Det här var verkligen en ocean av hjärtekross. Jag vet inte varför jag länkar det i bloggen. Känns inte riktigt som det passar in här. Det känns väl inte heller som det är något självupplevt.
Kanske är det skilsmässa , att jag är lite allmänt nere , grubblar mycket, känner oro för framtiden och är osäker på vissa saker som får mig att då och då hamna i det sentientala träsket.
Ibland önskar jag att jag hade en anonym blogg där jag kunde skriva av mig känslor och sånt. Samtidigt är det ju mycket i ens liv man inte vill lämna ut på nätet. Visst finns den gamla hederliga dagboken men då får man inte respons på det man skriver.
Samtidigt känner jag att det jag egentligen vill skriva och läsa om på nätet faktiskt är sånt jag oftast skriver om så någon anonym blogg är inte aktuell nu iallfall. Jag är nog bara allmänt nere och orolig. Hoppas bara det går över någon gång.
söndag, april 22, 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Det gick inte att läsa länken. När man klickar på den står det bara "Sign in with your google account" och så fyller jag i användarnamn och lösenord. Sen står det bara "Please wait" och så börjar hela proceduren om från början. Nåt är galet helt klart....Hoppas att du snart mår bättre hjärtat, du vet att jag alltid tänker på dig Kram
Becka - länken är ändrad nu så den ska gå att läsa. Tack , efter ett litet telefonsamtal och ett bröllop i höst att se fram emot så känner jag mig bättre ikväll. Massor av kramar
Jag läste nu, hjälp vad hjärtskärande! Man kände verkligen hans smärta. Man måste verkligen beundra folk som vågar lämna ut sitt innersta till allmän beskådan i Aftonbladet...det hade jag knappast vågat själv. Det var så kul att prata med dig med och roligt att du ser framemot bröllopet:-) Kram kram
Vilken fin länk. Vi har nog alla känt sâ nâgon gâng.
Att vara den som lämnar och "blir fri" gör en ju inte immun mot sâdana känslor heller.
Trist, trist... men det hade varit ännu värre att vara en känslokall människa. Att känna är att leva.
Det är ju dessutom omöjligt att ha ett perfekt liv, hur man än gör har man nâgot att oroa sig för.
Det blir säkert bra!
Becka - ja visst är det modigt , jag hade heller aldrig vågat det. Klart jag ser fram mot bröllopet. Bröllop är ju bland dom roligaste fester som finns.
Anna - Visst är det så att , att känna är att leva. Det är lite känslomässig bergodalbana för mig efter skilsmässan tror jag. Ändå har jag en vädligt bra kontakt med barnens pappa och han är en av mina bästa vänner. Fast det finns nog inga lyckliga skilsmässor , det känns ändå , men det blir väl säkert bättre. Ett telefonsamtal med en kompis ikväll gjorde att jag mår mycket bättre just nu. Så sant att vi letar perfekta liv och gärna vill visa upp en perfekt yta. Tyvärr blir det ju sällan så jämt. Någon gång i framtiden kan jag säkert iallfall för en stund känna att jag har ett perfekt liv. Hoppas iallfall
Skicka en kommentar