Läste om ett par som fått barn för några dagar sen. Innan avfärd till BB hade mannen halkat på trappan och brutit foten. Så kvinnan som hade värkar började köra den 10 mil långa vägen till BB. Men efter halva vägen blev värkarna allt intensivare så dom bytte förare. Mannen kunde inte gasa med sin brutna högerfot så han gasade med en kofot i handen , kopplade med sin vänsterfot och kvinnan satt bredvid och skötte växlingen.
Låter dramatiskt. Men allt gick bra och dom fick en liten söt dotter.
Fast också på något sätt lite typiskt svenskt. I många andra länder hade det nog varit självklart att be någon granne köra istället även om man inte kände grannen så bra. Nu har jag inte någon koll på den här historien och det är klart man kan ju bli så stressad när man ska föda och maken bryter foten att man inte tänker på att varken fråga grannar , ringa taxi eller ambulans.
Jag kommer att tänka på att många svenskar (och säkert också en del icke-svenskar) hellre irrar runt länge i affären och letar efter en vara än frågar personalen. Man vill inte besvära varken grannar eller personal. Jag är nog själv sån och jag tog faktiskt spårvagn till BB när jag skulle föda mitt första barn. Men jag bodde väldigt nära. Visst kan jag irra runt och leta istället för att fråga i en affär men jag har blivit bättre på att fråga.
Det här kanske var en aningen långsökt parallell men det första jag tänkte på när jag läste om den dramatiska färden till BB. Eller det andra , det första jag tänkte på var hur söt babyn var.
lördag, december 29, 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Där slog du huvet på spiken igen, visst försöker jag också i det längsta undvika att be grannen om hjälp. Vi är nyinflyttade i lägenhet och tidigt första lördagmorgonen skulle vi ner och röja lite i källarförrådet. Sedan skulle vi gå upp och hämta mera grejer. Precis när källardörren slog igen kom vi på att nyckeln satt ju i på insidan. Vi velade och väntade tills grannen stack ut handen och tog in sin morrontidning då först vågade jag ringa på och be att få låna hans nyckel.
Helena - ja vi känner sällan våra grannar. Jag har bott i min lägenhet sen april och det är fem lägenheter till i uppgången. Jag hejar på grannarna , kanske byter nåt ord om vädret eller annat meningslöst men inte mer. Dom är trevliga och har inte klagat på mig och jag har inget att klaga på när det gäller dom. I Madrid kände jag inte heller mina grannar men vi delade en pool och ett gym med boende i huset och då träffades man då och då. Granntanterna var dessutom rysligt nyfikna och gjorde inget för att dölja det så jag blev ordentligt utfrågad om det mesta titt som tätt
Skicka en kommentar