För ett tag sen hörde jag om en undersökning där man hade frågat ett antal svenskar vad dom tyckte var mest obehagligt. På första plats kom att prata/hålla ett anförande inför en grupp. På andra plats kom döden.
Visst har vi väl alla någon gång känt oss nervösa när vi skulle hålla föredrag i skolan eller på annat sätt prata inför en grupp. Är man riktigt nervös kan det nästan kännas som att hellre dör jag än går upp och pratar. Fast sen när man väl står där och håller sitt föredrag brukar nervositeten släppa och det brukar inte kännas så jobbigt.
Sen är det nog en vanesak. Lärare, politiker och andra som ständigt pratar inför grupper av människor blir säkert så vana att det mesta av nervositeten försvinner. Är man dessutom bra förberedd brukar det kännas lättare och mindre nervöst. Det sägs att när Winston Churchill skulle tala inför den amerikanska kongressen i december 1941 för att få hjälp av USA i kriget mot Tyskland förberedde han sitt tal dygnet runt i tre veckor. Men talet var så skickligt förberett att när han väl stod inför kongressen verkade det som att varje ord och formulering spontant uppkom just då.
Personligen tycker jag också det är lättare att tala om sånt som inte är så personligt. Då kan jag gå in i en slags roll och det handlar inte om mig. Lite som att spela teater. Nu har jag aldrig stått och pratat om mig själv och särskilt personliga saker inför en grupp. Det närmaste jag kan komma sånt är anställningsintervjuer där man ska sitta och framhäva sig själv och sina bra egenskaper. Jag är inte särskilt bra på det och tycker det är väldigt svårt.
torsdag, oktober 08, 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Det tog lång tid för mig att överbrygga min fruktan inför att stå och prata inför andra människor. Idag klarar jag det bra. Märkligt när man tänker på alla saker man lär sig bemästra. Jag minns hur otroligt svårt det var att få till det här med bilkörning, att titta fram, sköta koppling och växel samtidigt som man skulle ha koll på de övriga medtrafikanterna. Började det regna och man dessutom skulle ha koll på vindrutetorkarna så var det näst intill katastrof :-) Men idag är bikörning jag nästan kan göra i sömnen och som jag dessutom njuter kolossalt mycket av.
Erica -vilken bra parallell. Jag har ju varit körlärare i några månader och jag känner att det är så svårt. jag kan ju köra bil men jag tänker liksom inte på hur man gör. Det är som att cykla , det går av sig självt. Hur ska man då kunna beskriva vad man gör? Man glömmer alltid något... Jag var körlärare åt mina barns pappa för fem-sex år sen. Men han körde på körskola 1-2 gånger i veckan och övade med mig hemma så han behövde bara mängdträning inte höra hur man växlar, gasar, bromsar eller vad det nu är. Jag kan också mer eller mindre köra i sömnen i dag och det kan nog även mina barns pappa
Skicka en kommentar