separationer och barn

I Sverige är det lätt och accepterat att skilja sig om man jämför med många andra länder. Även länder som tillåter skilsmässa kan ha regler som försvårar hela processen som till exempel flera års betänketid , skäl ska anges, eventuell otrohet ska bevisas mm. I Sverige räcker de med att skriva på ett papper och några skäl behöver inte anges. I vissa länder kan omgivningens syn på en frånskild person vara minst sagt fördömande men i dagens Sverige är det så vanligt med skilsmässor att ingen fördömer eller förvånas. Fast trots att det är lätt rent juridiskt att bli skild kan det vara fruktansvärt jobbigt känslomässigt för dom inblandade. I synnerhet kanske om det finns barn inblandade.

Varje år får cirka 50000 svenska barn uppleva att deras föräldrar går skilda vägar. Dom flesta föräldrar klarar att lösa det rent praktiskt och se till att det blir så bra som möjligt för barnen. Men några hamnar i jobbiga och långdragna vårdnadsprocesser.

Jag har inte själv skilda föräldrar och vet nog inte hur jobbigt eller inte jobbigt det är. Kanske därför jag då och då drabbas av dåligt samvete för att jag och mina barns pappa separerade. Nu var det så klart inte bara jag som tog det beslutet utan vi var två om det. Det har ändå gått smidigt och bråk och sånt har uteblivit. Det har också fungera bra och är trevligt att umgås som vänner och sen han kom tillbaka från Spanien bor han hos mig och barnen tills han får flytta in i sin lägenhet i mars. Då kommer han att bo några minuter promenad från oss med bilfria gårdar mellan så barnen har båda föräldrarna nära och kan gå mellan. Vi kommer att umgås och göra saker med barnen tillsammans trots att vi inte bor tillsammans. Trots att det fungerat så bra har det varit många jobbiga stunder och mitt dåliga samvete dyker då och då upp. Man vill ju alltid det bästa för sina barn och jag har nog ofta inbillat mig att det bästa är om mamma och pappa är tillsammans men det kanske inte alltid är så.

En kompis som växte upp med skilda föräldrar sa en gång att det jobbigaste var inte att mamma och pappa inte bodde ihop utan att träffa deras nya olika partners hela tiden. Det är ju en annan sak som kan komma efter skilsmässan som kan vara jobbig för barnen. Det är säkert inte heller alltid lätt att träffa någon som har barn. Jag har aldrig varit tillsammans med någon som haft barn sen tidigare så jag har ingen erfarenhet på området. Men jag tror man ska vänta med att ta in en ny vuxen i barnens liv innan man känner sig säker på att det är ett varaktigt förhållande. Kanske är det också en god idé att inte vara så snabb med att flytta ihop som man kanske hade varit annars. Så tror jag att den nya partnern absolut inte ska försöka bli någon ny mamma eller pappa utan försöka vara mer kompis och inse att barnet redan har en mamma och en pappa.

Eftersom skilsmässor och omgifte är så vanligt och accepterat i Sverige tror jag att vi ibland kanske tar för lätt på hur barnen upplever det. Men det är möjligt att det bara är mitt dåliga samvete. Mina barn har faktiskt ännu inte visat några tecken på att det varit jobbigt. Det som har varit jobbigast för dom är nog att deras pappa bodde kvar i Spanien ett år efter att vi flyttat till Sverige. Men vi har inte bråkat utan umgås gärna och har aldrig pratat illa om varandra inför barnen.

Trots att det har gått smidigt och jag trivs ganska bra med livet idag ha det inte alls varit lätt alla stunder och några lyckliga skilsmässor tror jag inte finns. Trots stunder av dåligt samvete och att det varit jobbigt vet jag att det ändå var rätt och jag tror livet hade varit jobbigare om jag inte flyttat från Madrid. Visst saknar jag Madrid och visst har det varit jobbigt att vara ensam med barnen ibland och visst blev ekonomin sämre när man inte längre var två men trots det känns tillvaron bra idag och jag är nöjd med livet.

Trots att det nog har gått ganska enkelt och smidigt för mig att separera så har det varit jobbigt så jag kan knappt föreställa mig hur fruktansvärt det måste vara om det leder till bråk och osämja också. Jag tycker det är bra att det är lätt och accepterat att skilja sig i Sverige. Jag är säker på att ingen gör det lättvindigt utan man försöker verkligen hålla ihop särskilt om det finns barn inblandade. Samtidigt känns det som att många tar ganska lätt på hur barn upplever en skilsmässa eftersom skilsmässor är så vanliga idag. Många som separerar går ju i familjeterapi men då är det väl bara dom vuxna som gör det. Kanske borde det finnas fler möjligheter för barnen att också delta ibland eller kanske andra lösningar där barnen kan bearbeta sina känslor om det skulle behövas.

Nu blev det mer personligt än jag tänkt mig. Självklart är det olika vad som är enklast från fall till fall och självklart är det olika hur barn upplever att föräldrarna går isär.