när känner man sig helt hemma i ett nytt land?

Jag pratade nyligen med en kompis från London som bott i Sverige i väldigt många år. Just nu jobbar han i Frankrike men det är högst ofrivilligt och i höst hoppas han vara tillbaka i Sverige. Vi pratade lite om det här att bo i ett annat land. Han berättade att Sverige kändes hemma men ändå kände han sig inte som svensk och skulle nog aldrig känna sig som helt svensk. Ska jag vara ärlig har han ett språkligt hinder för att känna sig svensk tror jag. Visst pratar han svenska men ganska dåligt och han föredrar att använda engelska i dom flesta sammanhang för det är ju så enkelt att göra det i Sverige. Han och jag har ibland tänkt att vi skulle prata svenska med varandra för att han skulle få öva men ganska snart är vi tillbaka i engelskan igen för det är lättast så.

Hur som helst så reser han ganska ofta till London och hälsar på familj och vänner. Han sa att för varje gång han kommer "hem" till England känns det mer och mer främmande. Fler och fler saker känns obegripliga och han har missat mycket vad som hänt trots att han är en mycket flitig tidningsläsare på nätet.

Så Sverige blir aldrig hemma och det gamla hemlandet känns mer och mer främmande och tanken på att återvända någon gång blir mindre och mindre lockande. Det är säkert ett dilemma han delar med många invandrare. Han har ju ändå mycket kontakt med sitt gamla hemland , det är billigt och enkelt att åka dit och hälsa på och man kan göra det över en helg. Många kan ju inte återvända till hemlandet och andra bor så långt borta att det blir både dyrt och för tidskrävande att åka "hem" ofta.

Nu bodde inte jag så länge i Spanien och jag flyttade tillbaka till Sverige mycket tidigare än jag planerat av olika orsaker. Men jag trivdes utmärkt i Spanien och skulle gärna ha stannat fler år än jag gjorde. Ibland tänker jag att det någon gång i framtiden ska finnas något sätt som gör att jag kan återvända och bo där en längre eller kortare tid. Men just nu är det inte aktuellt på länge och vad som händer i långt fram i tiden vet man så klart inte. Samtidigt som jag trivdes utmärkt , talar spanska och har spanska vänner så kände jag att jag aldrig skulle bli spansk. Aldrig känna mig helt spansk och människor skulle troligen aldrig se mig som spansk. Även om det så klart inte är något problem för att vara svensk i Spanien är ingen nackdel man möts inte av rasism , fördomar eller annat utan blir lätt accepterad överallt.

Min engelska kompis säger att han inte ser det som något problem att han aldrig blir svensk och att England blir mer och mer främmande. Han är lycklig och trivs bäst i Sverige och känner sig hemma där utan att behöva känna att han är svensk. Man kan så klart skapa sig en identitet som utlandssvensk (eller utlandsengelsk när det gäller min kompis då) och trivas väldigt bra med det och inte sträva efter att känna sig hundra procent tillhörig i det nya landet även om det är det som känns hemma.

Det låter så skönt att han bara accepterar och trivs med sin situation. Tyvärr tror jag inte alla i hans situation är lika nöja med det. Ni är ju en hel del som bor eller har bott utomlands som läser här. Det vore kul att höra era tankar om såna här saker. Naturligtvis kan även ni som aldrig bott utomlands så klart också dela med er av era tankar i ämnet. Jag vill inte att någon ska känna att dom inte kan kommentera. Jag uppskattar alla kommentarer väldigt mycket och tycker om att få många och långa kommentarer som inte nödvändigtvis måste handla om ämnet i inlägget. Det går också bra att kommentera anonymt om man föredrar det.