svensk ensamhet

Jag fick så många kloka kommentarer på inlägget om ensamhet (jag är imponerad att så många orkade läsa ett så långt inlägg) så jag kan inte låta bli att svamla på lite fritt om varför det finns så många ensamma människor i Sverige. Jag har inget svar utan bara några mer eller mindre sannolika teorier.

Dels tror jag det har med klimatet att göra. En stor del av året kan man inte umgås utomhus så det blir inte naturligt att samlas på torget eller gården och småprata på kvällen.

Vi har kanske inte samma restaurangkultur som många andra länder. Det har varit dyrt att gå ut och äta, för inte längesen var restaurangerna förhållandevis få (jämför idag med 25-30 år sen så är det en väldig skillnad) , det var färre ställen med utskänkningstillstånd och restauranger var inget ställe man tog med gamla farmor eller sina barn. Fast det håller nog på att ändras en del även om skillnaderna är stora mot sydeuropas restaurangliv. Här finns inte som i många länder i Sydeuropa ett kafé i varj kvarter där man kan gå ner ensam och bara småprata med dom andra gästerna. Jag bor väldigt nära en pizzeria där det i bästa fall sitter tre personer och dricker öl när man går förbi om kvällarna. Ingen naturlig samlingspunkt för grannarna.

Det finns en stark mentalitet i Sverige att man inte ska "lägga sig i" många som blir sjuka eller förlorar en nära anhörig eller på andra sätt hamnar i en jobbig period vittnar om att vänner slutar höra av sig. "Hon har ju så mycket bekymmer med sin skilsmässa nu så jag vill inte lägga mig i" är en fras alla svenskar förstår men obegriplig i många kulturer där man på gott och ont lägger sig i.

I många kulturer är det helt okay att man tar med 2-3 kompisar när man blir bjuden på fest. Visst är det så i vissa grupper i Sverige också men generellt är det inte lika okay. Vi har en tendens att umgås i grupper som aldrig möter varandra. På fredag ska jag ut och ta en öl med kompisarna i den ornitologiska föreningen , på lördag ska jag på fest med jobbarkompisar och på söndag ska jag träffa några barndomsvänner. Att ta med någon av fågelskådarna till lördagens eller söndagens tillställning är otänkbart liksom att ta med jobbarkompisar eller barndomsvänner för att dricka öl ihop med fågelskådarna. Har man bestämt att man ska fika med en kompis kommer man inte med två kompisar till och sin brorsa.

En spanjorska jag träffade i Madrid hade arbetat ett år i Sverige och hon tyckte det var märkligt att svenskar inte tog med sina respektive på firmafester. Att mannen , frun eller sambon stannar hemma när man går på firmafest är självklart för dom flesta svenskar.

Släkten i Sverige är inte lika sammansvetsad som i många andra länder. På gott och ont. jag har hört spanjorer och latinamerikaner berättat att dom tycker släktmiddagarna varje söndag är en pina och fastrarna är så jobbiga och nyfikna men ändå går man dit varje gång. Andra har förstås sagt att dom uppskattar släktmiddagarna mycket och familjen betyder mycket.

Har man parmiddag kan inte hon eller han som är en bra kompis bjudas in för personen är singel.

Kanske är det för att vi har bott och bor i ett glest befolkat land, städerna har varit få och små och det har varit långt mellan stugorna. I många andra av världens länder har man i århundraden , ja t.o.m årtusenden levt nära varandra i myllrande städer. Det har i vårt glest befolkade land både geografiskt och på grund av klimatet funnits få naturliga mötesplatser som motsvarar en sydeuropeisk "Plaza".
Det kan man nästa se i språket. Svenskan måste vara det enda språk där man säger att man får "främmande" när man får besök. Främmande kan då betyda besök av föräldrar , syskon , bästa vännen sen 30 år.

Jag tycker nog att vi borde bli bättre på att lägga oss i , tror många som har det jobbigt faktiskt uppskattar det. Vi borde bli bättre på att ringa på grannens dörr och bara säga hej och prata en stund. Vi borde inte vara så strikta i vårt umgänge utan låta jobbarkompisarna, fågelskådarna och barndomskompisarna träffas , vem vet dom kanske kommer jättebra överens, och tillåta att man tar med 2-3 vänner till en fest eller en fika. Inte bry oss när vi bjuder hem folk om dom är singlar eller i par , vad dom jobbar med eller kommer ifrån eller annat utan blanda olika perosner och grupper vi känner mer och inte vara rädda för att dra med nya människor.

Det är kanske inte så lätt att lära känna folk i andra länder heller. Det är inte bara svenskar som är ofrivilligt ensamma utan fenomenet finns över hela världen. men jag undrar om det inte är lite svårare i Sverige och lite fler ensamma människor här än i många andra länder.

Jag berättade i mitt förra inlägg hur otroligt ensam jag kände mig min första tid i Uppsala. Ibland när jag pratade med någon jag kände ytligt och han eller hon berättade att dom skulle på fest , ut och fika med kompisar , gå ut och ta en öl eller nåt önskade jag verkligen att dom skulle frågat om jag ville följa med. Även om jag kanske inte hade kunnat följa med på grund av barnen eller något annat hade det betytt oerhört mycket att bli tillfrågad. Ett tag lekte jag med tanken på att försöka mig på nätdejting bara för att gå ut och fika eller ta en öl med lite folk och kanske bli kompisar men det kändes inte som min grej och det kändes som att lura folk som sökte en partner att jag bara var intresserad av fika och prata.

Idag känner jag fler människor och det blir bättre och bättre. Nu har jag flera gånger blivit medbjuden på fester och annat kul. Men dom alldra flesta gånger jag har blivit medbjuden på något har det varit av någon jag haft mer än en kompisrelation till. Inte alltid men oftast. Man vill ju kunna skaffa vänner och följa med på fest , fika och annat utan att "gå sängvägen" eller lura någon som letar kärleken på nätet (det sista har jag inte gjort , har aldrig nätdejtat). Förstår inget fel att träffa folk via sin partner , det är nog bara naturligt, men man kanske inte alltid har någon partner men vill gärna lära känna nya människor ändå.