torsdag, april 03, 2008

bortskämd?

I Sverige är alla socialförsäkringar individuella. Om en person blir sjuk eller arbetslös spelar det ingen roll hur mycket eller lite övriga i personens familj tjänar. Det är ju självklart för dom flesta av oss. En utlandssvensk med bra jobb skickar inte heller hem pengar till familjen i Sverige varje månad. Inte ens om familjen har det ganska knapert. Något som är självklart för många invandrare i Sverige att göra.

En svensk pensionär som har svårt att få det att gå ihop varje månad ser det inte som självklart att fråga sina barn om hjälp. Eller tvärtom har man föräldrar som har det gott ställt men har själv svårt att få det att gå ihop ekonomiskt är det inte självklart att föräldrarna ska hjälpa till.

Trots a-kassa, sjukpenning, socialbidrag , bostadsbidrag, studiebidrag och annat så hjälper man ju ändå varandra inom en hel del familjer även i Sverige. Speciellt är det nog unga vuxna som kanske pluggar eller är arbetslösa som får ekonomisk hjälp av sina föräldrar om föräldrarna har den möjligheten. I viss mån tycker nog dom flesta det är okey men lever man alltför mycket på sina föräldrar eller får mängder av dyra grejer av dom så anses man nog som bortskämd.

I Sverige är familjen "bara" föräldrar och barn. Så dom flesta skulle nog tycka det vore konstigt att hjälpa en kusin eller faster eller till och med ett syskon som har det svårt ekonomiskt. I andra länder har man kanske en mer utvidgad syn på familjen och ser det som självklart att hjälpa även andra släktingar än bara föräldrar eller barn.

Men vad kan anses okey i Sverige att hjälpa till med ekonomiskt? Dom flesta skulle nog tycka det var helt okey om en 20 årig student får lite hjälp med sina räkningar från föräldrarna. Men om en 30 åring med bra arbete väljer att lägga större delen av sin inkomst på dyra kläder och sen inte har råd med sina räkningar skulle dom flesta nog inte tycka det var lika okey. Dom flesta tycker säkert det är okey om föräldrar köper en säng till Pelle som nyss flyttat hemifrån , har det tungt ekonomiskt och sover på en madrass. Men kanske tycker man att Kalle är bortskämd som har en bra säng men föräldrarna köper en dyr Hästens säng till honom istället. Dom flesta tycker nog det är helt okey att Lisa får ta över föräldrarnas gamla TV när hon flyttar hemifrån. Men när Anna som redan har en TV får en vräkig hemmabioanläggning av sina föräldrar anser nog en del att hon är bortskämd. Betalar föräldrarna Bosses tågresa när han kommer hem och hälsar på över jul tycker nog många är okey. Men betalar föräldrarna för Arnes festresa med kompisarna till Mallorca anser nog många det är för mycket.

Så i vilka situationer och hur mycket är det okey att få hjälp? Hur mycket vill man hjälpa sina föräldrar, barn , andra släktingar om man kan? Hur mycket hjälp vill man själv ta emot? När blir det så mycket att någon anses bortskämd? Naturligtvis bestämmer varje familj det själv men det är lite kul att höra era tankar om sånt här.

6 kommentarer:

Anna Malaga sa...

Vad kul, jag skrev ett inlägg i morse om ungefär samma ämne utan att ha läst detta.
Jag skulle absolut hjälpa mina föräldrar och min svärmor om de behövde det och jag hade möjlighet.
När det gäller barn handlar det ju ocksâ om uppfostran. I slutändan ska de klara sig själva. Eftersom det är mycket viktigare att klara sig själv i Sverige, är det nâgot man fâr lära sig tidigt, kanske genom att betala hemma om man jobbar och bor hos föräldrarna. Fast jag undrar om inte föräldrarna ocksâ tycker att det är ett välkommet tillskott i kassan - annars kunde de ju bara tagit hand om pengarna och gett dem till barnen senare, vid ett husköp, t.ex.
Jag tycker att min son alltid kommer att fâ ha mat och husrum gratis här sâ länge han vill - prylar fâr han däremot betala själv. Jag köper gärna säng och tvättmaskin till hans kommande hem, men naturligvis den billigaste modellen, hehe...

Anonym sa...

Min erfarenhet är att det varierar väldigt mycket mellan familjer hur mycket man ställer upp ekonomiskt för sina barn. Tror att det har att göra med vilken ekonomisk situation familjen har, om föräldrarna har råd hjälper de nog sina barn med att köpa saker även när barnen har flyttat hemifrån. Själv har jag haft fast extrajobb hela gymnasieåren och tjänade således egna pengar, inte mycket men iallafall. Mina föräldrar har inte kunnat betala mitt körkort t ex utan det fick jag betala själv. Kunde heller inte övningsköra med någon förälder. Har jag velat ha något har jag sparat ihop till det själv, och det känns skönt att kunna stå på egna ben. Man lär sig ju kanske lite mer att hantera pengar om man inte har någon som backar upp en om det kniper. Jag tror att det har att göra med klasskillnader, hur man gör och vilken inställning man har. En del vuxna vill absolut inte be sina föräldrar om ekonomisk hjälp, medan andra finner det naturligt.

Sara sa...

Det där har jag häpnat lite över i Frankrike där det verkar vara väldigt vanligt att föräldrar köper lägenheter åt sina barn, eller bilar. Och även bidrar med mycket pengar även när "barnen" är fyrtio och klarar sig sjâlva ganska bra.
Och det är så vanligt här att folk accepterar det, även om jag skulle tycka mycket bättre om att inte ta emot någonting, utan vara helt ekonomiskt oberoende.

Sara sa...

Jag har en kompis som fick en lägenhet (tillsammans med sin pojkvän) av pojkvännens mamma. Bra, men det innebär att de står i någon sorts konstig skuld till henne hela tiden, "som gjort så mycket"... Det kanske bör undvikas?

Thérèse sa...

Anna - kul , har sett ditt inlägg och vilken diskussion det blivit. Tänkte ge mig in i den har bara inte hunnit. Borde förstås skrivit om det här med att betala hemma. Tycker din idé med att föräldrarna tar dom pengarna och sparar till husköp åt barnen låter lysande. Samtidigt så är det ju många föräldrar som har riktigt dålig ekonomi och då känns det vettigt att vuxna barn som bor hemma och arbetar också bidrar ekonomiskt. Fast jag håller med dig att mina barn gärna får bo hemma så länge dom vill och få mat och husrum. Din son kommer inte att få en sån där svindyr rutig hästens säng hör jag ha ha

Anonym - Du har helt rätt i att det varierar väldigt mycket från familj till familj. Det beror ju mycket på inställning och möjlighet. Håller med dig om att det känns skönt att stå på egna ben och spara ihop till det man behöver. Samtidigt är det säkert skönt att få allt betalt...
Fast jag har nog precis som du jobbat och sparat till körkort och annat.

Sara - jag känner precis som du att det känns bättre att vara oberoende och inte ta emot något. Man hamnar ju i någon sorts skuld på något sätt... Jag har oftast haft ganska okey med pengar men nu som ensamstående med två barn som pluggar och jobbar lite extra har det inte blivit helt lätt. Därför är jag glad att mina föräldrar har köpt kläder och sånt till barnen. Känns bättre än att dom ger mig pengar/saker. Så är jag mycket bra vän med barnens pappa , umgås mycket , så han förstår ju att min ekonomi inte är den bästa just nu och köper mycket , betalar bilen han och jag har tillsammans och kanske fika/lunch om vi går hittar på något.

Sara sa...

Ja, jag tycker nog i och för sig att det är jättebra med kläder till barnen fran familjemedlemmar, det skulle jag inte ha nagra problem med... Men en lägenhet är en lite annan grej.
Vad härligt att kunna ha ett sa bra umgänge med dina barns pappa, det verkar vara ganska ovanligt?