torsdag, augusti 14, 2008

varannan vecka

Min japanska kompis som var på besök i början av sommaren blev chockerad över att många svenska barn lever varannan vecka hos sin mamma och varannan vecka hos sin pappa. Att flytta fram och tillbaka på det sättet under hela sin uppväxt måste vara konstigt tyckte han. Det måste påverka barnet på olika sätt. Han nämnde bland annat rotlöshet.

I Sverige lever cirka 500000 barn under 18 år med skilda föräldrar. Hur stor del av dessa som lever varanna-vecka-liv finns ingen statistik på. Men en gissning är att det är ganska många och att det blir vanligare och vanligare.

Där jag växte upp fanns knappast någon med skilda föräldrar men dom få som hade det bodde vanligen hos sin mamma och träffade sin pappa vissa helger och delar av loven. Även om pappan bodde i samma stad kanske ganska nära barnet till och med. När barnen sen blev äldre kunde dom naturligtvis ringa och själva åka mellan men det blev nog ofta så att dom fortsatte att mest bo hos den förälder där dom alltid bott. Fenomenet med varannan vecka är nog så pass nytt att dom första som levt så kanske är runt 20 idag om jag får gissa lite.

En varannan-veckas-pappa sa till min japanska kompis att det var bra för barnen att leva så för när barnen kommer då är man helt koncentrerad på att vara med dom , hittar på kul grejer , leker hela tiden och gör det så kul och bra som möjligt för dom. Samma sak blir det när veckan är slut och dom åker till den andra föräldern. Så barnen är alltid hos en förälder som är totalt fokuserad på dom. Min japanska kompis invände med att det kunde inte vara bra utan gav en skev bild av livet. Om det alltid var uppåt , kul , saker , favoritmaten mm. under hela uppväxten hos den förälder där man just då bodde fick dom en konstig bild av livet. Ingen grå, småtråkig vardag utan det skulle alltid vara kul och dom skulle alltid vara i centrum. Jag kan nog inte låta bli att tycka att min japanska kompis faktiskt har en poäng här.

Jag vet inte om varannan vecka är något svenskt fenomen men det är nog vanligare i Sverige än i många andra länder. Dels därför att vi har en hög andel skilsmässor och dels därför att båda föräldrarna redan från början förväntas ta lika stort ansvar med bland annat obligatorisk pappaledighet och annat. Det sägs ju att ingenstans i världen ser man så många pappor med barnvagn som i Sverige , något som också en spansk kompis som besökte Stockholm påpekade.

Jag är på inget sätt emot skilsmässor. Tvärtom så tycker jag det ska vara möjligt både ekonomiskt och socialt att kunna bryta upp från ett dåligt förhållande även om man har barn. Jag tror också att barnen mår bättre av två föräldrar som mår bra på skilda håll än två föräldrar som bor ihop och ständigt bråkar. Varken barn eller föräldrar ska behöva leva i en familj som fungerar dåligt. Jag tror verkligen inte några par skiljer sig för lätt , speciellt inte om det finns barn inblandade. Man försöker nog i det längsta undvika en skilsmässa. Sen tycker jag så klart att i den bästa av världar ska barnets bästa sättas främst i skilsmässor. Det vill och försöker säkert alla föräldrar göra men det kanske inte alltid är så lätt. Tyvärr tror jag inte det är helt ovanligt att föräldrar talar illa om den andra och dennes eventuella nya partner inför barnen. Något dom flesta ändå tycker man ska undvika.Tyvärr finns det få om ens några lyckliga skilsmässor. Fast för barnen skull kan man kanske försöka att bo relativt nära varandra om det är möjligt och försöka att då och då umgås tillsammans som på skolavslutningar , barnens födelsedagar och ibland ta en fika eller något tillsammans och försöka att för en stund lägga eventuella motsättningar åt sidan även om det känns svårt.

För en del , särskilt kanske för dom som inte har barn , låter varannan-vecka-livet som ett optimalt sätt att leva. Varannan vecka barnen och varannan vecka polare , party, ragg, hångel och allmänt kul. Varannan vecka barnen och varannan vecka kung/drottning på krogen och i "liggalandet". Fast i realiteten är det nog så att det är varannan vecka barnen och varannan vecka längtan och saknad efter barnen. Kanske ofta en vanlig tråkig vardag då man känner sig ganska ensam. Många har nog dåligt samvete och skuldkänslor mot barnen för att dom inte kunde leva med den andra föräldern oavsett orsakerna. Skuldkänslor för att barnen måste tillbringa sin uppväxt flyttandes mellan två hem och skuldkänslor för att man inte alltid kan umgås med sina barn.

Varannan vecka är säkert inget optimalt liv för många inblandade men vad är alternativen? Att barnet bara träffar den ena föräldern vissa lov och helger och inte får en vardag där gör ju att barnet troligen inte kommer att stå den föräldern lika nära i framtiden. Kanske skulle man kunna tänka sig en lösning med tre bostäder där barnen bor på ett ställe , föräldrarna har varsin bostad och flyttar varannan vecka till barnen. Men det känns orealistiskt då det dels skulla vara väldigt dyrt med en extra bostad och dels skulle barnen inte känna sig hemma i föräldrarnas hem.

Jag vill med det här inlägget inte tala om för någon hur dom ska leva. Jag är övertygad om att varje familj själv vet vad som är bäst för dom. Som jag skrev är jag absolut inte emot skilsmässor utan tror att det många gånger kan vara bättre för barnen än att föräldrarna håller ihop i dåliga förhållanden för "barnens skull" som påverkar barnen mer negativt. Min tanke var bara att diskutera fenomenet med att flytta mellan föräldrarna varannan vecka. Ett fenomen som blir allt vanligare. Hur det eventuellt påverkar barnen på gott och ont att ha en sån uppväxt. Trots ett långt inlägg så hoppas jag ni orkar läsa och komma med kloka och intressanta kommentarer om det här.

18 kommentarer:

AnneliH sa...

Väldigt tänkvärd läsning!

Thérèse sa...

Annelih - tack , jag hade faktiskt inte ens tänkt på hur varannan veckas boende påverkar barn innan min japanska kompis sa något. Jag har väl bara sett det som något ganska vanligt och normalt och bra att barnen har kontakt med båda föräldrarna. Men visst kan det vara jobbigt att ständigt flytta fram och tillbaka under hela uppväxten fast alternativet med föräldrar som bråkar är definitivt sämre

barajagjohanna sa...

Vad lustigt, jag tänkte precis på varannan vecka-fenomenet...

Som barn hade jag en bästa kompis vars föräldrar skildes när vi gick kanske i trean-fyran-femman nånting. Jag kan inte säga säkert, men jag tror inte att hon och hennes systrar bodde hos pappan varannan vecka, utan varannan helg. Men som jag har förstått, så har alla systrar mycket bättre kontakt med mamman idag. De här tjejerna är idag 23, 24 och 28 år. De har som barn rest utomlands med pappa nån gång, utomlands med mamma, firat jul hos mamma, jul en gång till hos pappa... Och jag vet att min kompis sa när vi var små att det nästan var lite lyxigt att ha det så (även om det säkert var en önskan att allt hade funkat mellan mamma och pappa).

Ja, men som du säger: hur ska man göra om man inte har barnen varannan vecka? Jag tror att på det sättet får ju barnen möjlighet till samma kontakt med både mamma och pappa. Att bo bara några helger och vissa lov hos den ena föräldern, gör säkert ofta att man får sämre kontakt med den föräldern.

En kompis till mig har två barn på 9 och 11 år. Kompisen är skild från barnens pappa och bor idag tillsammans med en annan man. Barnen bor nästan uteslutande hos dem och har precis varit en vecka hos sin pappa - och det var ungefär två månader sedan sist. När barnen är hos sin pappa, har de dagligen kontakt med sin mamma, men när de är hos mamman har de i princip ingen kontakt med pappan. I det här fallet är det mycket på grund av pappan som det blivit såhär. Men självklart får barnen mycket bättre kontakt med sin mamma då.

Thérèse sa...

Johanna - jo självklart får man ju sämre kontakt med den förälder man bara träffar vissa helger och delar av lov än den man bor hos jämt. Jag vet också fler som haft det så under sin uppväxt och tycker sig stå mycket närmare mamma än pappa. Alla har bott hos sin mamma. Så varannan vecka är nog en bra lösning på det sättet att barnen får lika mycket av båda föräldrarna. Fast det verkar jobbigt att under många år flytta fram och tillbaka varje vecka. Det kan ju också påverka barnen. Men som sagt vad är alternativet?

barajagjohanna sa...

Ja, nä, så många andra alternativ finns ju inte. Det är ju en fördel om mamma och pappa bor ganska mycket i närheten av varandra, men det kanske inte funkar mellan de vuxna jämt. Jättesvår sits, men som sagt: alternativ finns ju knappt, och det gäller ju bara att göra det bästa av situationen.

grancanariamamman sa...

Eftersom jag nyligen har separerat kände jag mig tvungen att kommentera detta intressanta inlägg!
Det är väl toppen att båda föräldrarna vill ha barnen boende hos sig! Här i Spanien bor barnen nästan uteslutande med mamman. Jag vet inte om en endaste ensamstående pappa, däremot ensamma mammor i kubik! Pappan verkar man vara hos lite sporadiskt om man är där överhuvudtaget vill säga.
Visst kan fenomenet med överfokusering på barnet i sluträkningen bli dåligt för barnet, men det behöver ju inte vara så att man får all uppmärksamhet i världen bara för att man bor varannan vecka?!

I mitt fall är lösningen att barnen bor hos mig (mamman) pga pappans arbetstider, på helgen är de oftast hos pappan dock. Men varje dag hämtas de i skolan av pappan som är med dem tills jag slutar jobba och han åker tillbaka till sitt jobb. På detta vis får de ju vardag med båda två... Egentligen har systemet inte trätt i kraft ännu men efter den 8 september kan jag berätta om det är en bra eller dålig metod! I vilket fall är det den enda metod som får logistiken att funka...

Thérèse sa...

Johanna - håller med svårt att hitta andra alternativ om barnen ska få träffa sina föräldrar lika ofta. Tror också det är bra om föräldrarna bor nära varandra om det är möjligt. Då kan ju barnen när dom blir lite större gå mellan själva och kanske besöka den förälder dom inte bor hos just den veckan då och då en stund. Dessutom har barnen kompisar och skola/dagis i närheten är det ju bra om dom kan bo nära sina kompisar och skolan oavsett vilken förälder dom bor hos.

Grancanariamamma - jo jag har ju följt din blogg och känner till din separation. Håller med dig när det gäller Spanien. Fast jag har också en känsla av att det är lite ovanligare med skilsmässor i Spanien än i Sverige så fler barn bor med båda sina föräldrar. Jag tycker ni verkar ha löst det väldigt bra för nu får ju barnen träffa både dig och sin pappa varje dag. Fast det är klart i längden kanske det kan vara jobbigt att träffa sitt ex varje dag speciellt om det kommer in någon ny i bilden. Men funkar det så låter det bra. För dina barn verkar ju ha en vardag med er båda.

Sara sa...

Jag tycker nog att konceptet med varannan vecka inte är så dumt (även om det givetvis finns en nackdel att alltid släpa runt sina grejer). I Frankrike verkar det som att mamman automatiskt får hela vårdnaden vid skilsmässor, och barnen träffar sin pappa på semestern, och kanske någon helg.

Sara sa...

Sedan måste jag säga att jag håller helt med om att det är bättre att lösa upp ett dåligt äktenskap Pan att hålla ihop fÖr barnens skull. Att mina föräldrar skilde sig var det bästa de kunde ha gjort för - barn mår alltid bättre när föräldrarna mår bra.

Thérèse sa...

Sara - jag håller med dig. För även om det kan vara jobbigt att flytta fram och tillbaka under många år så tycker jag det är ett bättre alternativ än att bara träffa den ena föräldern någon helg då och då. Tycker precis som du att det är fel att hålla ihop för barnens skull. Barn mår inte bra av att leva i en familj där föräldrarna bråkar och det är allmän dålig stämning. Föräldrarna mår inte heller bra i en sån relation och det märker ju barnen direkt. Om barnen dessutom får veta att föräldrarna håller ihop för deras skull kan det inte kännas kul. Så många gånger kan skilsmässa vara ett bättre alternativ för alla inblandade än att fortsätta ihop.

Nadia sa...

Intressant inlägg.
Jag är själv ett "varannan vecka" barn. När jag blev lite äldre runt 12-13 upplevde jag det som väldigt jobbigt rent praktiskt, att varje helg vara tvungen att packa ned kläder och grejer för att åka till pappa eller mamma. Kändes lite grann som om man levde i en ryggsäck och det var ingen rolig känsla.
Hörde en gång talas om ett par som löste det hela genom att dom flyttade ut ur lägenheten, de hade varsinn lägenhet på separat håll och en i vilken sonen bodde hela tiden. Knäppt tyckte en del men säkert trevligare för pojken.

Thérèse sa...

Nadia - jag kanske skulle påpekat i inlägget att jag inte har någon personlig erfarenhet av det här. Mina föräldrar gifte sig några år innan jag föddes och är fortfarande gifta. Men som sagt fler och fler lever ju så här och min japanska kompis reagerade väldigt mycket på det. Kan förstår lite känslan av att leva i en ryggsäck och att det måste ha varit jobbigt ibland.
Varianten med att barnet stannar i bostaden och föräldrarna flyttar varannan vecka skrev jag om i inlägget. Visst finns det kanske fördelar att slippa flytta men samtidigt blir det lite konstigt att inte känna sig hemma i mammas eller pappas andra hem. Dessutom är ju en sån lösning ganska dyr då man behöver en extra bostad med alla räkningar som då tillkommer.

Anonym sa...

Det skulle vara väldigt intressant att höra vad personer som varit varannan-vecka-barn tycker om det när de som vuxna tänker tillbaka.

Jag tror att det varierar överhuvudtaget hur barn upplever en skilsmässa, och olika sätt att lösa vårdnaden, på hur gamla barnen var när skilsmässan inträffade. Om föräldrarna skildes när barnen var mycket små, och de inte kommer ihåg så mycket om hur det var när hela familjen bodde ihop, eller om skilsmässan skedde senare. Jag inbillar mig att sorgen och omställningen blir lite större om barnen är lite äldre och har upplevt hur det är att ha båda sina föräldrar under samma tak under många år. Vissa barn har ju levt med sina föräldrar separerade nästan hela livet och vet nästan inte om något annat, och kanske är vana vid olika sambos och bonussyskon redan som små. Vissa får uppleva flera separationer därför att de biologiska föräldrarna även separerat från nya partners.
/Anna S.

Thérèse sa...

Anna - håller med dig att det nog beror mycket dels på barnens ålder och dels hur föräldrarna sköter skilsmässan. Tyvärr finns det ju föräldrar som talar illa om varandra inför barnen och fortsätter bråka ganska mycket även efter dom separerat. Hur besviken och ledsen man än är så tycker jag man inte ska tala illa om varandra inför barnen. Vill man snacka skit om sitt ex får man väl göra det med vänner och familj.

Håller med om att det skulle vara intressant att se någon undersökning eller höra ett antal varannan veckas barn som blivit vuxna prata om sina erfarenheter. Vad var bra , vad var dåligt och har det påverkat mig på något sätt. Själv har jag ju föräldrar som fortfarande är gifta och ingen personlig erfarenhet på området. I kommentarerna här så nämner ju både Sara och Nadia att dom har skilda föräldrar och Nadia skriver dessutom att hon växt upp med varannan veckas boende.

Sara sa...

EN grej med skilda föräldrar som jag upplever som väldigt positiv nu (men definitivt inte när jag var tonåring) när jag själv ska ha barn är att barnet kommer att få fler vuxna människor omkring sig (en extra mormor och en extra morfar). Det känns som en trygghet, ju fler ansvarsfulla, varma människor h*n har i sitt liv, desto bättre!

Thérèse sa...

Sara - jo det är sant. För ditt barn kanske det blir något positivt. Mina barn har ju en extra farmor och farfar men känner sin extra farfar bäst. Fast vi dom rätt långt från barnen och träffar dom inte så mycket

Anonym sa...

Mina föräldrar skildes när jag var barn, så jag har den erfarenheten. Men då var det inte vanligt med växelvis boende, och jag har inte upplevt det. Nu verkar det vara det vanligaste.

Men i min omgivning finns det barn som bor växelvis, och jag vet att flera längtar efter den förälder som de inte bor hos just den veckan, och att det kan vara lite svårt med att få med grejerna till det andra stället vid byten.

Själv har jag svårt att tänka mig att regelbundet byta hem varannan vecka, tror inte att jag skulle orka med det. Vet barn som inte enbart byter hem utan då också bostadsort (kommun) varannan vecka och får åka buss eller bil till skolan i den andra kommunen. Det blir lite svårt med att leka med kamrater efter skoltid då.

Men fördelen med växelvis boende är naturligtvis att båda föräldrarna tar ungefär lika stort ansvar för det vardagliga, och att man upprätthåller kontakten med bägge föräldrarna.

Som du skriver, är det viktigaste (anser jag) att föräldrarna kan umgås avslappnat och samarbeta och framförallt aldrig baktalar varandra. Det är nog det mest skadliga för ett barn, om föräldrarna har ett slags "krig".

Alla föräldrar som ska skiljas borde se filmen "Alla älskar Alice" - som ju skildrar hur det kan bli om föräldrarna blir både barnsliga och egoistiska vid en skilsmässa.

/Anna S.

Thérèse sa...

Anna - jag tycker också det verkar jobbigt att flytta varje vecka särskilt om man flyttar långt så man kanske inte har sina kompisar där även om barn ofta är ganska snabba med att skaffa nya kompisar så man kan ha kompisar på båda ställen man bor. När jag var liten var det inte heller så vanligt. Jag kände som barn dessutom bara några som hade skilda föräldrar i min klass tror jag det var två av 25 eller nåt. Men då var det ingen som bodde varannan vecka om jag får gissa skulle jag tro att fenomenet har blivit vanligare och vanligare dom senaste tjugo åren , innan dess var det ganska ovanligt. Så finns ju så klart fördelen att man har lika mycket kontakt med båda föräldrarna och båda föräldrarna tar lika mycket ansvar i vardagen.