amning

Egentligen borde inte kanske inte skriva ett sånt här inlägg. Jag är mycket nöjd med att ha två barn, planerar inte fler , är inte gravid och jag har inte ens någon att skaffa barn med. Fast kanske är jag påverkad av att flera av dom bloggar jag läser regelbundet nyss har fått eller snart ska få barn.

I Sverige förväntas ALLA amma och helst amma väldigt länge. Annars är man nästan en dålig mamma. I Sverige ser man också mammor amma offentligt nästan överallt. Jag har fikat och ätit lunch med kompisar som ammat och har suttit på restauranger och kaféer där det suttit kvinnor vid bordet bredvid och ammat. Det här är absolut inget som stör mig. Tvärtom tycker jag det är helt okey. Dock inget jag själv har känt mig bekväm med att göra när jag ammade utan jag gick gärna undan lite när jag ammade ute så jag och barnet fick lite lugnt runt oss. I många andra länder såsom i Spanien där jag har bott ammar absolut inte kvinnor offentligt. Det är heller inte lika självklart att amma utan gravida kvinnor kan få frågan ska du amma eller inte. Eller man kan höra gravida kvinnor säga att jag har inte bestämt mig för om jag ska amma eller inte.

Jag tycker att man som förälder ska göra så som det känns bäst och jag tycker man ska slippa kritik om man av olika skäl inte vill eller kan amma. Bröstmjölken är ju skapad för barnet och det är så klart bra att amma. Våra kroppar är gjorda för att amma och för naturliga förlossningar men vill man absolut inte föda vaginalt så tycker jag så klart att man bör kunna få kejsarsnitt. Fast själv tycker jag kejsarsnitt verkar läskigare än en vanlig förlossning.

I ett globalt perspektiv är amning så klart bra. Har man inte tillgång till rent vatten och möjlighet att köpa bröstmjölksersättning och tillreda den så sterilt som möjligt så är ju amning det enda alternativet. Vi har säkert alla hört historier om fattiga kvinnor som luras i tron på att det är bäst för barnet att betala pengar dom inte har för ersättning istället för att amma. Så har dom inte tillgång till vatten och inte råd att ta den mängd ersättning som krävs utan späder med mer vatten. Vilket gör att barnet kan drabbas av sjukdomar , undernäring och kanske till och med dö. Men det är ju inte situationen för svenska nyblivna mödrar.

Som jag redan skrivit tycker jag att amning eller inte är ett val mamman ska göra och omgivningen ska inte fördöma och komma med pekpinnar. Fast det skadar ju inte att prova att amma och känner man att det inte funkar eller man inte vill så kan man gå över till bröstmjölksersättning.

Nu tänkte jag bli lite personlig och berätta om mina egna erfarenheter av amning som har varit ganska olika dom två gånger jag har fått barn.

När min son föddes ville jag absolut amma för det hade man hört var det bästa. Jag försökte och försökte med ganska blandat resultat. Det kändes som om det alltid strulade. Efter cirka 3 månader gav jag delvis upp och började ge bröstmjölksersättning parallellt med amningen. Efter 4-5 månader gav jag upp amningen helt och kände mig mycket misslyckad. När min son var några år gammal fick han diagnosen autism något som absolut inte märktes det första året utan att något är fel brukar man märka senare. Jag har i efterhand fått höra att amningsproblem är väldigt vanliga hos autistiska barn då sjukdomen är medfödd men märks först efter några år. Nu vill jag inte skrämma någon , problem med amning kan ha mängder av orsaker och autism är ovanligt. Sen tycker jag förstås inte det är hela världen att ha ett autistiskt barn. Men det skulle bli ett helt inlägg att förklara att det faktiskt inte är så jobbigt.

När min dotter föddes sex år senare funkade amningen utan några som helst problem. Jag ammade henne i 9-10 månader och sen blev det liksom naturligt att vi slutade. Hon var inte lika sugen och jag tyckte det var skönt att sluta. Men jag har kompisar som ammat sina barn i 1.5-2 år. Jag tyckte det var väldigt praktiskt att amma. Man hade alltid maten med sig , den hade rätt temperatur och var steril. Visst var man beroende av att vara med barnet jämt men det var bara mysigt. Dottern sov dessutom mycket i min säng så det var ganska lätt att amma nattetid utan att gå upp och många gånger var jag bara halvvaken.

Så till det här med att få bröst som taxöron om man ammar. Jag har inte och har aldrig haft hängbröst. Tyvärr har inte bh-storleken ökat efter amningen heller men det kan jag leva med. Jag tycker det finns så många myter om att en graviditet förstör kroppen något enormt. Kroppen förändras så klart för att man blir äldre men jag är inte full av bristningar eller har hängbröst. Jag har inte gått på några mirakeldieter ,tvärtom tog det mig säkert minst ett halvår att komma i mina gamla byxor efter graviditeten. Jag väger straxt under 50 kilo vilket kanske är en aning för lite till mina 162 centimeter fast jag har alltid varit kort och smal. Men jag äter vad jag vill och kommer fortfarande i kläder jag hade innan jag födde barn. Jag är absolut inte något undantag utan dom flesta av mina kompisar ser ut ungefär som innan dom födde barn. Om man får se ett antal nakna 30-35 åringar tror jag inte i allmänhet det syns någon skillnad på vem som fött barn och ammat eller inte. Om man kikar runt i ett omklädningsrum på gymet eller badet kan man knappast se att den har fött barn men inte den på kvinnor i en viss ålder. Sen förändras självklart kroppen med åren oavsett om man fött barn eller inte har man inte samma kropp när man är 35 som när man var 20.

Jag har inget råd att ge i amningsfrågan. Jag tycker alla ska göra så som det känns bäst för dom och vill man inte amma eller tycker att det inte funkar ska man inte kritiseras för det. Min mamma har varken ammat mig eller min bror och vi har överlevt , inte varit särskilt sjuka och har inga allergier. Jag tror det är ganska många i vår generation som inte blev ammade eller bara blev ammade en mycket kort tid. Det är inte skadligt för barnet att få ersättning istället för modersmjölk och den som väljer att inte amma är ingen dålig mamma.