Jag gillar att läsa Magdalena Ribbings etikettspalt i dn och tycker hon ofta kommer med vettiga svar. Nu är det ju sommar, även om det inte märks på det svenska vädret, och då bröllopstider. Många frågor handlar just om bröllop och förlovningar och vad som är rätt och fel. Eftersom förlovningar och bröllop både ska vara trevligt och personligt så tycker jag inte det finns så många rätt och fel. Man måste inte bjuda vissa, bjuda på viss mat , eller placera folk på ett visst sätt om man inte vill. Även om det är trevligt att bjudas till en påkostad fest så måste faktiskt inte bröllop vara så dyra. Om brudparet vill så kan det vara lika trevligt med knytkalas i trädgården som finmiddag på dyr restaurang.
Själv hade jag varken fest eller gäster när jag gifte mig för vi reste till Paris och berättade först efteråt att vi var gifta. Det var en mycket trevlig Paris-resa.
Inte heller fick jag något frieri på knä utan vi pratade helt enkelt och bestämde gemensamt att vi skulle gifta oss. Naturligtvis ska alla göra det som känns rätt för dom men bor man ihop och har tänkt leva ihop så borde väl bröllop likväl som den gemensamma ekonomin och annat vara ett gemensamt beslut. Att manne ska gå ner på knä och fria känns lite gammalmodigt. Ännu värre att han ska be hennes föräldrar om hennes hand. Det härrör ju från en tid då kvinnor inte hade egen ekonomi och föräldrarna måste godkänna friaren som försörjare. Vad jag läst i Ribbings spalt upplever många föräldrar det som konstigt och tycker den vuxna dottern kan välja själv.
Ska dock erkänna att jag en gång i forntiden tänkte fria. Var väldigt nära men vågade väl inte. Tur var det för han såg mest vårt förhållande som tidsfördriv och hade definitivt blivit chockad och svarat nej. Några veckor efter mitt planerade frieri dumpade han dessutom mig för en annan tjej som han sen hade ett mer seriöst förhållande med. Får väl skylla mina friartankar på ungdomlig dumhet , kärlek , en vilja att inte se hur det var och en önskan att vårt förhållande skulle bli seriöst. Jag blev ju sen dessutom gift med en som jag verkligen ville vara tillsammans med och som ville vara med mig.
Sen finns den i Sverige numera spridda traditionen att pappan ska föra dottern till altaret. Inget som jag varit med om på bröllop jag har besökt men jag har hört att det blivit vanligare. Det är inte ens en gammal svensk sed utan importerad sådan så att skylla på tradition blir inte helt korrekt. Även detta känns omodernt och patriarkalt då dottern överlämnas till mannen. Hur blir det om en frånskild kvinna gifter sig? Då har ju pappan en gång kanske överlämnat henne till ex-mannen , då borde det ju vara ex-mannen som överlämnar henne. Fast det tror jag få kvinnor skulle uppskatta.
När det gäller mina åsikter här har jag Ribbing på min sida men naturligtvis tycker jag alla ska göra såsom det känns bäst för just dom.
fredag, juni 05, 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Vad gäller överlämnande i kyrkan eller inte, så följde vi den franska seden då vi gifte oss: Min man gick in först tillsammans med sin mamma, sedan gick hans pappa och min mamma in med våra barn, sist kom jag tillsammans med min pappa. Det kändes som en helt okej kompromiss. Ingen blev mer överlämnad än den andre, men samtidigt fick både våra föräldrar och våra barn vara med.
Hanna - Lät som ni hade ett jättefint bröllop då både era föräldrar och barn fick vara med. Låter väldigt fint. är det vanligt i Frankrike. För även om överlämnande av bruden förekommer i Sverige så tror jag det är vanligast att brudparet går in tillsammans. Jag har aldrig varit på ett bröllop där bruden har överlämnats av sin pappa och inget där föräldrarna har varit med däremot har jag varit på bröllop där barnen har stått med vid altaret. Vilket är väldigt gulligt och det skulle jag nog själv vilja om jag skulle gifta mig igen.
Skicka en kommentar