gränsen för otrohet?

Nyligen såg jag en bra film på TV som hette De älskande på café de Flore. Filmen visades i två delar och handlar om Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre. För er som inte har sett den så är den absolut sevärd. Bra skådisar , intressant historia , vackra Paris-miljöer och allt på franska. Bland mycket som tas upp i filmen får man också följa det speciella förhållande dessa två hade. Dom hade en överenskommelse att dom fick ha förhållanden med andra men alltid skulle berätta allt för varandra. Båda hade förhållanden med andra som varade i åratal liksom kortare historier.
Senare lär Simone de Beauvoir ha sagt att det kanske inte var något hon skulle rekommendera och speciellt en del av personerna i deras andra förhållanden hade blivit väldigt sårade.

För dom flesta skulle det nog vara väldigt svårt att ha en sån överenskommelse i sitt förhållande. Jag har inga moraliska synpunkter på det utan är två personer överens och anser att det funkar så lägger jag mig inte i. Fast själv tror jag att jag skulle ha svårt att leva så.

Jag kom att tänka på en psykolog jag träffade när jag för längesen deltog i ett experiment man
fick lite betalt för. Man skulle svara på lite frågor om påhittade hjälpprojekt i u-länder. Efteråt frågade psykologen eller om han var psykologstudent om vi skulle gå ut och ta en öl. Fråga mig inte varför men det gjorde vi. Han var väl säkert okey men han hade några papper om vad man sätter gränsen för otrohet. Han ville att jag skulle svara på en skala från 1-10 hur mycket otrohet olika saker var som t.ex en kyss , hångel ,sex , flirt mm.

Jag var väl inte överdrivet road för jag tyckte han tjatade för mycket. Dels visste jag inte vad jag skulle svara och dels hade jag ingen pojkvän att vara otrogen mot eller som kunde vara otrogen mot mig. Fast det visste ju inte han och man kan ju ha åsikter om det trots avsaknad av pojkvän. Kanske var det mest för han tjatade så mycket om det och liksom pressade mig på svar som jag blev less. Som sagt han var okey men det blev ingen mer träff än den ölen för lite tjatig var han iallafall just då.

Nu är inte jag någon psykolog och tänker inte tjata utan här är det frivilligt att svara. Var går gränsen för otrohet? En kyss? sexchatt/flirtande över nätet som aldrig leder till något fysiskt? att ha en nära vän av motsatta könet som man delar tankar och förtroende med som man inte alltid delar med sin partner? hångel? flirtade? känslor för någon annan som man aldrig lever ut? eller något annat?

Om ens partner är otrogen ska man alltid utan pardon bryta då eller kan det vara lika bra att förlåta och gå vidare tillsammans eller är det för svårt? Om man själv varit otrogen ska man då alltid berätta eller kan det vara lika bra att inget säga för det man inte vet har man inte ont av och det kommer ändå aldrig att hända igen? Ska man om man senare ångrat att man inte berättat ta upp det långt senare kanske flera år efter det hände och kanske till och med efter det att man separerat?

Naturligtvis har vi alla olika åsikter och värderingar om vad gränsen går , om man ska bryta eller förlåta och om man ska berätta eller inte. Det finns inga rätt eller fel svar på sånt här men jag är lite nyfiken på vad ni som läser här tycker och hur ni resonerar. Eftersom jag skriver om andra länder ibland skiljer sig sånt här mellan olika länder? I så fall på vilket sätt? Fast mest är jag intresserade av era värderingar och varför oavsett var ni kommer ifrån.