att lära känna svenskar och spanjorer

Att den ofrivilliga ensamheten är stor och utbredd i Sverige är ett välkänt problem. Söker man på känslomässig isolering på Wikipedia är det enbart svenska Wikipedia som skriver om detta. Söker man på ensamhet finns det artiklar på flera språk.

För många flyktingar och invandrare som kommer till Sverige och har lämnat en stor del av familj och vänner i hemlandet kan det bli väldigt jobbigt. Det talas då och då om hur svårt det är för invandrare att lära känna infödda svenskar. Det är inte så konstigt eftersom det även är svårt för infödda svenskar att lära känna svenskar.

Dom flesta upplever säkert någon gång perioder av ofrivillig ensamhet någon gång i livet. För den enskilda individen kan det vara både jobbigt och till och med destruktivt. Vi människor har ett grundläggande behov av att få känna oss älskade och behövda. När vi inte får den bekräftelsen kan känslor av värdelöshet, nedstämdhet, skam, skuld och självförakt väckas. I värsta fall kan det leda till depressioner , missbruk eller ett destruktivt beteende för att bli sedda.

Som jag skrivit förut kände jag mig otroligt ensam när jag kom tillbaka från Spanien och valde att bosätta mig i en stad där jag inte bott på 15 år och knappast kände någon. Det har tagit nästan två år att få vänner och bli medbjuden i olika sociala sammanhang. Det var två väldigt jobbiga år.

Fast inte heller i Spanien kändes det särskilt lätt att skaffa nära vänner. Speciellt inte att lära känna spanjorskor. Däremot är det lätt att prata med grannar och jobbarkompisar , gå och ta en fika eller en öl ihop, börja prata med den som sitter bredvid dig på kaféet eller baren. Man kan ha väldigt trevligt men det känns inte riktigt som att man kommer varandra nära utan det är mer än ytlig bekantskap. Vilket kan vara nog så trevligt men många kan nog börja sakna nära vänner. Ska man generalisera tror jag många spanjorer umgås mer och nära med släkten och har kanske någon nära vän men många ytliga kontakter.

Den som är ensam och kanske arbetslös , sjukskriven eller pensionär i Sverige kan ju vandra omkring i veckor där dom enda pratstunderna med andra människor är hej och tack till kassapersonalen på ICA eller Konsum. För börjar man prata för mycket med grannar eller den som sitter bredvid en på kaféet upplevs man som en konstig kuf och folk drar sig undan. Men hur gör man egentligen i Sverige om man vill lära känna folk? Det finns inte riktigt några naturliga ställen att gå där man kan börja prata, inte på det sättet som spanska kaféer.

Som vanligt när jag skriver såna här inlägg om kulturskillnader och hur man är i olika länder så generaliserar jag för naturligtvis finns undantag åt alla håll.