Polisen i Sevilla

Jag tror att jag berättade den här historien för längesen på min gamla blogg men jag tänkte ta mig friheten att dra den igen. Pratade om den igår med en kompis som var med och han sa att det var bloggmaterial så vi kör.

För tio år sen åkte jag till Sevilla och började plugga spanska. Jag kunde inte många ord på spanska. Ska jag vara ärlig lärde jag mig ganska mycket men kanske inte så mycket som jag borde ha gjort på ett halvår. Efter skolan umgicks jag mest med svenskar och engelskspråkiga personer. När jag sen ett år senare åkte till Cadiz i tre månader lyfte min spanska verkligen och jag började läsa böcker och blev ruggigt bra. I Cadiz umgicks jag dels med spanjorer och dels hade jag klasskompisar som kunde lite eller ingen engelska. Jag var också ensam svensk i klassen och vi läste spanska på en ganska avancerad nivå så spanska blev det språk vi talade tillsammans efter skolan. Dessutom jobbade jag på en bar med nästan bara spanska stamgäster som förväntade sig att jag småpratade med dom. Jag tjänade uselt men såg det som ett sätt att få öva språket.

Åter till Sevilla. Jag bodde verkligen mitt i centrum på en gågata full av affärer. Under min lägenhet låg en skoaffär. I Spanien och särskilt i södra Spanien stänger det mesta för siesta ungefär mellan 14-17. Det var ungefär när allt började stänga som jag kom hem från skolan. En dag var jag ganska trött och det var väldigt varmt. Så jag öppnade balkongen och la mig på sängen för att ta en liten siesta. Jag hade en konstig dröm att någon stod och tittade på mig vid fotändan av sängen. Kändes lite otäckt när jag vaknade men jag var ju ensam i lägenheten så det måste ha varit en dröm.

Någon timme senare märkte jag att plånbok , kamera, mobiltelefon och lite andra saker var borta. Letade överallt men insåg till slut att någon måste klättrat in via balkongen och tagit mina grejer. Kameran var inte värd så mycket och i plånboken kanske jag hade cirka 1000 kronor. Men det är ju jobbigt att bli av med VISA-kort , körkort och annat man har i plånboken. Så var det ju fruktansvärt obehagligt att någon eller några varit inne i lägenheten mitt på dagen när jag låg och sov.

Eftersom många spanjorer pratar väldigt dålig engelska eller ingen alls så tog jag med mig en svensk kompis till polisen dagen efter inbrottet. Han var väl inte mycket bättre än mig på spanska men vi tänkte hjälpas åt och fixa anmälan på spanska. Polisen var oerhört vänlig och jag fick fylla i hur mycket papper som helst och svara på massor av frågor. Han pratade dock ingen engelska men min kompis och jag fixade anmälan hur bra som helst på spanska. Polisen visade otroligt stor sympati och förhörde sig om hur jag mådde efter det som hade hänt och beklagade det flera gånger. Det kändes väldigt bra och seriöst.

Under den här perioden i Sevilla fastade vi otroligt mycket. Det var utgång flera gånger i veckan. Så också den här kvällen. Några andra kompisar och lite öl väntade på oss i min lägenhet. Vi gick hemåt genom staden och kände oss verkligen nöjda med hur bra det hade funkat att svara på frågor , fylla i blanketter och berätta vad som hänt. Väl framme vid mitt hus så stod en man och ringde på min porttelefon. Han såg ut ungefär som George i Seinfeld fast lite tjockare , mer flint och mer andalusiskt utseende. Han skulle upp till min lägenhet och säkra spår.

Han hade med sig en portfölj med diverse spännande grejer. Ja , det såg ut som en riktig detektivutrustning. Han penslade något pulveraktigt på balkongdörrens fönster och glasbordet och kollade sen fingeravtryck med ett enormt förstoringsglas. Han var klädd i vit skjorta och kostym , klagade ständigt på värmen för det var en extremt varm dag och torkade svetten från flinten med en näsduk. Han tog tacksamt emot två öl från mina kompisar och pladdrade på om olika brott han undersökt. Varannan mening han sa var que calor - vilken värme. Hela situationen kändes en aning absurd. Han kändes som en parodi på någon detektiv typ Inspector Clouseau.

Fast samtidigt kändes det oerhört seriöst att polisen skickade hem en man för att under två timmar leta spår i min lägenhet för ett relativt litet brott som jag hade råkat ut för. Kameran och andra grejer jag blev av med var inte värda särskilt mycket jobbigast var att fixa nytt VISA och körkort från Sverige och få det skickat till Spanien. Så klart också besvärligt att vara helt utan pengar eller möjlighet att ta ut men jag fick låna så jag klarade mig tills mitt bankkort kom. Så var det förstås otroligt obehaglig känsla att någon varit i min lägenhet när jag låg och sov.