torsdag, april 17, 2008

när känner man sig helt hemma i ett nytt land?

Jag pratade nyligen med en kompis från London som bott i Sverige i väldigt många år. Just nu jobbar han i Frankrike men det är högst ofrivilligt och i höst hoppas han vara tillbaka i Sverige. Vi pratade lite om det här att bo i ett annat land. Han berättade att Sverige kändes hemma men ändå kände han sig inte som svensk och skulle nog aldrig känna sig som helt svensk. Ska jag vara ärlig har han ett språkligt hinder för att känna sig svensk tror jag. Visst pratar han svenska men ganska dåligt och han föredrar att använda engelska i dom flesta sammanhang för det är ju så enkelt att göra det i Sverige. Han och jag har ibland tänkt att vi skulle prata svenska med varandra för att han skulle få öva men ganska snart är vi tillbaka i engelskan igen för det är lättast så.

Hur som helst så reser han ganska ofta till London och hälsar på familj och vänner. Han sa att för varje gång han kommer "hem" till England känns det mer och mer främmande. Fler och fler saker känns obegripliga och han har missat mycket vad som hänt trots att han är en mycket flitig tidningsläsare på nätet.

Så Sverige blir aldrig hemma och det gamla hemlandet känns mer och mer främmande och tanken på att återvända någon gång blir mindre och mindre lockande. Det är säkert ett dilemma han delar med många invandrare. Han har ju ändå mycket kontakt med sitt gamla hemland , det är billigt och enkelt att åka dit och hälsa på och man kan göra det över en helg. Många kan ju inte återvända till hemlandet och andra bor så långt borta att det blir både dyrt och för tidskrävande att åka "hem" ofta.

Nu bodde inte jag så länge i Spanien och jag flyttade tillbaka till Sverige mycket tidigare än jag planerat av olika orsaker. Men jag trivdes utmärkt i Spanien och skulle gärna ha stannat fler år än jag gjorde. Ibland tänker jag att det någon gång i framtiden ska finnas något sätt som gör att jag kan återvända och bo där en längre eller kortare tid. Men just nu är det inte aktuellt på länge och vad som händer i långt fram i tiden vet man så klart inte. Samtidigt som jag trivdes utmärkt , talar spanska och har spanska vänner så kände jag att jag aldrig skulle bli spansk. Aldrig känna mig helt spansk och människor skulle troligen aldrig se mig som spansk. Även om det så klart inte är något problem för att vara svensk i Spanien är ingen nackdel man möts inte av rasism , fördomar eller annat utan blir lätt accepterad överallt.

Min engelska kompis säger att han inte ser det som något problem att han aldrig blir svensk och att England blir mer och mer främmande. Han är lycklig och trivs bäst i Sverige och känner sig hemma där utan att behöva känna att han är svensk. Man kan så klart skapa sig en identitet som utlandssvensk (eller utlandsengelsk när det gäller min kompis då) och trivas väldigt bra med det och inte sträva efter att känna sig hundra procent tillhörig i det nya landet även om det är det som känns hemma.

Det låter så skönt att han bara accepterar och trivs med sin situation. Tyvärr tror jag inte alla i hans situation är lika nöja med det. Ni är ju en hel del som bor eller har bott utomlands som läser här. Det vore kul att höra era tankar om såna här saker. Naturligtvis kan även ni som aldrig bott utomlands så klart också dela med er av era tankar i ämnet. Jag vill inte att någon ska känna att dom inte kan kommentera. Jag uppskattar alla kommentarer väldigt mycket och tycker om att få många och långa kommentarer som inte nödvändigtvis måste handla om ämnet i inlägget. Det går också bra att kommentera anonymt om man föredrar det.

7 kommentarer:

Sara sa...

Jag har funderat på det där. Det är lite märkligt; jag bor i Frankrike, pratar franska, har franska vänner och familj, men ju mer jag "integrerar" mig, desto mer svensk känner jag mig. Vilket egentligen inte är en paradox. Jag kommer aldrig att känna mig fransk, även om jag älskar Frankrike, och även om jag kommer att bo här i hela mitt liv. Det är viktigt för mig på något sätt att vara tydlig med att jag är svensk. Men jag känner mig samtidigt mindre och mindre svensk... när jag är i Sverige. Märkligt!

Thérèse sa...

Sara - precis så tror jag att min kompis också känner. Nu är han inte riktigt i din situation för han pratar dålig svenska och umgås en hel del med andra britter fast även en hel del med svenskar

Lisa sa...

Funderar ofta på det där. Jag känner mig också mer svensk i utlandet, men egentligen känner jag mig inte hemma någonstans, inte ens känt i Sverige... Får se hur det blir denna gång när jag kommer till Stockholm. Ibland känns det som om det man lämnat kan man aldrig riktigt återvända till...

Thérèse sa...

Lisa - visst känner man sig lite extra svensk utomlands särskilt om man ofta är den enda svensken i ett sällskap. Det är nog svårt att återvända helt på något sätt. Man förändras , platsen man flyttat från och gamla vänner förändras eller försvinner. Det blir inte som förut. Jag flyttade från Uppsala -94 och bor sen ett år här igen. Känns fortfarande konstigt och det är förstås inte som den plats jag bodde på -94 , dom flesta av mina kompisar har flyttat eller försvunnit och stan är på ett sätt annorlunda men ändå sig lik. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om att bo här. Ibland känns det bra men andra gånger känns det konstigt och jag önskar mig bort

Hanna sa...

Jag känner mig nog ganska fransk numera, eller åtminstone känner jag mig inte som utlänning här i Frankrike. Jag har inte bott här så länge egentligen, permanent i snart fem år och dessförinnan under tre läsår, men känner mig helt integrerad. En stor del i det är nog att jag i och med ett utbytesår på gymnasiet har gemensamma erfarenheter med fransmännen (franskt familjeliv, plugga till bac:en, bo i en mindre stad, ...). En annan viktig del är nog att folk omkring mig inte ser mig som utlänning. Fast kanske är det sedan jag fick barn som det har ändrats, för jag kände mig bara svensk fram tills ungefär då.

Och ändå är jag inte alls sugen på att ansöka om franskt medborgarskap, trots att jag är mycket engagerad i fransk politik och mer än gärna skulle rösta. Motsägelsefullt.

Thérèse sa...

Hanna - jag förstår att du vill behålla ditt svenska medborgarskap. Även om man känner sig totalt integrerad och lever länge i ett annat land blir det ju en så definitiv grej på något vis att byta medborgarskap. Men kan man inte ha dubbelt? Eller blir du av med det svenska om du söker franskt?

Hanna sa...

Thérèse,
Nej, man behöver inte byta medborgarskap. Jag kan i behålla mitt svenska också, men vill ändå inte söka franskt.