måndag, juli 21, 2008

gränsen för otrohet?

Nyligen såg jag en bra film på TV som hette De älskande på café de Flore. Filmen visades i två delar och handlar om Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre. För er som inte har sett den så är den absolut sevärd. Bra skådisar , intressant historia , vackra Paris-miljöer och allt på franska. Bland mycket som tas upp i filmen får man också följa det speciella förhållande dessa två hade. Dom hade en överenskommelse att dom fick ha förhållanden med andra men alltid skulle berätta allt för varandra. Båda hade förhållanden med andra som varade i åratal liksom kortare historier.
Senare lär Simone de Beauvoir ha sagt att det kanske inte var något hon skulle rekommendera och speciellt en del av personerna i deras andra förhållanden hade blivit väldigt sårade.

För dom flesta skulle det nog vara väldigt svårt att ha en sån överenskommelse i sitt förhållande. Jag har inga moraliska synpunkter på det utan är två personer överens och anser att det funkar så lägger jag mig inte i. Fast själv tror jag att jag skulle ha svårt att leva så.

Jag kom att tänka på en psykolog jag träffade när jag för längesen deltog i ett experiment man
fick lite betalt för. Man skulle svara på lite frågor om påhittade hjälpprojekt i u-länder. Efteråt frågade psykologen eller om han var psykologstudent om vi skulle gå ut och ta en öl. Fråga mig inte varför men det gjorde vi. Han var väl säkert okey men han hade några papper om vad man sätter gränsen för otrohet. Han ville att jag skulle svara på en skala från 1-10 hur mycket otrohet olika saker var som t.ex en kyss , hångel ,sex , flirt mm.

Jag var väl inte överdrivet road för jag tyckte han tjatade för mycket. Dels visste jag inte vad jag skulle svara och dels hade jag ingen pojkvän att vara otrogen mot eller som kunde vara otrogen mot mig. Fast det visste ju inte han och man kan ju ha åsikter om det trots avsaknad av pojkvän. Kanske var det mest för han tjatade så mycket om det och liksom pressade mig på svar som jag blev less. Som sagt han var okey men det blev ingen mer träff än den ölen för lite tjatig var han iallafall just då.

Nu är inte jag någon psykolog och tänker inte tjata utan här är det frivilligt att svara. Var går gränsen för otrohet? En kyss? sexchatt/flirtande över nätet som aldrig leder till något fysiskt? att ha en nära vän av motsatta könet som man delar tankar och förtroende med som man inte alltid delar med sin partner? hångel? flirtade? känslor för någon annan som man aldrig lever ut? eller något annat?

Om ens partner är otrogen ska man alltid utan pardon bryta då eller kan det vara lika bra att förlåta och gå vidare tillsammans eller är det för svårt? Om man själv varit otrogen ska man då alltid berätta eller kan det vara lika bra att inget säga för det man inte vet har man inte ont av och det kommer ändå aldrig att hända igen? Ska man om man senare ångrat att man inte berättat ta upp det långt senare kanske flera år efter det hände och kanske till och med efter det att man separerat?

Naturligtvis har vi alla olika åsikter och värderingar om vad gränsen går , om man ska bryta eller förlåta och om man ska berätta eller inte. Det finns inga rätt eller fel svar på sånt här men jag är lite nyfiken på vad ni som läser här tycker och hur ni resonerar. Eftersom jag skriver om andra länder ibland skiljer sig sånt här mellan olika länder? I så fall på vilket sätt? Fast mest är jag intresserade av era värderingar och varför oavsett var ni kommer ifrån.

4 kommentarer:

AnneliH sa...

För mig går gränsen redan i tanken...ja så snäv är jag..tyvärr. Har man redan planerat i tanken att vara otrogen då är det ju oftast något som inte är bra. Jag skulle nog ha väldigt svårt att reparera ett förhållande där förtroendet har brustit. Det gäller åt båda hållen. För mig är trohet mot min partner väldigt värdefullt..även där åt båda hållen.

Anna Malaga sa...

nej, tanken är fri, tycker jag!! Det vore synd om vi skulle gâ omkring och ha dâligt samvete för att vi fantiserar om nâgon annan ibland. Det tror jag är helt normalt och nästan oundvikligt i ett lângt förhâllande.
Att kyssa nâgon tycker jag däremot är snudd pâ otrohet och nâgot jag inte hade gjort eller accepterat. Däremot att ha nära vänner, bara han inte berättar detaljer ur vârt eller mitt liv som jag inte vill att han ska snacka om.
Var och en bestämmer ju själv, men jag hade inte velat ha ett förhâllande som SB och JPS, dâ är jag hellre singel.

Anonym sa...

Tankar om andra kan man inte förhindra att det sker någon gång, men bara det stannar där. Otrohet är när man går till handling rent fysiskt, men kan även vara det som jag tror Anna i Malaga menar, att man rent känslomässigt kommer någon "för nära" och kanske delger privata detaljer eller förtroenden som ska stanna inom förhållandet, till någon ur motsatt kön. Då är kanske steget inte så långt till att man blir fysiska med varandra. Man undanhåller den man delar sitt liv med, att man träffar en annan person och vill inte att det ska komma fram. Man vågar inte stå för att man träffar den personen. Jag tror att man känner inom sig om man har gått över gränsen.
/Anna S.

Thérèse sa...

Jag tar mig friheten att skriva ett svar till er alla.Precis som Anna S tror jag att man inom sig känner var gränsen går men det är ju bra om båda är överens om en sån gräns. Jag känner till en historia där killen hade en nätflirt flera månader som han sen blev tillsammans med. Hon kände sig bedragen men han ansåg det var helt ok för dom hade inte gjort något. När det sen tog slut och han berättade om sin nätflirt berättade han att detta var verkligen seriöst , nu ville han gifta sig och skaffa barn något han inte tidigare velat. Visst det är möjligt att han ville men att säga så var nog bara för att såra exet extra mycket. Hon mådde väldigt dåligt efteråt också. Fast nu kommer jag från ämnet. Jag tror också man ska hålla tanken fri och inte nödvändigtvis berätta alla fantasier för sin partner. Men börjar man tänka väl mycket på en viss person kanske man ska fråga sig om det står rätt till i förhållandet. Jag skulle inte heller vilja ha ett sånt förhållande som SB och JPS. Men känns det okey för någon så ja visst. Fast då ska det vara ok för alla inblandade.