Den första frågan man ställer när man första gången träffar en människa i Sverige är "Vad gör du då?"
Då förväntas man berätta om jobb eller studier inte att man spelar flöjt , sjunger i kör , bygger modellflygplan eller samlar på ballonger.
Jobbet är en stor del av ens identitet och man blir nog olika bemött beroende på vad man arbetar med. Vi sorterar nog många gånger in människor i fack. En juridikstudent ska vara så en filosofistudent ska vara si. Bildar man sig först en uppfattning om personen så kanske man inte heller lika snabbt sorterar in folk i fack efter deras yrke utan man upptäcker att han man trodde var en hjärnkirurg är en herde och den man trodde måste vara rockmusiker jobbar på börsen
Är man herde , hjärnkirurg , städare , brevbärare , elektriker, bibliotikarie , advokat , mattelärare, vårdbiträde eller bodknodd bemöts man på ett visst sätt , sorteras in i ett fack och förväntas vara på ett visst sätt. Vi ÄR våra jobb.
På fester och liknade har många svenskar en tendens att prata jobb och kontorsskvaller i större utstäckning än vad iallfall jag har upplevt på fester i andra länder. I Spanien är det inte ens självklart att fråga första gångerna man möter någon vad han eller hon arbetar med. Folk fixar sin försörjning på något sätt. Det är vars och ens ensak. Det är på inget sätt tabu att fråga om jobbet men inte heller så självklart som i Sverige. Man kan ha känt någon ett bra tag utan att ha koll på exakt vad personen arbetar med. Något som absolut inte förekommer i Sverige. Går man med i ett korp-fotbollslag eller börjar sjunga i kör vet man redan efter första träningen vad alla i laget eller kören jobbar med.
Jag kan egentligen tycka att det är lite påfluget och inte helt artigt att fråga en människa man inte vet något om vad hon eller han arbetar med. Det kan ju vara så att personen är arbetslös eller sjukskriven och inte mår bra av detta. Personen kanske vantrivs på sitt jobb och inte vill prata om det. Man kan inte veta när man frågar någon man inte känner så egentligen kanske man borde vänta lite med att ställa den frågan.
lördag, november 08, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Håller med!!! Det är banne mig den första frågan man får, och ibland känns det som att man direkt blir placerad i vissa "fack" beroende på vad man sysslar med, oavsett hur kort eller länge man har hållt på med samma sak. Tycker det är lite tråkigt och brukar försöka vänta med den frågan om jag träffar någon, men den kommer liksom alltid förr eller senare.
Christel - Ja alltid den första frågan. Precis som du säger blir man placerad i ett fack. Dessutom kan ju frågan faktiskt vara väldigt okänslig i vissa fall , det kan ju vara en person som är arbetslös eller sjukskriven , mår dåligt av detta och helst skulle vilja slippa ämnet. Jag tycker som du att man borde vänta lite med att ställa den frågan.Det är absolut inte första frågan i Spanien och många andra länder. Tvärtom kan man umgås länge utan att veta vad folk jobbar med.
Instämmer! Varför är det så viktigt vad folk jobbar med och varför ska vi sortera in folk i fack? Varför är vissa yrken "finare" än andra och vad spelar det för roll vad någon jobbar med? Det är ALLTID första frågan man får. Men så borde det inte vara. Människor har väl andra kvaliteter än sina jobb.
Och jag som tycker att det är mindre av de fragorna i Sverige, än i Frankrike!
Men visst är det konstigt, att det är sa viktigt för oss att veta vad en människa gör innan vi kan göra en "bedömning".
Anonym - ja visst är det trist att det ska vara så att det är första frågan och vi delar in varandra i fack. Borde inte vara så.
Sara - Oj där ser man , jag tycker nämligen det är stor skillnad mellan Spanien och Sverige när det gäller det här , trodde Frankrike var mer spanskt. Instämmer med att det är konstigt att det ska vara så viktigt att veta en människas yrke eller studier innan vi gör en "bedömning". Borde ju inte vara så.
Jo, det stör jag mig också på, att det första man frågar en person man inte känner, alltid är vilket yrke man har.
Om man har varit arbetslös eller sjukskriven, så vet man att den frågan inte alltid är så kul att få som första fråga... Då måste man hela tiden redogöra för saker som man kanske inte har lust med.
Tycker överlag att det ofta pratas lite för mycket om arbetet på fester, familjesammankomster osv. När man för en gångs skull är ledig kan det vara skönt att koppla bort jobbet och prata om annat.
Råkar man också ha ett yrke som alla har en åsikt om, kan det lätt bli för mycket. Tror att en del faktiskt tom väljer att ljuga om sitt yrke ibland, när de är ute för att dansa eller festa, just för att de inte orkar med att hamna i diskussioner om det specifika yrket. Det blir för tröttsamt med långa diskussioner där man kanske måste försvara sitt yrkesval eller en hel organisation.
Det är inte helt positivt att många identifierar sig för mycket med sitt arbete, för vad händer om vederbörande blir arbetslös, sjuk eller ska gå i pension? Det kan bli snett om man hänger upp för stor del av sin identitet på jobbet. Då rasar en stor del av ens värld och det är ju inte bra.
/Anna S.
Men vad frågar man istället då? Jag tycker att man ganska lätt kan komma på samtalsämnen utifrån att veta vad människan gör. Jobbar du, pluggar du...?
Jag fick frågan några gånger när jag var långtidssjukskriven. För mig var inte det jobbigt att prata om, så jag sa t.ex. "Just nu är jag sjukskriven, men annars jobbar jag på Halebops kundtjänst". Även om jag själv tog lätt på det, märktes det på många att de blev lite ställda när jag svarade att jag var sjukskriven.
Jag håller verkligen med dig.
Anna - ja jag tycker vi pratar ovanligt mycket jobb och identifierar oss ovanligt mycket med vårt yrke i Sverige. Även om man har ett jätteroligt jobb man trivs med kan det väl vara kul att koppla bort det på fester och när man träffar nya människor.
Johanna - visst är det en bra öppningsreplik när man träffar nya människor fast det finns ju hur mycket annat som helst att fråga om. Musiksmak , tvprogram , intressen , familj....o.s.v Jag tror inte att alla som är sjukskrivna eller arbetslösa tycker det är jobbigt att säga. Jag tror aldrig jag har märkt det på någon jag känner men en del skulle säkert önska att dom slapp prata om det.
Ung tant - tack
Skicka en kommentar