att umgås eller inte umgås med barn och att vika tranor

Om några dagar kommer en japansk kompis på besök. Vi har inte setts på ett år så det ska bli hur kul som helst. Det är ju en bit till Japan så vi ses inte så ofta. Visserligen blir det ett mycket kort besök nu men ändå kul.Vi bodde i Madrid samtidigt och umgicks mycket. Så mycket att han blev otroligt bra kompis med min dotter. Mina barn har ibland blivit väldigt bra kompisar med vissa av mina eller deras pappas kompisar. Så bra kompisar att när dom av olika skäl som kanske flytt eller annat inte har kunnat träffa dom så har dom saknat dom och frågat efter dom.

När jag skrev det här inlägget kanske en del tolkade det som att jag letade. Så är det definitivt inte. Delvis tycker jag det är skönt att vara själv och dels vill jag inte blanda in någon ny person i mina barns liv som riskerar att försvinna. För det finns ju ingen skydighet att regelbundet hålla kontakt med kompisars eller ex barn.


En kompis till mig som växt upp med skilda föräldrar sa att det jobbigaste var att ständigt träffa föräldrarnas ny och kanske deras barn som sen försvann och ersattes med någon ny. Jag har också träffat en man som under många år bodde med en kvinna som hade barn. Dom skaffade till och med ett barn tillsammans. När dom separerade förlorade han kontakten med hennes döttrar och sa att han saknade dom mycket. Fast jag tycker kanske att han som vuxen borde kunna ta kontakt och umgås med döttrarna om dom också ville det istället för att bara sitta och sakna dom. Jag vet inte hur vanligt det är att man umgås med sitt ex barn. Jag vet inte ens om jag hört talas om någon som regelbundet gör det. Att bara förlora kontakten om man levt tillsammans med barnets mamma eller pappa och blivit bra kompis med barnet måste ju kännas trist både för barnet och den vuxna. Även om man till en början håller viss kontakt kanske det blir knepigt när man träffar någon ny som inte är så pigg på att man umgås med exets barn.

För många år sen fick jag höra om en tjej jag kände mycket ytligt som hade ett litet barn och var sambo med en annan man än barnets pappa. När hon och hennes sambo separerade gjorde dom det inte som vänner och hon och barnet flyttade till en annan stad. I månader hade barnet väldig separationsångest , grät och saknade mammas sambo som hade varit en bra kompis och tagit stort ansvar för barnet.

Alla ska naturligtvis göra så som det känns bäst för dom och deras barn. Själv känner jag att skulle jag träffa någon kommer det att dröja innan han får träffa mina barn. Ska han göra det måste jag verkligen veta att det är seriöst. Helst skulle jag vilja ha någon garanti för att om mina barn gillar honom och det sen inte funkar mellan oss kommer han att fortsätta hålla kontakt med mina barn reglebundet. Tyvärr är det inte så realistiskt att få en sån garanti. Är man nykär och allt är toppen så lovar man kanske en sån sak men sen kanske det inte känns så angeläget när förhålladet tar slut.

Jag känner nog att jag vill vara själv nu och möjligen ha lite oseriöst hångel mot en bardisk eller någon dejt när jag är barnfri. Och då vill jag helst att han ska veta så lite som möjligt om mina barn och dom ska inte veta något alls om honom. Även om jag trivs bra med att vara själv och inte letar så är jag naturligtvis öppen för ett förhållade med rätt person. Men jag är lite tveksam till att den där rätta personen finns. Dessutom kan män vara konstiga , ljuga och ha dålig smak så trots att det är helt obegripligt kanske drömprinsen nobbar mig. Fast med så dplig smak är han förstår ingen drömprins. Kanske lika bra att inte träffa honom. Om jag skulle träffa någon skulle det vara skönast att ha någon att umgås med, göra kul saker med och kramas med ibland men slippa den där förhålladebiten. Åtminstone så länge mina barn är ganska små.

Jag har aldrig haft något seriöst förhållande med någon som haft barn sen tidigare och vet inte hur jag skulle agera om ett sånt förhållade tog slut. Fast hade jag under en längre period varit en del av barnens liv så skulle jag förhoppningsvis fortsätta umgås med dom. Jag gillar barn och barn brukar gilla mig så rent hypotetiskt tror jag att både barnen och jag väldigt gärna hade velat det. Fast som sagt jag har aldrig varit i den situationen och vet inte hur det skulle bli.

När det gäller kompisar så kommer dom så klart att träffa mina barn. Kompisar kan ju tyvärr flytta eller under en period har dom eller jag mycket att göra så vi inte hinner ses. Tyvärr kan jag ju inte tvinga dom kompisar mina barn saknar att ta ett plan från Japan , Madrid , Paris eller Göteborg eller ens att ta en lokalbuss , bil eller cykel för att träffa mina barn bara för att mina barn vill det. Även om det känns lite trist när barnen saknar någon för att dom inte träffat den på länge. Kompisarna har kanske inte alls lika stort intresse av att umgås som barnen och då och då kommer naturligtvis barnen att träffa dom. Vissa perioder ganska ofta andra perioder mer oregelbundet och sällan. Nu ser dottern och även jag fram emot att min japanska kompis ska komma på besök , det är ett år sen vi sågs och det lär väl dröja minst ett år till nästa gång.

Jag brukar inte visa bilder på mig , mina kompisar eller mina barn här på bloggen men eftersom dom här bilderna låg ute på min gamla blogg för ungefär två år sen kan jag återvinna dom. Det är jag, min dotter och min japanska kompis som viker origami-tranor. För den som känner för att pyssla lite finns instruktioner till hur man viker en trana här Den som vill se en instruktionsvideo hur man viker tranor kan kika här



Så här fina blev tranorna vi vek i Madrid för ungefär två år sen.



En gammal japansk legend lovar att den som viker tusen tranor blir garanterad att få en önskan uppfylld och får ett långt och friskt liv. Min japanska kompis har berättat att små barn ofta har som projekt i skolan att klassen ska vika tusen tranor. Enligt honom är det knappast någon japan som inte behärskar konsten att vika en origami-trana