Eftersom flera av dom bloggar jag läser regelbundet nyligen har fått barn eller snart ska få har jag blivit lite påverkad att skriva ett inlägg i ämnet.
I Sverige och övriga västvärlden föder kvinnor barn allt senare. Många vill först utbilda sig , arbeta ett tag , leva singelliv, kanske resa och så ska man ju hitta någon att skaffa barn med också. Med åldern minskar fertiliteten så en 35 årings fertilitet är bara hälften av en 25 årings. När kvinnan blivit 40 år har fertiliteten minskat till 10% av 25 åringens. Även risken för komplikationer under graviditet och förlossning ökar med stigande ålder såsom att barnet ska drabbas av vissa missbildningar och sjukdomar som till exempel Downs Syndrom. Alla gravida kvinnor över 35 år i Sverige blir erbjudna fostervattensprov på grund av den ökade risken för vissa sjukdomar hos barnet till äldre mammor. Även risken för missfall ökar med stigande ålder.
Nyligen hörde jag att även mäns fertilitet avtar och även deras ålder påverkar risken för missfall och komplikationer hos barnet. På grund av detta får män över 40 år inte bli spermadonatorer i många länder.
Det här är inte skrivet för att skrämma någon. Trots allt föds dom flesta barn friska och dom flesta komplikationer under graviditet och förlossningar är ganska små. Ändå är den mest lämpliga åldern att skaffa barn, rent biologiskt, för både män och kvinnor runt 20 år. Naturligtvis är det inte många 20 åringar som skaffar barn i Sverige idag och många anser nog att det är lite väl ungt att bli förälder redan då. Men många kanske väntar väl länge och då blir det så att det inte blir några barn eller kanske blir för sent för ytterligare ett barn.
Jag har ingen lösning på det här men på något sätt tycker jag det ska bli lättare för yngre att skaffa barn. Man ska inte behöva vänta tills man är 40 eller ens 35 på att skaffa barn. Delvis är det säkert attityder som måste ändras. Livet tar inte slut för att man skaffar barn man kan faktiskt fortsätta resa , shoppa , umgås med vänner, utbilda sig eller vad som helst även som förälder. Jag tycker också att det som kan göras i samhället för att underlätta för yngre (med yngre menar jag här personer under 30-35 någonting) att skaffa och ta hand om barn bör absolut göras.
Sen är det förstås inte helt lätt att hitta någon att skaffa barn med oavsett om man är 25 , 35 eller 40 år. Men man har ju aldrig några garantier att det alltid kommer att hålla oavsett hur gammal man är. Men att hitta någon att skaffa barn med är säkert inte lättare bara för att man är 35-40 år istället för 25-30 år. Det är nog dumt att grubbla , planera och vänta för länge dels för att det går att göra det mesta även om man har barn och dels för att riskerna ökar och fertiliteten minskar med åldern. Genomsnittsåldern för en förstföderska i Sverige idag är 29 år 1976 var den åldern 25 år.
Update: Jag är förvånad över att det blev sån diskussion här. Men det är kul. Nu har Sara också skrivit ett inlägg i samma ämne så gå in och kika här
tisdag, juli 15, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
46 kommentarer:
Ja, det var ett intressant ämne. Jag fick mitt första barn när jag var 20. Jag hade redan bestämt mig att jag inte ville vara någon "gammal" mamma. Hade jag inte fått barn innan jag blev 28 så skulle jag inte ha några. Jag tänkte frammåt och att jag själv skulle orka att vara mamma. Om jag hade fått barn vid 35 hade jag inte kunnat ha den kontakten med min son som jag har idag, han är 27...vi har jättekul ihop...vi ska tillbringa ett par dagar på Öland tillsammans med hans sambo. Han har sitt liv och jag har fått mitt liv och väntar bara nu på att jag ska få barnbarn så att jag kan njuta av dem...livets efterrätt!
Det hÄr är på tapeten i frankrike där kvinnor väntar så länge att de sedan inte kan bli gravida på naturlig väg, och provr¨rsbefruktning och hormonbehanddling blivit väldigt vanligt. Men i och med att det finns så mycket olika tekniker så finns det en övertro på vad vetenskapen kan göra, det går ofta att bli gravid efter 40 till exempel, men chanserna att bära ett provrörsbarn till slutet av graviditeten är ganska små, något som inte kommer upp i debatten.
Jag är nog ändå pro-skaffa barn sent. Mina föräldrar fick mig när de var 35 och jag tyckte att det var perfekt. De var mogna och nöjda med att leva som en familj. De vänner jag har som skaffat barn är säkert jättebra föräldrar, men omogna och kanske inte lika sugna på familjeliv. Dessutom kunde mina föräldrar ge mig en trygg ekonomisk grund, som gjorde att vi kunde resa och aldrig behövde oroa oss för pengar. Mycket trevligt.
Och angående kontakt, så är den minst lika bra som ovan. Jag och mamma är ju bästisar och reser titt som tätt tillsammans, senast till new York och om ett par veckor till kroatien.
Det här är ju också ett bevis på den viktfieringen som finns i samhället. Folk verkar ju se 40 som the end of the road. Eller 60, herregud då kan man gräva en grav ju. Trist, verkligen. Min mamma är 62 och har ett helt fantastiskt liv med barn, barnbar, karriär och roliga resor. Dessutom hann hon ha ett roligt liv före oss med resor, karriär och annat kul.
sorry, skulle vinte vara vikficering, utan åldersfixering.
Jag har läst sådant här förr och blir lika stressad varje gång. Man ska inte vänta för länge, blablabla, men det finns en del människor som måste vänta ofrivilligt. Jag kan vara en av dem, precis som min 32-åriga vän som är singel och ofrivilligt barnlös.
Annelih - det där med att orka är också intressant. Jag fick mina barn när jag var 24 och 30 år och märkte skillnad att jag andra gången inte pallade sömnlösa nätter på samma sätt.
Sara - Även i Spanien är det på tapeten. Där har man infört en babybonus på 2500 euro till mamman när hon föder barn. Fast fortfarande är både föräldrarledighet och barnbidrag långt från det svenska. I Spanien är den genomsnittliga förstföderskan drygt 30 år idag. Precis som du tror jag det finns en övertro på vetenskapen. Visst kan man bli gravid efter 40 både med hjälp av medicinsk expertis och på egen hand men riskerna ökar med stigande ålder både för missfall och komplikationer för mamman och barnet.
Ulrika - Jag tror absolut inte åldern spelar någon roll hur bra kontakt man har med barnet senare i livet. Det här handlar absolut inte om åldersfixering. Självklart tycker jag inte att man ska gräva sin grav när man är 40, 50 eller 60 år men kanske ska man inte skaffa barn så sent. Jag håller med dig om att åldersfixeringen i samhället är väldigt stor och något som borde ändras men det har inte med att skaffa barn att göra. Här sätter ju faktiskt naturen stopp efter en viss ålder. Naturligtvis gör alla precis som dom vill. En del vill skaffa barn sent , andra vill inte ha barn alls och jag tycker det är helt ok. Det här inlägget handlade inte om vad jag tycker enskilda personer ska göra utan mer fenomenet att skaffa barn allt senare. Det är ju faktiskt så att chanserna att bli gravid och riskerna för mamman och barnet ökar med höger ålder även om dom flesta barn så klart föds friska. Att vara 35-40 är inte någon garanti för att man har god ekonomi. Jag tror absolut att många är mogna att skaffa barn och vill leva familjeliv långt före 35 och många kanske aldrig blir mogna för det. Risken med att vänta för länge kan ju också bli att många som vill ha barn aldrig får barn. Det här handlade som sagt bara om fenomenet i samhället och inte vad jag tycker enskilda personer ska eller inte ska göra.
Väldigt intressant diskussion tycker jag! Jag som kommer att vara 29 år när jag får mitt första barn, hade redan börjat känna mig stressad över åldern, men jag har en vän som fick sitt första barn när hon var 37, utan problem.
Men personligen ville jag inte vänta. Och när jag läser om tex den spanska kvinnan som blev mamma vis 65... så tycker jag inte att det är okej.
En annan reflexion är väl att kändishysterin i samhället är bidragande orsak, många skådespelare får barn kring 40, och visar upp i peoplemagazinen... Men man får aldrig veta vad som krävdes för att de skulle bli gravida.
Johanna - så klart det kan vara stressande. Det är inte min mening att stressa eller skrämma någon. Det är ju bara fenomenet att skjuta på barnafödandet i Sverige och västvärlden som jag vill påpeka och inte skrämma eller stressa enskilda personer. Jag har en kompis som har varit väldigt stressad och trott att hon aldrig skulle få barn fast hon alltid velat. Hon träffade en kille som länge inte ville ha barn alls. När hon var 36 fick hon en jättefin son. Graviditet och förlossning gick jättebra och han är frisk och mår bra. Så naturligtvis kan man få barn senare. Tyvärr är det ju så att chanser att bli gravid och risker ökar med både mannens och kvinnans ålder. Men det är ju absolut inte lätt att hitta någon att skaffa barn med. Jag förstår att det kan kännas jobbigt att vara 32 år, singel och vilja ha barn men som sagt hon kan ju få barn i åtminstone 10 år till så förhoppningsvis löser det sig. Det är som sagt inte enskilda personer jag vill peka ut , utan ett inlägg om fenomenet att genomsnittsåldern för första barnet stiger för varje år i hela västvärlden. Rent biologiskt är kroppen mest lämpad för att skaffa barn i 20-års åldern. Så tendensen att vänta med barnafödandet gör ju att många kanske inte kommer att kunna få barn. Men som sagt jag vill inte stressa dig eller någon annan , självklart kan man få barn när man är 40 år också.
Sara - För mig var mitt första barn inte planerat utan bara "en-gångs-slarv" men jag hade varit tillsammans med pappan i ett år och vi skulle just flytta ihop. Det kändes dock inte självklart att behålla barnet men egentligen var abort inget seriöst alternativ för jag har alltid velat ha barn och hade någon jag då kände att jag kunde skaffa barn med.Han ville dessutom absolut inte göra abort och ville ha många barn. Andra barnet var väl en aning mer planerat för vi ville ha ett syskon innan sonen blev för gammal. Det är 6 år mellan mina barn.
Fast det här skulle inte handla om mig utan om fenomenet att skjuta mer och mer på barnafödandet.
Det kan ju vara svårt att hitta någon att skaffa barn med och det gör att man får vänta längre än man vill.
Men jag tror också att det finns en attityd att man ska hinna göra en massa saker innan barnet. Fast visst kan man utbilda sig , resa , gå på krogen , shoppa , umgås med kompisar och annat trots att man har barn. Barn kanske blir något som måste planeras så noga att det aldrig blir ett riktigt bra läge för barn och så får man panik när man närmar sig 40 och fortfarande är barnlös.
Men som sagt jag vill inte stressa eller skrämma någon. Inte heller tala om hur någon ska göra. Alla ska så klart göra vad som känns bäst för dom. Jag ville bara påpeka fenomenet att vi skjuter upp barnafödandet mer och mer och kanske blundar för att det både blir svårare att bli gravid och riskerna ökar.
Jag vill bara påpeka att det här inlägget handlar om fenomenet att vi i västvärlden väntar allt längre med barn. Det har ingenting med att göra vad jag tycker är rätt eller fel. Inte heller är det menat att stressa eller skrämma någon. Jag tycker att alla ska göra det som känns rätt för dom. Jag har ingen åsikt om vilken ålder som är rätt och jag tycker det är helt okey om man inte vill ha barn alls.
Intressant diskussion, även om jag kan hålla med om man (med sina snart 32 år) känner sig stressad. Inte är det inlägget i sig som leder till detta, utan en genrell "stress" från samhället eller kanske den biologiska klockan. Jag har väntat på att det ska börja "ticka", att jag ska få en innerlig lust att skaffa barn, men den verkar inte komma. Antagligen då jag inte är uppvuxen med barn i min omgivning och därför inte saknar dem. Jag vet inte heller hur jag ska hinna med dem, tidsmässigt... men det ska nog gå på ngt sätt (det mesta gör ju det). Så... biologiskt har det nog sina fördelar att skaffa barn tidigt, ekonomiskt kan det variera (fast man förhoppningsvis är mer ekonomiskt stabil när man är 30 är 18)... men framförallt... man ska nog känna sig stabil själv, medveten med det beslut man tar, sugen på vad det innebär... och ett plus lär väl vara en lämplig pappa (även om han inte alltid i längden visar sig vara en lämplig partner).
Jag har lite svårt att förstå att folk VÅGAR vänta tills de är över 35 med att skaffa barn.
Har själv en kompis som ej kan bli gravid och gått igenom provrörsbefrukting och mycket annat. För henne har hela livet övertagits av längtan efter att få barn men inte bli gravid.
Jag tror inte det finns någon ideal ålder då man bör få barn. En 20-åring kan bli lika bra mamma som en 40-åring.
Men om man vet med sig att man verkligen vill ha barn är det lite av ett risktagande att vänta tills efter 35.
Sandbarnet - det där är nog olika. Jag har alltid vetat att jag velat ha barn och har alltid gillat barn väldigt mycket. Samtidigt har jag full förståelse för dom som väljer bort eller skjuter upp barn. Men trots att våra liv ser annorlunda ut idag än förr så har ju inte vår biologi ändrats. Så att skaffa barn alltför sent kan tyvärr medföra svårigheter att bli gravid ökad risk för missfall och komplikationer. Jo visst är det troligen så att man vid 30 har bättre ekonomi än vid 20.
Nadia - Jag håller med dig om att en 20 åring kan bli en lika bra förälder som en 40 åring. Håller också med om att det är lite av en risk att vänta till efter 35. Fast för många är det kanske inte frivilligt , man måste ju till exempel hitta någon att skaffa barn med men jag vet inte om den chansen är större vid 40 än vid 30. Jag känner också en person som hade liknade problem som din kompis och genomgick flera provrörsbefruktningar och hela livet handlade om längtan efter barn och att bli gravid. Efter flera misslyckade försök blev hon gravid och idag har dom en jättefin son på 6 år.
Jag förstår att det inte är din mening att stressa eller skrämma. :)
Jag vill inte ha mitt första barn när jag är 40. Helst vill jag ha barn om ett par år. (Jag vill gärna ha minst tre barn, så att vänta för länge är ju dumt.) Men min tanke är att plugga i tre år, och jag vill inte plugga när jag har barn, och helst vill jag ha ett fast jobb så att jag har ordnat ekonomi. Om jag börjar plugga nu och räknar med att ta examen om tre år, är jag 28 år när jag tar examen, så tänker man på allt det, så är ju inte barn aktuellt för mig förrän omkring 30-årsåldern. Därav inte sagt att det är så jag önskar. Jag är inte främmande för att ha barn typ nu. Visst, NU känns inte rätt, men ha barn snart? Visst. Jag vill verkligen ha barn, därför kan jag bli lite irriterad när det kommer en fråga "när ska du skaffa barn då?". Problemet är ju inte att jag inte vill ha barn.
Problemet är att man måste vara två för att göra ett barn. Och det är däri stressen ligger. Jag tror inte att jag skulle känna mig stressad om jag hade pojkvän, för då vet jag att jag åtminstone hade haft möjlighet om jag ville.
Johanna - självklart förstår jag att du vill plugga och skaffa ett jobb först men att skaffa barn runt 30 är väl inte så sent? Visst är det ett problem att man måste hitta någon att skaffa barn med och det är absolut inte lätt. Så ska ju han/hon också vilja ha barn när man själv vill. Jag förstår ju att stressen hade känts mindre med en pojkvän. Jag tror absolut du kommer att hitta pojkvännen och få barn. Tror inte det kommer att bli några problem alls för en så trevlig tjej som du. Men som sagt det här var bara tänkt att handla om fenomenet att vi blir allt äldre när vi skaffar barn i hela Västeuropa. Vad som är rätt eller fel för enskilda personer är ju en helt annan sak.
Jag hade också gärna haft tre barn men nu vet jag inte längre. Dels är mina barn så stora och även om jag ibland är otroligt bebissjuk så vet jag inte om jag vill. Skulle ha skaffat det tredje tidigare. Så egentligen är jag ganska nöjd med två. Just nu har jag dessutom inte någon att skaffa barn med.
Tja, men jag känner ingen hets om att mina barn måste ha mitt blod i sig. Jag ser adoption som ett alternativ.
Men visst, jag förståt totalt att man vill ha blodsbarn, men för mig är det inte särskilt viktigt. Och ska man adoptera måste man i 99% av fallen vara över 30, så då är det bara positivt att vänta.
Och nej visst, högre ålder är definitivt inte lika med bättre ekonomi, men oftast hör det ihop: http://se.babycenter.com/preconception/activelytrying/forties/
Kalla mig materialist men jag vill ge mina ungar det jag fick. D.v.s. bo i ett juste hus med eget rum, åka på resor ett par gånger om året, aldrig oro för pengar etc. Jag kan se på min syrra som fick barn vid 24 och bott i en liten trea med två barn och man och varit konstant pank. So not my thing.
Jag ser, precis som Ulrika, adoption som ett alternativ. Har två syskon som är adopterade och känner att det absolut är ett bra alternativ. Men jag vill vara gravid, det är så himla vackert. Sedan kan jag också känna att jag vill ge mina barn det jag har fått - schysst hus med trädgård, kunna resa utomlands ibland och så vidare. Det är dock inte så viktigt med resor egentligen, men jag vill gärna ha pengar för att ta med mina barn till nya platser.
Ulrika och Johanna - jag håller helt med er angående adoption. Det är absolut ett alternativ som är minst lika bra som egna barn.
När det gäller ekonomi så har väl i allmänhet en 35 åring bättre ekonomi än en 25 åring. Fast det gäller ju absolut inte alla. Det finns ju många som arbetar hela sitt liv inom yrken med ganska låg lön som t.ex många vårdjobb. Fast visst man hinner kanske spara en del. Så klart är det inte kul att ha barn och ständigt vara pank , inte kunna göra allt som deras kompisar gör eller kunna köpa saker till dom. Samtidigt tror jag man absolut kan ge barn en bra uppväxt utan hus och mycket pengar trots att jag själv växte upp i ett stort hus. Men som sagt jag ville inte skriva om hur enskilda individer ska välja utan själva fenomenet att förstföderskor blir allt äldre för varje år. Även på 70-talet då snittåldern var lägre valde vissa att vänta tills dom blev 35-40 år precis som det idag finns dom som får barn som 20 åringar. Vill man inte adoptera kan det trots allt bli problem att bli gravid om man väntar för länge. Vi lever andra liv idag men vår biologi har inte ändrats. Jag har full förståelse för att människor av olika skäl väljer att vänta precis som jag förstår att man väljer att skaffa barn tidigt eller helt väljer bort barn.
Till skillnad mot Johanna så vill jag absolut inte vara gravid eller föda. Fy fan. Hade det inte varit för smärtan och hela grejen med graviditet hade jag kanske varit positivare, men jag får ju ångest bara av att tänka på det.
"Vi lever andra liv i dag men vår biologi har inte ändrats"
Jodå det är klart den har! Vi är friskare, starkare och dessutom har vi bättre mediciner och läkarvård. Självklart kan vi vänta längre än för 50 år sedan. För 100 år sedan var medellivslängden 37 år, i dag är den 78 år i Europa.
Anledningen att författare tar upp just 70talet är ju för att det var då medellivslängden började öka överallt i vrlden, även i utvecklingsländer. Vi lever längre, alltså väntar vi längre med barn. En helt naturlig del av evolutionen.
Ulrika - självklart är vi friskare och lever längre idag men trots detta minskar ju fertiliteten och riskerna ökar med stigande ålder. Men naturligtvis föds dom flesta barn friska oavsett ålder på mamman. Vilken tidpunkt som är bäst för en enskild individ att skaffa barn eller om man helt ska låta bli är naturligtvis upp till var och en. Jag tog bara upp fenomenet att kvinnor väntar allt längre med barn i hela västvärlden. Tyvärr är det inte lika lätt att bli gravid när man är 35-40 som när man är 25-30. Men så klart är det inte omöjligt för många får ju barn i den åldern. Som jag har påpekat handlar det här bara om fenomenet att vi får barn allt senare och inte vad just du eller andra ska göra. När det är rätt för någon annan att skaffa barn kan ju inte jag ha någon åsikt om.
Egentligen är det rätt konstigt att det finns en sådan stress/press kring att skaffa barn när allt fler väntar allt längre.
Som Johanna påpekar kan det vara jobbigt om man inte ens har någon att skaffa barn med. Jag fattar inte att folk kan vara så närgångna och nyfikna när det gäller just frågor kring att skaffa barn. Om man har svårt att bli med barn eller inte ens har en partner är det kanske inte så kul att vara tvungen att besvara samma frågor om och om igen.
Vad beträffar adoption som ett alternativ måste man vara minst 25, men det finns ju ofta en övre gräns för hur gammal man får vara. Adoptionsköerna är ju dessutom rätt långa och många får vänta flera år innan det efterlängtade barnet kommer.
Haha, Ulrika, föda känner jag ingen längtan efter, det är mest den där magen som är så himla fin. Å andra sidan: när det är så jäkla många som klarat av att föda barn, så varför skulle inte jag klara det? Fast det är inte ett dugg lockande, tvärtom.
Det är väldigt många i min bekantskapskrets som skaffat barn det senaste året och som är gravida nu, därav väcks väl tankar ganska mycket till liv hos mig.
Nadia - jag håller med om att det är väldigt konstig att folk frågar sånt. Det kan ju vara så att ett par är ofrivilligt barnlösa och då kan det inte vara kul att få frågan. Också väldigt irriterande om man inte har någon att skaffa barn med om folk tjatar om det. Jag tycker det är ett personligt beslut när man väljer att skaffa barn och inget som omgivningen har med att göra. Än en gång vill jag klargöra att jag har ingen åsikt när eller om enskilda personer ska skaffa barn. Det är upp till var och en. Jag ville bara ta upp fenomenet att vi föder barn allt senare och att det kanske finns vissa risker med att vänta för länge. Jag vill inte stressa eller skrämma någon eller tala om hur någon ska göra. Jag tror absolut att man kan ha ett lika bra liv utan barn som med men det var inte riktigt det inlägget handlade om. Jag har ganska lite koll på hur det funkar att adoptera men vet också att det finns en övre åldersgräns för det. Att adoptionsköerna var så långa att det kunde ta flera år låter inte kul för den som verkligen längtar efter barn.
Johanna - klart du kommer att klara av att föda när det blir dags. Det finns bra smärtstillande grejer så man slipper ha så rysligt ont också. Även om jag har dålig koll på det där för jag valde att föda utan smärtstillande. Att jag skrev det här inlägget var nog lite samma påverkan som du. Nyligen läste jag att män över 40 också har svårare att få barn och riskerna ökar. Så satt jag i går och surfade på bloggar jag brukar läsa , många är ju gravida eller har just fått barn. Jag har själv inga planer på barn just nu och inte heller någon att skaffa barn med.
Måste nog åter påpeka att jag har inga åsikter om när folk ska skaffa barn eller om dom ska göra det. Det tycker jag är upp till var och en. Det här inlägget var bara tänkt att skildra ett fenomen och inte att tala om för andra vad dom ska göra. Jag är verkligen förvånad att det blev sån debatt här.
Ulrika - det var jag som valde årtalet 76 och inte någon författare. Jag tog bara ett årtal hos SCB när jag kollade statistik över hur åldern på förstföderskor ändrats. Jag hade kunnat tagit vilket som helst. Det skiljer faktiskt en del mellan 2000 och idag också. och under varje år på 2000-talet har åldern ökat.
Oj här blev det upprörda känslor;-) Fick mitt första barn vid 20, mitt andra vid 22, var helt pank, hade liten lägenhet, fick dra största lasset själv pga att barnens pappa kom och gick. MEN det var kanon att skaffa barn ungt! Jag ångrar det inte för en sekund. Och kärlek,det viktigaste av allt, har det funnits gott om i vårt hem. Gud vad livet hade varit trist utan mina underbara ungar, idag 10 och 12 år.
Becka - Jag ville absolut inte tala om när folk ska skaffa barn utan det är upp till var och en eller om man väljer att inte skaffa barn alls. Jag ville bara ta upp det att vi väntar allt längre med att skaffa barn och det kan innebära att det inte blir barn alls och att riskerna ökar.
Om jag får bli mer personlig än jag brukar vara här på bloggen så tycker jag du är en toppenmamma och dina barn är så fina. Det märks verkligen att det finns gott om kärlek. Jag tror inte många rika 35-40 åriga mammor är ens hälften så bra mammor som du är och alltid har varit. Jag tror det handlar mer om hur man är än vilken ålder man har om man är en bra förälder eller inte. Dessutom är uttrycket bra förälder otroligt subjektivt självklart är dom flesta föräldrar jättebra och tar hand om sina barn utmärkt oavsett ålder eller ekonomi.
Åh vännen vad gulligt skrivet, tack:-) kram
Therese: ja, men till skillnad mot dig tycker jag inte att det är konstigt. Vårt samhälle har förändrats otroligt mycket, vi är den första generationen som tar välfärd för givet. Som kan ta dagis, sjukvård, pension, semester och skola för givet.
Det här är ju en del av evolutionen i mina ögon. Människor som födde barn på 70-talet var från en annan generation i dag. För att inte tala om kvinnns frigörelse.
Att kvinnor föder barn senare beror ju också på att vi faktiskt börjat förvärvsarbeta på ett sätt som inte var lika vanligt på 70-talet och har karriärer. På 70-talet var det även mycket vanligare med hemmafruar (som för övrigt är ett 1900-talsfenomen) än det är i dag.
Visst är det enkelt att bara ta 1976 som vilket år som helst, men sanningen är ju att det var en helt annan tid än det är i dag.
jag ser det som oerhört positivt att åldern stiger då detta bevisar att vi lever i ett mer och mer jämställt samhälle. De länder där medelåldern barnfödande inte stigit är trots allt länder där kvinnor inte släppts in i arbetslivet på samma sätt.
Jag ser hellre att medelåldern stiger och att vi får ett jämställt Sverige, än att v skulle återgå till vad vi var för 30 år sedan då kvinnor i ledningen var en dröm.
Becka - bara den helt objektiva sanningen vännen :)
Ulrika - Jag tycker inte det är konstigt och skriver inte heller det någonstans utan konstaterar bara att det är så. Det finns för- och nack-delar både med att få barn sent eller tidigt. Men tyvärr är det ju ett faktum att vi inte kan skjuta på att skaffa barn hur sent i livet som helst på grund av biologiska orsaker. Fast inte måste kvinnor skjuta på barnafödandet för att vi ska få ett jämställt samhälle? I ett jämställt samhälle bör man väl kunna få barn vid vilken ålder som helst och göra karriär både med och utan barn oavsett om man är man eller kvinna.
Becka: Kul att det funkade för dig, jag är säkert materialist men det där hade aldrig funkat för mig, jag hade fått psykbryt. Jag älskar att leva gött och jag är verkligen inte den typen som hade pallat ta ensamt ansvar för två ungar. Ska en kille sperminate me får han räkna med att byta jävligt många blöjor. All heder till dig för att du pallat, jag hade dött.
dessutom älskar jag att göra karriär, kunna göra alla resor jag drömmer om och leva ego. Hade jag fått ungar när jag var 20 hade jag säkert inte ångrat dem, men jag är mycket glad över att jag väntat då jag är alldeles för ego och omogen än så länge.
Sen hade vi så klart tonvis kärlek hos oss också, herregud min mamma var bäst och det var självklart viktigast. Men nog är jag tacksam över att ha växt upp med de ekonomiska förutsättningar jag haft och vill ge mina barn det.
Livet är för kort för att kämpas igenom enligt mig. Man ska leva gött och njuta av det.
Och till skillnad mot Therese tror jag att det finns många 35-40-åriga rika mammor som är lika bra mammor som du. Visst är det mer romantiskt med fattigdom, men kärlek sitter inte i pengar. Däremot blir livet enklare av att ha en god ekonomi.
Och jo, jag vet att jag är alldeles för hård karriärsbrud för att kommentera den här bloggen egentligen, men jag kan inte låta bli att säga emot fattigdomsromantiken ibland:)
Therese: Nej, jag säger aldrig att de måste, utan vad det beror på. jag älskar att kvinnor har val i dag.
Sen vill jag tillägga att jag aldrig skrivit att man är en bättre förälder för att man är rik, men att livet blir enklare och roligare om man har en stabil, god ekonomi. Som jag skrev, jag ser min syrra som får vända varenda krona för att överleva, medan vi slapp det. När jag får barn vill jag kunna resa med dem och slippa oroa mig för om jag kan betala räkningarna, men jag behöver definitivt inte vara rik.
Ulrika - det är klart alla få kommentera här oavsett om dom är hård karriärsbrudar eller inte. Så klart jag förstår att man inte behöver vara rik men att det är skönt att slippa vända på varje krona oavsett om man har barn eller inte. Min kommentar till Becka var enbart menat som en komplimang till en kompis och inte att dissa andra. Jag tror att dom flesta föräldrar är toppen oavsett ålder eller ekonomi.
Jag är på inget sätt en fattigdomsromantiker. Jag fattar inte ens riktigt vad ordet betyder om jag ska vara ärlig. Självklart tycker väl alla att det är skönt att ha så mycket pengar att man klarar sina räkningar och slipper vända på varje krona. Men då tänker jag mer på en normal lön som dom flesta har. Det kan man ju ha långt innan man blir 35-40 år. Många börjar ju dessutom jobba direkt efter gymnasiet , utbildar sig inte vidare utan stannar på det jobbet och trivs man med det är det väl inte sämre än att göra karriär och tjäna massor om man nu hellre vill det.
Naturligtvis är det bra att kvinnor har val idag men då borde även valet att skaffa barn tidigt och att kombinera barn och karriär finnas för både män och kvinnor. Det finns ju också en del som lyckas kombinera detta.
"Min kommentar till Becka var enbart menat som en komplimang till en kompis och inte att dissa andra"
I så fall förstår jag inte varför du skrev att hon var bättre mamma än många rika 35-40-årngar? Du gjorde ju en direkt jämförelse med vad vi diskuterar? När jag säger till min mamma att hon är världens bästa mamma säger jag ju inte "Ja, du är mycket bättre än de flesta fattiga 20-åriga mammorna därute".
Fattigdomsromantik är ett ord jag och Gustav kommit på när vi talar om pengar. En vanlig myt är ju att fattigdom eller dåligt med pengar ska göra att människor hjälps åt och att förhållande/familj bygger mer på kärlek. Så är ju inte verkligheten. Tvärtemot har det visat sig att det vanligaste folk grälar om och skiljer sig på grund av är finansiella problem. Jag vill inte sätta mig i den sitsen. Jag vill inte att pengar ska förstöra ett bra förhållande.
Ja absolut ska dte valet finnas, och det finns väl? Min vd har fött två barn under sitt vd-skap (har totalt fem stycken).
Men det går inte att komma ifrån att det är enklare att göra karriär än utan. Ett exempel är övertid. Jag skulle gissa på att 99 % av alla som har en juste karriär, man som kvinna, (d.v.s. inte svenssonjobb) får jobba över då ch då. Det är mycket svårare om man har barn än är singel. Jag kan ju stanna på kontoret till tolv på natten om jag vill, något som varit svårare om jag haft barn.
För när jag får barn vill jag kunna slappna av, inte behöva jobba så mycket utan ha en juste grund. Jag bygger upp inför mitt familjeliv nu så jag kan njuta sen.
Ulrika -ok det var kanske onödigt att ha det som en kommentar på bloggen. Becka är en suverän mamma men det är så klart dom flesta andra också oavsett ålder och inkomst.
Nu har majoriteten av alla människor det du kallar svensson-jobb och inte så mycket karriär. Ändå skjuter vi på barnafödandet. Visst blir det svårt med mycket övertid om man har barn. Men det är ju inte omöjligt. Man är ju två om barnet och en kan jobba mycket övertid medans den andra hämtar på dagis och är hemma. Fast jag förstår ju att det inte är så kul att skaffa barn man knappast hinner träffa på grund av att man jobbar jämt och då hellre vill vänta. Därför vore väl det bästa om det gick att kombinera barn och karriär på ett vettigt sätt. Visst finns valet att skaffa barn och sen göra karriär och visst funkar det bra för många men samtidigt tror jag att karriären är en anledning till att många skjuter upp barn.
Naturligtvis är det inte kul att skaffa barn när man är pank , kanske arbetslös, har kronofogden efter sig eller lever på soc. Självklart är det bra att ha en stabil ekonomi vilket dom flesta med svensson-jobb ändå har. Samtidigt så kan man ju ha dålig ekonomi när barnet föds men sen ändra det med tiden så ekonomin ser helt annorlunda ut 5-10 år senare.
Nu tror jag inte att du kommer att hålla med mig men jag tror också att vi har stora krav på hur det ska vara när barnet föds. Nu menar jag inte du som person utan generellt tror jag stora krav finns på bra ekonomi , hus , resor mm. Visst är det trevligt att ha allt det men jag tror att barn kan få en lycklig uppväxt i en lägenhet i stan och inte få massor av prylar och göra massor av resor. Det behöver ju inte betyda att man har dålig ekonomi för att man inte har stort hus, köper massor av grejer och reser mycket. Men hur lycklig uppväxt ett barn får tror jag beror på så mycket mer än storleken på föräldrarnas plånbok.
Ulrika - självklart blir livet mycket enklare om man slipper vända på slantarna och kan betala sina räkningar. Det är nog ingen oavsett om man har barn eller inte som tycker det är bra eller eftersträvansvärt att leva väldigt knapert. Sen är det många tyvärr många som av olika skäl tvingas göra det. Många är nöjda med ett vanligt svensson-jobb och trivs , andra som t.ex många konstnärer innan dom blir etablerade lever gärna knapert för att få syssla med det dom brinner för och andra vill liksom du göra karriär och tjäna mycket. Inget är väl egentligen bättre eller sämre än nåt annat , vi är ju alla olika.
Ulrika, din poäng är bra och jag förstår dig fullkomligt. Problemet är ju bara att det inte går att planera in barn.
Jag måste åter påpeka att jag är förvånad att det blev sån diskussion på det här inlägget. Men alla era kommentarer är intressanta och snälla så det är kul.
Bara så att ingen missförstår mig jag ville bara peka på tendensen att fler och fler väntar allt längre med barn. Inlägget är inte riktat till någon speciell person. Inte heller är det skrivet för att skrämmas , stessa eller tala om vad som är rätt och fel. Jag tycker alla ska göra som dom vill när det gäller att skaffa barn eller inte och vid vilken ålder. Det här är ett fenomen som då och då diskuteras i media i många europeiska länder och jag vet att det åtminstone i Spanien har varit uppe som politisk debatt. Tyvärr är det så att chanserna att bli gravid minskar och riskerna för komplikationer och skador ökar med stigande ålder både hos män och kvinnor. Men jag har fyllt 35 och skulle absolut kunna tänka mig att skaffa fler barn om jag hade någon att skaffa barn med. Samtidigt skulle jag också lika gärna kunna låta bli även om jag träffar drömprinsen. Jag är väldigt nöjd med två barn och tycker det är skönt att dom blivit lite större samtidigt som ett tredje skulle kunna vara mysigt men inte nödvändigt.
Om jag ska vara ärlig så tar jag den här skräckpropagandan med en nypa salt. Jag är 26 år i dag. Statistiken säger att det är 78 % chans att jag blir gravid inom ett år från den dagen jag slutar äta p-piller. Väntar jag däremot tills jag är 34 år är chansen 63%. Visst, det har förvisso fallit 14% men är det nåt att böla över?
De värsta fällorna är ju knappast ålder utan snarare kost, stress och rökning.
Min 31-åriga syrra är gravid nu med sitt tredje barn, trots att hon käkade p-piller. Så livet är inte så enkelt som att man dör barnlös för att man kommit över 30.
Ulrika -det här inlägget var inte menat som skräckpropaganda eller tala om för någon vad man ska göra eller inte och det har jag påpekat flera gånger. Naturligtvis kan man få barn efter 30 och efter 35. Att fertiliteten minskar betyder inte att man blir steril. Om du väljer att vänta med barn, adoptera eller inte skaffa barn alls är ditt beslut och jag tycker du ska göra vad som känns rätt för dig. Jag skrev inte det här inlägget för att jag tycker att du eller någon annan ska skaffa barn tidigare. Jag skildrade bara ett fenomen precis så som jag till exempel har skrivit om baskisk separatism utan att skriva vad just jag tycker om ETAs metoder utan bara skriva om fenomenet.
Alla ska självklart skaffa barn när dom själv vill. Vill man inte ha barn är man inte en sämre människa för att man låter bli. MEN vill man däremot skaffa barn tidigt , kombinera barn med karriär , studier och annat ska man självklart ha den möjligheten också.
Fattigdomsromantik? Hur hamnade vi här?
Och det tycker jag personligen låter som ett lite nedsättande ord, om det skulle handla om exempelvis låginkomsttagare med småbarn.
Intressant diskussion!
Jag tror att vi är väldigt olika och handlar därefter. En del passar jättebra att vara föräldrar när de är 22, de har "allt" fixat och bara väntar pâ barnen.
Jag var glad och oansvarig när jag var 20 och passar istället bättre som mamma vid 30. Allt har sin tod.
Men jag skulle inte heller vâga vänta för länge. Visst är det allt lättare nu, men vâr biologi har inte ändrats sâ mycket. Att medellivslängden var 37 âr pâ 1700-talet berodde mst pâ den extremt höga barndödligheten, inte pâ att folk dog när de var 40. Och dâ fick kvinnorna ju barn bâde vid 20, 30 och 40.
Nu när man kan välja, kan det nog vara en idé att inte vänta för länge. Man kan vara infertil vid 30 av olika anledningar, men dâ har man ett tag pâ sig att rätta till det och fâ behandlnig om det gâr.
Jag skrev ett inlägg om den 67-âriga spanska mamman för ett tag sedan, det är verkligen för mycket. Hon är svârt sjuk nu.
Sara - jag håller med dig att den här diskussionen tog en lite märklig vändning som sagt fattigdomsromantik hur hamnade vi där? Jag instämmer också att det låter lite nedsättande. Tycker också att uttrycket "svensson-jobb" låter väldigt nedsättande. Dom flesta människor , även med lång utbildning har "svensson-jobb" där man inte kan göra särskilt glassig karriär.
Anna Malaga - vad kul att du kikade in och kommenterade.Väntar på din spanska blogg (eller att du ska ångra dig och fortsätta med Nytt under solen, du är saknad)
Jag måste säga att jag aldrig hade trott att det här inlägget skulle skapa en sån diskussion. Men håller med dig om att vi är olika en del passar jättebra som föräldrar när dom är 22 för andra kanske det passar bättre när dom är 32. Fast precis som jag skrev kan man inte vänta för länge. Kommer man som kvinna på att man vill ha barn när man är 39-40 år kan det vara svårt att bli gravid och riskerna ökar om man blir det. Helt rätt om medellivslängen på 1700-talet också klart en hög barndödlighet drar ner den och överlever man tills man är vuxen kan man få barn vid 20 ,30 , 40 år då också.
Det var rolig läsning...!! Ha en bra dag !
Det känns lite som om man (debattörer, läkare) lägger i sig i något väldigt personligt när sånt här tas upp.
Skulle vara intressant att veta hur många barnlösa över 35 som faktiskt är singlar, och därmed inte kan skaffa barn hur gärna de än skulle vilja.
Har man ett bra jämlikt förhållande, och en bra trygg ekonomi från när man är 22 tror jag knappast man skulle vänta tills man blir 37-40 år eller hur?
Något det talas tyst om är hur 70-talister under 90-talet och fram till nyligen hunsats på arbetsmarknaden och behandlats som 18-åriga vikarier långt upp i 35-års åldern. Inte konstigt att man drar sig för att skaffa barn när man inte ens har en fast anställning, man kan ju faktiskt bli arbetslös, och det är ingen dans på rosor i dagens läge.
40-talisterna kunde ju fixa fast jobb och banklån redan som 23-åringar med bara gymnasieutbildning, så då var det ju bara att starta vuxenlivet.
Visst är det många kändisar och karriärmänniskor som lever ego-lyxliv, och därför vill skjuta på barnafödandet men många 70-talister har helt enkelt inte fått chansen till nått vuxenliv. Man håller god min och säger att man vill vara fri och försöker roa sig så gott det går, (och låtsas att man är som egokändisarna) för vad skall man göra?
Nu slutligen börjar väl vissa få fast jobb, och då kommer barnen vid 35, för dem som fortfarande hinner.
Själv föddes jag i studentäktenskap, mamma var 20 och pappa var 25. Det var ett dysfunktionellt förhållande, med jättedålig ekonomi och massor av känslomässig otrygghet som de överförde på mig och mina syskon.
Vad jag fick lära mig var i princip att livet var farligt och kaos, och pengar finns aldrig för oss. (De är båda högutbildade och medelklass). Mina klasskamrater hade ofta en summa pengar på banken som deras föräldrar eller andra släktingar sparat i hop till dem, men självklart inte vi.
Min mamma bröt upp från oss när hon var 28 år och började plugga på universitetet. Försvann helt enkelt. Nu i efterhand tycker jag det var bra att hon frigjorde sig och gjorde det hon ville, men självklart saknade jag både en fungerande mamma och pappa under min uppväxt.
I dag sitter jag här och är 37 år. Jag tänker ofta på det här med att jag kanske inte kommer att få några barn. Men jag har i dag till viss del den föräldra-barn relation med mina föräldrar som de inte kunde ge då.
Och allt jag kan tänka på är att jag saknar min mamma nått så oerhört, så jag längtar efter att flytta till samma landsända som hon (jag flyttade hemifrån när jag var 15 år, och hade överhuvudtaget ingen mamma-barn relation med henne förrän jag var 24, sedan dess har vi haft en komplicerad distansrelation som alldeles på senare år börjat bli mycket bättre).
Jag vet att jag borde känna att jag vill ha barn, att jag borde skaffa innan det är försent. Men det enda jag kan få fram när jag känner efter är att jag längtar efter relationen med min mamma, mycket mer än efter att skaffa barn.
Jag är också ganska rädd vid tanken att få barn eftersom det sägs att man minns sin egen uppväxt då, och det vill jag inte gärna göra.
Nu är kanske mina upplevelser lite extrema, (allt försvårades av att mina färäldrar själva hade svåra upplevelser under sin uppväxt och därför var extra otrygga som unga).
Men sammantaget måste jag säga att från mitt perspektiv låter det väldigt dumt att uppmuntra 22-23- åringar att skaffa barn. Låt dem göra det om de vill, men att uppmuntra eller uppmana- nej.
Jag vill ge en eloge till föräldrar som vågar skaffa barn vid 35-40 som faktiskt bryr sig om hur barnen skall få det.
Att skaffa barn när man är under 25 kan faktiskt vara en enorm ego-handling och göra barnen väldigt otrygga om man själv är otrygg och egoistisk. Resultatet blev i mitt fall omogna föräldrar som aldrig riktigt växte upp, eller tog ända tills nu på sig att göra det. Och vi barn fick vara vuxna i deras ställe.
Att jag själv i dag inte har barn och kanske inte kommer att kunna få är en logisk följd av att mina föräldrar var för unga på många sätt. Jag ville inte att mina barn skulle få uppleva det jag upplevt, ville inte föra vidare den otrygghet och ångest mina föräldrar fått från sina föräldrar och sedan gett till mig.
Snart har jag kommit över min uppväxt, men då är det kanske försent för mig att skaffa barn, eller så hinner jag i sista minuten.
Men snälla alla "lyckliga normala" som gör allt som man skall göra precis i den tid det förväntas, var lite taktfulla. Ni vet inte varför någon inte bildat familj.
Skicka en kommentar