torsdag, april 12, 2007

personligt

Nu har jag än så länge bara bott i Uppsala i 1.5 vecka. Men jag gillar min nya eller nygamla hemstad. Stan är fin och väldigt trevlig. Lägenheten är fin och jag har fått nya fina golv i alla rum. Jag trivs också bra i området där jag bor. Har ju fortfarande mycket flyttkartonger som ska packas upp och jag är dålig på att ta tag i sånt men en viss ordning har jag ändå fått. Kläder , köksgrejer , möbler och en del annat är på plats.

Enda nackdelen är att jag känner mig lite ensam. När jag bodde här för 14-15 år sen hade jag en massa kompisar men nu har jag tappat konakten med väldigt många och många har flyttat härifrån. Visst det är jättemysigt att vara med barnen nästan jämt men ibland vill man kanske umgås med mer jämnåriga i verkligheten. Inte bara prata i telefonen och skriva mail till gamla kompisar. På sikt kommer det säkert att ordna sig. Att alltid skaffa nya vänner och försöka hålla kontakten med gamla är jobbigt när man flyttar. Jag inser att jag har bott i fyra sträder i två olika länder dom senaste två åren. Om inget ovänat inträffar kommer jag dock att stanna här länge. Jag vill inte flytta runt mer och jag vill inte heller att mina barn ska behöva göra det.

När mina barn föddes lovade jag att jag alltid skulle vara nära dom , beskydda dom och inte svika dom. I och med att min skilsmässa är ett faktum nu och barnens pappa är långt borta i Madrid känner jag att jag har svikit. När dom blir äldre får jag säkert stå till svars för mitt svek. Jag och barnens pappa är vänner men det är ändå väldigt sorgligt att det slutade så här. Jag gifte mig inte för att skilja mig några år senare. Precis som alla andra vill jag träffa och leva med någon hela livet. Jag har ju varit smått nere länge och just nu känns det som om jag alltid kommer att gå omkring och känna mig dålig och nere. Tyvärr har jag haft oflyt på en del andra områden också så den tid jag har skrivit den här bloggen har knappast varit den bästa i mitt liv. Sen går ju allt upp och ner ,bra dagar varvas med sämre dagar. Så är det väl jämt för alla.

Det här är egentligen för personligt att lägga ut på nätet. Men jag känner att jag ska göra ett undantag för det kanske är bra att skriva och få lite feedback än att bara gå och älta saker i huvudet. Jag brukar ju bara få snälla kommentarer men på ett sånt här väldigt personligt inlägg känns det extra viktigt.

Nu börjar iallfall vårsolen värma riktigt skönt även här uppe i norr och bara det gör ju att man blir gladare. Även om det känns jobbigt och ensamt just nu så vet jag ju att det förr eller senare blir bättre. Ja , det är faktiskt bättre nu än i höstas.

13 kommentarer:

Sofia sa...

Det finns väl egentligen inte sâ mycket att säga som du inte redan vet... Men iaf för mig brukar det ju vara sâ att livet antingen har "flyt", eller sâ har man "oflyt" pâ alla omrâden samtidigt : ( Trist men det enda man kan säga är väl att det brukar vända till sist :) Att bryta upp ur ett förhâllande och samtidigt stâ utan vänner i närheten är verkligen jobbigt. Men du fâr nog ge det lite tid, att bygga upp en bekantskapskrets är inte gjort i en handvändning utan tar flera âr. Precis som du tror jag att det blir lättare nu när ljuset kommer tillbaka.

barajagjohanna sa...

Vet du vad? Jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver. Det här med kompisar... Jag är ju född och uppvuxen i Falun. Hade många kompisar och genom Frisksportarna fick jag massor, men i olika delar av Sverige. Till gymnasiet flyttade jag till Uppsala och uppenbarligen var inte många kompisar i Falun så nära att jag behöll dem. Ytterst fåtalet stannade. I Uppsala fick jag nya vänner genom skolan. Efter mina tre år i Uppsala kom jag slutligen tillbaka till Falun och de två närmaste kompisarna jag hade haft där, hade flyttat till andra städer. Så att bo i Falun, men ha de närmsta vännerna i Uppsala, Stockholm och Göteborg (och för all del Småland, Skåne, England) är ju inte det lättaste. Och de närmsta arbetskompisarna bor i Borlänge och trots att det bara är två mil mellan städerna så blir det ju inte lätt att bara "kika förbi" och umgås.

Så jag förstår hur du känner. Nu planerar du ju att stanna i Uppsala och då kanske det är lite lättare, exempelvis att hitta lite kompisar via skolan? Eller föräldrar till dina barns nya kompisar? Det löser sig! Det gäller att börja haffa i de få man lär känna först, och genom dem träffa nya, kanske läggs nya trådar ut och till slut träffar du folk.

Jag är säker på att det kommer att kännas mycket bättre när du har kommit i ordning ordentligt, kommit igång och känner dig riktigt hemma.

barajagjohanna sa...

Och psst, så fort jag orkar ta tåget till Uppsala så kommer jag förbi och fikar!

Thérèse sa...

Sofia - ja det är alltid jobbigt att separera och inse att det är definitivt över. Det är klart att jag har vetat det länge nu men ändå. Så har jag så förfärligt dåligt samvete för barnen. Som du säger ofta brukar man ha mycket flyt eller oflyt. Bra eller dåliga saker brukar sällan komma ensamma. Hoppas jag snart kommer in i en bra period och visst är det skönare och man mår bättre när det blir ljusare och varmare

Johanna - klart du ska komma och fika. Det ser jag fram emot. Jag är väl i precis samma sits som du. Tyvärr har jag inte så ofta känt kompisskap med mina barns kompisars föräldrar. Egentligen finns bara ett undantag. Hon och jag hade för några år sen våra söner på samma förskola och blev kompisar. Tyvärr bor hon i Göteborg men vi hörs ofta och läser varandras bloggar...
Kan ju hoppas på tur igen... Man vill ju inte bara umgås med sina föräldrar när man träffar andra vuxna. Ok , riktigt så illa är det väl inte , det finns ju åtminstone någon kanske några som jag träffar ibland

niklas (fd Hans Ångest) sa...

Du har inte svikit ett smack. Det är bullshit.

Thérèse sa...

Niklas - ja jag vet inte , det känns ju så tyvärr. Jag och säkert många andra tror väl att det är bäst för barn att växa upp med båda sina föräldrar och det känns som ett svek när det inte blir så. Fast självklart kan det ibland vara bättre för barnen om föräldrarna inte bor tillsammans. Jag kan ju här inte gå in på orsakerna till varför vi inte gör det men det var inte bra när vi gjorde det. Som förälder har man tyvärr ofta dåligt samvete för att man inte hinner och orkar göra tillräckligt med eller för sina barn.

Anna Malaga sa...

Skönt att höra att du är installerad och har det bra. Allt det andra löser sig sâ smâningom, nu har du ju liksom grunden.
Att separera mâste vara kämpigt och rör säkert upp en massa känslor och funderingar. Det är egentligen normalt och helt OK att känna sig nere och ensam, hur skulle man annars känna sig när man precis har kommit till en ny ort? Ibland undrar jag om vi inte känner press pâ oss att vara lyckliga och mâ bra ständigt och jämt, det är ju omöjligt. Allt tar tid.
När jag pluggade pâ distans i Umeâ var jag lite under 30 och trodde att alla skulle vara tio âr yngre. Men nej, det var faktiskt massor av äldre. Jag träffade lärare, föräldrar, folk som hade bott i Sydamerika och massor av "löst folk" som jag gärna hade umgâtts mer med.
Genom barnens skolor fâr du nog snart ocksa nya vänner.
Jag tycker absolut inte att du har svikit dina barn. Att de fâr nâgon slags fungarande vardag ibland även med pappan är väl det viktigaste. Han har kanske lânga sommarlov, jullov osv? Sâ det bästa ni kan göra är väl att planera och pussla med resor, semestrar, svärföräldrar osv.
Det blir säkert bra!

Thérèse sa...

Anna - ja visst är det jobbigt att separera men vi har ju pratat om det i flera år och jag har funderat länge. När man skickar in papper på skilsmässa känns det ändå lite sorgligt för det blir så definitvit. Vi är ju vänner och barnens pappa kommer att försöka hitta någonstans här i närheten att bo i slutet på året. Vi kanske åkr ner och hälsar på och han har långt sommarlov. Jag har ju mina föräldrar i samma stad och dom är gärna barnvakt. Idag träffade jag en gammal kompis jag inte sett på 12-13 år och det visade sig att vi hade barn på samma dagis. Vi ka väl ta någon fika någon dag. Bytte också telefonummer med en mamma på dagiset som bor i samma område som oss. Hennes son och min dotter leker en del. Så det ordnar sig nog med den sociala biten.

Pumans dotter sa...

Jag är helt säker på att det kommer att ordna sig för dig, men det måste få ta sin tid. Just nu är allt fortfarande så nytt för dig och du har kanske inte riktigt funnit dig till rätta men det kommer. Du verkar ju vara rätt utåtriktad person och har inga större problem med att hitta kompisar om jag förstått det rätt men det går inte heller på en vecka eller två.

Du ska inte ha dåligt samvete för dina barns skull. Barn tål mycket mer än vad man tror och det är bättre för dem att föräldrarna skiljs som vänner än att de lever ihop som ovänner.

Hoppas att du får en fin helg!

Thérèse sa...

Pumans dotter - så nytt är det inte , jag har ju vetat i ett år att vi ska separera men vi väntade med att skicka in blanketter tills jag var tillbaka i Sverige i oktober. Eftersom vi har barn har vi ett halvårs betänketid men nästa vecka har min skilsmässa gått igenom. När barnens pappa var här skrev vi ett papper att vi hade tänkt klart oc ville fullfölja skilsmässan. Då blir det väldig definitivt.

Visst är det bättre för barnen att ha skilda föräldrar som är vänner än förälrar som bor ihop för barnens skull fastdet inte funkar. Ändå kan jag inte låta bli att ha dåligt samvete och känna att jag svikit barnen.

Jag har nog ganska lätt att umgås med alla sorters personer men det tar ju tid att gå från kallprat till att bli kompisar.

Lugnetetc sa...

Svek och svek jag tycker att man verkligen kan tolka det annorlunda. Oavsett hur bra man är som förälder så kommer det aldrig att bli perfekt men det är viktigt att barn vet att man gör sitt bästa. Det gör du genom att vara mån om dig själv och vara en självständig människa! Det kanske skulle kännas ok för dem om ni hade varit kvar tillsammans när de blir 12 men när de blir 18-20 så blir det andra bullar.

Jag är själv dotter till skilda föräldrar och även om det var tufft och jobbigt att inte bo på samma ställe så är jag glad för deras skull idag: de lyckades vara lyckliga sedan de hade skiljt sig, det hade aldrig lyckats om de hade varit ihop... Så go girl! Du har inte svikit...

Krokofanten sa...

Jag kan bara hålla med föregående "talare"... Mina föräldrar är också skilda, men jag ser inte heller detta som ett svek. Jag ser mina föräldrar lyckligare idag än de var tidigare och det är det allra viktigaste!! Det kommer dina barn att förstå... Klart som korvspad! Kram på dig och hjärtligt välkommen till Paris när du vill!

Thérèse sa...

Fred - tack för uppmuntran , jag och barnens pappa har ju enbra realtion men naturligtvis är det jobbigt ändå , särskilt eftersom han bor i ett annat land. Fast det är ju inte för alltid.

Krokofanten - Åh jag vill verkligen komma till Paris , jag hör av mig i god tid innan så vi kan ta en fika eller något. Det måste du också göra om du ska till stockholm