Det här blev ett långt och lite väl personligt inlägg. Men också viktigt och en berättelse om en fantastisk kvinna så jag hoppas ni orkar läsa.
Avlägset känner jag en kvinna på några år över 80 från Rumänien. Till utseendet ser hon dock inte ut att vara mer än 50 år hon måste ha något sorts hemligt ungdomselixir. Hon växte upp i en familj som hade det gott ställt , gick i bra skolor , gifte sig och fick en dotter men blev ganska tidigt änka. Med tiden gifte hon om sig. Hon och hennes man hade båda bra jobb och rikt umgänge med stor släkt och många vänner. När dom båda blev pensionärer ville mannen flytta till en liten stad i södra Sverige där hans son med familj bodde. Hon tvekade länge men till slut gick flyttlasset till Sverige. Ganska snart blev hon åter änka och ensam i ett främmande land där hon inte behärskade språket. Hennes enda barn bodde sedan många år i Tyskland och det enda barnbarnet i Österrike. Den långvariga rumänska diktaturen hade spridit familj och släktingar över världen.
En gång berättade hon för mig att dom första åren som änka i Sverige var hemska. Hon som alltid haft mycket vänner omkring sig kände inte en enda människa. Inte heller talade hon språket. Än idag är hennes svenska bristfällig och förutom rumänska talar hon franska så vår konversation bestå av en blandning av min kass franska , hennes dåliga svenska och lite gester men det funkar förvånansvärt bra. Hennes svenska man har lärt sig en del rumänska som dom har ett eget obegripligt rumänsk-svenskt språk. Han är för övrigt 25 år yngre än henne men ser ut att vara den äldre. jag borde nog klura ut vilka hemliga knep eller ungdomselixir hon sitter på. Dessa skulle man säkert kunna tjäna en förmögenhet på.
Hur som helst berättade hon för mig att ensamhet är det värsta som kan drabba en människa. Det kunde gå veckor där dom enda människor hon träffade var dom i kassa på ICA och i kyrkan för hon är troende och går ofta i mässan. Hon fick nästan panik och ville skrika , slå sönder fönster eller vad som helst så någon skulle se henne och tala med henne. Hon grät mycket under den här tiden och planerade ständigt en flytt tillbaka till hemlandet eller till dottern i Tyskland. Men det blev bara en flytt till närmaste större stad. Där fanns en ortodox kyrka där hon träffade en del nya vänner från hemlandet och med tiden även sin svenska make.
Så efter något år hamnade hon till slut i ett socialt sammanhang igen och började sakta men säkert trivas fast visst längtar hon än idag ofta tillbaka. Svenska maken är ännu inte pensionär så hans arbete hindrar en flytt. Jag tror också att hans intresse för en flytt utomlands är ganska svalt.
När hon berättade detta för mig bad hon mig lova att träffar jag en människa som är nyinflyttad i min stad ska jag lägga lite extra omtanke på att dra med den personen i mitt umgänge. Ta med henne eller honom på fester , bio , fika , middagar, promenader och annat där han eller hon kan träffa nya människor.
Trots att jag är mycket yngre känner jag delvis igen mig i hennes berättelse. Jag har alltid haft lätt att lära känns folk och många vänner. När jag och maken separerade och jag lämnade Madrid för Uppsala kände jag mig så otroligt ensam. Ensamhet var ibland nästan förlamade. Ibland som en mörk ångest om att skulle livet alltid vara så här som la sig över mig. Visserligen har jag två barn och jag älskar att umgås med dom. Så helt ensam var jag aldrig men ibland saknade jag vuxnas sällskap otroligt mycket. jag hade önskat att det då funnits någon som ibland tagit med mig på middagar , fester , bio , fika eller vad som helst.
Värst var det dom stora helger då alla hade fester och hade kul. På valborg då såg jag från mitt fönster hur hela staden festade samtidigt som jag satt hemma. På midsommar måste man ju ut och ha kul. Då var jag visserligen på väg att resa till kompisar i en annan svensk stad men det blev inte så. Nyår gav mig ångest men blev en mysig kväll med barnen. Ändå trodde jag inte att det alltid skulle vara så utan att med tiden blir det bättre. Idag är det mycket bättre. Sakta , sakta har jag lärt känna fler och fler människor. Men det tar tid och i Sverige bjuder man inte med en människa man precis träffat på fest.
Nu finns ju telefon och internet vilket gjorde att jag hade och har mycket kontakt med vänner som bor i andra delar av Sverige och världen. Nu bor mina barns pappa åter i Sverige och jag är inte hemma med barnen varje kvälls så det har gett mig andra möjligheter att komma ut på olika aktiviteter. Tidigare hade jag tyckt att det skulle vara läskigt att gå och fika eller gå på bio ensam men nu har jag upptäckt att det kan vara ganska trevligt. Jag har blivit ganska bra på att hitta på saker på egen hand och till och med lärt mig att uppskatta ensamhet.
Jag har barnen som jag helst umgås med och har lärt känns fler och fler människor. Fortfarande är jag nog mer ensam än jag tidigare varit i mitt liv men inte alls så ensam som jag var först tiden i Uppsala. I Spanien kan man gå till det lokala kaféet och prata med sina grannar när man känner sig ensam men i Sverige finns liksom ingenstans att gå och grannarna hejar man i bästa fall på i trapphuset.
Jobb och pluggande gjorde att jag träffade folk på dagarna men sen fick jag svåra inflammationer i knän som inte ens dom starkaste mediciner verkade bita på. Periodvis var jag riktigt sjuk och det krävdes två operationer och behandling med starka mediciner för att till sommaren göra mig frisk. Under den värsta sjuka tiden var jag som absolut mest ensam men även då går det att träffa människor. Jag och kirurgen som opererade mig kom så bra överens att vi sågs över en fika och fortfarande har lite kontakter. Helt vänskapligt det var inte frågan om något dejtande. Det sägs ju ofta att vänner har en tendens att försvinna när man blir sjuk eller har sorg. Men mina fikastunder med kirurgen visar att det faktiskt går att träffa folk även då.
Idag är mitt liv mer socialt men löftet jag för många år sen gav min rumänska bekant känns aktuellt. Den dagen jag träffar någon som är ny i min stad ska jag anstränga mig lite extra för att få med personen i ett socialt sammanhang. Jag ska försöka att alltid hålla min dörr öppen för den som är sugen på en fika och en pratstund. Jag är glad att både sjukdomar och den värsta ensamheten ligger bakom mig men jag kan ändå få en liten klump i magen när jag tänker på nyår som i år troligen blir utan barn för min del. Men jag vet också att man kan ordna ett trevligt nyår ensam hemma. Sen kan ju något annat dyka upp , jag har faktiskt redan blivit bjuden på en fest som jag nog inte kommer att kunna åka till för jag måste hålla mig hemma i Uppsala under jul och nyår.
torsdag, november 06, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Kanner val igen mig i dina beskrivningar av ensamhet. Nar den ar sjalvvald kan den vara underbar men ar den inte frivillig forvandlas den latt till en mork och dyster upplevelse.
Nar jag bodde i Barcelona kande jag till en borjan inte en levande sjal i stan. Det var hemskt. Jag spenderade mycket tid ensam och trots att jag egentligen inte ar nagon jattesocial person saknade jag mina vanner hemma ngt oerhort. Upplevelsen av att vara ny och helt ensam pa en frammande plats fick aven mig att tanka till och bli vanligare och hjalpsammare mot folk som ar nya i min stad.
Kan nog vara nyttigt ibland att kanna pa vad ensamhet innebar, bara den inte blir for langvarig.
Jag kan ocksa kanna igen mig, men det blir latt sa nar man flyttar mycket, att man inte riktigt hinner bygga stadiga kontaktnat. Jag ar redan stressad for att flytta till korsika, eftersom jag tanker mycket pa om jag kommer att kunna lara kanna folk, eller inte.
Nadia - Visst kan det nog vara nyttigt att uppleva ensamhet på en ny plats och det kan förhoppningsvis leda till att man är vänligare mot människor som kommer nya till ens stad. Jag tror också att efter att ha känt mig så ensam så länge så är jag inte lika social längre men det kan också bero på att jag har två barn jag gärna tillbringar mycket tid med. Eller en kombination av båda.
Sara - Jag tror alla vi som flyttat en del känner igen oss. Det är kul på många sätt men kan också vara jobbigt att ständigt skapa nya kontakter och det tar tid att få bra vänner. Jag tror inte du behöver oroa dig för flytten till Korsika. I värsta fall kan du betala mig så kan jag och barnen komma och vara kompisar ;) skulle inte ha något emot en tid på en medlhavsö.
Jag har träffat flera som växt upp med en förälder som varit diplomat. Vissa har hatat alla flyttar och vissa har tyckt det varit kul men alla har sagt det där om hur jobbigt det är att skaffa nya vänner och hur lätt man tappar gamla. En nära vän till min bror som växt upp med en pappa som var diplomat och bott i många länder sa att han och hans systrar nog står varandra extra när eftersom dom alltid hade varandra när dom kom till nya platser.
Barn kan vara en bra sak. Här i Uppsala har jag för första gången blivit kompis med flera av mina barns kompisars föräldrar. Skönt att känna folk i samma område och folk som kan vara barnvakt samt kul att fika och äta middagar ibland med barnen. Men det är jobbigt och tar tid att lära känna folk man vill ju inte heller vara alltför påflugen och planera in massor av aktiviteter med en person man precis träffat eller bjuda med sig själv på fester. Önskar att omgivningen kunde tänka lite på att man är ny och känner sig lite ensam.
Sara - kanske blir man som par också mer sammansvetsade av att flytta runt precis som syskon jag skrev om ovan. Jag vet inte. Fast en nackdel som jag upplevde lite i Madrid var att vi kom dit för mannen hade jobb , vi umgicks mest med hans jobbarkompisar och deras fruar och män. Jag blev liksom ett bihang utan egna vänner trots att jag fick nära kontakt med många av dom och fortfarande har regelbunden mail-chatt-kontakt.
Väldigt bra skrivet. Här i Sverige tar vi ju ofta inte kontakt med människor vi inte känner på bussar, kaféer i köer osv. Vi är inte så bra på att kallprata. Grannar som bott flera år i samma trappuppgång hälsar inte alltid på varandra ens. Det säger ganska mycket! Om man kommer till en ny plats och inte går i skolan eller har ett arbete blir det nog extra knepigt. Det ligger liksom i vår kultur att man inte ska störa någon, vara påflugen eller vara till besvär. Man går ofta inte hem till någon och hälsar på spontant utan att ringa först och höra om det är OK. När vi får gäster säger vi att vi får "främmande"! Var och en går hem till sig efter jobbet istället för att gå på kafé eller en bar och sitta och prata bort en stund. Alla stressar runt i sitt eget lilla ekorrshjul. Vi borde bli bättre på att se och bry sig om varandra.
/Anna S.
Anna - Tack , jag tror det är svårt på en ny ort även om man arbetat. Jag har jobbat här i Uppsala när jag kände mig som mest ensam , dom jag jobbade med var trevliga och så men vi umgicks inte utanför jobbet. Något som nog är ganska vanligt. Det där med att kalla gäster för främmande när det till och med kan handla om ens föräldrar , syskon eller andra nära släktingar på besök är verkligen märkligt. Har faktiskt tänkt blogga om det många gånger , måste vara unikt för Sverige. Folk umgås i väldigt stor utsträckning hemma hos varandra så det finns inte samma ställen som ett kafé eller likande att gå till. I mitt hus i Madrid brukade många grannar gå ner och prata med varandra och ta en drink tillsammans innan söndagsmiddagen , bara att gå dit , alla var välkomna. Något motsvarande är svårt att hitta här och som du säger grannar hälsar knappt på varandra ibland fast dom bott i samma hus i åratal. Vi borde verkligen bli lite bättre på att se och bry oss om varandra.
Jo, visst kan det vara svårt att flytta till en ny ort fast att man har jobb. Jag har själv flyttat till nya orter som vuxen, och vet att det inte är lätt att knyta nya kontakter trots att man har ett arbete. Det garanterar ju inte att man får ett umgänge utanför arbetstid. Jag har ju inga barn heller, och då har man inte möjlighet att knyta nya kontakter via barnen. Jag tänkte på kvinnan du skrev om, att det måste vara svårt att få nya vänner på en ny ort om man är pensionär. De allra flesta har liksom sitt givna umgänge och man släpper kanske inte så gärna in någon ny. Då är man mer ensam än en person som åtminstone på arbetstid har människor att prata med och känna lite gemenskap med. Vet inte varför vi inte umgås så mycket utanför hemmet, kanske har det med att göra att Sverige är ett glest befolkat land och att det var långa och besvärliga avstånd i det gamla bondesamhället? Att vi inte haft så många städer att tala om längre bakåt i tiden. Men det är hemskt med ensamhetens baksidor, att t ex gamla kan ligga döda ganska länge i sina lägenheter utan att släkt och grannar reagerar. Att många gamla aldrig får besök osv. Då är det något som har gått snett.
Det var jag, Anna S. som skrev det ovanstående. Råkade vara lite för snabb.
Jag känner igen mig galet i din post
:(
Skicka en kommentar