tisdag, maj 26, 2009

Kuba-fest

När jag flyttade hit till Uppsala för två år sen kände jag mig otroligt ensam. Jag kände knappast någon och satt jämt hemma. Var otroligt frustrerad för jag visste inte hur jag skulle lära känna folk. Så blev jag sjuk , väldigt väldigt sjuk , väldigt länge. Svåra och oförklarliga inflammationer i knäna som gjorde att jag periodvis knappt kunde röra mig , hade otroligt ont och var fruktansvärt trött. Rasade i vikt och vägde bara 40 kilo när det var som värst så det gjorde väl också att jag inte hade någon ork. Men sen snart ett år är jag frisk även om jag fortfarande behöver viss behandling. Den kommer inte att behövas hela livet men några år till.

Det här med ensamhet är nog ett stort problem för många. För även om man gillar att vara ensam ibland kan den ofrivilliga ensamheten bli otroligt jobbig och tära mycket på självförtroendet. Jag tror vi människor har ett behov av att bli sedda, uppskattade , respekterade och att höra till ett sammanhang. Flyttar man eller något händer kan allt detta försvinna och man vet inte hur man ska bygga upp ett nytt socialt liv. Jag har barn och tillbringar helst mina kvällar och helger med dom men inte alltid och jämt. Ibland behöver jag träffa vuxna också eller det bästa träffa vuxna och ta med mina och kanske deras barn och göra saker där både barn och vuxna har kul ihop.

Idag känner jag mig inte ensam mer än vissa stunder. Särskilt stunder då jag saknar vänner långt bort. Jag har mycket och nära kontakt med vänner i olika delar av världen och någon gång hade det varit kul att kunna samla alla. Får väl gifta mig eller något så jag får hit folk men då måste jag ju hitta någon att gifta mig med. Så otroligt giftassugen är jag inte heller. Fast visst vill jag någon gång träffa någon , planera framtiden , vara någon slags familj , resa , ha kul och mysa men det blir när det blir om det blir. Giftemål är inte nödvändigt eller viktigt även om jag skulle bli glad och smickrad av ett sånt förslag och en gång tänkte komma med ett sånt själv. Tur jag lät bli , han hade inte uppskattat det men om jag får såna idéer igen hoppas jag det finns någon som uppskattar det.

Förutom fester har jag också lyckats beta av några luncher , fika och middagar så jag kan faktiskt inte klaga på ensamhet alls längre. Väldigt skönt för det var otroligt jobbigt och frustrerande att känna sig så ensam som jag gjorde och det är inget jag är glad för efteråt och har lärt mig något av. Möjligen då att jag gärna skulle föreslå en fika , en öl , bio eller bjuda hem någon på kaffe som jag känner ganska ytligt för jag vet hur otroligt glad jag blivit om någon gjort det för mig när det var som jobbigast.

Nu har jag lärt känna en hel del personer och på en månad har jag varit bjuden på fem fester varav en var ett ettårs kalas. Världens sötaste ettåring!

I lördags var jag på en kubansk fest. Väldigt mycket latinamerikaner men ändå sa jag inte ett ord på spanska utan pratade svenska hela kvällen och dessutom mest med några andra svenskar. Oavsett vad man tycker om Kuba så kan man inte förneka att musiken är bra. Väldigt bra. Var väldigt salsa-dans-sugen när bandet spelade. Några cigarrer såg jag inte på festen men röka cigarr har jag aldrig gillat så det spelar ingen roll men lite rom hade varit trevligt att bli bjuden på. Fast det fanns inte heller. Nöjde mig med ramlösa och bra kubansk musik för att senare på kvällen dricka mycket gott rött vin och äta ost och oliver med en god vän. Dock efter festen som jag stack från ganska tidigt. Men jag måste köpa på mig eller på annat sätt skaffa mer kubansk musik. Ångrar lite att jag inte köpte den cd som gruppen som spelade sålde men det blir väl fler tillfällen. Ett land som är känt för salsa , rom , socker och cigarrer och dessutom har väldigt bra dykning och en bloggande ex-president kan inte vara helt fel.

2 kommentarer:

Erica sa...

Vad fint du skriver om ensamhet. Jag har sällan i mitt liv varit fysikst ensam. Under min uppväxt hade jag många människor i alla åldrar runt mig. För mig har det alltid varit den existentiella ensamheten som varit svårast. Att vara samman med människor och aldrig riktigt mötas. Att alltid vara annolunda på många sätt. Jag har anpassat mig oerhört mycket till min omgivning och det är först nu när jag närmar mig fyrtio som jag känner att vänner och människor omkring kan samtala om sånt som jag redan som barn längtade efter. Ensamhet av alla slag kan vara ett gift. Sedan finns ju den där självvalda ensamheten som ibland är väldigt skönt, men då handlar det ju mer om att kunna ha något att dra sig undan ifrån. Fortfarande kämpar jag mycket med det här att acceptera att det är få människor som faktiskt är beredda att mötas, utan masker. Jag känner mig alltid så naiv.

Thérèse sa...

Erica - vilken fin kommentar. Jag har aldrig själv varit ensam förrän jag flyttade till Uppsala för två år sen , första året var jättejobbigt. Visst helt ensam var jag inte för jag hade mina barn men hur skulle jag lära känna andra vuxna? Så blev jag dessutom väldigt sjuk väldigt länge. Det var väldigt jobbigt och frustrerande och inget jag vill uppleva igen men idag har jag vänner och träffar även en del barndomsvänner regelbundet. Just såna som känt en väldigt länge är så skönt att umgås med. Saknade dom i Spanien även om vi hade mycket kontakt på nätet. Första året jag bodde här bodde barnens pappa i Madrid och kom på besök då och då , nu bor vi två minuters promenad från varandra och ses väldigt ofta och barnen kan gå mellan så mycket dom vill. Vi äter tillsammans , kollar på film och gör grejer med barnen men det skulle nog inte funka att bo ihop fast jag är glad att allt annat fungerar så bra.