bara träffat dig två gånger men gillar dig jättemycket för ni har ju samma filmsmak. Hon glömmer vad du heter så oftast blir det flickan som också älskar Amelie Men välkommen att vara lektant på kalas!
måndag, september 22, 2008
söndag, september 21, 2008
gay
En gång när jag stod i en musikaffär i Madrid och bläddrade bland cd-skivorna stod några killar bredvid mig. Plötsligt började dom pussas och gosa lite. Samma sak hände i en annan affär i Madrid där jag stod och tittade på affischer och gayparet bredvid mig gav varandra en puss. Inget av tillfällena inträffade i Madrids gaystadsdel Chueca utan det första var i en affär nära Sol och det andra i stadsdelen La Latina. I Chueca såg jag flera gånger gay-par hålla varandra i handen på gator och barer. Men tyvärr besökte jag inte Chueca så mycket även om stämningen är trevlig och det finns några ställen där med helt fantastiska tapas.
I allafall har jag intrycket av att det är lättare att pussas och hålla handen på stan i Madrid än i Stockholm om man är gay. Fast det är barar ett intryck från mig som lever ganska långt från gay-världen.
Har dock en mycket nära släkting och tillika god vän som är homosexuell. Han bodde länge i Stockholm med sin pojkvän men dom vågade aldrig visa något utåt på stan. Egentligen är det sjukt att man år 2008 inte kan eller vågar hålla sin partner av samma kön i handen på stan. Ännu mer sjukt att folk provoceras av att se det. Den här personen har dock alltid haft åsikter om mina pojkvänner och hade väldigt svårt att acceptera en som kom med kommentarer om hans läggning. Det skulle bli ett problem att träffa någon som inte gillar att han är gay men det tror jag knappast att jag gör för jag skulle ha svårt att vara tillsammans med någon som hade problem med sånt.
Det är lite paradoxalt att det verkar mer okey att vara öppet homosexuell i macholandet Spanien än i det jämlika Sverige. Fast det beror naturligtvis på var i Spanien man bor. Jag har intrycket av att det är mer öppet i Madrid än Stockholm men samma sak gäller nog inte alltid för landsbygden eller småstaden oavsett om man bor i Spanien eller Sverige.
Förutom min släkting och goda vän samt en lesbisk kompis har jag inte haft så mycket kontakt med den svenska gay-världen. Men när jag pluggade i Sevilla så var det en svensk kille bodde inneboende hos ett gay-par med två ettriga mini-hundar som nästan var som karaktärer i en Almodovar-film. Dom var mycket trevliga och mannen som ägde lägenheten var konstnär , hyfsat känd också tydligen. Vad hans fästman gjorde vet jag inte riktigt. Konstnären målade tavlor och tog rejält med droger och hade en del fester som jag lyckades vara med på. Minst sagt blandat klientel på festerna och mycket droger öppet. Där fanns transvistiter och läderbögar och andra konstnärer samt en och annan student från universitetet i Sevilla. Minns en jättesnygg transvistit med enorm peruk som sjöng Cher hela kvällen och en annan transvistit som hade flamencoklänning och hårigt bröst som försökte lära mig flamenco-danssteg men han var ganska full eller hög så danslektionen blev rätt misslyckad.
Jag förstår inte vad som är problemet. Om två kvinnor eller två män älskar varandra är väl det lika fint som att en kvinna och en man gör det? Dom har väl samma rätt att hålla handen och pussas på stan som ett hetrosexullt par? Kärlek är väl alltid vackert.
Egentligen tycker jag att alla borde pussas och hålla handen mer oavsett om dom är homo eller hetro.
I allafall har jag intrycket av att det är lättare att pussas och hålla handen på stan i Madrid än i Stockholm om man är gay. Fast det är barar ett intryck från mig som lever ganska långt från gay-världen.
Har dock en mycket nära släkting och tillika god vän som är homosexuell. Han bodde länge i Stockholm med sin pojkvän men dom vågade aldrig visa något utåt på stan. Egentligen är det sjukt att man år 2008 inte kan eller vågar hålla sin partner av samma kön i handen på stan. Ännu mer sjukt att folk provoceras av att se det. Den här personen har dock alltid haft åsikter om mina pojkvänner och hade väldigt svårt att acceptera en som kom med kommentarer om hans läggning. Det skulle bli ett problem att träffa någon som inte gillar att han är gay men det tror jag knappast att jag gör för jag skulle ha svårt att vara tillsammans med någon som hade problem med sånt.
Det är lite paradoxalt att det verkar mer okey att vara öppet homosexuell i macholandet Spanien än i det jämlika Sverige. Fast det beror naturligtvis på var i Spanien man bor. Jag har intrycket av att det är mer öppet i Madrid än Stockholm men samma sak gäller nog inte alltid för landsbygden eller småstaden oavsett om man bor i Spanien eller Sverige.
Förutom min släkting och goda vän samt en lesbisk kompis har jag inte haft så mycket kontakt med den svenska gay-världen. Men när jag pluggade i Sevilla så var det en svensk kille bodde inneboende hos ett gay-par med två ettriga mini-hundar som nästan var som karaktärer i en Almodovar-film. Dom var mycket trevliga och mannen som ägde lägenheten var konstnär , hyfsat känd också tydligen. Vad hans fästman gjorde vet jag inte riktigt. Konstnären målade tavlor och tog rejält med droger och hade en del fester som jag lyckades vara med på. Minst sagt blandat klientel på festerna och mycket droger öppet. Där fanns transvistiter och läderbögar och andra konstnärer samt en och annan student från universitetet i Sevilla. Minns en jättesnygg transvistit med enorm peruk som sjöng Cher hela kvällen och en annan transvistit som hade flamencoklänning och hårigt bröst som försökte lära mig flamenco-danssteg men han var ganska full eller hög så danslektionen blev rätt misslyckad.
Jag förstår inte vad som är problemet. Om två kvinnor eller två män älskar varandra är väl det lika fint som att en kvinna och en man gör det? Dom har väl samma rätt att hålla handen och pussas på stan som ett hetrosexullt par? Kärlek är väl alltid vackert.
Egentligen tycker jag att alla borde pussas och hålla handen mer oavsett om dom är homo eller hetro.
gissa staden
Jag har inte haft någon gissa staden här på bloggen sen i våras. Så nu kör vi. Inser att det här inte är helt lätt att gissa på den här bilden så ni ska få några ledtrådar. Det är en vacker spansk kuststasd som befolkningsmässigt är större än Malmö men mindre än Stockholm. För dom som följde min gamla blogg när jag bodde i Madrid kan jag ge ytterligare en ledtråd. Mannen var här på konferens några dagar. Jag och barnen var med men och hade det mysigt på stranden. Fast ska jag vara ärlig är jag osäker på om jag skrev så mycket om det men tror att jag nämnde det i ett inlägg om staden.
fredag, september 19, 2008
singel eller ensamstående?
Läste nyligen en krönika i en föräldrartidning av programledaren Tilde de Paula som fick mig att tänka på att två olika ord för samma fenomen kan ge helt olika associationer. För att citera Tilde:
"Singel och ensamstående är inte samma sak.
En singel är en glad tjej på höga klackar med läppglans.
En ensamstående är en trött kvinna på gränsen till ett sammanbrott.
En singel har ett rikt socialt liv.
En ensamstående har ett socialt liv som sträcker sig till föräldramöten.
En singel är stark. Fri. Och Lycklig.
En ensamstående har ansträngd ekonomi, känner sig otillräcklig, sliter och släpar."
Jag tycker nog att hon har en poäng med sitt resonemang och det finns säker andra exempel på ord för samma fenomen där det ena ordet är mer positivt laddat och det andra har en mer negativ klang.
Just det här fick mig att tänka på en middag jag snart ska gå på. Jag känner inte dom andra på middagen så bra men vet att det blir jag och några gifta par. Säkert trevliga trevliga människor och jag skulle inte tro att någon reagerar på att jag kommer ensam. Paret som har middagen är svensk-thailändskt och hon lagar den mest underbara thai-mat och det blir säkert väldigt trevligt.
Trots att jag vet att det är fånigt känner en liten del av mig som jag är någon sorts loser i sällskapet. Fick till och med frågan att om jag träffar någon så kan jag så klart ta med honom. Så visst jag kan ju ta med barnens pappa , en kompis eller en granne eller ta på min vigselring och säga att tyvärr kunde inte min man komma ikväll. Fast naturligtvis skulle jag aldrig göra något så fånigt. Så mycket loser känner jag mig inte. Jag är också övertygad om att dom andra som kommer är trevliga och ingen kommer att sitta och förhöra mig om varför jag kommer ensam, om det finns någon pojkvän , om jag inte klarar av förhållanden och aldrig kommer att träffa någon och sånt som man bara ser i filmer av typen Bridget Jones dagbok. Inte heller kommer dom att ha tagit dit en manlig singel-ensamstående i lämplig ålder som dom försöker para ihop mig med. Sånt hör nog också mest hemma i filmer eller åtminstone inte bland folk jag känner.
Jag har tidigare varit på och haft tillställningar när jag har varit en del av ett par och det har varit singlar-ensamstående där och jag har aldrig reflekterat över det. Inte heller har jag tyckt det varit något fel på mina singel-ensamstående kompisar när jag inte var det. Så det här är bara en fånig tanke som dykt upp hos mig och egentligen ägnar jag den inte så mycket tid att den borde få ett blogginlägg. Det här skulle handla om olika ord med samma betydelse men med olika associationer men blev istället ett väl personligt inlägg om funderingar som säkert många känner igen från något tillfälle.
Jag är övertygad om att det kommer att bli väldigt trevligt och mycket god mat och jag kommer inte att känna mig det minsta som en loser när jag väl sitter på middagen. Det är bara en fånig tanke som flyktig slagit mig nu. Om man ska generalisera så tror jag en hel del personer som går ensamma på tillställningar med enbart par har känt sig fel och malplacerade många gånger trots att omgivningen inte tänkt den tanken. Om jag ska generalisera ännu mer så tror jag att kvinnor som går ensamma på en sån middag oftare känner sig som losers än män i samma situation.
Fast jag kan ha helt fel. Säg gärna emot mig då. Naturligtvis går det också bra att hålla med om ni gör det. Det här är ju bara lösa tankar om ett problem som inte ens är något problem egentligen. Jag ska ha en trevlig kväll med trevliga människor och äta god mat. Det blir inte mindre trevligt för att jag går dit ensam.
Här finns Tilde de Paulas krönika att läsa
"Singel och ensamstående är inte samma sak.
En singel är en glad tjej på höga klackar med läppglans.
En ensamstående är en trött kvinna på gränsen till ett sammanbrott.
En singel har ett rikt socialt liv.
En ensamstående har ett socialt liv som sträcker sig till föräldramöten.
En singel är stark. Fri. Och Lycklig.
En ensamstående har ansträngd ekonomi, känner sig otillräcklig, sliter och släpar."
Jag tycker nog att hon har en poäng med sitt resonemang och det finns säker andra exempel på ord för samma fenomen där det ena ordet är mer positivt laddat och det andra har en mer negativ klang.
Just det här fick mig att tänka på en middag jag snart ska gå på. Jag känner inte dom andra på middagen så bra men vet att det blir jag och några gifta par. Säkert trevliga trevliga människor och jag skulle inte tro att någon reagerar på att jag kommer ensam. Paret som har middagen är svensk-thailändskt och hon lagar den mest underbara thai-mat och det blir säkert väldigt trevligt.
Trots att jag vet att det är fånigt känner en liten del av mig som jag är någon sorts loser i sällskapet. Fick till och med frågan att om jag träffar någon så kan jag så klart ta med honom. Så visst jag kan ju ta med barnens pappa , en kompis eller en granne eller ta på min vigselring och säga att tyvärr kunde inte min man komma ikväll. Fast naturligtvis skulle jag aldrig göra något så fånigt. Så mycket loser känner jag mig inte. Jag är också övertygad om att dom andra som kommer är trevliga och ingen kommer att sitta och förhöra mig om varför jag kommer ensam, om det finns någon pojkvän , om jag inte klarar av förhållanden och aldrig kommer att träffa någon och sånt som man bara ser i filmer av typen Bridget Jones dagbok. Inte heller kommer dom att ha tagit dit en manlig singel-ensamstående i lämplig ålder som dom försöker para ihop mig med. Sånt hör nog också mest hemma i filmer eller åtminstone inte bland folk jag känner.
Jag har tidigare varit på och haft tillställningar när jag har varit en del av ett par och det har varit singlar-ensamstående där och jag har aldrig reflekterat över det. Inte heller har jag tyckt det varit något fel på mina singel-ensamstående kompisar när jag inte var det. Så det här är bara en fånig tanke som dykt upp hos mig och egentligen ägnar jag den inte så mycket tid att den borde få ett blogginlägg. Det här skulle handla om olika ord med samma betydelse men med olika associationer men blev istället ett väl personligt inlägg om funderingar som säkert många känner igen från något tillfälle.
Jag är övertygad om att det kommer att bli väldigt trevligt och mycket god mat och jag kommer inte att känna mig det minsta som en loser när jag väl sitter på middagen. Det är bara en fånig tanke som flyktig slagit mig nu. Om man ska generalisera så tror jag en hel del personer som går ensamma på tillställningar med enbart par har känt sig fel och malplacerade många gånger trots att omgivningen inte tänkt den tanken. Om jag ska generalisera ännu mer så tror jag att kvinnor som går ensamma på en sån middag oftare känner sig som losers än män i samma situation.
Fast jag kan ha helt fel. Säg gärna emot mig då. Naturligtvis går det också bra att hålla med om ni gör det. Det här är ju bara lösa tankar om ett problem som inte ens är något problem egentligen. Jag ska ha en trevlig kväll med trevliga människor och äta god mat. Det blir inte mindre trevligt för att jag går dit ensam.
Här finns Tilde de Paulas krönika att läsa
filmen Flyga drake
Jag skrev nyligen om boken A Thousand Splendid Suns av Khaled Hosseini. En helt fantastisk bok som jag verkligen fastnade i. Såg nyligen att den finns på svenska med titeln Tusen strålande solar. Khaled Hosseini har även skrivit boken Flyga Drake som jag länge tänkt läsa. Har inte kommit till skott med boken än men såg filmen igår. Helt fantastisk film , otroligt gripande , vackra vyer och bra skådespelare. Kan verkligen rekommenderas. En film som berör en otroligt mycket.
Ska nog ta och köpa boken i pocket för jag har en kompis jag brukar byta pocket-böcker med och har inte hon läst den så måste jag absolut se till att hon gör det. Vet inte om det är dumt att se filmen först och läsa boken sen fast jag har känslan av att det ofta är bättre än att göra tvärtom. Khaled Hosseini har bara skrivit dom här två böckerna men han är en av dom bäst säljande engelskspråkiga författarna just nu så han kommer säkert med fler böcker. Att han skriver på engelska beror på att han är född i Kabul men lämnade Afghanistan som barn och har sen dess bott i USA. I fortsättningen kommer jag att vara som en hök på hans böcker varje gång han kommer med något nytt. Läste att Tusen strålande solar också ska bli film men den har inte börjat spelas in än så det är oklart när den kommer upp på biograferna.
torsdag, september 18, 2008
Åkattraktion?
Jag kan inte låta bli att kommentera det här. Kalix i Norrbotten ska få sin första rulltrappa i en ny galleria med 16 butiker. Om det finns några Kalix-bor som aldrig har åkt rulltrappa tidigare så ska dom få åka först av alla och sen bli bjudna på lunch enligt gallerians chef Eva Ljungqvist. Nu tror jag nog att dom flesta i Kalix har åkt rulltrappa trots att det inte finns på orten. Dom flesta har nog varit utanför bygden någon gång och till exempel Luleå som har flera rulltrappor ligger bara 7.5 mil bort.
Även om rulltrappor funnits sen slutet av 1800-talet i världen och sen 1930-talet i Stockholm så är det inte så konstigt att man inte haft det i Kalix tidigare. På många mindre orter finns kanske bara ett fåtal små affärer så man har ingen användning av en rulltrappa. Jag har en nära vän som sen många år bor i det rulltrappsfria Leksand. Fast det innebär inte att hon inte har åkt rulltrappa många gånger. Så stor upplevelse är det faktiskt inte att åka rulltrappa att jag tror att Kalix-borna kommer att gå man ur huse för att prova stans nya åkattraktion.
Fast gallerians chef verkar tro det:
- Vår affärsidé är inte bara att ha butiker utan också vara ett aktivitetshus och därför har vi en digiwall, digital klättervägg och bowlingbana. Så har vi förstås den nya rulltrappan, säger Eva Ljungqvist.
Men jag tror nog att dom flesta Kalix-bor är mer intresserade av både klättervägg och bowlingbana än rulltrappa.
Jag skulle nog aldrig själv kunna bo i en så liten stad som Kalix eller bo på landet. Tycker att Uppsala känns för litet med dåligt utbud på många områden och väldigt dött. Det var verkligen en kontrast att flytta hit från Madrid som kallas staden som aldrig sover. Men vi är alla olika och många trivs att bo i en mindre stad eller på landet andra inte.
För att återgå till rulltrappor så är det ganska gott om dom i Uppsala trots att man inte kan kalla staden stor. I Musikens hus eller Uppsala Konsert och Kongress finns stadens längsta längsta rulltrappa.
Musikens hus.
Bygget har varit väldigt omdiskuterat i Uppsala. Radio Uppland ställde i april 2003den mer öppna frågan "Behöver Uppsala ett Musikens hus?"; då svarade 16 % ja medan 84 % svarade nej. Undersökningar på Uppsala Nya Tidnings webbplats gav liknande resultat. Dessa opinionsundersökningars tillförlitlighet har emellertid ifrågasatts eftersom de inte var vetenskapliga. Vid sidan av kontroversiella frågor som husets placering och byggnadens utseende så kretsade debatten om konserthuset främst kring frågan hur kommunen bör prioritera sina resurser. Åtskilliga menade att de miljoner som investerades i ett konsert- och kongresshus i stället borde ha använts inom vård , skola och omsorg. Andra hävdade tvärtom att pengarna var väl investerade eftersom de menade att en ökad kultur- och kongressverksamhet i regionen också kunde leda till ökade inkomster i det lokala näringslivet. En vanlig åsikt var också att en stad av Uppsalas storlek bör ha ett konserthus och att behovet av kulturella mötesplatser också är viktigt, utöver offentliga institutioner såsom vårdinrättningar och skolor. Man påpekade då också gärna att de flesta jämförbara svenska städer redan hade konserthus sedan länge.
Rulltrappan i Musikens hus
Om någon som läser det här är väldigt förtjust i rulltrappor så har jag hört att världens längsta ska vara Central-Mid-Levels escalator i Hong Kong. En utomhusrulltrappa med tak som skyddar mot den starka solen som tar en från stan centrala delar upp till bostadsområden på berget. Dock går den bara uppåt så ner får man gå i vanliga trappor. Det lär också finnas en väldigt lång rulltrappa i en tunnebanestation i Moskva.
Central-Mid-Levels escalator , Hong Kong
Även om rulltrappor funnits sen slutet av 1800-talet i världen och sen 1930-talet i Stockholm så är det inte så konstigt att man inte haft det i Kalix tidigare. På många mindre orter finns kanske bara ett fåtal små affärer så man har ingen användning av en rulltrappa. Jag har en nära vän som sen många år bor i det rulltrappsfria Leksand. Fast det innebär inte att hon inte har åkt rulltrappa många gånger. Så stor upplevelse är det faktiskt inte att åka rulltrappa att jag tror att Kalix-borna kommer att gå man ur huse för att prova stans nya åkattraktion.
Fast gallerians chef verkar tro det:
- Vår affärsidé är inte bara att ha butiker utan också vara ett aktivitetshus och därför har vi en digiwall, digital klättervägg och bowlingbana. Så har vi förstås den nya rulltrappan, säger Eva Ljungqvist.
Men jag tror nog att dom flesta Kalix-bor är mer intresserade av både klättervägg och bowlingbana än rulltrappa.
Jag skulle nog aldrig själv kunna bo i en så liten stad som Kalix eller bo på landet. Tycker att Uppsala känns för litet med dåligt utbud på många områden och väldigt dött. Det var verkligen en kontrast att flytta hit från Madrid som kallas staden som aldrig sover. Men vi är alla olika och många trivs att bo i en mindre stad eller på landet andra inte.
För att återgå till rulltrappor så är det ganska gott om dom i Uppsala trots att man inte kan kalla staden stor. I Musikens hus eller Uppsala Konsert och Kongress finns stadens längsta längsta rulltrappa.
Musikens hus.
Bygget har varit väldigt omdiskuterat i Uppsala. Radio Uppland ställde i april 2003den mer öppna frågan "Behöver Uppsala ett Musikens hus?"; då svarade 16 % ja medan 84 % svarade nej. Undersökningar på Uppsala Nya Tidnings webbplats gav liknande resultat. Dessa opinionsundersökningars tillförlitlighet har emellertid ifrågasatts eftersom de inte var vetenskapliga. Vid sidan av kontroversiella frågor som husets placering och byggnadens utseende så kretsade debatten om konserthuset främst kring frågan hur kommunen bör prioritera sina resurser. Åtskilliga menade att de miljoner som investerades i ett konsert- och kongresshus i stället borde ha använts inom vård , skola och omsorg. Andra hävdade tvärtom att pengarna var väl investerade eftersom de menade att en ökad kultur- och kongressverksamhet i regionen också kunde leda till ökade inkomster i det lokala näringslivet. En vanlig åsikt var också att en stad av Uppsalas storlek bör ha ett konserthus och att behovet av kulturella mötesplatser också är viktigt, utöver offentliga institutioner såsom vårdinrättningar och skolor. Man påpekade då också gärna att de flesta jämförbara svenska städer redan hade konserthus sedan länge.
Rulltrappan i Musikens hus
Om någon som läser det här är väldigt förtjust i rulltrappor så har jag hört att världens längsta ska vara Central-Mid-Levels escalator i Hong Kong. En utomhusrulltrappa med tak som skyddar mot den starka solen som tar en från stan centrala delar upp till bostadsområden på berget. Dock går den bara uppåt så ner får man gå i vanliga trappor. Det lär också finnas en väldigt lång rulltrappa i en tunnebanestation i Moskva.
Central-Mid-Levels escalator , Hong Kong
calavera de azucar
Jag fick en fråga om recept på socker-dödskallar som äts vid Dia de los Muertos i Mexico som firas 1-2 november. Trots att det är dom dödas fest är det en ljus och vacker högtid då gravar pyntas och man äter en festmåltid , ofta vid dom anhörigas grav. Barnen får skelett och dödskallar av socker eller ja , även vuxna som gillar sötsaker äter dessa. Mycket av pyntet hemma och i städerna har just tema döden och dödskallar och skelett i olika former är mycket vanliga. Jag var i Mexico januari - mars och missade därför den här högtiden. Skulle gärna åka dit och se denna speciella fest på plats.
Fast jag har faktiskt firat den en gång i Göteborg. En kompis kände en tjej från Mexico och hon bjöd med oss på en Dia de los Muertos fest som mexikaner i Göteborg hade ordnat. Vi åt massor av god mat och proppade i oss en del skelett och dödskallar, lyssnade på mexikansk musik och hade en allmänt trevlig kväll. Det var en kul fest där alla från små barn till gamla deltog och säkert alla mexikaner i Göteborgs-trakten.
sockerdödskallar , skelett och annat pynt
socker-dödskalle eller calavera de azucar på spanska
Då jag inte själv har varit där är bilderna från Wikipedia. Den som känner sig manad att göra socker-dödskallar till halloween eller fixa sin egen Dia de los Muertos fest här hemma hittar ett recept på spanska här
och här finns ett recept på engelska
Trots att jag letade en hel del på nätet lyckades jag inte hitta något recept på svenska. Men engelska funkar väl för dom flesta. Har någon en länk till ett recept på svenska så dela gärna med er så lägger jag upp den. Det verkar inte så avancerat att göra sin egen dödskalle av socker. Funderar nästan om jag ska försöka mig på det. Tror det är en sån sak mina barn skulle gilla.
Fast jag har faktiskt firat den en gång i Göteborg. En kompis kände en tjej från Mexico och hon bjöd med oss på en Dia de los Muertos fest som mexikaner i Göteborg hade ordnat. Vi åt massor av god mat och proppade i oss en del skelett och dödskallar, lyssnade på mexikansk musik och hade en allmänt trevlig kväll. Det var en kul fest där alla från små barn till gamla deltog och säkert alla mexikaner i Göteborgs-trakten.
sockerdödskallar , skelett och annat pynt
socker-dödskalle eller calavera de azucar på spanska
Då jag inte själv har varit där är bilderna från Wikipedia. Den som känner sig manad att göra socker-dödskallar till halloween eller fixa sin egen Dia de los Muertos fest här hemma hittar ett recept på spanska här
och här finns ett recept på engelska
Trots att jag letade en hel del på nätet lyckades jag inte hitta något recept på svenska. Men engelska funkar väl för dom flesta. Har någon en länk till ett recept på svenska så dela gärna med er så lägger jag upp den. Det verkar inte så avancerat att göra sin egen dödskalle av socker. Funderar nästan om jag ska försöka mig på det. Tror det är en sån sak mina barn skulle gilla.
tisdag, september 16, 2008
kaffe
Eftersom jag är en hängiven kaffedrickare kan jag inte låta bli att dela med mig av den här bilden som jag fick i mailen häromdagen. Det är en gammal reklamaffisch som väl riktar sig till alla som gnäller över att kaffe håller dom vakna.
När jag ändå skriver om kaffe kan jag inte låta bli att ta med den här söta kaninen som jag hade med på bloggen i oktober förra året. Jag är en sån kaffedrickare som varierar mig lite. Ibland har jag mjölk i kaffe och ibland dricker jag det svart. Jag dricker lika gärna en latte som en svart espresso det varierar vad jag är sugen på. På morgonen eller åtminstone tidig förmiddag brukar jag behöva minst en kopp kaffe helst två för att vakna och komma igång ordentligt.
När jag ändå skriver om kaffe kan jag inte låta bli att ta med den här söta kaninen som jag hade med på bloggen i oktober förra året. Jag är en sån kaffedrickare som varierar mig lite. Ibland har jag mjölk i kaffe och ibland dricker jag det svart. Jag dricker lika gärna en latte som en svart espresso det varierar vad jag är sugen på. På morgonen eller åtminstone tidig förmiddag brukar jag behöva minst en kopp kaffe helst två för att vakna och komma igång ordentligt.
måndag, september 15, 2008
gifta sig för att få stanna?
När mina barn föddes var jag och deras pappa ännu inte gifta och är man sambo och får barn i Sverige får pappan skriva på papper och erkänna faderskapet samt söka gemensam vårdnad. En ren formsak för dom flesta. Fast jag har hört om fäder som känner sig kränkta över detta. Kanske skulle det kunna skötas redan på bb att paret fyller i ett papper med uppgifter eftersom dom flesta fäder är med där. Vet inte om det skulle kännas mindre kränkande. Är man gift registreras mannen automatiskt som pappan.
För en kompis till mig blev det dock lite besvärligt. Hon hade gift sig med en kompis för att han skulle få uppehållstillstånd i Sverige samtidigt som hon var sambo. Hon och sambon planerade inga barn just då men hon blev gravid trots ett skydd som skulle vara närmast 100%-igt. Trots att barnet var oplanerat var det långt ifrån oönskat och olägligt. Men kompisen som hon officiellt var gift med blev automatiskt registrerad som pappa. Det krävdes en del jobb att ändra på det. Idag är hon inte gift med vare sig kompisen eller barnets pappa.
Jag vet inte hur vanligt det är att folk gifter sig för att få stanna i ett land. Jag känner till ytterligare ett fall men där var det en svenska som träffat en man i Peru när hon arbetade där. Dom hade tänkt gifta sig ändå men gjorde det snabbare än planerat eftersom det skulle underlätta en gemensam flytt till Sverige. Så det var inte ett skenäktenskap på något sätt.
Är det rätt att gifta sig med någon bara för att underlätta för den personen att stanna i Sverige? Är det okey att som svensk gifta sig i utlandet för att lättare få permanent uppehållstillstånd? Jag hade nog kunnat göra båda delarna samtidigt kan jag tycka att det känns lite orättvist mot dom som verkligen har goda skäl att få stanna men ingen att gifta sig med eller inte vill ingå ett skenäktenskap.
Nadia har också skrivit ett inlägg om att gifta sig för att få uppehållstillstånd. Hon tar upp en mer allvarlig problematik kring det än jag gör här. Så läs gärna det.
För en kompis till mig blev det dock lite besvärligt. Hon hade gift sig med en kompis för att han skulle få uppehållstillstånd i Sverige samtidigt som hon var sambo. Hon och sambon planerade inga barn just då men hon blev gravid trots ett skydd som skulle vara närmast 100%-igt. Trots att barnet var oplanerat var det långt ifrån oönskat och olägligt. Men kompisen som hon officiellt var gift med blev automatiskt registrerad som pappa. Det krävdes en del jobb att ändra på det. Idag är hon inte gift med vare sig kompisen eller barnets pappa.
Jag vet inte hur vanligt det är att folk gifter sig för att få stanna i ett land. Jag känner till ytterligare ett fall men där var det en svenska som träffat en man i Peru när hon arbetade där. Dom hade tänkt gifta sig ändå men gjorde det snabbare än planerat eftersom det skulle underlätta en gemensam flytt till Sverige. Så det var inte ett skenäktenskap på något sätt.
Är det rätt att gifta sig med någon bara för att underlätta för den personen att stanna i Sverige? Är det okey att som svensk gifta sig i utlandet för att lättare få permanent uppehållstillstånd? Jag hade nog kunnat göra båda delarna samtidigt kan jag tycka att det känns lite orättvist mot dom som verkligen har goda skäl att få stanna men ingen att gifta sig med eller inte vill ingå ett skenäktenskap.
Nadia har också skrivit ett inlägg om att gifta sig för att få uppehållstillstånd. Hon tar upp en mer allvarlig problematik kring det än jag gör här. Så läs gärna det.
hjälpa eller inte hjälpa någon ekonomiskt
I Sverige har vi ett väl utbyggt socialförsäkringssystem som är individuellt det vill säga man får a-kassa eller sjukpenning även om man har en man, fru eller sambo som har ett välbetalt jobb. Det förväntas inte att föräldrar ska bidra till sina vuxna barns försörjning eller att vuxna barn ska hjälpa sina föräldrar om dom har det knapert. Klarar man av någon anledning inte av att jobba och försörja sig finns möjlighet att få a-kassa , socialbidrag eller sjukpenning.
Jag tycker det är bra att alla som bor i Sverige kan räkna med att det finns ett sorts grundläggande ekonomiskt skydd om något skulle hända så man inte kan jobba eller om man under en period inte får något jobb. Jag tycker ingen ska behöva lämna sitt hem eller leva på svältgränsen oavsett hur ens situation ser ut. Fast naturligtvis finns det stora grupper i Sverige som lever under knappa ekonomiska omständigheter , många kanske under en kortare period andra under många år.
Ett bra skydd från samhället innebär dock att det inte är självklart att hjälpa familjemedlemar eller vänner som hamnar i ekonomiska svårigheter såsom det är i många länder. Många invandrare som bor och arbetar i Sverige skickar regelbundet en del av lönen till familjen i hemlandet. Jag tror att det är få svenskar som bor och arbetar utomlands som regelbundet skickar hem pengar till familjen.
Trots att det inte är självklart så förekommer det naturligtvis ändå att svenskar hjälper familjemedlemar och vänner som har det svårt ekonomiskt. Eftersom ni mest är svenskar som läser här vore det kul med lite åsikter om det här. Hur långt ska man hjälpa någon som hamnat i ekonomiska svårigheter? Om man har råd ska man ge ett bidrag , köpa saker som kläder och mat , betala räkningar , bjuda om man går på krogen eller tar en fika tillsammans? Eller bara hjälpa någon när det är riktig kris och kronofogden står för dörren? Vem ska man hjälpa? Ska man enbart hjälpa den närmaste familjen eller även övriga släktingar, vänner , särbo , gamla ex? Eller är det upp till var och en att klara sin ekonomi oavsett vad som hänt? Jag kan också tänka mig att mångas vilja att hjälpa till ekonomiskt beror på hur och varför en person har hamnat i svårigheter.
Personligen tror jag att om jag kunde och det var aktuellt skulle jag gärna hjälpa den närmaste familjen men också nära vänner, en särbo och kanske ett gammalt ex som jag hade bra kontakt med. Jag skulle ha svårt att bara se på när någon som stod mig nära levde under väldigt knappa omständigheter om jag hade möjlighet att hjälpa till på något sätt. Fast jag har aldrig varit i den situationen så hur jag skulle reagera i praktiken vet jag inte. Men när mina barn blir äldre och flyttar hemifrån hjälper jag dom gärna med möbler , husgeråd och sånt man behöver om jag då har möjlighet.
Jag tycker det är bra att alla som bor i Sverige kan räkna med att det finns ett sorts grundläggande ekonomiskt skydd om något skulle hända så man inte kan jobba eller om man under en period inte får något jobb. Jag tycker ingen ska behöva lämna sitt hem eller leva på svältgränsen oavsett hur ens situation ser ut. Fast naturligtvis finns det stora grupper i Sverige som lever under knappa ekonomiska omständigheter , många kanske under en kortare period andra under många år.
Ett bra skydd från samhället innebär dock att det inte är självklart att hjälpa familjemedlemar eller vänner som hamnar i ekonomiska svårigheter såsom det är i många länder. Många invandrare som bor och arbetar i Sverige skickar regelbundet en del av lönen till familjen i hemlandet. Jag tror att det är få svenskar som bor och arbetar utomlands som regelbundet skickar hem pengar till familjen.
Trots att det inte är självklart så förekommer det naturligtvis ändå att svenskar hjälper familjemedlemar och vänner som har det svårt ekonomiskt. Eftersom ni mest är svenskar som läser här vore det kul med lite åsikter om det här. Hur långt ska man hjälpa någon som hamnat i ekonomiska svårigheter? Om man har råd ska man ge ett bidrag , köpa saker som kläder och mat , betala räkningar , bjuda om man går på krogen eller tar en fika tillsammans? Eller bara hjälpa någon när det är riktig kris och kronofogden står för dörren? Vem ska man hjälpa? Ska man enbart hjälpa den närmaste familjen eller även övriga släktingar, vänner , särbo , gamla ex? Eller är det upp till var och en att klara sin ekonomi oavsett vad som hänt? Jag kan också tänka mig att mångas vilja att hjälpa till ekonomiskt beror på hur och varför en person har hamnat i svårigheter.
Personligen tror jag att om jag kunde och det var aktuellt skulle jag gärna hjälpa den närmaste familjen men också nära vänner, en särbo och kanske ett gammalt ex som jag hade bra kontakt med. Jag skulle ha svårt att bara se på när någon som stod mig nära levde under väldigt knappa omständigheter om jag hade möjlighet att hjälpa till på något sätt. Fast jag har aldrig varit i den situationen så hur jag skulle reagera i praktiken vet jag inte. Men när mina barn blir äldre och flyttar hemifrån hjälper jag dom gärna med möbler , husgeråd och sånt man behöver om jag då har möjlighet.
söndag, september 14, 2008
kulturnatten och ett lästips
Många städer har någon form av kulturnatt. I Uppsala har man det andra lördagen i september varje år. Eller natt och natt , det är gott om aktiviteter på dagen också. Mest för barn. Förra året gick jag inte ut på stan och innan dess har jag inte bott i Uppsala på 15 år. Men i år var jag ute hela kvällen. Det var alldeles för mycket jag hade velat se och göra så jag hann bara en bråkdel. Såg bland annat olika band spela på olika utomhusscener mest latinamerikansk musik och ett rockband , bland annat lyssnade jag på ett argentinskt-uruguayiskt band som spelade låtar av en av Laura Canoura en Uruguays mest kända sångerskor och en massa härlig salsa, samba ,andinsk musik och ett band som spelade och sjöng visor från Chile, jag var på biblioteket där det fanns olika aktiviteter , var på på två museum , besökte en medeltidsmarkand, lyssnade på en trubadur jag känner lite , såg en utställning om röda korsets historia , såg ecce homo i Domkyrkan (det pågick demonstration från kristna grupper utanför) , tittade på ett ljusspel, såg uppvisning i tango, vek origami-tranor, gick otroligt mycket, åt massor av godis och tog en fika på det kända uppsalakaféet Ofvandahls som är med i bland annat Pelle Svanslös-filmen. Där hade man fri scen hela kvällen så människor läste sina egna och andras dikter. Vi satt dock i ett annat rum och pratade istället. Sprang också på några gamla bekanta jag inte sett på evigheter och en gammal lärare från högstadiet. En mycket mysig och lyckad kväll.
Min dotter tyckte att stan med allt folkliv var som Madrid. I början av kvällen var det kanske det men senare blev det tyvärr mer och mer fulla ungdomar. När vi runt midnatt gick till bilen som skulle skjutsa oss hem pågick en del kulturaktiviteter fortfarande man nu hade stan nästan helt tagits över av fulla tonåringar och många var ordentligt full. Kulturnatten är verkligen trevligt och ett bra initiativ men lite trist att det blivit så mycket ungdomsfylla. Själv drack jag inget starkare än kaffe men jag var ute med en sjuåring och några vuxna som var mer intresserade av fika än öl. Det var en trevlig kväll och nu är jag egentligen för trött för att blogga och äta upp det sista av godiset. Har någon vägarna förbi Uppsala om ett år kan jag verkligen rekommendera kulturnatten men vill man undvika värsta ungdomsfyllan kan man gå ut på eftermiddagen och kanske ge sig av från stan ca 22-22.30-tiden.
Nu ska jag lägga mig och läsa i den underbara boken A Thousand Splendid Suns av Khaled Hosseini som också skrivit boken Flyga drake. Kan verkligen rekommendera A Thousand Splendid suns. Man fastnar direkt i boken , just nu vill jag inte vara social utan mest ligga och lösa trots att jag tog mig iväg ut på kulturnatten. Vet inte om den finns på svenska än men den är lätt att läsa på engelska. Flyga drake blir absolut mitt nästa läsprojekt. Vill gärna se filmen också , såg att stället jag brukar hyra film på hade den.
Nedan finns en länk till en pdf-fil med kulturnattens program om någon är intresserad.
programmet för kulturnatten i Uppsala 2008
Min dotter tyckte att stan med allt folkliv var som Madrid. I början av kvällen var det kanske det men senare blev det tyvärr mer och mer fulla ungdomar. När vi runt midnatt gick till bilen som skulle skjutsa oss hem pågick en del kulturaktiviteter fortfarande man nu hade stan nästan helt tagits över av fulla tonåringar och många var ordentligt full. Kulturnatten är verkligen trevligt och ett bra initiativ men lite trist att det blivit så mycket ungdomsfylla. Själv drack jag inget starkare än kaffe men jag var ute med en sjuåring och några vuxna som var mer intresserade av fika än öl. Det var en trevlig kväll och nu är jag egentligen för trött för att blogga och äta upp det sista av godiset. Har någon vägarna förbi Uppsala om ett år kan jag verkligen rekommendera kulturnatten men vill man undvika värsta ungdomsfyllan kan man gå ut på eftermiddagen och kanske ge sig av från stan ca 22-22.30-tiden.
Nu ska jag lägga mig och läsa i den underbara boken A Thousand Splendid Suns av Khaled Hosseini som också skrivit boken Flyga drake. Kan verkligen rekommendera A Thousand Splendid suns. Man fastnar direkt i boken , just nu vill jag inte vara social utan mest ligga och lösa trots att jag tog mig iväg ut på kulturnatten. Vet inte om den finns på svenska än men den är lätt att läsa på engelska. Flyga drake blir absolut mitt nästa läsprojekt. Vill gärna se filmen också , såg att stället jag brukar hyra film på hade den.
Nedan finns en länk till en pdf-fil med kulturnattens program om någon är intresserad.
programmet för kulturnatten i Uppsala 2008
lördag, september 13, 2008
Få tyst på eländet
Hos Äventyrsbloggen kan man just nu höra otäcka ljud. Jag föreslår att vi hjälps åt att få tyst på eländet. På bloggen pågår just nu en insamling till Läkare utan gränser. Så alla ni som känner er manade kan skänka en slant via sms om ni surfar in på bloggen. Jag tycker Christels initiativ är jättebra och ska försöka få tummen ur och sms iväg mitt bidrag.
kompliceras dejtandet när barn är inblandade?
Jag läste det här om en kille som föredrog att dejta singelmammor framför tjejer utan barn. Själv tycker jag absolut inte det spelar någon roll om den jag träffar har barn eller inte och det tyckte jag inte innan jag hade barn heller. Fast jag har egentligen ingen erfarenhet på området. Det skulle väl vara att jag för hundra år sen hade en extremt kort flirt med en kille som hade en dotter och nu har jag ju egna barn. Fast mina barn skulle jag hålla långt ifrån mitt eventuella dejtande innan det blir seriöst. Jag tycker inte dom ska behöva träffa olika personer som sen kanske försvinner ur deras liv. Sen bör ju en eventuellt ny partner fungera bra ihop med barnen. Dessutom kan jag nog inte flytta ihop med någon efter en vecka , en månad , ett år eller ens två år för jag tycker barnen behöver ensamtid med sin mamma. Fast det här är ju väldigt hypotetiska funderingar , hur det blir i praktiken om det blir aktuellt kanske är en annan sak. Möjligen tror jag att jag skulle tycka det var lite jobbigt att träffa dom blivande svärföräldrarna om inte killen jag träffade också hade barn. Fast jag vet inte varför , det är nog bara löjliga fördomar , förhoppningsvis är det väldigt få personer som skulle se det med barn som ett problem , svärföräldrar eller andra.
Jag kan inte förstå varför det skulle vara ett problem att träffa någon som har barn. Kommer man upp i en viss ålder och träffar jämnåriga så får man nästan räkna med att det kan hända. Händer det så får man ju så klart räkna med att barnen kommer i första hand och att den ensamstående föräldern inte kan ses jämt och ibland kanske det behövs lite planering. Naturligtvis vill många ensamstående föräldrar säkert med tiden flytta ihop , gifta sig och kanske skaffa fler barn men det kanske tar lite längre att komma dit när det finns barn med i bilden. Fast det är bara en gissning , egentligen har jag ingen aning om personer som redan har barn väntar längre med sånt. Det kanske beror mer på hur man är och hur förhållandet är än på om det finns barn inblandade eller inte.
Jag har så lite erfarenhet på området så jag kan inte ge några råd. Men jag har vänner som funkar jättebra med sina partners barn och andra vänner som träffat någon som funkat bra med deras barn. Jag har inte rotat så mycket i mina vänners liv att jag har så bra koll på hur dom gick till väga i början när dom träffade någon. Det är naturligtvis upp till var och en hur man känner att det är bäst att göra. Det vore kul om någon med erfarenhet på området ville dela med sig.
Jag kan inte förstå att det skulle vara ett problem att bli tillsammans med någon som har barn. Möjligen om det fanns ett galet ex med i bilden men förhoppningsvis är alla separerade föräldrar hyfsat vettiga. Dessutom kan man väl vänta ganska länge med att introducera sin nya för barnets andra förälder. För mig personligen spelar det ingen roll om han jag träffar har barn eller inte. Men det vore kul att höra andra åsikter. Vad är problemet och vad är fördelarna? Hur gör man om det tar slut , fortsätta hålla kontakt med barnet eller inte? Hur gör man när man har barn och träffar någon? Hur, när och på vilket sätt är det lämpligt att personen lär känna barnet? För efter en tid tillsammans vill nog dom flesta ha en del vardagsliv ihop och i vardagen är ju barnen också inkluderade.
Blev ganska mycket allmänt svammel om något jag inte har så mycket egen erfarenhet om. Men det vore kul med lite diskussion och åsikter både från er som har erfarenhet på området och från er som inte har det.
Jag kan inte förstå varför det skulle vara ett problem att träffa någon som har barn. Kommer man upp i en viss ålder och träffar jämnåriga så får man nästan räkna med att det kan hända. Händer det så får man ju så klart räkna med att barnen kommer i första hand och att den ensamstående föräldern inte kan ses jämt och ibland kanske det behövs lite planering. Naturligtvis vill många ensamstående föräldrar säkert med tiden flytta ihop , gifta sig och kanske skaffa fler barn men det kanske tar lite längre att komma dit när det finns barn med i bilden. Fast det är bara en gissning , egentligen har jag ingen aning om personer som redan har barn väntar längre med sånt. Det kanske beror mer på hur man är och hur förhållandet är än på om det finns barn inblandade eller inte.
Jag har så lite erfarenhet på området så jag kan inte ge några råd. Men jag har vänner som funkar jättebra med sina partners barn och andra vänner som träffat någon som funkat bra med deras barn. Jag har inte rotat så mycket i mina vänners liv att jag har så bra koll på hur dom gick till väga i början när dom träffade någon. Det är naturligtvis upp till var och en hur man känner att det är bäst att göra. Det vore kul om någon med erfarenhet på området ville dela med sig.
Jag kan inte förstå att det skulle vara ett problem att bli tillsammans med någon som har barn. Möjligen om det fanns ett galet ex med i bilden men förhoppningsvis är alla separerade föräldrar hyfsat vettiga. Dessutom kan man väl vänta ganska länge med att introducera sin nya för barnets andra förälder. För mig personligen spelar det ingen roll om han jag träffar har barn eller inte. Men det vore kul att höra andra åsikter. Vad är problemet och vad är fördelarna? Hur gör man om det tar slut , fortsätta hålla kontakt med barnet eller inte? Hur gör man när man har barn och träffar någon? Hur, när och på vilket sätt är det lämpligt att personen lär känna barnet? För efter en tid tillsammans vill nog dom flesta ha en del vardagsliv ihop och i vardagen är ju barnen också inkluderade.
Blev ganska mycket allmänt svammel om något jag inte har så mycket egen erfarenhet om. Men det vore kul med lite diskussion och åsikter både från er som har erfarenhet på området och från er som inte har det.
torsdag, september 11, 2008
guacamole
Mitt förra inlägg handlade ju om arepas. Jag hann inte baka några ikväll men det blir garanterat arepas-bakning i helgen. Fick en kommentar till det inlägget om att guacamolen på den sista bilden såg god ut. Så jag tänkte dela med mig av ett enkelt recept på guacamole som jag fick av en kock på en restaurang i södra Mexico. En typisk mexikansk restaurang som serverade tacos , enchiladas , quesadillas, guacamole , den läskiga svarta såsen mole och mycket annat.
Man behöver:
2 avokados
1 tomat
1 citron eller lime
½ liten gul lök
1 färsk chili
en eller ett par vitlöksklyftor
Skålla tomaten i kokande vatten en kort stund och dra sedan av skalet. Mosa eller mixa avokado och tomat. Finhacka lök , vitlök och chilin. Ta gärna bort kärnorna ur chilin så det inte blir för starkt. Pressa i lime eller citron. Den som gillar koriander kan hacka ner lite färsk sådan men jag brukar inte göra det. I Mexico stoppar man med förtjusning koriander i precis all mat fast inte så ofta i guacamole och själv föredrar jag utan. Låt stå kallt en stund innan servering.
Passar utmärkt som dip och sås till olika rätter samt fyllning i till exempel arepas och tacos.
Här finns ett taco-recept som jag brukar använda. Skrev inlägget där även guacamolereceptet finns med för 2.5 år sen när jag bodde i Madrid. Det blir en väldigt lyckad mix av den starka såsen , grönsakerna och den milda osten samt guacamolen.
tacos med ost i botten
Guacamole
Mole med ris och kyckling. Mole är en svart sås gjord på bland annat bönor , kakao och chili. Mycket populär i hela Mexico. Jag är absolut inte kräsen när det gäller mat men mole är riktigt hemskt. Jag har gjort flera försök att äta det. Konsistensen och utseendet som resultatet i toan efter någon som vart väldigt dålig i magen gör inte heller det hela så lockande. Mole tillhör nog det värsta jag smakat i matväg. Om någon mot förmodan är sugen på att göra sin egen mole finns ett recept här
Man behöver:
2 avokados
1 tomat
1 citron eller lime
½ liten gul lök
1 färsk chili
en eller ett par vitlöksklyftor
Skålla tomaten i kokande vatten en kort stund och dra sedan av skalet. Mosa eller mixa avokado och tomat. Finhacka lök , vitlök och chilin. Ta gärna bort kärnorna ur chilin så det inte blir för starkt. Pressa i lime eller citron. Den som gillar koriander kan hacka ner lite färsk sådan men jag brukar inte göra det. I Mexico stoppar man med förtjusning koriander i precis all mat fast inte så ofta i guacamole och själv föredrar jag utan. Låt stå kallt en stund innan servering.
Passar utmärkt som dip och sås till olika rätter samt fyllning i till exempel arepas och tacos.
Här finns ett taco-recept som jag brukar använda. Skrev inlägget där även guacamolereceptet finns med för 2.5 år sen när jag bodde i Madrid. Det blir en väldigt lyckad mix av den starka såsen , grönsakerna och den milda osten samt guacamolen.
tacos med ost i botten
Guacamole
Mole med ris och kyckling. Mole är en svart sås gjord på bland annat bönor , kakao och chili. Mycket populär i hela Mexico. Jag är absolut inte kräsen när det gäller mat men mole är riktigt hemskt. Jag har gjort flera försök att äta det. Konsistensen och utseendet som resultatet i toan efter någon som vart väldigt dålig i magen gör inte heller det hela så lockande. Mole tillhör nog det värsta jag smakat i matväg. Om någon mot förmodan är sugen på att göra sin egen mole finns ett recept här
arepas
För några år sen reste jag runt i Venezuela under sex veckor. Förälskade mig i landet som jag hann se en stor del av. Här finns allt från cosmopolitiska storstäder till Amazonas regnskog , karibiska paradisstränder , vackra tropiska öar , mysiga kolonialstäder , Andernas höga toppar och världens högsta vattenfall Salto Angel. För den svenska turisten är shopping , resor , övernattning , mat , ja allt mycket , mycket billigt. Som i resten av Latinamerika underlättar det mycket om man kan åtminstone lite spanska för engelska funkar tyvärr rätt dåligt på dom flesta ställen.
Förutom bada , dyka , sola , dansa, shopa , gå på zoo och museum , vandra , besöka regnskog och kakaoodlingar hann jag också äta arepas nästan dagligen.
Arepas är en sorts majsbröd som kan fyllas med vad som helst. Det är billigt , gott och mycket mättande och säljs precis överallt. Det går att köpa på kaféer, snabbmatsställen, små restauranger och direkt från vagnar på gatan. Arepas betraktas som Venezuelas nationalrätt. Det är en suverän frukost för man håller sig mätt på dom hur länge som helst.
Den som vill se exempel på typiska fyllningar kan kika på den här menyn och även den här menyn (båda på engelska)
Jag åt även arepas vid något tillfälle i Madrid. Dom finns att få tag i i hela den spanskspråkiga världen och USA (som kanske delvis kan räknas till den spanskspråkiga världen iallfall vissa delar av landet) men att hitta arepas i Sverige verkar svårt.
Min bloggkompis Nadia brukar baka sina egna och har varit snäll och på min begäran mailat ett recept. Det verkar enkelt och nu är mjölet inköpt så jag ska snart debutera som arepas-bagare. För den som är intresserad av att försöka så behövs :
2 dl Harina de Maiz (Harina Arepa) som finns att köpa i affärer som säljer utländska matvaror och 2½ dl vatten och ett kryddmått salt.
Blanda mjölet med vattnet som skall vara ljummet tills konsistensen blir lagom bra att forma bollar av. Platta ut bollarna i handen till cirka 1cm tjocka runda kakor, därefter kan man välja om man vill steka, fritera eller lägga arepasen på ett ugnsgaller. Ofta är dom friterade i Venezuela men Nadia tipsade om att vill man ha det mindre flottigt så kan man sätta spisplattan på 4:an, lägga ett ugnsgaller på plattan och låta arepasen gräddas på gallret tills de fått lite färg på bägge sidor (ca 10 min på varje sida). Nadia tipsar också om att lite riven ost i degen är gott.
Jag tänkte ha fetaost i mina. Men man kan ha allt möjligt som olika typer av ost , guacamole , skinka , olika grönsaker , kyckling, ja egentligen allt man tycker om. Gå gärna in och kika på menyerna som jag länkar högre upp för att se lite förslag på typiska fyllningar. Arepas är också goda att äta som dom är med lite smör.
Arepa fylld med ost
Arepa med guacamole och ost.
Eftersom jag inte har börjat baka än är bilderna från Wikipedia. Får se om jag fotar och lägger upp mina egna arepas senare.
Förutom bada , dyka , sola , dansa, shopa , gå på zoo och museum , vandra , besöka regnskog och kakaoodlingar hann jag också äta arepas nästan dagligen.
Arepas är en sorts majsbröd som kan fyllas med vad som helst. Det är billigt , gott och mycket mättande och säljs precis överallt. Det går att köpa på kaféer, snabbmatsställen, små restauranger och direkt från vagnar på gatan. Arepas betraktas som Venezuelas nationalrätt. Det är en suverän frukost för man håller sig mätt på dom hur länge som helst.
Den som vill se exempel på typiska fyllningar kan kika på den här menyn och även den här menyn (båda på engelska)
Jag åt även arepas vid något tillfälle i Madrid. Dom finns att få tag i i hela den spanskspråkiga världen och USA (som kanske delvis kan räknas till den spanskspråkiga världen iallfall vissa delar av landet) men att hitta arepas i Sverige verkar svårt.
Min bloggkompis Nadia brukar baka sina egna och har varit snäll och på min begäran mailat ett recept. Det verkar enkelt och nu är mjölet inköpt så jag ska snart debutera som arepas-bagare. För den som är intresserad av att försöka så behövs :
2 dl Harina de Maiz (Harina Arepa) som finns att köpa i affärer som säljer utländska matvaror och 2½ dl vatten och ett kryddmått salt.
Blanda mjölet med vattnet som skall vara ljummet tills konsistensen blir lagom bra att forma bollar av. Platta ut bollarna i handen till cirka 1cm tjocka runda kakor, därefter kan man välja om man vill steka, fritera eller lägga arepasen på ett ugnsgaller. Ofta är dom friterade i Venezuela men Nadia tipsade om att vill man ha det mindre flottigt så kan man sätta spisplattan på 4:an, lägga ett ugnsgaller på plattan och låta arepasen gräddas på gallret tills de fått lite färg på bägge sidor (ca 10 min på varje sida). Nadia tipsar också om att lite riven ost i degen är gott.
Jag tänkte ha fetaost i mina. Men man kan ha allt möjligt som olika typer av ost , guacamole , skinka , olika grönsaker , kyckling, ja egentligen allt man tycker om. Gå gärna in och kika på menyerna som jag länkar högre upp för att se lite förslag på typiska fyllningar. Arepas är också goda att äta som dom är med lite smör.
Arepa fylld med ost
Arepa med guacamole och ost.
Eftersom jag inte har börjat baka än är bilderna från Wikipedia. Får se om jag fotar och lägger upp mina egna arepas senare.
onsdag, september 10, 2008
klackar
Jag träffade en gång en svensk tjej som var gift med en spanjor och bodde i Madrid. Vi satt och snackade om svenskt och spanskt. Hon sa bland annat att hon klädde sig kvinnligare i Spanien. Oftare kjol eller klänning och klackar och då högre klackar samt mer smink.
Precis som inlägget nedan om dans blir det här bara en personlig betraktelse och inget faktainlägg. På ett sätt kan jag tycka att spanjorskor är mer måna om utseende och kläder och gärna klär sig väldigt kvinnligt. Att spanjorskor gärna går i klackar och besöker frisören i tid och otid.På ett sätt kan jag tycka att det är en myt och att skillnaderna inte är så stora. Jag är lite ambivalent i frågan. Jag tror kanske att det beror mer på var i Spanien eller Sverige man befinner sig och i vilka kretsar man umgås. Fast kanske är spanjorskorna mer för klackar, korta kjolar och mer make up. Men jag är lite osäker.
Förut använde jag ytterst sällan höga klackar. Då och då till fest bara. I Spanien började jag faktiskt använda det mer. Sen jag i somras blev frisk efter två operationer på grund av långvariga knäproblem har jag blivit galen i klackar. Jag är ganska kort , bara 162 cm så det är trevligt att kunna "fuska" och bli längre med klackar. Överhuvudtaget så är jag betydligt mer intresserad av kläder , skor , smink och sånt än vad som ofta framgår här i bloggen. Ibland önskar jag att jag var mindre fåfäng men tyvärr verkar det bara bli värre och värre. Jag går ogärna ut osminkad om det inte gäller kortare turer till lokala ICA , tvättstugan , lämna barn på skolan. Fast jag sminkar mig heller inte så mycket för jag vill inte se för spacklad ut. Jag visar inte benen om det gått för lång tid sen jag sist vaxade och annat fåfängt trams. Jag är ofta ganska noga med vad jag har för kläder och går oftare klädd i kjol och klänning än byxor även om det blir många jeans-dagar också dock aldrig mjukisbyxor. Det här med att gå i mjukisbyxor och träningsbyxor på stan är något man i princip aldrig ser i Spanien men det är inte helt ovanligt i Sverige.
Jag går väldigt gärna i höga klackar men det blir också många dagar i mina slitna gympaskor. Behöver verkligen nya såna snart. Samtidigt som jag är ganska noga med utseende och hur jag klär mig och gillar väldigt höga klackar så har jag en praktisk sida också. Så gummistövlarna på bilden är inget för mig utan har jag gummistövlar är det mina gamla gröna med snörning högst upp som gäller. Dessutom är jag ganska frusen av mig så hur snyggt något än var skulle jag inte klä mig i det om det skulle innebära att jag gick och huttrade hela dagen.
Precis som inlägget nedan om dans blir det här bara en personlig betraktelse och inget faktainlägg. På ett sätt kan jag tycka att spanjorskor är mer måna om utseende och kläder och gärna klär sig väldigt kvinnligt. Att spanjorskor gärna går i klackar och besöker frisören i tid och otid.På ett sätt kan jag tycka att det är en myt och att skillnaderna inte är så stora. Jag är lite ambivalent i frågan. Jag tror kanske att det beror mer på var i Spanien eller Sverige man befinner sig och i vilka kretsar man umgås. Fast kanske är spanjorskorna mer för klackar, korta kjolar och mer make up. Men jag är lite osäker.
Förut använde jag ytterst sällan höga klackar. Då och då till fest bara. I Spanien började jag faktiskt använda det mer. Sen jag i somras blev frisk efter två operationer på grund av långvariga knäproblem har jag blivit galen i klackar. Jag är ganska kort , bara 162 cm så det är trevligt att kunna "fuska" och bli längre med klackar. Överhuvudtaget så är jag betydligt mer intresserad av kläder , skor , smink och sånt än vad som ofta framgår här i bloggen. Ibland önskar jag att jag var mindre fåfäng men tyvärr verkar det bara bli värre och värre. Jag går ogärna ut osminkad om det inte gäller kortare turer till lokala ICA , tvättstugan , lämna barn på skolan. Fast jag sminkar mig heller inte så mycket för jag vill inte se för spacklad ut. Jag visar inte benen om det gått för lång tid sen jag sist vaxade och annat fåfängt trams. Jag är ofta ganska noga med vad jag har för kläder och går oftare klädd i kjol och klänning än byxor även om det blir många jeans-dagar också dock aldrig mjukisbyxor. Det här med att gå i mjukisbyxor och träningsbyxor på stan är något man i princip aldrig ser i Spanien men det är inte helt ovanligt i Sverige.
Jag går väldigt gärna i höga klackar men det blir också många dagar i mina slitna gympaskor. Behöver verkligen nya såna snart. Samtidigt som jag är ganska noga med utseende och hur jag klär mig och gillar väldigt höga klackar så har jag en praktisk sida också. Så gummistövlarna på bilden är inget för mig utan har jag gummistövlar är det mina gamla gröna med snörning högst upp som gäller. Dessutom är jag ganska frusen av mig så hur snyggt något än var skulle jag inte klä mig i det om det skulle innebära att jag gick och huttrade hela dagen.
bailamos
En stor skillnad med att gå på en lokal fiesta/feria i Spanien mot en liknade tillställning i Sverige är att det alltid dansas. Alla spanjorer oavsett ålder verkar älska att dansa och dessutom kunna det riktigt bra. Det är kul att se både gamla och riktigt små barn dansa och ha roligt.
Nidbilden av en svensk fest är väl att det är ordentlig fylla och endast ett par tjejer står och dansar lite halvt uttråkade i ett hörn. Nu vet ju jag och ni som läser att riktigt så illa är det inte i verkligheten, men det är defintivt färre personer som dansar i Sverige än i Spanien.
Länge var jag själv inte så intresserad av att dansa även om jag gjorde det då och då. När jag som 24 åring flyttade till Göteborg fick jag snabbt många nya vänner. En av mina kompisar ville alltid dansa när vi var ute och festade. Han hade ofta svårt att få med någon. Men ibland smittades jag av hans entusiasm och varje gång jag dansade insåg jag hur kul det var. Ändå kan jag inte påstå att det blev någon vana. Det var mest när min danssugna kompis var med ute som jag dansade.
När jag åkta till Sevilla för att plugga spanska blev det ett halvår av mycket verbböjande och ännu mer festande. Vi brukade sena kvällar alltid hamna på något disco och där fanns gott om spanjorer som ville dansa. Det var då jag kände oj vad kul det här är!
I Sevilla träffade jag en tjej som var lärare i flamenco på en dansskola. Hon visade mig några gånger hur man dansar sevillanas (den lokala varianten av flamenco). Jag tyckte det var alltför svårt och lärde mig aldrig. På Feria de Abril ville två åttaåriga Sevilla-tjejer visa mig stegen. Dom dansade själva helt fantastiskt och var så vackra i sina traditionella prickiga flamenco-klänningar så mina klumpiga försök väckte stor munterhet.
Efter Sevilla fortsatte jag studera i den vackra sydspanska staden Cadiz. Här jobbade jag vid sidan av studierna extra på en bar. Många av mina stamgäster brukade gå till en salsaklubb. Där hamnade jag också trots att jag inte kunde ett enda salsasteg. Men det var inget problem. Det fanns gott om gaditanos (cadiz-bor) som gärna lärde en bortkommen svenska stegen. Salsa är faktiskt inte så svårt. Stegen är ganska enkla och har man någon som kan som för så lär man sig snabbt. Efter ett tag blev jag ganska duktig. Tyvärr är min salsa idag mycket ringrostig men det borde gå att bättra på hyfsat snabbt om jag skaffar någon att dansa med.
Under mina resor i Latinamerika har jag dansat mer på några veckor än jag gör på ett år i Sverige. Särskilt i Venezuela dansades det överallt. Trots att jag reste med små barn och inte var ute sena kvällar blev det många tillfällen att dansa salsa och annat med dansant venezuelanos. Man fick nästan känslan av att var helst en grupp venezuelaner träffas så tar någon fram musik och kanske en gitarr och dom andra dansar. Alla venezuelanos verkar dessutom ha rytmen i höfterna och dansar som gudar men dom har överseende med en svenska som dansar hellre än bra.
Numera går jag sällan på discon eller fester utan det blir mest dans hemma med barnen. För dom älskar att dansa. I synnerhet min dotter är galen i att dansa och väldigt duktigt. Själv är jag inte det minsta duktig på att dansa och ganska omusikalisk överhuvudtaget , sjunger inte bra och spelar endast enkla grejer på gitarr och flöjt och då behöver jag titta på noter. Men jag tycker det är otroligt roligt att dansa och bryr mig inte så mycket om det blir ful-dans. Huvudsaken är att man har kul tillsammans. Jag kan inga olika sorters danser förutom min ringrostiga salsa utan jag dansar till musiken som det känns kul. Men i Spanien där alla dansar och alla är så duktiga på att dansa känns det lite extra kul att dansa. Jag har definitivt dansat mer under några år i Spanien och Latinamerika än under hela mitt liv i Sverige.
Egentligen tycker jag att spanska eller latinamerikanska fiestor är dom roligaste ställen man kan dansa på. Det är så blandat med olika folk och åldrar som har kul tillsammans. Går man på ett disco eller liknade är det inte alls samma blandning även om det också kan vara kul. Jag tycker det är roligt att mina barn redan som små upptäckte hur kul det kan vara att dansa för det är verkligen otroligt roligt.
Nidbilden av en svensk fest är väl att det är ordentlig fylla och endast ett par tjejer står och dansar lite halvt uttråkade i ett hörn. Nu vet ju jag och ni som läser att riktigt så illa är det inte i verkligheten, men det är defintivt färre personer som dansar i Sverige än i Spanien.
Länge var jag själv inte så intresserad av att dansa även om jag gjorde det då och då. När jag som 24 åring flyttade till Göteborg fick jag snabbt många nya vänner. En av mina kompisar ville alltid dansa när vi var ute och festade. Han hade ofta svårt att få med någon. Men ibland smittades jag av hans entusiasm och varje gång jag dansade insåg jag hur kul det var. Ändå kan jag inte påstå att det blev någon vana. Det var mest när min danssugna kompis var med ute som jag dansade.
När jag åkta till Sevilla för att plugga spanska blev det ett halvår av mycket verbböjande och ännu mer festande. Vi brukade sena kvällar alltid hamna på något disco och där fanns gott om spanjorer som ville dansa. Det var då jag kände oj vad kul det här är!
I Sevilla träffade jag en tjej som var lärare i flamenco på en dansskola. Hon visade mig några gånger hur man dansar sevillanas (den lokala varianten av flamenco). Jag tyckte det var alltför svårt och lärde mig aldrig. På Feria de Abril ville två åttaåriga Sevilla-tjejer visa mig stegen. Dom dansade själva helt fantastiskt och var så vackra i sina traditionella prickiga flamenco-klänningar så mina klumpiga försök väckte stor munterhet.
Efter Sevilla fortsatte jag studera i den vackra sydspanska staden Cadiz. Här jobbade jag vid sidan av studierna extra på en bar. Många av mina stamgäster brukade gå till en salsaklubb. Där hamnade jag också trots att jag inte kunde ett enda salsasteg. Men det var inget problem. Det fanns gott om gaditanos (cadiz-bor) som gärna lärde en bortkommen svenska stegen. Salsa är faktiskt inte så svårt. Stegen är ganska enkla och har man någon som kan som för så lär man sig snabbt. Efter ett tag blev jag ganska duktig. Tyvärr är min salsa idag mycket ringrostig men det borde gå att bättra på hyfsat snabbt om jag skaffar någon att dansa med.
Under mina resor i Latinamerika har jag dansat mer på några veckor än jag gör på ett år i Sverige. Särskilt i Venezuela dansades det överallt. Trots att jag reste med små barn och inte var ute sena kvällar blev det många tillfällen att dansa salsa och annat med dansant venezuelanos. Man fick nästan känslan av att var helst en grupp venezuelaner träffas så tar någon fram musik och kanske en gitarr och dom andra dansar. Alla venezuelanos verkar dessutom ha rytmen i höfterna och dansar som gudar men dom har överseende med en svenska som dansar hellre än bra.
Numera går jag sällan på discon eller fester utan det blir mest dans hemma med barnen. För dom älskar att dansa. I synnerhet min dotter är galen i att dansa och väldigt duktigt. Själv är jag inte det minsta duktig på att dansa och ganska omusikalisk överhuvudtaget , sjunger inte bra och spelar endast enkla grejer på gitarr och flöjt och då behöver jag titta på noter. Men jag tycker det är otroligt roligt att dansa och bryr mig inte så mycket om det blir ful-dans. Huvudsaken är att man har kul tillsammans. Jag kan inga olika sorters danser förutom min ringrostiga salsa utan jag dansar till musiken som det känns kul. Men i Spanien där alla dansar och alla är så duktiga på att dansa känns det lite extra kul att dansa. Jag har definitivt dansat mer under några år i Spanien och Latinamerika än under hela mitt liv i Sverige.
Egentligen tycker jag att spanska eller latinamerikanska fiestor är dom roligaste ställen man kan dansa på. Det är så blandat med olika folk och åldrar som har kul tillsammans. Går man på ett disco eller liknade är det inte alls samma blandning även om det också kan vara kul. Jag tycker det är roligt att mina barn redan som små upptäckte hur kul det kan vara att dansa för det är verkligen otroligt roligt.
byta tangentbord på en bärbar dator?
Jag har en bärbar dator som är fyra månader gammal. Tangentbordet har i princip slutat fungera. Tog den till affären där den var köpt och dom trodde något hade spillts på tangentbordet men det vet jag att det inte gjorts. Det är bara jag som har använt datorn och jag har inte spillt på den , ganska sällan druckit och ätit vid den överhuvudtaget även om det hänt. Tog bort alla tangenter och det verkade ha kommit in skräp så jag rengjorde försiktigt med fuktiga tops. Så nu funkar nästan alla tangenter men jag vill ju att alla ska funka. På affären rekommenderade dom ett nytt tangentbord. Det skulle kosta 395 kronor så ingen svindlande summa. Sen skulle dom ta 600 kronor för att sätta dit det. Jag undrar om det är någon som har bytt tangentbord på sin bärbara dator och om det är svårt att göra det själv. Tydligen skulle inte garantin omfatta sånt här men jag känner datakunniga personer som kan hjälpa mig. Tänkte bara utnyttja bloggen och kolla om någon haft liknande problem eller om någon bytt tangentbord på en laptop. Min dator är en hp av en ny och billigare modell. Vet inte om det spelar någon roll vilken typ av bärbar man har. Jag kan inte komma på att jag har hört någon som bytt tangentbord på en bärbar dator men det kanske inte är så ovanligt och så svårt att göra. Jag har inget virus i datorn utan det är tangentbordet som krånglar. Visst kan man koppla in ett externt tangentbord men helst vill jag inte göra det även om det är en enkel lösning. Eftersom datorn är så ny varken vill eller tycker jag mig ha råd att kassera den och köpa en ny. Alla tips är mycket välkomna!
måndag, september 08, 2008
söndag, september 07, 2008
Det är inte brottsligt att vara glad men misstänkt
Jag känner en man från Portugal som har bott i Sverige i många år. Trots att han pratar felfri svenska och känner sig väldigt hemma i Sverige är han också väldigt sydeuropeisk. Han pratar gärna och mycket även med okända och gestikulerar mycket även när han pratar svenska. Min vän är sen många år busschaufför och kör kollektivtrafiken i en svensk stad. Han pratar alltid mycket och gärna med dom passagerare som vill ha en pratstund. Häromdagen körde han en längre sträcka från en av dom mer avlägset belägna villa-förort in mot centrum och längst fram satt några pratsugna pensionärer som min vän babblade på med under resan.
Inne i centrum är en gata blockerad av en polisbil. Min vän stannar bussen , polisen kliver ombord och ber honom lämna bussen och komma till polisbilen. Min vän förstår ingenting men gör som han blir tillsagd. Väl i polisbilen får han veta att en passagerare ringt polisen för att passageraren har dragit slutssatsen att den pratglada busschauffören måste vara full. För självklart pratar man mycket och är glad så är det ju misstänkt , gör man det dessutom en regnig höst-förmiddag och med okända då måste man ju bara vara full. Eller möjligen galen. Testet hos polisen visade att passageraren hade fel i sin misstanke. Min vän dricker väldigt måttligt och skulle definitvit aldrig dricka och sätta sig bakom ratten. Det här var ju egentligen ett väldigt tragiskt-komiskt exempel på kulturkrock. Min vän tog dock inte minsta illa upp utan har skrattat gott åt det heller och ännu mer skrattade släkten hemma i Lissabon.
Inne i centrum är en gata blockerad av en polisbil. Min vän stannar bussen , polisen kliver ombord och ber honom lämna bussen och komma till polisbilen. Min vän förstår ingenting men gör som han blir tillsagd. Väl i polisbilen får han veta att en passagerare ringt polisen för att passageraren har dragit slutssatsen att den pratglada busschauffören måste vara full. För självklart pratar man mycket och är glad så är det ju misstänkt , gör man det dessutom en regnig höst-förmiddag och med okända då måste man ju bara vara full. Eller möjligen galen. Testet hos polisen visade att passageraren hade fel i sin misstanke. Min vän dricker väldigt måttligt och skulle definitvit aldrig dricka och sätta sig bakom ratten. Det här var ju egentligen ett väldigt tragiskt-komiskt exempel på kulturkrock. Min vän tog dock inte minsta illa upp utan har skrattat gott åt det heller och ännu mer skrattade släkten hemma i Lissabon.
Go veggie!
Chefen för FNs klimatpanel Rajendra Pachauri anser att vi bör äta mindre kött för att hjälpa till att stoppa klimatförändringarna. Att ändra sin diet är viktig för att minska växthusgaserna och andra miljöproblem som hör ihop med uppfödning av boskap och andra djur enligt Pachauri. Han föreslår att vi ska börja med en köttfri dag i veckan och minska därifrån. Eftersom vi i den rika världen äter mer kött än vi och miljön mår bra av är det ett bra förslag att gradvis minska. Jag har inte ätit kött eller fisk på 21 år men sen i somras har jag lite smått börjat med fisk. Vet inte om jag ska fortsätta så eller lägga av med fiskätandet. Har inte tänkt så mycket utan mest ätit när jag varit sugen och det funnits tillfällen. Jag känner att jag knappast kan kalla mig vegetarian längre om jag äter fisk för fisk är inte precis en grönsak. Jag brukar aldrig försöka omvända köttätare till att bli vegetarianer och det är inte meningen med det här inlägget heller. Man behöver inte sluta äta kött helt men det skadar inte att minska sin köttkonsumtion och att kanske oftare välja ekologiskt närproducerat kött. Jag är ganska dålig på det här med miljöfrågor men rent spontant känner ja mig lite tveksam även till ökat fiskätande ur miljöaspekt då haven är på väg att bli väldigt utfiskade. Rajendra Pachauri som själv är vegetarian ska imorgon hålla ett föredrag i London om just köttproduktionens och köttkonsumtionens inverkan på den globala uppvärmningen.
Min bloggkompis Pumita har också skrivit ett inlägg om det här. Läs hennes inlägg här
Min bloggkompis Pumita har också skrivit ett inlägg om det här. Läs hennes inlägg här
lördag, september 06, 2008
Engrish och Little India
Jag tänkte fortsätta lite med Singapore . Blev inspirerad när jag såg att Christel lagt upp några bilder från staden. Gå in och kika. Har ni ännu inte upptäckt Christels blogg måste ni bara läsa den. Hon skriver bra och intressant, där finns mycket foton och har världens häftigaste jobb som gör att hon ständigt befinner sig i olika delar av världen.
När jag ändå skriver om Christel måste jag passa på att länka hennes inlägg om engrish. Engrish är den engelska man möter i Östasien till exempel i filmen Lost in Translation där det flera gånger visas att japaner gärna säger l istället för r när dom talar engelska. Det kan också vara dom felstavningar som blir nya roliga ord. I Kina såga jag kopior på Hello Kitty som hette Hell Kitty. På ett varuhus såg jag att dom sålde flying pan istället för frying pan och på ett café kunde man inte beställa fresh juice utan enbart flesh juice. Om ni som läser har roliga exempel är det kul om ni delar med er.
Så var det Singapore. Det finns flera delar av staden som skulle förtjäna ett eget inlägg. I denna multikulturella stad bor befolkningen väldigt segrergerat. En av dom mer färgstarka stadsdelarna är Little India. Överallt indisk befolkning i traditionella kläder , små roliga indiska affärer och restauranger där man äter otroligt god men star sydindisk mat som serveras på bananblad och äts med händerna. Fast då Singapore är ett välfärdssamhälle utan tiggare och undernärda och dessutom kliniskt rent blir Little India ett annat Indien än det jag mötte på resa där. Det är rent , inga kor och andra djur går lösa på gatan , inga tiggare och folk är välnärda. little India är ett ganska litet område men väldigt färgstarkt och definitivt ett måste för den som besöker Singapore. Trots att det ligger centralt så skiljer sig husen här från resten av skyskrapsbebyggelsen. Här är husen låga och gatorna fulla av frukt- och grönsaks-stånd.
När jag ändå skriver om Christel måste jag passa på att länka hennes inlägg om engrish. Engrish är den engelska man möter i Östasien till exempel i filmen Lost in Translation där det flera gånger visas att japaner gärna säger l istället för r när dom talar engelska. Det kan också vara dom felstavningar som blir nya roliga ord. I Kina såga jag kopior på Hello Kitty som hette Hell Kitty. På ett varuhus såg jag att dom sålde flying pan istället för frying pan och på ett café kunde man inte beställa fresh juice utan enbart flesh juice. Om ni som läser har roliga exempel är det kul om ni delar med er.
Så var det Singapore. Det finns flera delar av staden som skulle förtjäna ett eget inlägg. I denna multikulturella stad bor befolkningen väldigt segrergerat. En av dom mer färgstarka stadsdelarna är Little India. Överallt indisk befolkning i traditionella kläder , små roliga indiska affärer och restauranger där man äter otroligt god men star sydindisk mat som serveras på bananblad och äts med händerna. Fast då Singapore är ett välfärdssamhälle utan tiggare och undernärda och dessutom kliniskt rent blir Little India ett annat Indien än det jag mötte på resa där. Det är rent , inga kor och andra djur går lösa på gatan , inga tiggare och folk är välnärda. little India är ett ganska litet område men väldigt färgstarkt och definitivt ett måste för den som besöker Singapore. Trots att det ligger centralt så skiljer sig husen här från resten av skyskrapsbebyggelsen. Här är husen låga och gatorna fulla av frukt- och grönsaks-stånd.
Gatuvyer från Little India
torsdag, september 04, 2008
Singapore
Singapore är en ö-stat som är mindre än halva Öland. Staten har Malaysias djungel som granne i norr och Indonesiens övärld som granne i söder. Det är beläget bara några mil från ekvatorn och har samma väder året om , runt 30 grader varmt och ett skyfall på eftermiddagen.
På den här lilla ön bor 4.5 miljoner människor. Tre fjärdedelar kineser, cirka 10% malajer och 10% tamiler som är ättlignar från Sydindien. Resten av befolkningen utgörs av mindre grupper såsom araber, judar, thailändare, japaner, européer och den eurasiska singaporeanska gruppen (ättlingar till européer och asiater). Man har fyra officiella språk, engelska , mandarin , malajiska och tamil. Landet har på bara 25-30 år förvandlats från djungel , träsk och kolonial avkrok till ett high tech och välfärdssamhälle med en av världens största hamnar trots att man saknar egna naturtillångar.
När jag för några år sen landade i Singapore mötte jag en australisk kille som sedan många år var bosatt i staden. Han rekommenderade några hotell och erbjöd sig att visa mig runt. Han sa att stället är så litet att du ser allt på tre timmar och då hinner du äta lunch också. Det blev ingen rundtur men vi sågs senare och tog en kaffe och sista dagen jag var i staden sprang jag på honom på en gata i det som kallades Chinatown så stort är det inte.
Trots skyskrapor och high tech har myndigheterna i sett till att behålla mycket grönska i och kring staden. Trots att det är så tätbefolkat kan man bara en bit från centrum se apor och det finns träsk där det bor krokodiler. Trafikinsiteten hålls nere. Bilar utsätts för straffskatter på hundratals procent , registreringsavgifter konsta tiotusentals kronor och det utkrävs nästan en månadslön för att få köra i stadens centrum under rusningstrafik. Ändå är bilarna många men trafikköerna få och tunnelbanan snabb, ren och med täta turer.
Många tänker på förbud och klinisk rent när man hör Singapore. Att det medför höga böter att kasta ett tuggummi eller en cigarettfimp på gatan. Visst är det rent. Otroligt rent. Tunnelbanan är ren som thoraxkliniken på vilket svenskt sjukhus som helst och nästan 200 regler reglerar tunnelbaneåkarnas vardag. Inte heller finns det tuggummin eller igarettfimpar på gatan men när jag var där var det säsong för den stinkade frukten durian så på vissa ställen låg skal av den i drivor. Singapore är ett samhälle som genom en kedja av kampanjer , följda av förbud , följda av straff och följda av publiciteten kring straffet , gjort sig till världens renaste stad. Dom offentliga toaletterna är många och alla jag såg var kliniskt rena. Det finns spolspioner som griper dom som inte spolar på offentliga toaletter , böter utdöms på plats och ibland publiceras syndarens ansikte och namn i den största tidningen The Straits Times eller direktlänk till tidningens websida
Staden är trevlig, säker och välordnad men ger samtidigt intrycket av att vara lite väl antiseptisk och artificiell. Vet inte om jag skulle vilja leva på en så välordnad plats i längden även om jag gärna skulle besöka Singapore fler gånger. Det känns som om platsen är full av kampanjer och förbudsskyltar på alla dom fyra officiella språken.
Att Singapore är en demokrati är väl en sanning med modifikation. Sedan självstädigheten 1965 har landet styrts av PAP Peoples Action Party som ofta innehaft samtliga av parlamentets 79 platser. PAP har ganska få medlemmar och det är komplicerat att bli medlem. Partiet har styrts med järnhand av Lee Kuan Yew som var landets premiärminister 1959-1990. Nu har han den specialinträttade posten Minister Mentor och hans son är premiärminister. Hans makt och inflytande om landet är stort. Han står bakom och engagerar sig i mängder av kampanjer och detaljfrågor som att förbjuda hundar av en viss storlek , familjeplanering där man uppmans sterilisera sig efter andra barnet. Tredje och fjärde barn fick lägre prioritet i utbildningen och sådana familjer fick färre ekonomiska avdrag. Lee införde också incitament för kvinnliga akademiker att skaffa tre eller fyra barn. 1983 satte Lee igång den "stora äktenskapsdebatten", när han uppmuntrade singaporeanska män att välja kvinnor med hög utbildning som fruar. Han oroades av att ett stort antal utbildade kvinnor var ogifta. Vissa delar av befolkningen, inklusive utbildade kvinnor, blev upprörda av hans åsikter. Trots detta inrättades en kontaktförmedlingsenhet Social Development Unit (SDU), för att främja umgänge mellan manliga och kvinnliga akademiker. Lee har till och med hotat att när han har försvunnit ur tiden ska han resa sig ur graven om inte ordningen upprätthålls.
Vissa brott kan leda till enorma böter och man har även spöstraff och dödsstraff för bland annat mord och narkotikahandel. Det sistnämnd möter besökare på stora skyltar redan på flygplatsen. Amnesty har kritiserat Singapore för att ha "möjligen den högsta andelen avrättningar i världen" per capita. Yttrande och åsiktsfriheten är inskränkt och den politiska oppositionen liten och noga kontrollerad. Kritiska tidningar , filmer, böcker och musik censureras hårt men handlas på andra sidan gränsen i Malaysia. Reportrar utan gränser rankade Singapore som 140:e av 167 länder i sitt tryckfrihetsindex 2005. Misshagliga kan hållas i fängelse på obestämd tid utan att åtal väcks.
Skatterna är låga och välfärssystemet väl utvecklat. Dom flesta innevånare bor i statligt subventionerade lägenheter och betalar bara några procent i skatt. Lägnheternas standard är bra och det sägs att innevånarna här bor bäst i Asien. Dom flesta stora företag är statliga. Det är en märklig kombination av statligt ägande och extrem kapitalism kanske lite som det man kan se i dagens Kina. Elaka tungor har ibland kallat Singapore för Lee inc eller Lee AB som vi kanske skulle säga på svenska.
På grund av bristen på yttrandefrihet har gjort att ett antal bloggare som skrivt bland annat rasistiska saker har straffats hårt. Regeringen i Singapore har ansträngt sig att upprätthålla etnisk harmoni efter att etniskt motiverade upplopp utbröt under 1960-talet. Man har betonat harmoni mellan olika folkgrupper i alla delar av samhället, däribland utbildning, militären och boendet. Denna politik har än så länge till stor del varit framgångsrik, och få tecken på etniska spänningar har synts sedan början av 1970-talet.
Visst är det en härlig plats om än lite för välordnad och artificell och årligen kommer många turister hit. Det är ett shoppingparadis och på Orchad road ligger varuhusen tätt men även i områden som Little India , Arab Street och det som brukar kallas Chinatown finns små roliga affärer och marknader. Det är gott om restauranger där man äter gott i alla prisklasser. Det finns många så kallade food courts utomhus som är både trevliga och prisvärda. Här har jag ätit bland den bästa vegetariska kinesiska mat jag någonsin smakat och då var den inte heller dum i Hong Kong , Macao och Kina. Andra stora turistattraktioner är det fina Singapore zoo oh Sentosa Island utanför staden. Sentosa Island är fins med många olika attraktioner som akvarium , delfiner , bad , nöjespark och mycket annat. Men ön känns verkligen plastig på något sätt. Ännu mer articifiell än resten av staden.
Många turister tar sig också till lyxhotellet Raffles där den berömda drinken Singapore Sling skapades. Även jag har druckit den i hotellets bar i kolonial stil där alla bjuds på jordnötter till drinkarna och skalen kastas direkt på golvet. Drinken var inte så speciell men miljön är häftig.
För den som är intresserad av religion vimlar det av kinseiska och hinduistiska tempel , kyrkor , synagoger och moskéer. Det finns många mysiga områden att promenera i och en restaurang , ett kafé eller en bar är aldrig långt borta liksom en skinande ren offentlig toalett. Men det finns hela tiden en känsla av kontroll och "Storebror" ser dig. På mitt hotell fanns till och med en övervakningskamera i rummet. När jag hängde en tröja över kom genast någon anställd och tog bort den. Även om jag sov ensam var det lite konstigt att bli övervakad i sovrummet. Mina grannar som flera gånger om dygnet satte igång en högljudd kärleksakt på kinesiska lyckades jag dessutom få en skymt av på övervaknings-TV i receptionen när jag hämtade nyckeln. En skymt av dom i en i en mycket privat situation , som jag gärna hade sluppit sen.
Men jag gillar Singapore trots att det är ett märkligt och lite konstgjort ställe. Jag skulle gärna resa dit igen men det kanske inte är någon plats man stannar länge på. Mina fem dagar i landet kändes fullt tillräckliga och då hann jag även med en dagstur till Malaysia. Flygplatsen liksom flygbolaget röstas ständigt fram till den bästa i världen. Trots det jag har skrivit om bristen på demokrati och övervakning får du inte känslan av diktatur som jag upplevt på andra ställen i världen.
Jag är inte religiös men det hinduistiska Sri Mariamman templet i Singapore är mycket vackert och stämningsfullt.
Här finns en bild som tidigare varit publicerad på min blogg på stadens symbol merlion blandning mellan lejon (lion) och sjöjungfru (mermaid) med några av stadens skyskrapor i bakgrunden
På den här lilla ön bor 4.5 miljoner människor. Tre fjärdedelar kineser, cirka 10% malajer och 10% tamiler som är ättlignar från Sydindien. Resten av befolkningen utgörs av mindre grupper såsom araber, judar, thailändare, japaner, européer och den eurasiska singaporeanska gruppen (ättlingar till européer och asiater). Man har fyra officiella språk, engelska , mandarin , malajiska och tamil. Landet har på bara 25-30 år förvandlats från djungel , träsk och kolonial avkrok till ett high tech och välfärdssamhälle med en av världens största hamnar trots att man saknar egna naturtillångar.
När jag för några år sen landade i Singapore mötte jag en australisk kille som sedan många år var bosatt i staden. Han rekommenderade några hotell och erbjöd sig att visa mig runt. Han sa att stället är så litet att du ser allt på tre timmar och då hinner du äta lunch också. Det blev ingen rundtur men vi sågs senare och tog en kaffe och sista dagen jag var i staden sprang jag på honom på en gata i det som kallades Chinatown så stort är det inte.
Trots skyskrapor och high tech har myndigheterna i sett till att behålla mycket grönska i och kring staden. Trots att det är så tätbefolkat kan man bara en bit från centrum se apor och det finns träsk där det bor krokodiler. Trafikinsiteten hålls nere. Bilar utsätts för straffskatter på hundratals procent , registreringsavgifter konsta tiotusentals kronor och det utkrävs nästan en månadslön för att få köra i stadens centrum under rusningstrafik. Ändå är bilarna många men trafikköerna få och tunnelbanan snabb, ren och med täta turer.
Många tänker på förbud och klinisk rent när man hör Singapore. Att det medför höga böter att kasta ett tuggummi eller en cigarettfimp på gatan. Visst är det rent. Otroligt rent. Tunnelbanan är ren som thoraxkliniken på vilket svenskt sjukhus som helst och nästan 200 regler reglerar tunnelbaneåkarnas vardag. Inte heller finns det tuggummin eller igarettfimpar på gatan men när jag var där var det säsong för den stinkade frukten durian så på vissa ställen låg skal av den i drivor. Singapore är ett samhälle som genom en kedja av kampanjer , följda av förbud , följda av straff och följda av publiciteten kring straffet , gjort sig till världens renaste stad. Dom offentliga toaletterna är många och alla jag såg var kliniskt rena. Det finns spolspioner som griper dom som inte spolar på offentliga toaletter , böter utdöms på plats och ibland publiceras syndarens ansikte och namn i den största tidningen The Straits Times eller direktlänk till tidningens websida
Staden är trevlig, säker och välordnad men ger samtidigt intrycket av att vara lite väl antiseptisk och artificiell. Vet inte om jag skulle vilja leva på en så välordnad plats i längden även om jag gärna skulle besöka Singapore fler gånger. Det känns som om platsen är full av kampanjer och förbudsskyltar på alla dom fyra officiella språken.
Att Singapore är en demokrati är väl en sanning med modifikation. Sedan självstädigheten 1965 har landet styrts av PAP Peoples Action Party som ofta innehaft samtliga av parlamentets 79 platser. PAP har ganska få medlemmar och det är komplicerat att bli medlem. Partiet har styrts med järnhand av Lee Kuan Yew som var landets premiärminister 1959-1990. Nu har han den specialinträttade posten Minister Mentor och hans son är premiärminister. Hans makt och inflytande om landet är stort. Han står bakom och engagerar sig i mängder av kampanjer och detaljfrågor som att förbjuda hundar av en viss storlek , familjeplanering där man uppmans sterilisera sig efter andra barnet. Tredje och fjärde barn fick lägre prioritet i utbildningen och sådana familjer fick färre ekonomiska avdrag. Lee införde också incitament för kvinnliga akademiker att skaffa tre eller fyra barn. 1983 satte Lee igång den "stora äktenskapsdebatten", när han uppmuntrade singaporeanska män att välja kvinnor med hög utbildning som fruar. Han oroades av att ett stort antal utbildade kvinnor var ogifta. Vissa delar av befolkningen, inklusive utbildade kvinnor, blev upprörda av hans åsikter. Trots detta inrättades en kontaktförmedlingsenhet Social Development Unit (SDU), för att främja umgänge mellan manliga och kvinnliga akademiker. Lee har till och med hotat att när han har försvunnit ur tiden ska han resa sig ur graven om inte ordningen upprätthålls.
Vissa brott kan leda till enorma böter och man har även spöstraff och dödsstraff för bland annat mord och narkotikahandel. Det sistnämnd möter besökare på stora skyltar redan på flygplatsen. Amnesty har kritiserat Singapore för att ha "möjligen den högsta andelen avrättningar i världen" per capita. Yttrande och åsiktsfriheten är inskränkt och den politiska oppositionen liten och noga kontrollerad. Kritiska tidningar , filmer, böcker och musik censureras hårt men handlas på andra sidan gränsen i Malaysia. Reportrar utan gränser rankade Singapore som 140:e av 167 länder i sitt tryckfrihetsindex 2005. Misshagliga kan hållas i fängelse på obestämd tid utan att åtal väcks.
Skatterna är låga och välfärssystemet väl utvecklat. Dom flesta innevånare bor i statligt subventionerade lägenheter och betalar bara några procent i skatt. Lägnheternas standard är bra och det sägs att innevånarna här bor bäst i Asien. Dom flesta stora företag är statliga. Det är en märklig kombination av statligt ägande och extrem kapitalism kanske lite som det man kan se i dagens Kina. Elaka tungor har ibland kallat Singapore för Lee inc eller Lee AB som vi kanske skulle säga på svenska.
På grund av bristen på yttrandefrihet har gjort att ett antal bloggare som skrivt bland annat rasistiska saker har straffats hårt. Regeringen i Singapore har ansträngt sig att upprätthålla etnisk harmoni efter att etniskt motiverade upplopp utbröt under 1960-talet. Man har betonat harmoni mellan olika folkgrupper i alla delar av samhället, däribland utbildning, militären och boendet. Denna politik har än så länge till stor del varit framgångsrik, och få tecken på etniska spänningar har synts sedan början av 1970-talet.
Visst är det en härlig plats om än lite för välordnad och artificell och årligen kommer många turister hit. Det är ett shoppingparadis och på Orchad road ligger varuhusen tätt men även i områden som Little India , Arab Street och det som brukar kallas Chinatown finns små roliga affärer och marknader. Det är gott om restauranger där man äter gott i alla prisklasser. Det finns många så kallade food courts utomhus som är både trevliga och prisvärda. Här har jag ätit bland den bästa vegetariska kinesiska mat jag någonsin smakat och då var den inte heller dum i Hong Kong , Macao och Kina. Andra stora turistattraktioner är det fina Singapore zoo oh Sentosa Island utanför staden. Sentosa Island är fins med många olika attraktioner som akvarium , delfiner , bad , nöjespark och mycket annat. Men ön känns verkligen plastig på något sätt. Ännu mer articifiell än resten av staden.
Många turister tar sig också till lyxhotellet Raffles där den berömda drinken Singapore Sling skapades. Även jag har druckit den i hotellets bar i kolonial stil där alla bjuds på jordnötter till drinkarna och skalen kastas direkt på golvet. Drinken var inte så speciell men miljön är häftig.
För den som är intresserad av religion vimlar det av kinseiska och hinduistiska tempel , kyrkor , synagoger och moskéer. Det finns många mysiga områden att promenera i och en restaurang , ett kafé eller en bar är aldrig långt borta liksom en skinande ren offentlig toalett. Men det finns hela tiden en känsla av kontroll och "Storebror" ser dig. På mitt hotell fanns till och med en övervakningskamera i rummet. När jag hängde en tröja över kom genast någon anställd och tog bort den. Även om jag sov ensam var det lite konstigt att bli övervakad i sovrummet. Mina grannar som flera gånger om dygnet satte igång en högljudd kärleksakt på kinesiska lyckades jag dessutom få en skymt av på övervaknings-TV i receptionen när jag hämtade nyckeln. En skymt av dom i en i en mycket privat situation , som jag gärna hade sluppit sen.
Men jag gillar Singapore trots att det är ett märkligt och lite konstgjort ställe. Jag skulle gärna resa dit igen men det kanske inte är någon plats man stannar länge på. Mina fem dagar i landet kändes fullt tillräckliga och då hann jag även med en dagstur till Malaysia. Flygplatsen liksom flygbolaget röstas ständigt fram till den bästa i världen. Trots det jag har skrivit om bristen på demokrati och övervakning får du inte känslan av diktatur som jag upplevt på andra ställen i världen.
Jag är inte religiös men det hinduistiska Sri Mariamman templet i Singapore är mycket vackert och stämningsfullt.
Här finns en bild som tidigare varit publicerad på min blogg på stadens symbol merlion blandning mellan lejon (lion) och sjöjungfru (mermaid) med några av stadens skyskrapor i bakgrunden
trappspirituell
Ett av mina franska favorituttryck är "esprit d'escalier" - det vill säga trappspirituell. Man kommer helt enkelt på det dräpande svaret först ute i trappan. Många känner nog igen sig i att man inte kommer på dom bästa replikerna just när man behöver dom som bäst utan långt senare. Jag tycker det borde finnas ett ord på svenska för det här fenomenet. Jag har skrivit om det här tidigare men tänkte att det är värt att upprepa. Dessutom tänkte jag passa på att efterlysa roliga och träffande uttryck på andra språk som vi saknar i svenskan.
onsdag, september 03, 2008
biologism , otrohet och jämställdhet
I dagarna har det skrivits om att dåliga förhållanden kan skyllas på mannens gener. Tydligen bär 40% av svenska män på genen allel 334 vilket skulle göra att dom har svårare med förhållanden. Det skulle ju kunna förklara att till och med jag har blivit både dumpad och nobbad. Tidigare har jag skyllt det på mäns dåliga omdöme och smak...
Ska jag vara lite seriös så har jag svårt för biologiska förklaringar till olika saker. Jag kanske är ovanligt skeptisk mot biologism som försöker härleda mänskligt beteende utifrån biologiska rön. Fast jag kan såklart ha helt fel i min skepsis.
40% av svenska män bär på genen och bland dom hade 34% upplevt kriser i äktenskapet. Bland dom som saknade genen hade 15% upplevt kriser i äktenskapet.
Genen som bara män har ska försämra förmågan att knyta an till andra människor, i det här fallet partnern, och öka risken för otrohet. Så det kan ju vara något att skylla på för den som varit otrogen. "Älskling , jag kan inte hjälpa det , jag har allel 334 , jag är sån här". Fast jag är tveksam till hur många kvinnor som skulle godta den ursäkten.
Jag tror att förmågan att knyta an till andra personer och känna närhet är något som formar oss hela livet i alla typer av realtioner , inte bara kärleksförhålladen, oavsett hur våra gener ser ut. Som barn är man ju på ett annat sätt en som vuxen beroende av andra människor och då formas nog mycket av hur vi ser på närhet och relationer. Fast även om man haft en usel och kärlekslös barndom är det inte kört. Vårat sätt att vara i relationer till andra människor formas hela livet och man kan ofta ta igen sånt som gått snett även om det är jobbigt.
Det jag ogillar med biologiska förklaringar till beteenden är att det lätt blir en ursäkt , man kan inget göra , man är sån och det går inte att ändra. När det gäller förmågan att knyta an till sin partner och ha ett förhållande utan kriser och otrohet tror jag det handlar om hur båda två är. Dom kanske inte passar ihop , är för olika, är dåliga på att prata och förstå varandra eller vad det nu kan vara. Om båda senare träffar nya partner som dom fungerar bättre med är jag säker på att dom avsett gener kan knyta an till varandra och vara trogna.
Det här tycker jag känns mer som trams och knappast värt ett blogginlägg men det jag ogillar är att man med biologi förklarar hur människor är och det kan användas för att skylla på saker i privatlivet. Som kanske i extremfall att som man kan jag inte ta hand om barn , diska eller städa eller att det är biologiskt fel att gifta sig med någon från ett land och en kultur långt från den egna. Nu är det som sagt extremfall och förhoppningsvis inte så vanligt.
Sen tycker jag också att människor får leva i den typen av relationer som känns bäst för dom om alla inblandade är överens. Alla kanske inte vill ha en extremt nära relation till sin partner och kunna prata om allt och alla kanske inte tycker att det är så farligt om man vänstrar lite ibland. Vill båda ha det så och är nöjda så bör ju inte jag eller någon annan ha några invändningar.
Jag är egentligen väldigt dålig på det här med förhållanden och borde inte skriva om det. Nu var det här mest tänkt som en protest mot biologism men ändå. Fast eftersom jag ändå skriver om förhållanden så kan jag passa på att kommentera ytterligare en gammal nyhet.
För ungefär en vecka sen skrev Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar ett omdebatterat inlägg på Newsmill-bloggen Under rubriken "Jämställdheten kväver oss! Ge oss tillbaka den riktiga mannen" samlas dom mest vansinniga citat. Som till exempel:
"det kan finnas ömhet i ett slag över munnen"
"hur kan vi hjälpa misshandlade kvinnor, om vi hymlar med den magnifika kraften i ett försoningsknull?"
"långa äktenskap kräver älskare och älskarinnor."
"Vi glömmer att lusten inte kan infoga sig i bilden av det svenska jämlika äktenskapet"
"Dom är så fina pappor att dom helt tappat sin manliga identitet"
Dom två första meningarna vill jag bara rakt av fördöma för det finns aldrig tillfällen där det är okey för någon att slå och man slår aldrig med ömhet. Undantaget möjligen om det är någon form av smisksex som båda gillar och är med på men det var nog knappast vad som åsyftades här.
När det gäller dom tre sista meningarna som jag citerar här så är väl det egentligen upp till var och en att tycka. Så jag kan ju passa på att tycka även om kanske inte alla håller med mig. Jag är säker på att det finns långa , lyckliga äktenskap utan älskare och älskarinnor men visst tycker båda det är okey med affärer vid sidan om så kör. Själv skulle jag nog inte vilja leva i ett sorts "fritt förhållade".
På dom två sista punkterna tycker precis motsatsen. Jag drömmer inte om någon riktig karlakarl eller machoman utan tror absolut att jag får mer lust till en man jag lever i ett jämställt förhållande med. Att vara en god pappa är definitvit inte att förlora sin manliga identitet snarare tvärtom. Jag tycker det är mycket mer attraktivt med en man som tar hand om och engagerar sig i sina barn än en man som struntar i barnen. Nu är jag ingen expert på förhållanden men jag tror ändå att den största passionen upplever man i ett jämlikt förhållande och jag vill försvara den svenska jämställdheten och alla fina pappor. Att vi kommit relativt lång på området jämställdhet och att man ser många pappor med barnvagnar på stan är en av dom saker jag verkligen uppskattar med Sverige.
Ska jag vara lite seriös så har jag svårt för biologiska förklaringar till olika saker. Jag kanske är ovanligt skeptisk mot biologism som försöker härleda mänskligt beteende utifrån biologiska rön. Fast jag kan såklart ha helt fel i min skepsis.
40% av svenska män bär på genen och bland dom hade 34% upplevt kriser i äktenskapet. Bland dom som saknade genen hade 15% upplevt kriser i äktenskapet.
Genen som bara män har ska försämra förmågan att knyta an till andra människor, i det här fallet partnern, och öka risken för otrohet. Så det kan ju vara något att skylla på för den som varit otrogen. "Älskling , jag kan inte hjälpa det , jag har allel 334 , jag är sån här". Fast jag är tveksam till hur många kvinnor som skulle godta den ursäkten.
Jag tror att förmågan att knyta an till andra personer och känna närhet är något som formar oss hela livet i alla typer av realtioner , inte bara kärleksförhålladen, oavsett hur våra gener ser ut. Som barn är man ju på ett annat sätt en som vuxen beroende av andra människor och då formas nog mycket av hur vi ser på närhet och relationer. Fast även om man haft en usel och kärlekslös barndom är det inte kört. Vårat sätt att vara i relationer till andra människor formas hela livet och man kan ofta ta igen sånt som gått snett även om det är jobbigt.
Det jag ogillar med biologiska förklaringar till beteenden är att det lätt blir en ursäkt , man kan inget göra , man är sån och det går inte att ändra. När det gäller förmågan att knyta an till sin partner och ha ett förhållande utan kriser och otrohet tror jag det handlar om hur båda två är. Dom kanske inte passar ihop , är för olika, är dåliga på att prata och förstå varandra eller vad det nu kan vara. Om båda senare träffar nya partner som dom fungerar bättre med är jag säker på att dom avsett gener kan knyta an till varandra och vara trogna.
Det här tycker jag känns mer som trams och knappast värt ett blogginlägg men det jag ogillar är att man med biologi förklarar hur människor är och det kan användas för att skylla på saker i privatlivet. Som kanske i extremfall att som man kan jag inte ta hand om barn , diska eller städa eller att det är biologiskt fel att gifta sig med någon från ett land och en kultur långt från den egna. Nu är det som sagt extremfall och förhoppningsvis inte så vanligt.
Sen tycker jag också att människor får leva i den typen av relationer som känns bäst för dom om alla inblandade är överens. Alla kanske inte vill ha en extremt nära relation till sin partner och kunna prata om allt och alla kanske inte tycker att det är så farligt om man vänstrar lite ibland. Vill båda ha det så och är nöjda så bör ju inte jag eller någon annan ha några invändningar.
Jag är egentligen väldigt dålig på det här med förhållanden och borde inte skriva om det. Nu var det här mest tänkt som en protest mot biologism men ändå. Fast eftersom jag ändå skriver om förhållanden så kan jag passa på att kommentera ytterligare en gammal nyhet.
För ungefär en vecka sen skrev Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar ett omdebatterat inlägg på Newsmill-bloggen Under rubriken "Jämställdheten kväver oss! Ge oss tillbaka den riktiga mannen" samlas dom mest vansinniga citat. Som till exempel:
"det kan finnas ömhet i ett slag över munnen"
"hur kan vi hjälpa misshandlade kvinnor, om vi hymlar med den magnifika kraften i ett försoningsknull?"
"långa äktenskap kräver älskare och älskarinnor."
"Vi glömmer att lusten inte kan infoga sig i bilden av det svenska jämlika äktenskapet"
"Dom är så fina pappor att dom helt tappat sin manliga identitet"
Dom två första meningarna vill jag bara rakt av fördöma för det finns aldrig tillfällen där det är okey för någon att slå och man slår aldrig med ömhet. Undantaget möjligen om det är någon form av smisksex som båda gillar och är med på men det var nog knappast vad som åsyftades här.
När det gäller dom tre sista meningarna som jag citerar här så är väl det egentligen upp till var och en att tycka. Så jag kan ju passa på att tycka även om kanske inte alla håller med mig. Jag är säker på att det finns långa , lyckliga äktenskap utan älskare och älskarinnor men visst tycker båda det är okey med affärer vid sidan om så kör. Själv skulle jag nog inte vilja leva i ett sorts "fritt förhållade".
På dom två sista punkterna tycker precis motsatsen. Jag drömmer inte om någon riktig karlakarl eller machoman utan tror absolut att jag får mer lust till en man jag lever i ett jämställt förhållande med. Att vara en god pappa är definitvit inte att förlora sin manliga identitet snarare tvärtom. Jag tycker det är mycket mer attraktivt med en man som tar hand om och engagerar sig i sina barn än en man som struntar i barnen. Nu är jag ingen expert på förhållanden men jag tror ändå att den största passionen upplever man i ett jämlikt förhållande och jag vill försvara den svenska jämställdheten och alla fina pappor. Att vi kommit relativt lång på området jämställdhet och att man ser många pappor med barnvagnar på stan är en av dom saker jag verkligen uppskattar med Sverige.
dagens ungdom
"Ett land vars ungdom inte gör uppror är ett land som det är synd om" är ett citat från en låten "Dagar utan slut" av Ulf Lundell. Jag är nog beredd att instämma. Jag tycker det är bra att människor ifrågasätter , är uppkäftiga och vill förändra. Jag tycker det är bra med yttrandefrihet som tillåter människor att offentligt ifrågasätta.
Nu är jag en vanlig , mesig , gammal Svensson som inte borde uttala mig om dagens ungdom. Ungdomar har ju alltid varit obegripliga. Det har diskuterats att dom sysslat med farliga och skrämmande saker som dansbandseländet och videovåld. Redan Sokrates som levde i Athen 470-399 f.Kr lär ha sagt "Dagens ungdom uppträder ohövligt , föraktar auktoriteter, har ingen respekt för äldre människor , pratar när dom borde arbeta, säger emot sina föräldrar , skryter på bjudningar och tyranniserar sina lärare" Jag känner egentligen inte så många ungdomar att jag kan uttala mig om dagens ungdom. Men rent generellet tycker jag det känns sundare att man som ung ifrågasätter , vill förändra världen, inte vill bli någon trist svensson och tycker att dom vuxna är hopplösa än att drömma om kändisar och dyra handväskor.
Mitt intryck av dagens ungdom om jag ska generalisera är att det är en ganska egofixerad kultur. Det är dyra statusprylar , märkeskläder , handväskor , yta, pengar och kändisar som gäller. Få vill göra uppror och förändra samhället och världen.
Jag var absolut ganska rebellisk som ung. Jag ville och trodde att man kunde förändra världen. Jag demostrerade , ockuperade, blockerade och var allmänt ifrågasättande. Orättvisor gjorde mig vansinnig , det blir jag förstås idag också men på ett lite stillsammare sätt. Jag ville förändra och förbättra världen och fort skulle det gå. Någon Svensson skulle jag aldrig bli. Drömmar om dyra handväskor , kändisar och silikon fanns inte. Nu behöver förstås inte det ena utesluta det andra , man kan vara intresserad av både yta och vilja förändra och ifrågasätta. Fast mitt intryck av dagens ungdom är att det inte riktigt är så utan det är mest yta som gäller.
Jag är egentligen alldeles för okunnig vad som intresserar dagens ungdomar så jag borde inte skriva något om det. Jag kan ju ha helt fel. Hoppas att jag har det. Jag tycker egentligen det är sunt att alla människor oavsett ålder ifrågasätter hur saker ser ut och vill förändra samhället och världen. Fast där är jag ingen förebild. Jag kan visserligen bli väldigt upprörd över utbredd fattigdom , krig , orättvisor och annat men i praktiken gör jag inte särskilt mycket för att förändra något. Förutom min inte så rebelliska månatliga inbetalning till Amnesty lever jag mest Svensson-liv med Bolibompa , nattningar, läxor och annat.
När jag var ung var det inte bara ifrågasättande utan också mycket festande till gryningen och häng med kompisar. Idag är det glest mellan festerna och mina nöjen består mer av att umgås och pyssla med barnen och kanske någon gång en fika eller ett glas vin med en god vän. Livet är dock inte sämre idag utan tvärtom. Med risk för att vara klyschig är livet efter att mina barn föddes bättre än innan , något jag tror dom flesta föräldrar kan instämma i.
Jag vill absolut inte tala om för någon annan hur man ska leva eller klanka ner på en viss livsstil. Ändå kan jag tycka att som ung hör det på något sätt till att vara idealist , vilja förändra och ifrågasätta oavsett på vilket sätt det sker. För att slänga in ytterligare ett citat , den här gången av Oscar Wilde "Barn föraktar sina föräldrar tills dom själva fyller 40. Då blir dom plötsligt likadana som sina föräldrar"
Nu vill jag inte heller framstå som mossig och trist och gnälla över ungdomar. Jag tycker att dagens ungdomar är bra och vettiga fast det skulle kännas uppfriskande om dom var lite mer rebelliska och lite mindre obegripliga.
Obegripliga kanske ungdomar alltid är och alltid har varit. Varför behöver tillexempel en 20åring en knullkompis? Jag tror inte ens begreppet existerade när jag var 20. Eller så umgicks jag i fel kretsar. Jag kan förstå om en ensamtående heltidsarbetande förälder som inte känner att han eller hon har ork och tid att lägga på ett förhållande har det, men en 20åring?
Det här blev nog ganska svamligt om något jag egentligen har för dålig koll på för att skriva ett inlägg. Så säg gärna emot. Det gäller förövrigt allt jag skriver. Har jag fel vill jag gärna höra det. Men det är också trevligt att få medhåll och synpunkter i övrigt på allt jag skriver. Jag uppskattar alla som tar sig tid att kommentera, jag läser och svarar alltid på kommentarer. Kommentera också gärna på inlägg längre ner i bloggen.
Det här var egentligen tänkt att inleda ett inlägg om det märkliga landet Singapore som jag haft nöjet att besöka. Men inlägget svävade ut och blev så långt att Singapore kommer att få ett eget inlägg inom kort.
Nu är jag en vanlig , mesig , gammal Svensson som inte borde uttala mig om dagens ungdom. Ungdomar har ju alltid varit obegripliga. Det har diskuterats att dom sysslat med farliga och skrämmande saker som dansbandseländet och videovåld. Redan Sokrates som levde i Athen 470-399 f.Kr lär ha sagt "Dagens ungdom uppträder ohövligt , föraktar auktoriteter, har ingen respekt för äldre människor , pratar när dom borde arbeta, säger emot sina föräldrar , skryter på bjudningar och tyranniserar sina lärare" Jag känner egentligen inte så många ungdomar att jag kan uttala mig om dagens ungdom. Men rent generellet tycker jag det känns sundare att man som ung ifrågasätter , vill förändra världen, inte vill bli någon trist svensson och tycker att dom vuxna är hopplösa än att drömma om kändisar och dyra handväskor.
Mitt intryck av dagens ungdom om jag ska generalisera är att det är en ganska egofixerad kultur. Det är dyra statusprylar , märkeskläder , handväskor , yta, pengar och kändisar som gäller. Få vill göra uppror och förändra samhället och världen.
Jag var absolut ganska rebellisk som ung. Jag ville och trodde att man kunde förändra världen. Jag demostrerade , ockuperade, blockerade och var allmänt ifrågasättande. Orättvisor gjorde mig vansinnig , det blir jag förstås idag också men på ett lite stillsammare sätt. Jag ville förändra och förbättra världen och fort skulle det gå. Någon Svensson skulle jag aldrig bli. Drömmar om dyra handväskor , kändisar och silikon fanns inte. Nu behöver förstås inte det ena utesluta det andra , man kan vara intresserad av både yta och vilja förändra och ifrågasätta. Fast mitt intryck av dagens ungdom är att det inte riktigt är så utan det är mest yta som gäller.
Jag är egentligen alldeles för okunnig vad som intresserar dagens ungdomar så jag borde inte skriva något om det. Jag kan ju ha helt fel. Hoppas att jag har det. Jag tycker egentligen det är sunt att alla människor oavsett ålder ifrågasätter hur saker ser ut och vill förändra samhället och världen. Fast där är jag ingen förebild. Jag kan visserligen bli väldigt upprörd över utbredd fattigdom , krig , orättvisor och annat men i praktiken gör jag inte särskilt mycket för att förändra något. Förutom min inte så rebelliska månatliga inbetalning till Amnesty lever jag mest Svensson-liv med Bolibompa , nattningar, läxor och annat.
När jag var ung var det inte bara ifrågasättande utan också mycket festande till gryningen och häng med kompisar. Idag är det glest mellan festerna och mina nöjen består mer av att umgås och pyssla med barnen och kanske någon gång en fika eller ett glas vin med en god vän. Livet är dock inte sämre idag utan tvärtom. Med risk för att vara klyschig är livet efter att mina barn föddes bättre än innan , något jag tror dom flesta föräldrar kan instämma i.
Jag vill absolut inte tala om för någon annan hur man ska leva eller klanka ner på en viss livsstil. Ändå kan jag tycka att som ung hör det på något sätt till att vara idealist , vilja förändra och ifrågasätta oavsett på vilket sätt det sker. För att slänga in ytterligare ett citat , den här gången av Oscar Wilde "Barn föraktar sina föräldrar tills dom själva fyller 40. Då blir dom plötsligt likadana som sina föräldrar"
Nu vill jag inte heller framstå som mossig och trist och gnälla över ungdomar. Jag tycker att dagens ungdomar är bra och vettiga fast det skulle kännas uppfriskande om dom var lite mer rebelliska och lite mindre obegripliga.
Obegripliga kanske ungdomar alltid är och alltid har varit. Varför behöver tillexempel en 20åring en knullkompis? Jag tror inte ens begreppet existerade när jag var 20. Eller så umgicks jag i fel kretsar. Jag kan förstå om en ensamtående heltidsarbetande förälder som inte känner att han eller hon har ork och tid att lägga på ett förhållande har det, men en 20åring?
Det här blev nog ganska svamligt om något jag egentligen har för dålig koll på för att skriva ett inlägg. Så säg gärna emot. Det gäller förövrigt allt jag skriver. Har jag fel vill jag gärna höra det. Men det är också trevligt att få medhåll och synpunkter i övrigt på allt jag skriver. Jag uppskattar alla som tar sig tid att kommentera, jag läser och svarar alltid på kommentarer. Kommentera också gärna på inlägg längre ner i bloggen.
Det här var egentligen tänkt att inleda ett inlägg om det märkliga landet Singapore som jag haft nöjet att besöka. Men inlägget svävade ut och blev så långt att Singapore kommer att få ett eget inlägg inom kort.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
