en "bra" invandrare - månadens inlägg

Tolken har dragit igång månadens inlägg igen. Känner du för att vara med är det bara att gå in och länka på hennes sida. Vi skriver ett inlägg på något tema vi själva bestämmer den 20 de varje månad. Idag ska det handla om att vara en "bra" invandrare.

När jag bodde i Madrid så tycker jag nog själv att jag var en bra invandrare om man menar hur integrerad jag var. Jag hade nästan bara spanska vänner , pratade bra spanska och fann mig bra till rätta och mina barn gick dessutom i spanska skolor. Fast att vara svensk i Spanien är ganska lätt. Skillnaden mellan länderna är inte så stora och man blir väl mottagen och accepterad överallt vilket jag tror inte är helt lätt för alla invandrare i Spanien. Jag kunde dessutom spanska innan jag kom till Madrid.

En stor skillnad mellan mig i Madrid och många andra invandrare är att jag flyttade frivilligt och mitt gamla hemland låg kvar och jag kunde återvända på besök eller för gott när jag hade lust. Jag var inte tvingad att flytta till ett annat land på grund av krig , svält , förtryck , miljökatastrofer eller annat. Det blir så klart en helt annan sak att komma till ett annat land om man inte gör det frivilligt. Dessutom är Spanien ett västeuropeiskt land som trots allt är ganska likt Sverige och dom olikheter som finns är inte så knepiga att leva med.

Trots att jag kunde spanska och tidigare hade bott och pluggat i Spanien så det kändes inte som ett helt nytt land för mig så tror jag det är en viss skillnad om man som jag flyttar med svensk familj eller bosätter sig där och bildar familj med en spanjor. Min svenska man fick ett jobb i Madrid så vi flyttade hela familjen. Vi var ju båda utlänningar och kände ingen när vi kom. Hade jag träffat en spansk man hade jag ju delvis haft en spansk familj och via honom snabbt fått spanska vänner. Då hade jag dessutom troligen talat spanska även hemma vilket vi sällan gjorde när vi var själva i familjen utan mest när vi umgicks med spanska vänner. Man får också via en spansk make en naturlig inkörsport till det nya landet , han vet vilken myndighet eller vilket företag man ska vända sig till i olika situationer. Man kan ju jämföra med en invandrare som kommer till Sverige för att han/hon träffat en svensk. Jag tror att många svenskar i allmänhet uppfattar en sån invandrare som mer "integrerad" och "försvenskad" än en invandrare som kommer till Sverige med sin familj från hemlandet.

Generellt sätt så tycker jag att en viss form av anpassning som att lära sig språket och ta efter vissa vanor i sociala sammanhang och i jobb-sammanhang underlättar om man är invandrare. Men man ska naturligtvis inte släppa helt på sin egen kultur och det är väl okey att inte alla är lika i ett mångkulturellt land utan vi respekterar varandras olikheter. När jag bodde i Madrid levde jag väldigt spanskt eller anpassade mig efter det spanska med språk vanor och sånt men jag kände mig ändå väldigt svensk. Jag åkte regelbundet till IKEAs mataffär för att köpa svenskt godis , knäckebröd och annan svensk mat även om jag säkert hade klarat mig utmärkt utan svensk mat. Fast svensk saltlakrits har jag svårt att klara mig utan i längden.

Inspirerad av en kompis skrev jag för några dagar sen ett inlägg om att känna sig helt hemma i ett nytt land Läs gärna det också.