lördag, oktober 24, 2009

Gudfadern

Bland dom tidiga kristna uppstod bruket med att vid dopet utse gudföräldrar. Det sägs att det var p.g.a att så många dog martyrdöden som detta behövdes. Det fördes vidare in i Medeltiden då liv och död var osäkert. Man kunde dö i sjukdom, barnsäng eller annat väldigt plötsligt även om man tillhörde en välbärgad familj. Det gällde väl också under antiken. Nära vänner eller släktingar utsågs och utses än idag som gudmor och gudfar. Länge sågs en gudförälder som en del av familjen och kunde inte gifta sig med gudbarnet eller dennes syskon.

Idag betyder det inget rent juridiskt att vara gudförälder. Skulle dom biologiska föräldrarna dö är det inte så att vårdnaden automatiskt går till gudföräldrar. Enligt kyrkan kallas det inte längre gudmor och gudfar utan faddrar och dom ska vara en sorts mentor men också hjälpa till med barnets kristna uppfostran. Idag döper vi våra barn och utser våra vänner till faddrar/gudföräldrar utan att känna oss så kristna. Det är en fin tradition och vi är ju så goda vänner så naturligtvis ska han eller hon bli fadder till mitt barn.

Varken jag eller mina barns pappa är med i någon kyrka så vi har inte döpt våra barn. Visserligen går det ändå. Någon bekant eller släkting kan stå för dopet och då ta på sig ansvaret för barnets kristna uppfostran. Då mina barns släktingar inte har känt att detta har varit så angeläget har det inte blivit något dop.

Min dotter är nu åtta år och odöpt och verkar väldigt ointresserad av kyrkor och kristendom. Men hennes bästa kompis har en gudmor så hon vill också ha det. Fast döpa sig vill hon inte. Då kom hon med förslaget att hon skulle fråga en vuxen hon tycker mycket om ifall han ville bli hennes gudfar. Det ville han så klart. Detta skulle firas med att han, jag och dottern går på restaurang och sen åker hem till oss, där ska dom baka kladdkaka och skriva under ett papper hon skriver och ritar på. Papperet kommer vara fullt av tigrar och nallar och det kommer att stå något i stil med " Jag XXX lovar att vara XXX gudfar så länge jag lever och XXX kommer alltid att vara mitt favoritbarn" Han får köpa en ram och sätta upp det på väggen sa min dotter.

Juridiskt betyder det här ingenting men känslomässigt kan en sån sak betyda en hel del. Gudfadern är mycket glad och smickrad och dottern får en gudförälder precis som sin kompis.

Idag finns det olika typer av namngivningsceremonier som inte är kyrkliga dop. Jag har varit hos vänner som har visat upp bebisen, talat om namnet och bjudit på fika. Minst lika trevligt som ett dop. Det tror jag min dotters ceremoni att få en gudfar också blir.

Jag kan påpeka att jag tycker alla får ha den religion dom vill. Själv är jag inte troende men om mina barn blir det och vill döpa sig och gå med i någon kyrka skulle jag tycka det vore okey. Idag visar dom inget sånt intresse och då är det kul att min dotter har kommit på ett annat sätt att skaffa en gudfar. Han uppskattade det mycket och ceremonin med restaurangbesök och kladdkaksbakning blir trevlig.

4 kommentarer:

Erica sa...

Alla har rätt till sina vägar och sina val. Det tror jag är viktigt. De flesta människor oavsett om de bekänner sig till en tro eller som ateister eller som något mitt emelellan, har ett behov att framhäva det som de själva står för. Jag har insett att det är ovanligt med folk som verkligen i praktiken är "open minded". Jag tycker din dotter är smart och klok :-)

Hanna sa...

Hej,
Har börjat titta in på din blogg allt oftare eftersom ämnena du tar upp ofta intresserar mig - jätteroligt att läsa!
Vi är inte heller med i någon kyrka och har också odöpta barn. Tycker det var en jättebra idé som din dotter fick (och extra kul att den kom från henne själv). För egentligen är det ju lite knepigt det där att det är föräldrarna som bestämmer "fadder". Det är ju barnen som ska ha någon form av speciell relation med personen i fråga, så då är det väl inte mer än rätt att beslutet är barnens och fadderns kan man tycka...

/Hanna

Anonym sa...

Jag anser att man ska göra det som känns rätt för en själv, är man inte troende blir det rätt hycklande att låta döpa in sitt barn i en religion man själv inte tror på. Det kan bli både mer äkta och minst lika fint att hitta på en egen "välkommen - till - världen- tillställning" som att ha ett barndop.

/Anna S.

Anonym sa...

Men vilken ara att bli utsedd till gudfar pa det sattet! Jattegulligt!