att sätta barnen främst

Läste Annas inlägg om att sätta barnen i första rummet som handlar om föräldrar som skaffar barn utomlands och sen skiljer sig och en förälder tar barnen med till Sverige efter skilsmässan. Ofta vinklas det i svenska tidningar som stackars den svenska föräldern som inte får bo i trygga Sverige med sitt barn. Jag håller i stort sett med Anna. Barn behöver båda sina föräldrar om inte en förälder är direkt olämplig och då får man efter en skilsmässa se till att barnen har tillgång till både mamma och pappa. Hur man ska lösa det rent praktiskt är så klart upp till varje familj. Att hålla sams och sätta barnen i första rummet borde vara självklart för alla efter en skilsmässa. Att inte prata illa om den andra föräldern inför barnen hur irriterade man än är på varandra borde också vara självklart. Fast tyvärr är det inte alltid så även om jag tror att dom flesta försöker skilja sig så "snyggt" som möjligt när dom har barn.

Jag flyttade själv ifrån Madrid och mina barns pappa till Sverige med mina barn för ett år sen. Det har ibland varit väldigt jobbigt för mina barn som har längtat otroligt mycket efter sin pappa. Och han efter dom naturligtvis. Visst håller dom kontakten på telefon och skype och han har varit här mycket men det är ju inte samma sak som att ha en vardag med sin pappa eller sina barn. Själv har jag också tyckte det varit jobbigt ibland att vara ensam förälder och ha allt ansvar och jag har känt att jag har blivit ganska låst hemma med barnen. Visst kan mina föräldrar vara barnvakt då och då om jag vill göra något särskilt men då krävs det lite mer planering än när man är två föräldrar som bor tillsammans.

Nu går mina barns pappas jobbkontrakt i Madrid ut vid årsskiftet och till jul kommer han att bosätta sig här. Vilket både jag och barnen ser fram mot. Barnen får vara mer med sin pappa och jag får någon att umgås med för fortfarande känner jag inte så många här i stan och känner mig ibland lite ensam.

Jag tvekade länge om jag skulle flytta till Sverige eller stanna i Madrid. Dels trivdes jag bra i Spanien och dels kändes det jobbigt att ta barnen så långt bort från sin pappa. Även om jag fortfarande saknar Spanien ibland var det nog bra att flytta hit. Mina barn trivs otroligt bra i sina skolor och sonen som är autistisk går på en suveränt bra skola och har gjort enorma framsteg.

Ofta är nog en skilsmässa jobbigare för barnen än vi tror. Dom kan känna skuld och tro att det är deras fel att mamma och pappa flyttar i sär och drömmer ofta om att mamma och pappa ska bli ihop igen. Att då helt eller nästan helt förlora kontakten med den ena föräldern är säkert fruktansvärt jobbigt. Att dessutom behöva lämna det land där man är född , har gått i skolan , har kompisar , kan språket mm. gör ju inte tillvaron lättare. Så jag håller helt med Anna har man skaffat barn i ett annat land så kan man inte bara ta barnen och sticka. Man får försöka bygga upp en tillvaro där eller vill/måste man flytta måste det vara ett beslut som tas gemensamt av båda föräldrarna.

Naturligtvis finns det fall där skilsmässa är en lättnad för barnen. Kanske har det funnits missbruk och våld i hemmet eller den ena föräldern har varit direkt olämplig av någon orsak. Då kan det naturligtvis finnas skäl att ge sig av till ett annat land eller att barnen inte ska träffa den andra föräldern. Men dessa fall hör ju inte till vanligheten. Dom flesta föräldrar är utmärkta föräldrar både före och efter en skilsmässa.

I Sverige lever en halv miljon barn med en ensamstående förälder eller med en förälder och en styvförälder. Dom flesta bor med sin mamma bara 17% bor med pappa. Fast många bor varannan vecka hos sina föräldrar eller är dom lite större och föräldrarna bor nära kanske dom går mellan lite som dom vill. Som jag tidigare skrev så försöker nog nästan alla föräldrar sköta sin skilsmässa så det blir så bra som möjligt för barnen. Även om det inte alltid är lätt att vara sams så försöker man nog så långt det går.

Det här blev ett lite väl personligt inlägg. Samtidigt ville jag få med hur jobbigt det kan vara för barn att ibland ha den ena föräldern boende långt borta. Jag har själv aldrig varit osams med mina barns pappa utan vi pratar mycket och ofta och har kul och trevligt när vi umgås och mina barn har kunnat ringa honom i Madrid så ofta dom velat. Ändå har det varit jobbigt för dom och dom är precis som jag väldigt glada att deras pappa snart flyttar hit.