lördag, augusti 16, 2008

svensk gemenskap i utlandet

När jag bodde i Madrid och skrev min gamla blogg så skrev jag regelbundet om svenskar i utlandet. Trots att jag inte kände en enda svensk i Madrid. Inspirerad av Nadia som skrivit det här och det här inlägget i ämnet så tänkte jag försöka få ihop något om mina egna erfarenheter.

Att jag inte lärde känna och umgicks med svenskar i Madrid var mest en slump. Jag bodde där lite mer än ett år och saknade inte svenska vänner alls. Jag flyttade ju dit med min svenska man och våra barn så vi pratade svenska hemma och klagade på spansk byråkrati och annat tillsammans. Dessutom hade jag bloggen där jag beskrev spanska företeelser och klagade ibland och jag hade mycket kontakt med vänner och familj i Sverige. Anledningen till flytten var att mannen fått jobb på ett universitet i stan och hans arbetskamrater var nästan alla spanska.

När vi kom till Madrid besökte vi svenska skolan där för att titta på den och eventuellt låta våra barn gå där. Vi tittade även på spanska skolor. Det jag såg av den svenska skolan i Madrid var inte så imponerande. Dagiset där dottern eventullt skulle gått hade ganska dåliga lokaler och lite personal. Dessutom låg det visserligen hyfsat nära där vi bodde men det var dåliga bussförbindelser och vår bil var kvar i Sverige. Dessutom var det ganska dyrt , 500 euro i månaden. Den spanska skola vi valde kostade mindre än häften , här var fina lokaler , gott om personal och man gjorde många utflykter och hade olika teman. Hade svenska dagiset i Madrid legat i Sverige hade det blivit klassat som ett uselt ställe tror jag. En annan sak som också delvis spelade in var att många svenska familjer som bott väldigt länge i Madrid knappast talade spanska och inte heller deras barn efter många år på skolan. Man umgicks mest med svenskar och bodde i samma område , dom flesta jobbade också på svenska företag. Så ska jag väl säga att det gällde absolut inte alla. En del spansk-svenska barn gick också på skolan. Dessutom var vi där på en trevlig luciafest.

Då jag fösta gången reste till Spanien en längre tid åkte jag för att plugga spanska i den vackra staden Sevilla. Där blev det så att jag mest umgicks med svenskar som gick på min skola. Trots att det är tio år sen har jag fortfarande kontakt och är nära vän med många av dom likaså med personer från Danmark , England och USA. Men spanska vänner var det ont om och det berodde delvis på mig själv som inte aktivt letade. En brittisk tjej hade en spansk pojkvän så honom och hans vänner umgicks jag lite med. En svensk kille bodde inneboende hos ett gay-par med två ettriga mini-hundar som nästan var som karaktärer i en Almodovar-film. Dom var mycket trevliga och mannen som ägde lägenheten var konstnär , hyfsat känd också tydligen. Vad hans fästman (det är väl korrekt då dom var förlovade?) gjorde vet jag inte riktigt. Konstnären målade tavlor och tog rejält med droger och hade en del fester som jag lyckades vara med på. Minst sagt blandat klientel på festerna och mycket droger öppet. Där fanns transvistiter och läderbögar och andra konstnärer samt en och annan student från universitetet i Sevilla. Minns en jättesnygg transvistit med enorm peruk som sjöng Cher hela kvällen och en annan transvistit som hade flamencoklänning och försökte lära mig danssteg men han var ganska full eller hög så danslektionen blev rätt misslyckad. Fast då vi umgicks ganska lite med dom här personerna kan jag knappast kalla dom spanska vänner.

När jag senare åkte till Cadiz och pluggade i tre månader umgicks jag inte lika mycket med svenskar. Dels var jag den enda svensken i min klass. Jag pratade också mest spanska med klasskompisarna , dels för att vi läste spanska på en hög nivå så alla kunde prata redan från början och dels för att jag hade klasskompisar som inte kunde engelska eller var ganska dåliga på det. Dessutom jobbade jag lite extra i en minimal bar , ett sk. hål-i-väggen och där var det mest spanska stammisar man förväntades småprata lite med. Fanns bara enklare tapas som oliver och gazpacho så det var inga som gick dit och åt utan man tog en öl med kollegorna efter jobbet innan man gick hem eller en öl/drink innan eller efter man gick ut och åt.

Åter till Madrid. Vi åkte dit för att min man hade fått jobb där. Eftersom vi inte kände någon när vi kom och mannen bara jobbade med spanjorer så blev det så att vi mest umgicks med spanjorer. Någon fransman , japan och polack fanns också i bekantskapskresten. Samtliga grannar var spanska. Våra barn gick i spansk skola. Så det blev liksom aldrig så att jag träffade svenskar. Undantaget var en svensk tjej som pluggade i Madrid som läst min blogg och ville ses. Vi sågs några gånger och fikade eller åt middag och det var trevligt.

Jag tror att om jag hade bott i ett land där kultur och livsstil skiljde sig ganska mycket från den svenska tror jag mitt behov av att träffa andra svenskar hade varit större. Kanske också om jag bott själv eller med spansk familj i Madrid. Som svensk som dessutom pratar spanska är det ganska lätt att leva i Spanien och livet skiljer sig inte så mycket från det man lever i Sverige. Trots alla mina skriverier här på bloggen om hur svenskar och spanjorer är så är vi ganska lika om jag ska vara seriös. Olikheter finns såklart men när jag skrivit om det har jag dragit saker till sin spets och generaliserat mycket.

För några år sen visade TV4s Kalla Fakta en dokumentär om svenskar på Costa del Sol. Svenskar som bara umgicks med varandra och ungdomar som gått många år i svenska skolan utan att prata spanska eller umgås med spanska ungdomar. Svenskarna i dokumentären satt också och beklagade sig över invandrare i Sverige som inte var integrerade och en man sa att "jag är ingen invandrare". När reportern hävdade att han var det gav han till slut med sig med påpekade "någon svartskalle är jag inte". Jag har också hört en radiodokumentär på samma tema. Förhoppningsvis är det här skräckexempel dom har lyckats hitta.

Jag tycker att om jag hade bott i ett annat land hade jag velat lära mig språket så mycket att jag klarade rent praktiskt klara vardagliga situationer som gå till läkare , tandläkare , handla , gåtill frisören , anlita hantverkare och annat och hänga med i nyheter och annat som händer i landet. Jag tycker också man bör lära sig lite om landets kultur. Men självklart kan det vara trevligt att umgås med landsmän och andra utlänningar. Det kan ju till och med vara svårt att som nykomling lära känna den inhemska befolkningen eller iallafall ta tid innan man gör det. Personligen har jag lite svårt att tänka mig att flytta till ett annat land och bara bo bland svenskar och bara umgås med svenskar. Fast långt bort från Sverige och kanske från Europa kommer ju då och då känslor av hemlängtan och saknaden efter andra svenskar eller européer även om man trivs i landet.

14 kommentarer:

Nadia sa...

Jag har väldigt svårt att förstå hur man kan välja att leva i ett land utan att ha något som helst intresse av att lära sig språket eller lära känna människorna.
Men när det gäller svenskarna i Kalla Fakta reportaget som jag också såg handlade det ju om människor som bara flyttat till Spanien för att njuta av vädret, de är inte ett smack intresserade av landet eller människorna. Och det är väl okej, fast det är lite märkligt att ställa sådana krav som svenskarna i programmet gjorde. T.ex. ville de att den lokala polisstationen skulle se till att det alltid fanns någon engelskspråkig på plats att svara i telefon eftersom de yngre svenskarna (varav en del hade bott merparten av sina liv i Spanien men ändå inte pratade spanska)ofta råkade i konflikt med spanska ungdomar.

Jag tror att du har rätt i att ju större det geografiska avståndet till Sverige blir och desto mer främmande den kultur man lever i är, desto större blir behovet av att umgås med landsmän.

Lisa sa...

Jag har också svårt att förstå att man bara vill umgås med svenskar när man är utomlands. Vad är då poängen med att flytta utomlands? Däremot tycker jag att det kan vara skönt att ha någon/några svenska vänner utomlands när man har kulturkrockat sig gul och blå :)

Sara sa...

Jag tycker nästan att man har en skyldighet att försöka sätta sig in ett minimum i kulturen i det nya land man bor i...
Sedan tror jag att jag har fått mycket gratis i Frankrike i och med att jag lever med en fransman.Hade jag inte gjort det hade det varit svårare att skaffa mig ett franskt kontaknät.
Men även om jag räknar mig till de mer integrerade utlandsvenskarna, så känner jag mig mer och mer svensk, ju längre jag bor utomlands...

Pumita sa...

Jag håller med föregående kommentarer. För mig är det otänkbart att bo i utlandet utan att anstränga mig till mitt yttersta för att kunna kommunicera med dem jag delar min vardag med - i snabbköpet eller på torget, grannar, post och bank osv. För att inte tala om att bekanta sig med människorna och kulturen i landet.

Thérèse sa...

Nadia - jag har också svårt att förstå hur man kan vilja leva så. Men samtidigt förstår jag ju att det finns människor som vill leva ungefär som i Sverige fast i ett varmare klimat. Man vill fortsätta äta knäckebröd, köttbullar och rotmos och få alla hjälp och service på svenska , titta på svensk TV , ha barnen i svensk skola och umgås med andra svenskar. Jag tycker man missar mycket av att leva utomlands om man lever så. Dessutom tycker jag inte man kan ställa såna krav som svenskarn i dokumentären gjorde och samtidigt klaga på invandrare i Sverige. Tror också att avstånd och kulturen spelar in. I vissa länder kanske man inte alls lever som lokalbefolkningen som t.ex utlänningar i Saudi-Arabien som ofta bor i speciella områden. Troligen är det lättare för en svensk att bo i ett sånt område än leva i det saudiska samhället. Fast i Spanien kan man ju leva ungefär som i Sverige och även om kulturkrockar och byråkrati finns är det ganska små problem. Lär man säg bara spanska är det lätt att bli acceptera och leva där som svensk.

Lisa - blir ungefär samma svar till dig som det jag skrev ovanför till Nadia men jag förkortar ditt lite. jag har också svårt att förstå hur man bara vill umgås med andra svenskar och leva som i Sverige fast i värmen. Men precis som du tycker jag det är trevligt med några svenska vänner när man kulturkrockar sig gul och blå. Att jag inte hade det i Madrid var mer än slump. Inget jag medvetet valde. Fast hade jag verkligen saknat svenskar hade det varit lätt att ta kontakt med någon förening men mitt behov var väl inte så stort.

Sara - jag tror du har helt rätt. Man får mycket gratis om man lever med någon från landet som språk och kultur. Det märker man på många utlänningar som lever i Sverige med svenskar. Dom är oftast bättre på språket och mer insatta i det svenska samhället och har mer svenska vänner. Hur är det för dig förresten, känner du överhuvudtaget några svenskar där du bor?

Thérèse sa...

Pumita - jag håller med precis som jag har skrivit i kommentarer till dom andra. För mig skulle det också vara otänkbart. Dessutom hade det varit väldigt opraktiskt i Madrid där jag bland annat var tvungen att gå till frisör , anlita en hantverkare , gå till läkare, fixa ett telefon/bredbands-abonnemang , ha kontakt med mina barns skolor, skriva mig där och mycket annat. Visst allt det där hade ju kunnat gå att göra med en kompis som tolkar fast det är ju skönt att klara sånt. Samt gå och handla , prata med folk , kolla på TV, hänga med i nyheter , läsa tidningar och andra vardagsgrejer.

Pumita sa...

När jag kom till Sverige ville jag då och då att någon som kan svenska skulle ringa ärenden åt mig för att jag tyckte att det var så jobbigt att förstå vad folk sa i telefon. Som tur var fick jag inte min vilja igenom utan fick ringa själv. Det var det bästa för mig. =)

AnneliH sa...

Jag håller också med övriga komentatorer...av vilken anledning flyttar man till ett annat land om man inte tar seden dit man kommer? I rimlighetensnamn måste man väl försöka iaf. så gott det går och inte kräva att få förbli svensk i utlandet.

Maja sa...

Hittade nyss in på din blogg, och det är igenkänning på hög nivå. Har bott längre eller kortare perioder i Madrid, Barcelona och Melbourne. I BCN pluggade jag, då var det gott om svenska vänner, på de andra platserna jobbade jag då hade jag en eller inga svenskar att umgås med. Internet är guld värt i de lägena - genom mail, skype, chat får iallafall jag en ventil för frustrationer.

Numera bor jag i Peru och arbetar på en svensk organisation. Har därmed fyra svenska kollegor, pratar, mailar och skypar på svenska på jobbet varje dag - med svenskar här, i Bolivia, Nicaragua och i Sverige. På gott och ont, man lever här och samtidigt i Sverige. Smörgåstårtan vi gjorde häromdagen, för första gången i våra liv, hade någorlunda framgång hos peruanerna. :)

Thérèse sa...

Pumita - det kan jag förstå för det är svårare att förstå ett nytt språk i telefonen men det var nog bra att du var tvungen att ringa själv.

Annelih - nej jag håller med samtidigt finns det ju många äldre som vill bo några år i ett soligt land och kanske inte orkar eller tror att dom kan lära sig språket. Dom behöver ju inte jobba där och det kanske känns bekvämt att all service finns på svenska. Men jag tycker det låter lite tråkigt också. Som att leva i ett annat land men samtidigt inte göra det. Dessutom var absolut inte alla i den där dokumentären äldre det var ungdomar och småbarnsfamiljer som var lika ointegrerade.

Maja - var precis in och läste lite på din blogg. Gillade den väldigt mycket och kul med någon som bloggar från Peru. Jag har varit en del i latinamerika men tyvärr inte i Peru. Spännande att läsa lite därifrån. Fast jag tycker inte det låter som du lever så isolerat från peruaner om du bjuder dom på smörgåstårta. lite svenska vänner och arbetskamrater är väl trevligt. Jag skypade och mailade mycket till vänner i Sverige när jag bodde i Spanien och under mina längre resor i Latinamerika och Asien. Ja då och då drog jag faktiskt iväg sms också. Lite fascinerande att sitta på andra sidan jordklotet och smsa med någon i Sverige och få svar lika snabbt som om vi satt i samma stad.

Mimo sa...

Hej - intressant läsning!

Jag råkade också se programmet om svenskarna boende på solkusten. Tur att ingen mer än maken såg mig för jag rodnade och skämdes för att jag var svensk! Dessutom blev jag ordentligt arg...

Jag har alltid känt ett stort motstånd mot turistorterna vid Spaniens kuster. Dels är de (med några få undantag) överexploaterade, dels hittar man dessa stora, svenska comunities där svenskar bor ihop utan att ens göra ett försök att införliva sig i den spanska kulturen (givetvis finns undantag här också).

Du verkar ha haft otur, eller för kort tid kanske?, för att träffa svenska familjer som införlivats i det spanska samhället i Madrid. Själv är jag inne på 15:e året och jag umgås med både svenskar och spanjorer. Skillnaden här mot solkusten är ju att man inte klarar sig Madrid utan att kunna spanska. För min del handlar det nog om att jag ganska omgående började umgås med de som bosatt sig här för att stanna. Vissa har tom barn som pratar bättre spanska än svenska, trots två svenska föräldrar.

Thérèse sa...

Mimo - alltså det jag skrev gällde naturligtvis långt ifrån alla jag träffade på svenska skolan. Många var duktiga på spanska och väl integrerade dessutom träffade jag ett antal spansk-svenska familjer där också. Alla jag träffade var dessutom väldigt trevliga och jag hade säkert kunnat umgås med många. Nu valde vi en spansk skola och då blev det inte så att jag träffade svenskar så mycket. Som du säger är det stor skillnad på svenska kolonin i Madrid och vid Costa del Sol (finns väl liknande vid Alicante-trakten och på Gran Canaria också tror jag) i Madrid måste man kunna spanska i större utsträckning. Kanske berodde det också på att jag bodde där för kort tid för hade jag stannat flera år kanske mitt behov av att hitta andra svenskar varit större.

Jag håller med dig om att många av Spaniens kuster (och säkert öar men jag har aldrig varit på någon spansk ö) är väldigt överexploaterade. Vissa delar känns inte heller särskilt spanska utan full av brittiska pubar och tyskar , britter och skandinaver. Fast kusten kring Cadiz gillar jag otroligt mycket. Också mycket turister men i större utsträckning spanjorer som turistar där

Sara sa...

Nej, jag känner faktiskt inga svenskar här! Jag har en vän som är finländska, fast hon har bott här i 15 år, och vi pratar franska med varandra. Så blev jag presenterad fÖr ett par svenska utbytesstudenter påen fest, och vi bytte nummer, men det kändes inte som att vi hade så mycket gemensamt, faktiskt.
Men jag måste säga att jag saknar att prata svenska, vilket gör att jag inte är tyst en minut när jag är i Sverige!

Thérèse sa...

Sara - nej det är ju inte så att man automatiskt har mycket gemensamt med personer bara för att dom är svenskar. Jag kanske borde ta mig till sydfrankrike och prata svenska med dig då ;) Snart får du ju någon att prata svenska med, och kanske kan du få mannen att lära sig lite också men ni kommer väl säkert att prata franska ändå