Jag hörde på radion i förrgår att varje år föds 100000 barn i Sverige. Av dessa kommer 50000 att få uppleva att deras föräldrar separerar före deras 18 års dag. Dom flesta föräldrar löser det på ett för barnen så bra sätt som möjligt men 5-10 % klarar inte det utan hamnar i svåra vårdnadstvister. Vilket naturligtvis siter oerhört på alla inblandade och inte minst då barnen. 5-10% blir 5000-10000 barn som varje år upplever svåra vårdnadstvister. Det är ju hemska siffror. Enligt radioprogrammet jag hörde så verkar stödet som finns för dessa också vara minimalt. Jag tycker naturligtvis det är bra att man har möjlighet att skilja sig om det inte fungerar. En separation är alltid jobbig för alla inblandade och då särsklit barnen även när det inte finns någon möjlighet att leva tillsammans. Även om man inte har gemensmma barn är det ju jobbigt att gå i sär
Jag lever inte med mina barns pappa så kanske är det mitt dåliga samvete över det som får mig att skriva ner det här. För jag har och har haft otroligt dåligt samvete och känt att jag har svikit mina barn. Fast jag och barnens pappa är väldigt goda vänner och någon vårdnadstvist eller bråk om barnen kommer aldrig att bli aktuell för oss. Nu är inte just mina personliga förhållanden så intressanta när jag skriver dom här siffrorna. Jag menar bara att vi kanske borde ha ett större barnperspektiv på skilsmässor och mycket annat i samhället.
För den som är nyfiken på radioprogramet och vill lyssna på webben så var det Studio ett 24 april inslaget om vårdnadstvister. Det ligger ute på nätet i 30 dagar efter det sänts.
fredag, april 27, 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
För det första borde man vid skilsmässor alltid sätta barnen i första rummet och tänka på dem. Det betyder absolut inte att man ska stanna tillsammans för barnens skull, det blir förmodligen bara värre för barnen. Men det betyder att vara öppen för barnen (så gott det går) och lyssna på deras röst.
För det andra ska du absolut inte ha dåligt samvete.
Svârt, svârt, svârt.
Ni är ju sansade människor, men tyvärr är inte alla sâ.
En stor del av problemet ligger ju i att barnen används som slagträ och att föräldrarna är avundsjuka och svartsjuka pâ varandra. Kanske borde det vara nâgon slags tvâng att gâ till en familjerâdgivare när det är barn med i bilden. Här i Spanien tror jag att mânga har blivit hjälpta av en "consiliador familiar" eller nâgot ât det hâllet.
Sen finns det ju tyvärr ocksâ andra problem, t.ex. att den ena föräldern är direkt olämplig. Det behöver inte betyda fysisk misshandel, för det är ju dessutom ett brott. Men det finns föräldrar som struntar totalt i sina barn, men ändâ hämtar dem varannan vecka bara för att "jävlas" och trots att barnen mâr dâligt av det. Att dela pâ vârdnaden blir inte automatiskt bra.
Johanna - visst man ska alltid sätta barnen främst vid sklismässor och mycket annat. Många säger att jag inte behöver ha dåligt samvete och det är mycket bättre mellan mig och deras pappa nu när vi inte bor ihop. Men jag kan ändå inte bli kvitt mitt dåliga samvete och känslan av att jag svikit dom
Anna - visst är det svåra ämnen och man vet inte vad som finns bakom siffrorna. För det finns ju föräldrar som är direkt olämpliga eller inte bryr sig eller kanske har så svårt själva att dom inte orkar med barnen. Fast majoriteten av alla föräldrar vill ju barnens bästa. En separation är ju alltid svår för alla inblandade och extra jobbigt blir det förstås om det är barn inblandade
Hörrödu tjejen. Förra året läste jag din och Annas bloggar om livet i Spanien. Din Madrid blog var generellt sett mycket bra, informativ etc. Men så småningom var det klart som korvspad att du inte mådde bra. Mår en förälder inte bra så mår inte heller barnen bra. Du mår bättre nu, det märks! Mina föräldrar skilde sig mycket sent i livet och jag hade önskat att de gjort det tidigare. Men mamma höll ihop familjen pga barnen som det hette. Det var nog en björntjänst - men hon gjorde vad hon trodde var rätt. Så vad jag vill ha sagt är att sluta att ha dåligt samvete! Vad har du dåligt samvete för? Att du älskat en man och fått två fina barn med honom? Att du inte tvingar ungarna att leva under en ständig stress och stämning som en dålig relation skapar? Ungar förstår mycket mer än vad vuxna tror. Som vi säger i Götlaborg e du go eller? Skärpning tjejen! Du gör det bästa av situationen och det ska du hellre sträcka på ryggen och klappa dig på axeln för! Livet är inte självklart eller någon Starlet roman (inte Min Häst följetong heller för den delen)... Sträck på dig istället och var glad att du är så himla stark som du är som faktiskt lyckats skapa ett nytt liv i Sverige. Du är bus-stark!
Karlavagnen - åh tack vad fint skrivet , dina ord värmde verkligen. Kram.
Ja du får faktiskt vara rädd om dig själv också!!! Du bär en himla stor börda. Så typskt kvinnligt och svenskt att ha dåligt samvete och inte se att man faktiskt bär ett jättelass och får det att funka.
När fick du lite tid för dig själv senast?
Karlavagnen - ja jag vet , så himla mycket tid för mig själv har jag tyvärr inte haft. Skulle vilja göra mig fin , klä upp mig och gå på fest eller gå ut eller nåt någon gång , det var nog ett halvår sen senast. Några dagar efter nyår var jag på teater och i oktober var jag på två fester i Madrid bl.a min avskedsfest dagen innan jag flyttade. Får väl se hur lng tid det dröjer till nästa gång , är bjuden på et bröllop i oktober så då om inte förr
Skicka en kommentar