Autismen är inget problem men....

Efter alla era fina kommentarer på mitt förra inlägg känner jag att jag vill fortsätta lite på ämnet autism. Gå gärna ner och läs mitt förra inlägg före det här. För det här är en fortsättning om än ur en annan vinkel. I inlägget under finns också bilder på mina barn om någon tycker det är intressant, första gången dom syns på bloggen och det lär inte bli någon vana.

Som jag skrev vi har en vardag som ser ut som hos dom flesta andra familjer. Min son har utvecklats och gjort enorma framsteg på alla områden. Autismen är inget problem. Det har funnits många , långa och jobbiga perioder men det känns som om dom ligger bakom oss. Däremot finns det problem främst från omgivningen.

Jag har lärt mig otroligt mycket av att vara mamma till ett autistisk barn. Det har berikat mitt liv och gett mig nya perspektiv på saker och ting. Idag kan jag känna mig glad och lyckligt lottad som har fått ett autistiskt barn. Jag har fått lära mig att se saker på ett annat sätt och att tänka i andra banor och fått ett tålamod jag inte trodde jag hade. Om det plötsligt skulle dyka upp ett magiskt piller som kunde ta bort autismen är jag inte så säker på att jag skulle vilja det. Min son utan autismen skulle inte vara den kille jag älskar så mycket , utan autismen är det liksom inte min son. Autismen är en del av honom , en del av vår familj och inget jag önskar ska försvinna. Autismen är inget problem men omgivningen kan tyvärr vara det.

Ibland händer det att folk tycker synd om mig för att jag har ett autistiskt barn. Ibland får jag beröm för att jag varit så duktig som orkat och klarat av att ha ett autistisk barn. Det kan kännas sårande. Det är inte det minsta synd om mig ,tvärtom, jag har två fantastiskt fina barn. Självklart älskar jag båda lika mycket. Jag har inte alls varit någon speciellt duktig supermamma utan är nog precis som dom flesta föräldrar. Jag är övertygad om att dom flesta föräldrar skulle klara av ett funktionshindrat barn minst lika bra och kanske till och med bättre än jag har gjort. Trots att det ibland har varit otroligt jobbigt men oftast har det varit mindre jobbigt och enklare än folk verkar tro. Det värsta var att få och acceptera diagnosen , det tog lång tid och var väldigt jobbigt.

Min dotter är otroligt söt , social och charmig och blir genast kompis med alla. Släkt och vänner ger henne otroligt mycket uppmärksamhet men vet inte alltid hur dom ska bemöta min son så han får bara en bråkdel av samma uppmärksamhet. Jag förstår att det inte är helt lätt eftersom han drar sig mycket undan men jag önskar ibland att folk ska visa honom lite mer uppmärksamhet.

Jag kan naturligtvis förstå att det kan vara svårt att visa min son lika mycket uppmärksamhet. Han inbjuder inte alltid till kontakt och drar sig ofta undan. Jag kan till viss del förstå att människor som är ovana att träffa funktionshindrade personer känner sig osäkra på hur dom ska ta kontakt. Har nog själv varit lite sån. Men idag vet jag att man inte behöver vara eller bete sig på ett speciellt sätt för att umgås med funktionshindrade. En viss förståelse för osäkerhet har jag men ibland tycker jag att människor har visat upp en likgiltighet eller kanske inte ens vågat prata om min son och det kan kännas jobbigt. Det här gäller absolut inte alla människor och absolut inte dom som träffar mig och barnen ofta men det händer ibland. Fast det händer också ibland att jag kan bli positivt överraskad över hur vissa direkt har blivit bra kompisar med min son. Har flera exempel på människor han blivit otroligt förtjust i och direkt börjat prata med och fått väldigt positivt gensvar.

Min son vill aldrig ha saker. När han fyller år önskar han sig bara tårta och till jul vill han ha mat och mys. Min dotter vill ha allt hon ser i en leksaksaffär. Många gånger har jag känt att vid jul och födelsedagen (dom fyller år på samma dag) så får hon mer och dyrare presenter av många släktingar och vänner. Något även dottern reagerat på fast sonen verkar inte bry sig nämnvärt. Jag känner att jag ofta får gå in och säga till folk , ok du får köpa den där grejen till min dotter men köp något till sonen också då.

Det svåraste just nu är att jag märker att sonen fått en längtan efter kompisar. Han försöker umgås med min dotters vänner ibland men det funkar inte så bra. Han kan leka med sin syster ganska bra när dom är ensamma men det är mycket på hennes villkor. Han kan läsa , skriva , är duktig på datorer , mycket msuikalsik , kan allt om tåg och fåglar , tvättar , städar , diskar , hjälper till att laga mat, sköter det mesta själv men den sociala biten är jättesvår. Han kan inte kallprata, han förstår inte vitsen med det och i dom flesta sociala sammanhang kallpratar vi mycket om oväsentligheter. Han vet inte hur han ska närma sig människor. Han säger hej och någon eller några meningar till men vet inte sen hur han ska göra. Det här är ett vanligt problem för många autistiska barn och ungdomar. Jag vet också att det för många brukar lösa sig fast det tar tid. Han går på vissa aktiviteter , har lite kompisar på korttidshemmet och i skolan även om dom har samma svårigheter med att umgås så har dom glädje av varandra. Jag tror att det kommer att lösa sig med kompisar för honom i framtiden men såna här saker är inte lika lätt och självklart som för andra barn. Han och jag har pratat om att bjuda hem hans klasskompisar på kalas. Något som säkert kommer att uppskattas av honom.

Om någon vill läsa mer om autism rekommenderar jag föreningen autisms sida där kan man klicka runt och hitta mycket information , länkar , boktips och mycket annat. Naturligtvis får ni också gärna ställa frågor till mig om autism, min son och annat och jag försöker svara så gott jag kan. Jag brukar få frågor om autism och hur det är att ha ett barn med den diagnosen och jag svarar gärna för det är kul att folk är intresserade och jag hoppas att jag kan bidra lite till att öka människors kunskap och förståelse.

Till sist jag är verkligen imponerad av att ni orkar läsa mina långa inlägg om mina barn och att ni kommer med så fina och kloka kommentarer.