Victor Jara

Jag ska erkänna att det är väldigt sällan jag läser poesi men gör jag det så gör jag det alltid på spanska. Jag vet inte varför men dikter på svenska eller engelska kan inte berör mig på samma sätt som spanska dikter. En av mina favoritpoeter är Victor Jara från Chile. Den 12 september 1973 fördes han och många andra till Estadio Nacional i Chiles huvudstad Santiago för att torteras och avrättad. Det var dagen efter Pinochets kupp mot den folkvalda presidenten Allende. Trettio år efter denna hamska händelse döptes arenan om till Estadio Victor Jara som den fortfarande heter.

Victor Jara skrev många dikter och sånger om sociala orättvisor och en framtid när detta skulle försvinna men han har även skrivit många fantastiska kärleksdikter som är mycket läsvärda. I går läste jag att en man skulle ställas inför rätta för mordet på Victor Jara.

José Adolfo Paredes Márquez var värnpliktig när han beordrades död Victor Jara. Han har sedan levt och försörjt sig som trädgårdsmästare i Santiago de Chile men nu tydligen erkänt mordet. Det finns en del myter om mordet som bland annat att Victor Jara ska ha fått sina händer avhuggna hånats och fått höra kan du spela gitarr nu och då börjat sjunga Venceremos - vi ska segra- (en chilensk sång som var populär bland Allendes anhängare) men det stämmer inte enligt hans änka och inte heller när man undersökt kroppen. Han har blivit svårt torterad och händerna är brutna men inte avhuggna.

Dessa dagar i september 1973 då femtusen människor var samlade på Nationalarenan och torterades och dödades hände troligen fruktansvärda saker. Att hans mördare nu efter 39 år ställs inför rätta kan ju anses väl sent men samtidigt ska det finnas en preskriptionstid för mord och tortyr? Visst anser jag att man kan sona sitt brott och få en andra chans. Men mördar och torterar du någon i Sverige så går du fri efter 25 år , varför då? Jag kan se en poäng med att preskribera småbrott men dit kan väl knappast mord och tortyr räknas.

När Victor Jara befann sig på Estadio Nacional/Estadio Victor Jara skrev han sin sista dikt som smugglades ut ur en väns sko. En vän som blev benådad. Dikten är väldigt känd men har vad jag vet inget annat namn än Estadio Nacinal. För er som kan lite spanska är inte Victor Jaras sista dikt svår så försök läsa , kan ni ingen spanska allas hoppa över eller kopiera in i översättningesprogram.

Somos cinco mil aquí

en esta pequeña parte de la ciudad.

Somos cinco mil.

¿Cuántos seremos en total

en las ciudades y en todo el país?

Somos aquí diez mil manos

que siembran y hacen andar las fábricas.

¡Cuánta humanidad

con hambre, frío, angustia, pánico,

dolor, presión moral, temor y locura!

Seis de los nuestros se perdieron

en el espacio de las estrellas.

Un muerto, uno golpeado

como jamás nunca creí

se podría golpear a un ser humano.

Los otros cuatro quisieron quitarse todos los temores,

unos saltando al vacío,

otros golpeándose la cabeza contra el muro,

pero todos..., todos, con la mirada fija

de la muerte.

¡Qué espanto causa el rostro del fascismo!

Llevan a cabo sus planes con precisión certera

sin importarles nada.

La sangre para ellos son medallas,

la matanza es acto de heroísmo.

¿Es este el mundo que creaste, Dios mío?

¿Para esto tus siete días de ascenso y de trabajo?

En estas cuatro murallas, sólo hay un número

que me preocupa,

que lentamente quería más la muerte.

Pero de pronto me golpea la conciencia

y veo esta marea sin latido,

pero con el pulso de las máquinas

y los militares mostrando su rostro de matrona

lleno de dulzura...

¡Y México y Cuba y el mundo

que grita esta ignominia!

Somos diez mil manos que producen.

¿Cuántos somos en toda la patria?

La sangre del compañero Presidente

golpea más fuerte que bombas y metrallas.

¡Así golpeará nuestro puño nuevamente!

¡Ay, canto, qué mal me sales!

¡Cuándo tengo que cantar, espanto!

Espanto como el que vivo,

como el que muero, espanto.

De verme entre tanto y tantos

momentos del infinito

en que el silencio y el grito

son las metas de este canto.

Lo que veo nunca ví,

lo que he sentido y que siento...

harán brotar al momento... (borroneado en el original)

de la sangre, un fusil...