Dom flesta håller säkert med om att blir man kär har åldern ingen betydelse. Åtminstone i teorin kan man så klart tycka det men sen kanske man ändå hajar till när man träffar par där åldersskillnaden är väldigt stor.
Jag har en kompis som sedan många år är tillsammans med en man som är 22 år äldre än henne. Hon är nöjd på alla sätt och vis men har ibland klagat över att dom befinner sig i olika faser av livet och att det ibland känns lite konstig när dom båda umgås med hans eller hennes vänner.
Jag har en släkting som sen många år är tillsammans med en 25 år äldre kvinna. Även dom är så vitt jag vet nöjda med sitt förhållande.
Fast jag tror att om man ska generalisera har omvärlden mer tolerans mot ett par där mannen är 20-30 år äldre än kvinnan. Är kvinnan den äldre uppfattas det nog som lite suspekt. Jag tror också att förhållandet äldre kvinna - yngre man är betydligt ovanligare än tvärtom. Fast man kan ju fråga sig varför det är så.
Själv är jag sämst på det där med kärlek och förhållanden. Det brukar antingen rinna ut i sanden innan det ens blivit något eller så är han helt ointresserad eller så vågar jag inte visa något intresse. Jag tror jag är och alltid en sån som har lätt för att bli kompis med män men svårt att få dom intresserade. Kompisar är ju också väldigt trevligt men det är en annan grej. Just nu trivs jag bra med att vara ensam men någon gång i framtiden vore det nog trevligt att träffa någon. Fast några längre förhållanden har jag ju haft och jag har till och med varit gift. Med ingen av mina ex har det varit särskilt stor åldersskillnad. Dom har varit jämnåriga eller det har skilt något år. Tror att mitt rekord på området är en kille som var 4 år äldre än mig.
Ska jag vara ärlig så känns nog tanken på både en 20 åring eller en 55 åring rätt främmande idag. Fast så klart ska man väl aldrig säga aldrig. Blir man kär och allt känns rätt spelar inte en sån bagatell som åldern någon roll. Vad tycker ni om åldersskillnader och är det någon skillnad om mannen är yngre och kvinnan den äldre eller tvärtom?
torsdag, april 17, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
26 kommentarer:
Jag tycker att det är lite konstigt med sådana skillnader. Det är inte min ensak, men enligt mig MÅSTE det finnas en gräns.
Själv skulle jag ALDRIG vilja ha en yngre kille. 3-5 år känns "lagom". Nu har jag ju aldrig haft ett förhållande, men tjaa.. det betyder ju inte att man stått själv hela tiden om man säger så. De flesta har varit 5 år äldre, men ett par var faktiskt jämnåriga (!!) och för ett par sedan råkade jag visst ehh.. pussas lite med en 14 år äldre man. Kanske inte så chockerande i sig, men då kanske jag inte bör skriva ut min ålder här och nu... Det var dock ett misstag från första början, även om det bara var ett strul.
Johanna - ja jag har svårt att tänka mig att jag själv skulle ha ett förhållande med någon som var väldigt mycket yngre eller mycket äldre. Har som sagt ingen egen erfarenhet av det. Skulle nog kännas konstigt om han var jämnårig med min pappa och hade barn i min ålder tror jag. Fast samtidigt vet man förstås inte , blir man kär så blir man och då spelar väl åldern ingen roll. Däremot tycker jag inte det är sämre eller konstigare om kvinnan är mycket äldre vilket ju är ovanligare. Jag kan nästan tycka det är lite häftigt med kvinnor som är tillsammans med mycket yngre män bara för att det är så ovanligt och det brukar vara tvärtom att mannen är mycket äldre.
Hm... fördomsfullt nog så skulle jag personligen ha lättare att ha ett förhållande med en man som är äldre, än en som är mycket yngre.
Men jag känner en kvinna vars man är äldre än vad hon är, han hade redan barn när de träffades (som är stora nu) och han ville inte ha fler. Han tyckte att han hade "gjort den biten". Och hon ville ha barn, men valde ändå livet med honom framför barn med någon annan... Så det kan ju vara skillnader i vad man vill med livet ibland.
Att ha ett förhållande med någon som är mycket äldre, är inget för mig. Visst kan man ha mer gemensamt med någon äldre/yngre än med jämnåriga, men det finns nackdelar också. Vet en tjej som är gift med en man som är jämnårig med hennes pappa. De har nu flera barn tillsammans och mannen var nära pensionsåldern när första barnet kom. De har det bra ihop, men jag vet att det är en tung sits också. Både hennes pappa och maken är sjukliga, och samtidigt har de flera småbarn som kräver en del. Tror att det kan bli lite slitningar även längre fram när barnen hamnar i tonåren samtidigt som maken blir ännu äldre och kanske får ännu fler krämpor. Som någon skrev tidigare, det kan bli svårt också om den ena vill ha barn och den andra inte vill. Att man är i olika faser i livet, och har väldigt olika mycket erfarenheter. Kan nog kännas jobbigt att den ena hela tiden "vet mer" än den andre. Men det viktigaste är ändå att man älskar varandra och kärleken kan övervinna mycket!
/Anna
Sara - det är ju så klart ett problem men det kan det ju även bli om man träffar en jämnårig som inte vill ha barn. Egentligen är problemet större om en äldre kvinna träffar en yngre man som vill ha barn eftersom kvinnor inte kan få barn hela livet.
Anna - jag känner en tjej som har skaffat barn med en man som redan hade en 20 åring när deras barn föddes. Han var väl också tveksam till barn men dom skaffade ändå. Vet också en tjej som träffade en äldre man som absolut inte ville ha barn för han hade redan nästan vuxna barn. Det var ett problem men dom var ihop ganska länge. Fast sen tog det slut men om det var orsaken vet jag inte. Hon träffade senare en annan jämnårig och dom bildade familj.
Jag förstår inte alls varför killen måste vara äldre. Jag har ingen outtalad preferens, men jag har märkt att mina - med ett enda undantag - har varit yngre, ingen jätteskillnad bara 2-3 år (tror inte jag skulle vilja ha en toyboy :) Trots att det bara har varit så få års åldersskillnad har jag fått kommentarer om det.
Lisa - nej jag förstår inte heller det där. Varför får man kommentarer om killen är 2 år yngre men inte om killen är 2 år äldre. Skiljer det bara två år kan man väl kalla sig jämnåriga oavsett vem som är äldst. Eftersom kvinnor har en medellivslängd som är 4-5 år högre än män borde ju det vara den optimala skillnaden om man tänker tillbringa hela livet tillsammans
Jag är 21 år och har ett förhållande med en som är 34 år.
Han har två barn under 10 år.
Visst, det finns skillnader och vår omgivning har höjt ögonbrynen fler än en gång. Men, vi trivs oerhört bra tillsammans och allt stämmer verkligen mellan oss. Men även vi försökte trycka undan det i början pga åldersskillnaden fast till sist insåg vi att det gick bara inte. Det är egentligen sjukt att man nästan är villig att avsluta ett underbart förhållande enbart för att det är åldersskillnad. Det ska inte spela någon roll så länge kärleken och respekten finns där!
Jag sökte på "åldersskillnader", eftersom jag är en tjej på 48, som länge blivit uppvaktad av en 20 år yngre man. Vi jobbade en del ihop, och jag tyckte jättemycket om honom från början men var kallsinnig till hans flirt. Till slut tog jag med honom på promenad för att tala "förstånd" med honom. Han sågade alla mina argument emot... Sen blev vi ihop. Men så länge det är så här nytt kommer jag att vara livrädd för att inte längre "duga". Men det var ju inte utsidan han föll för...
Och visst, det går an att en man är 20, eller ännu fler år äldre. Är kvinnan äldre ses nog både hon och han som supekta av en del.
Mitt svar är att du inte ska bry dig ett j-a dugg om vad andra tycker om dina/ditt förhållande.
Det är ju till syvende och sist du och din partner som känslomässigt bestämmer vad som är rätt eller fel, så länge man håller sig till lagen, vill säga.
Hoppas du hittar en riktigt fin man att älska och få familj med.
Lycka till!
Att gå emot sina egna principer; kan det hända? Jag har dock varit med om något som tidigare har varit helt emot mina värderingar, tankar och känslor. Är 49 år, lyckligt gift sedan 20 år tillbaka med en 11 år yngre man. Har varit god vän med en man på 23 år sedan ca 2 år tillbaka. Vi har träffats som goda vänner under dessa år, haft gemensamma uppdrag, så min roll har varit mer som en mentor. Vi har båda ledande positioner i våra karrlärer. För ett par veckor sedan hettade det till ordentligt, vet ej vad som hände. Trots att jag kände mig rädd, förvirrad, blyg, hämmad, så älskade vi i timmar. Jag är helt betagen av honom i nuläget, vilket jag naturligtvis inte visar då vi träffas veckovis. Trots ett aktivt, socialt liv med avsaknad av i princip inget, så är jag emotionellt fångad i detta, tänker på honom dag som natt. Infinity..
Jag begränsar inte min kärlek på något sätt. Är 18 och min pojkvän upp emot 40, vi har varit tillsammans i ca ett år. Han är underbar och jag älskar honom, och jag skulle inte lämna honom för allt i hela världen. Det är honom som person som jag föll för, inte hans ålder.
Jag tänker inte på, som vissa säger att han kommer dö mycket tidigare än mig. Jag kan dö imorgon? Allting kan hända. Precis som att jag kunde falla för någon som redan levt halva sitt liv. Helt oplanerat, men så fort jag såg honom så visste jag bara det även om jag försökte hindra mig själv från det i början. Man kan inte förstå detta om man inte upplevt det själv.
Vill bara säga att jag har träffat världen underbaraste man. Han är 28 och jag 44. Och åldern har ingen betydelse, enbart personligheten. Det finns män som aldrig blir "vuxna" och det finns 28-åringar som är hur mogna som helst.
jag vill bara tillägga att jag är tillsammans med en 20 år yngre man. Vi har varit tillsammans i tre år. Kärleken har ingen ålder...
Och jag är tillsammans sedan tre år tillbaka med en kille som är 17 år äldre än vad jag är. Är det kärlek så är det.
Det är 22 år mellan min älskling och mig. Jag är 52 och han är 30, och ingen av oss har några som helst problem med åldersskillnaden. Har inte heller stött på några av våra respektive vänner som reagerat annat än positivt på vårt förhållande. Och attraktionen är lika stark efter två år tillsammans.
Jag är helt upp över öronen kär i min fantastiska och underbara karl som är 14 år äldre än mig. Jag är 22 och han är 36. Det var kärlek vid första ögonkastet. Vi träffades juldagen -08, då han stod som vakt på krogen där jag tänkte umgås med mina vänner kvällen lång. Men den kvällen slutade med att han och jag inte kunde slita oss från varandra utan vi pratade konstant hela kvällen och natten. Vid stängningsdags var vi tvunga och slita oss, men har varit oskiljaktiga sedan dess. Så vem säger att ålder är något hinder? Jag var jätteorolig och nervös första gången jag skulle träffa hans föräldrar, men jag har blivit som den dottern de aldrig fick. Likadant är det i min familj. För ungefär två är sedan tatuerade jag in "kärleken är blind" på handleden, för det är något jag 'alltid' har trott på, och det har jag fått bevisat för mig flera gånger nu dessa fantastiska månaderna han har varit min. Vi har mött många negativa reaktioner, men vad spelar det för roll när vi tycker så mycket om varandra som vi faktiskt gör? Kärleken är blind och övervinner allt!
Vad skönt att läsa det här! Jag själv är 19 och är tillsammans med en man som är 37, älskar honom över allt!
Ålder är bara en siffra och kärleken har inga gränser!
Hmmm.. Intressant blogg, helt klart..! Googlade på ålderskillnader i relationer och hittade till slut hit. Jag är 46 och min flickvän är 25,, Och ja, det är stor skillnad i ålder, vi vet!!! Vi har fått en del kommentarer av våra föräldrar och släktingar, men där har det väl sen stoppat. Vi träffades på jobbet, när hon kom från USA och precis hade separerat från sin Amerikanska man, hon kliver in på min arbetsplats och får sen jobb, självklart var det inte jag som anställde henne, utan min närmaste chef, och det tog nog ett år innan "det tog sig". Jag hade ett år innan skiljt mig från en kvinna som SYSTEMATISKT hade utnyttjat mitt namn och bankkonto under 3½ år med ett enormt kontrollbehov, svartsjuka kryddat med en stor mängd dryckenskap.
Man är inte äldre än vad man gör sig sägs det, och det kan jag bara hålla med om..Det handlar om att försöka överbrygga oskrivna regler och gränser i ens liv, Jag har till exempel lärt mig mycket mer om datorer, house-och tecno musik,Hon har å sin sida försökt sätta sig in lite mer i mina hobbies kring radiokommunikation. Vi är väldigt samsynkade vad gällande vår stora värld och resor, hon har ju bott i USA i tre år och jag har varit i sydostasien 5 ggr med sammanlagt tid över 1 år.. !
Hon lär mycket av mig, vad jag har varit med om, hur jag tänker, att inte tro alla människor om gott vid första ögonblicket..
vi njuter av livet i alla dess bemärkelser när vi kommer åt,, (inte under arbetstid !! ) äter ofta ute, reseplanerar nu i mängder, 6 veckor i Sydostasien väntar i Mars, våra respektive föräldrar har lärt sig leva med tanken efter 1½ år..
Vi lever särbo och kommer att så förbli tror vi, därför att vi behöver bägge spacet att vara själva ibland..
Det var hon som uppmärksammade en amerikansk websida som heter
http://www.agelesslove.com/boards/index.php
Allting där är ju på engelska, och det är ju lättare här på svenska...
Ett forum i detta ämnet på svenska hade varit något.. !!!
Inte hade jag någonsin i mitt liv föreställt mig att jag någon gång skulle ha en 21 år yngre flickvän, men så är det.. Men vägen hit har varit lång.. Åldern är en siffra, när man har tyglat omgivningen sin..!!
Hmmm.. Intressant blogg, helt klart..! Googlade på ålderskillnader i relationer och hittade till slut hit. Jag är 46 och min flickvän är 25,, Och ja, det är stor skillnad i ålder, vi vet!!! Vi har fått en del kommentarer av våra föräldrar och släktingar, men där har det väl sen stoppat. Vi träffades på jobbet, när hon kom från USA och precis hade separerat från sin Amerikanska man, hon kliver in på min arbetsplats och får sen jobb, självklart var det inte jag som anställde henne, utan min närmaste chef, och det tog nog ett år innan "det tog sig". Jag hade ett år innan skiljt mig från en kvinna som SYSTEMATISKT hade utnyttjat mitt namn och bankkonto under 3½ år med ett enormt kontrollbehov, svartsjuka kryddat med en stor mängd dryckenskap.
Man är inte äldre än vad man gör sig sägs det, och det kan jag bara hålla med om..Det handlar om att försöka överbrygga oskrivna regler och gränser i ens liv, Jag har till exempel lärt mig mycket mer om datorer, house-och tecno musik,Hon har å sin sida försökt sätta sig in lite mer i mina hobbies kring radiokommunikation. Vi är väldigt samsynkade vad gällande vår stora värld och resor, hon har ju bott i USA i tre år och jag har varit i sydostasien 5 ggr med sammanlagt tid över 1 år.. !
Hon lär mycket av mig, vad jag har varit med om, hur jag tänker, att inte tro alla människor om gott vid första ögonblicket..
vi njuter av livet i alla dess bemärkelser när vi kommer åt,, (inte under arbetstid !! ) äter ofta ute, reseplanerar nu i mängder, 6 veckor i Sydostasien väntar i Mars, våra respektive föräldrar har lärt sig leva med tanken efter 1½ år..
Vi lever särbo och kommer att så förbli tror vi, därför att vi behöver bägge spacet att vara själva ibland..
Det var hon som uppmärksammade en amerikansk websida som heter
http://www.agelesslove.com/boards/index.php
Allting där är ju på engelska, och det är ju lättare här på svenska...
Ett forum i detta ämnet på svenska hade varit något.. !!!
Inte hade jag någonsin i mitt liv föreställt mig att jag någon gång skulle ha en 21 år yngre flickvän, men så är det.. Men vägen hit har varit lång.. Åldern är en siffra, när man har tyglat omgivningen sin..!!
Sorry, fick upp en varning om att min blogginlägg var för långt, därav dubbelpost!
Jag har träffat en man, 41 år och jag är 18 år. Det är 23 års skillnade & han är väl snäppet yngre än mina föräldrar bara. Vi har setts ett par gånger & jag tror att jag håller på att bli kär. Hur ska man hantera något sånt? Mina föräldrar kommer att bli galna upp över öronen om jag säger att jag är förälskad i en 41-årig man.
För mej skulle det kännas konstigt att inte följa mitt hjärta men ändå lika konstigt att inleda en relation med en 23 år äldre man.
Kanske ska man bara testa på ett tag & se vart det leder, jag vet att han tycker otroligt mycket om mej. Har ni något tips eller ideer?
Hej!
Jag heter Signe och arbetar på ett stort TV-produktionsbolag. Jag arbetar just nu med en dokumentärserie och jag skulle gärna vilja komma i kontakt med dig då jag blev intresserad av att höra mer efter att ha läst detta blogginlägg. Du skriver "Jag har en släkting som sen många år är tillsammans med en 25 år äldre kvinna. Även dom är så vitt jag vet nöjda med sitt förhållande." och jag undrar om dom möjligtvis fortfarande har en relation? Dokumentären kommer handla om åldersskillnad i förhållanden och skulle gärna vilja komma i kontakt med släktingen som du nämner i inlägget.
Kontakta gärna mig så berättar jag mer om det projekt jag arbetar med.
Må så gott!
signe.ahren@titan.se
åh va glad jag blev av att läsa inlägget och kommentarerna. jag är själv tillsammans med en 2 år yngre kille och har fått otroligt många kommentarer om vår åldersskillnad, själv tänker jag inte på den för jag älskar honom, men kommentarerna om "toyboy" börjar bli tröttsamt, jag är 20 år och han är 18 år, så skillnaden är inte alls speciellt stor, och när jag tidigare var tillsammans med en 1 år äldre kille fick jag inga kommentarer om det alls! varför bryr sig alla så mycket om en så liten åldersskillnad? Tack för ett fint inlägg!
Vad skönt det var att se att det finns personer i samma sits som jag själv.
För två år sen träffade jag min kille, som då var 47 och jag själv 21. Vi åt middag tillsammans, och därefter var jag som fast. Vi började umgås väldigt intensivt och idag känner jag att jag älskar honom. Jag har träffat hans vänner och han har träffat mina. Mina föräldrar däremot, vet jag om skulle få ramaskri om de skulle få veta hur gammal han är, så därför har jag valt att vara lite difus om hans ålder inför dem.
Men trots att jag är väldigt lycklig, jag har aldrig innan träffat någon som behandlat mig så bra som han gör, så finns det ju komplikationer. Jag vill ha barn, har alltid velat ha det. Jag vill resa jorden runt ett par år och sedan börja plugga. Han har gjort klart redan från början att han inte vill ha fler barn (han har redan tre) och iom hans jobb kan han inte bara åka iväg på en långresa. Det här är något jag tänker på dagligen, och har allvarligt talat en smula panik över att jag verkligen agerar rätt. Är det rätt gentemot honom att ha en relation när jag vet om att jag kommer behöva bryta den inom ett år, för att resa, eller sex år, för att skaffa barn? Är det rätt gentemot mig själv?
Någon som känner igen tankarna?
/C
Skicka en kommentar