Som jag skrev förut så om jag ska summera det här året sen jag flyttade från Madrid till en stad där jag nästan inte känner någon så har jag känt mig förfärligt ensam. Det känns otroligt svårt att lära känna folk. Jag har aldrig tidigare varit så här ensam i mitt liv och det har inte varit en särskilt positiv upplevelse.
Fast egentligen är det inte så lätt att lära känna folk i Spanien heller. Om man ska generalisera grovt , vilket kan vara kul ibland, så verkar spanjorer umgås mycket med sin familj. Det är mycket lättare än i Sverige att börja prata med grannarna , gå ut och ta en öl eller kaffe men det känns som om det ofta blir en väldigt ytlig vänskap. Man träffas, skämtar och har kul och det är fest. Vilket naturligtvis är jättetrevligt. Fast jag tror många utlänningar upplever det som väldigt svårt att få nära vänner i Spanien men lätt att träffa mer ytliga bekanta. I Spanien pratar man mer med grannarna och går oftare ut och tar en öl med jobbarkompisarna. I Sverige nöjer man sig med en nick eller ett kort hej är man möter grannarna och tar sällan e öl med jobbarkompisarna men en gång om året är det firmafest och då super man rejält med kollegorna , kanske hånglar med fel person och/eller säger pinsamma saker och gör bort sig. Nästa dag vaknar man med huvudvärk och ångest. Fast nu generaliserar jag väldigt. Självklart är inte alla svenskar eller alla spanjorer lika
I Sverige tror jag , om jag ska generalisera ,att man sällan blir ytliga bekanta utan man vill ha nära vänner. Som nyinflyttad i Sverige (oavsett om man är svensk som bott i utlandet eller utlänning) så är det väldigt svårt och tar tid att lära känna människor. Men gör man väl det så har man nära vänner.
Nu generaliserar jag naturligtvis oerhört för det finns massor av svenskar som känner en eller flera personer dom bara träffar när det är fest.
torsdag, december 13, 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Hihihi, det är sâ roligt med generaliseringar. Jag hann knappt vara "vuxen" i Sverige, men det där med firmafester var ju hur kul som helst. En kille man knappt kände var tydligen dödsförälskad.....och nâgon tjej man hade pratat med ett par gânger tyckte man var "en sâ jävla bra kompis"...*hick* ;-)
I alla fall, jag tycker att du har rätt, som vanligt. Spanjorer vill gärna ha ytliga vänner, ju fler desto bättre. Därför tror jag att det kan kÄnnas svârare i Sverige, ensamheten känns mer pâtaglig om man bor lângt frân sina riktiga vänner. Gamla människor är nog ofta väldigt ensamma ocksâ.
En annan sak jag känner i Sverige är att folk liksom mâste fundera väldigt noga om man är nâgon typ de kan umgâs med. Man blir väldigt "bedömd" och ska helst vara i passande âlder, jobba med liknande saker osv. Att bo utomlands är spännande, men konstigt. När jag är i Sverige känner jag mig ganska ensam, förutom när jag träffar min agamla kompisar, just för att jag inte har hittat folk att ta en kopp kaffe med.
Oj, nu blev det lângt!
...Fórresten, har du kvar min mail? Jag skulle vilja maila dig, men hittar inte adressen.
Det stämmer nog. Undrar vad det beror på. Kanske att det är så kallt i Sverige och alla går hem till sitt. Vi har inte en kultur där man är ute i värmen och minglar runt bland folk. I Sverige är man kanske mer hemma/inomhus och till sitt hem bjuder man bara de närmaste.
Här i London är mötesplatsen puben. Man socialiserar mer. Det är inte ovanligt att en kille tar kontakt med en annan kille på puben (utan att vara gay) bara för att prata. Ganska okomplicerat, lite "ska vi leka?"...
Jag vet precis hur du menar... Jag blev flyttad av jobbet efter 17 år i NL där jag hade hela mitt nätverk och de flesta av mina riktigt goda vänner. Här i Madrid har det varit bustufft att lära känna folk. Hade viss förtröstan att jag hade gamla spanska kompisar som jag lärt känna i NL härnere, men tjiii fick jag. De flesta har fullt upp med jobb och familj verkar det som. Nåja, håller sakta på att bygga upp nytt socialt nätverk igen - men visst det är skitjobbigt för att prata ren skånska!
NLarna är fantastiskt duktiga på att fråga ut dig innan de bestämmer sig för om du är värdig att bli kompis med dem. Spanjorerna mindre så. Liksom mer rakt av. En annan skillnad med spanjorer är om man t ex bjuder in till fest. Å så kommer inte hälften som sagt att de skulle komma. Vissa hör inte ens av sig med en förklaring, andra ringer i absolut sista minuten. Så det är bara att lära sig och tänka om.
Anna - du har helt rätt som vanligt;) Man blir bedömd och ska helst vara i passande ålder , ha rätt jobb mm. Visst är gamla väldigt ensamma här i Sverige. Det så jag när jag jobbade i hemtjänsten. Det finns ju ingenstans att gå. I Spanien kan an ju gå ner på det lokala kaféet eller sätta sig på en bänk så kommer andra gamlingar som bor i kvarteret och pratar lite. Jag har ditt mail någonstans bland alla spam på yahoo. Kan inte använda mitt yahoo-mal längre för jag får 100tals spam dagligen. Men maila mig på therese.sundqvist@gmail.com
Lisa - ja , jag tror det beror på att vi inte har en kultur att mötas ute lika mycket i Sverige. Jag har hört utlänningar i Sverige klaga över att svenskarna bara umgås hemma hos varandra. I länder som till exempel Spanien är det tvärtom man kan ha känt varandra i åratal , träffas varje vecka på kaféet men hemma hos varandra har man inte varit.
Karlavagnen- håller med , det är lätt att få ytliga vänner men mycket svårt att få nära vänner. Jag har också upplevt det där med spanjorer som sagt att dom ska komma på fest och inte kommer , ringer och säger nej i sista stund eller dyker upp väldigt sent.
Skicka en kommentar