El Choco

Jag har precis läst en bok som heter El Choco. Boken handlar om Jonas Andersson från Kungälv som har problem med droger och har stora skulder. För att bli av med skulderna och få 50000 kronor att börja ett nytt drogfritt liv med blir han erbjuden att åka till Bolivia och ta med sig två resväskor tillbaka till Sverige. Jonas grips på flygplatsen i La Paz med nästan 3 kilo kokain i väskorna och döms till 8 års fängelse. Han hamnar i det ökända fängelset San Pedro i Bolivias huvudstad La Paz.

I två eller fler-rumslägenheter på lyxavdelningen La Posta på San Pedro – där Jonas i kraft av sina pengar har hyrt in sig – sitter knarkbaronerna som fortfarande styr över sina knarkimperier, medan fattiga fångar, inte sällan bolivianska indianer, lever i trånga cementceller på de sämsta avdelningarna.

Allt kan köpas för pengar, strafftid, bekvämlighet, inflytande. Och allt detta emanerar ur ett samhällssystem där kokainet är motorn och där presidentkandidater går till val på sitt försvar för odlingen av kokaplantan och inte sällan äger sådana odlingar själva. Kokaplantan framstår som landets enda naturtillgång, men det gör inte befolkningen mindre fattig.

I fängelset är de intagna inte inlåsta i sina celler; vakterna lägger sig inte i deras förehavanden utan kan lugnt stå en bit ifrån och titta på när fångar blir ihjälslagna av andra fångar. Innan Jonas Andersson gör misstaget att försöka smuggla kokain till Sverige, för att bli kvitt skulder till olika långivare, har han träffat en boliviansk kvinna vid namn Deysi; hon blir Jonas räddning. Hon söker upp honom och får bo tillsammans med honom. De gifter sig i fängelset, får två barn tillsammans och Jonas har på ett tidigt stadium bestämt sig för att hålla sig drogfri.

I boken varvas Jonas historia med beskrivningar av den politiska utvecklingen i Bolivia. Boken är spännande och läsvärd. Även om man känner sympati för Jonas och han framstår som en trevlig kille känns det inte som att man kommer honom riktigt nära.