söndag, april 08, 2007

osvensk

Det här har jag skrivit om förr men jag har diskuterat det ikväll så jag tar mig friheten att ta upp det igen. Varför är det i Sverige nästan fint att säga att man är osvensk? Det måste ju vara ganska speciellt i internationell jämförelse. Ingen spanjor , fransman , japan eller engelskman skulle kalla sig ospansk , ofransk , ojapansk eller oengelsk. Det skulle framstår som något negativt. För att inte tala om en person i USA som kallar sig oamerikansk.

Jag har ingen vettig förklaring varför det är så fint och bra att vara osvensk i Sverige. Vore intresant att höra om någon som läser här har någon teori om det. Jag har rest en del och i flera längre perioder bott utomlands men jag har alltid känt mig svensk och känner mig svensk här hemma i Sverige också. Att jag pratar andra språk och har vänner i andra länder gör mig inte mindre svensk. Jag har heller aldrig begripigt att det skulle vara något negativt att vara svensk till sättet om det nu finns ett svenskt sätt. Det gör det naturligtvis iallfall om man generaliserar som jag brukar göra här på bloggen. Så om någon vet vad är det som är så positivt med att vara osvensk och hur är man då?

8 kommentarer:

Anna Malaga sa...

Jag tror att svensken absolut inte vill verka trâkig...men han vâgar heller inte vara annorlunda.
Det som slâr mig när jag kommer till Sverige är att alla ser likadana ut ch hoppar pâ precis ALLA trender, om det sâ är en ny glass eller ballerinaskor.
Samtidigt är det status att ha en personlig stil. Mâste skriva lite om det ocksâ...

Pumans dotter sa...

Ofinskt existerar inte heller. Folk är stolta över sitt ursprung i vårt östra grannland också. Jag tror som Anna att det är väldigt viktigt för en svensk att passa in, att inte vara annorlunda. Det är på något sätt motsägelsefullt eftersom jag inte upplever att det skulle bero på dålig självkänsla. Det svenska "lagom" slår igenom här också verkar det som. Söker man samförstånd och harmoni eller vad beror det på? Keine Ahnung!

Carin sa...

Jag tycker verkligen inte man ska skämmas över att vara svensk, och det tror jag nog inte att svenskarna gör heller, tvärtom. Däremot är vi ganska modesta, på gränsen till överdrivet ibland, men har även en sund öppenhet för allt som är annorlunda. Det är skillnad på en svensk i Sverige och en svensk utomlands. I Sverige vill man ju gärna vara lite originell medan vi ofta känner oss väldigt svenska när vi vistas utomlands.
Vi kommer till skillnad från många andra nationaliteter ifrån en väldigt stabil bakgrund, har aldrig egentligen behövt vara nationalistiska eftersom vi aldrig varit hotade. Det tycker jag har skapat en sund distans till svenskheten och vi känner oss inte tvingade att i en diskussion strida för allt det vi är vana vid utan att ens ifrågasätta det.
Det positivt osvenska tror jag främst syftar på oblyghet, att våga synas och höras, självförtroende. Det positivt svenska är ordning och reda, ärlighet, enkelhet. Vi vill gärna ha både och. Kaos, spänning och tryggheten.

Thérèse sa...

Anna - jag håller med. Jag läste faktiskt i någon tidning för ganska många år sen att många trendskapare lanserar nya trender eller testar nya trender i Sverige först eftersom svenskarna är så snabba att hoppa på sånt. Jag gillar förstås speciellt att svenskar är snabba på att ta till sig nya mattrender. Jag tror du har rätt i att svenskar inte vill sticka ut för mycket.

Pumnas dotter - Jag tror också att det är viktigt att passa in för en svensk men är det inte det för dom flesta andra folk också? Fast kanske inte lika mycket. Jag tror att svenskar generellt är mer konflikträdda än tex. sydeuopeer och latinamerikaner man vill nog hellre ha samförstånd och harmoni. Här kan jag erkänna att jag är mycket svensk...;)

Carin - visst är det skillnad på svenskar i utlandet och svenskar i Sverige. Svensken i utlandet framhåller inte på samma sätt hur osvensk han/hon är tror jag. Man känner sig mer svensk i utlandet också där omgivningen är annorlunda. Jag håller helt med dig att vi har en ganska sund nationalitet. Jag förstå inte alls dom som klagar på att nationaldagen inte besår av hysteriskt flaggviftande svenskar. Jag är lite smått allergisk mot nationalism var i världen den än visar sig så jag instämmer med att det är sunt att ha en distans till svenskheten

Jag tror också som du säger att vi anser oss själva blyga , tråkiga , tysta och lite mesiga och att då inte vara sån är lika med att man är osvensk.

barajagjohanna sa...

Det är ju mycket snack om att allt ska vara så "lagom" i Sverige. Det typiskt svenska ska vara villa, volvo, vovve och det hela kanske låter lite tråkigt, eller man gör det till att låta tråkigt. Att bo i en villa och köra volvo och ha hund behöver ju inte vara tråkigt (inte för att jag vill ha en hund, men jag har inget emot att bo i villa i framtiden och vad den eventuella bilen är för märke kvittar). Det känns som att vi framställer oss själva lite tråkiga. Sen kanske man tycker att man är så häftig och osvensk för att man reser mycket. Svenskar ska ju resa mycket, det är ju så häfigt. Resa utomlands och besöka andra kulturer och blablabla, när vi egentligen mest hänger vid poolen och ser turiststråken.

Men man skäms väl inte för att vara svensk om man är utomlands? Eller? Jag blir alltid lite patriotisk om jag så är i Uppsala eller i Paris. I Uppsala är jag stolt över att komma från Falun och i Paris är jag stolt över att komma från Sverige. Jag har fått uppfattningen om att det är lite fint att vara svensk, vi har väl ändå ganska bra rykte om oss i andra länder?

Thérèse sa...

Johanna - jag tror också att man blir mer patriotisk på bortaplan oavsett om det gäller utomlands eller en annan svensk stad. Jag tror nog att du har rätt i att svenskar har ganska bra rykte utomlands faktiskt.

Jove sa...

Jag har rötter i ett av våra grannländer, men är född och uppvuxen i Sverige. Dock är jag inte uppvuxen bland svenskar och jag har aldrig i hela mitt liv umgåtts med en svensk (dock knappt med folk från mitt hemland heller). Därför kan jag säga att jag är ganska osvensk. Just i Sverige är det ofta ganska negativt. Det är skrattretande, när vissa svenskar kallar sig "Osvenska" så förstår de inte hur svenska de faktiskt är! Och sen kollar de på mig och ser.. wooah, jag är nog stans svenne ändå. Enda gången jag förvandlas till supersvenne är när jag kommer utomlands.. fast förstås. Då vill jag vara den enda svennen in town. :D

Thérèse sa...

Jove - jo det är nog så att vi alla bli mer svenska i utlandet. Jag är ju till skillnad från dig uppväxt i ett område med nästan bara svenskar och mina båda föräldrar är svenskar. Men nu var de längesen jag flyttade därifrån och jag har både svenska och utländska vänner. Jag skulle självklart trivas att bo någon annannstans. Jag trivdes bra i Spanien men jag kan inte känna mig spansk för det utan jag känner mig nog alltid som svensk och inte osvensk.