Jag skulle vilja kunna många språk. Jag tycker det är kul att lära mig språk men nackdelen är att det tar så lång tid. Att prata och förstå spanska riktigt bra har tagit mig många år av studier och två års boende i Spanien samt många månader i Latinamerika. Förutom spanska behärskar jag engelska bra och kan ytterst dålig franska. Har läst det i skolan , glömt det mesta , kan inte säga mycket men förstår en del när jag hör och läser kanske till viss del tack vare min spanska.
För ett tag sen träffade jag en amerikan som bott i Sverige ett år. Jag trodde att han var svensk så bra svenska pratade han. Han påstod att det var en kombination av svensk sambo och vägran att prata engelska. Även min japanska granne som bott här i ungefär två år pratar idag väldigt bra svenska. Tills nyligen pratade vi alltid engelska men numera är det svenska som gäller.
Häromdagen såg jag en TV-intervju med den svenska skådespelerskan Lia Boysen. Hon har en av huvudrollerna i den franska filmen Les Grandes personnes som har premiär i Sverige på fredag. PÅ sex veckor hade hon lärt sig sina franska repliker samt dom andra skådespelarnas repliker. Innan kunde hon ingen franska alls. Hon sa att hon inte kunde så mycket idag heller men i det lilla klipp från filmen som visades i intervjuven lät hennes franska helt okay så vitt jag kunde bedöma.
Jag har också träffat folk som har bott i Sverige i åratal utan att lära sig svenska. Speciellt gäller det nog folk från engelskspråkiga länder eller människor som pratar mycket bra engelska innan. För i Sverige klarar man sig alltid på engelska. Även om det måste vara tråkigt att bo här år efter år och inte kunna ens förstå enklare svenska , se på Tv , läsa tidningar mm.
Till viss del beror det så klart på vilja och hur mycket man anstränger sig men ändå är det väldigt olika hur snabbt människor lär sig ett nytt språk och hur bra uttal man skaffar sig. Man kan prata ett språk felfritt men med kraftig brytning och då anser jag nog att man kan språket flytande även om vi i Sverige ofta har en tendens att betrakta utlänningar som bryter eller svenskar som pratar engelska med kraftig svensk brytning som personer som inte behärskar svenska eller engelska.
När man ska lära sig ett nytt språk beror det nog också på hur nära språket ligger andra språk man kan. En svensk har säkert lättare att bli flytande på danska på kort tid än på till exempel finska.
Hur fort tror ni det är möjligt att bli riktigt bra på ett språk? Om man av någon anledning måste kunna ett nytt språk om några månader , ett halvår eller ett år , skulle dom flesta som anstränger sig klara det då? Jag är osäker när det gäller mig själv men jag vet inte , har ännu inte försökt. Jag vill ju lära mig franska , kanske skulle jag boka en resa till Frankrike i sommar , sätta ett mål att jag ska kunna det då... Fast det är nog tveksamt om jag har tid och ork att på så kort tid hårdplugga franska utöver annat pluggnade, extrajobb och barn.
torsdag, november 27, 2008
tisdag, november 25, 2008
snö , snö , massor av snö
Jag är ingen vän av snö och kyla. Tvärtom. Inte njuter jag vintersporter som skridskor och skidor utan håller mig helst inne så mycket det går när det är kallt. Nu har vi fått väldigt mycket snö på kort tid. Visst är det vackert och det blir ljusare. Särskilt vackert är det att titta på när man befinner sig inomhus. Fast i söndags hade jag kul med dottern i pulkabacken en bra stund. Kallt var det men roligt.
Alltid när årets första snö kommer blir det "kaos" i trafiken. Som om folk glömmer vilket klimat vi har här i landet. Igår var jag tvungen att ge mig ut i snöstormen och efter att ha provat lite bilkörning på morgonen kände jag att jag skulle föredra buss. För en resa som normalt skulle ha tagit cirka 30 minuter räknade jag med den dubbla tiden. men jag var för optimistisk. Jag kom fram en halvtimme försent. Bussresan tog 1.5 timmar.
Även i morse kände jag att buss var att föredra framför cykling , bil eller gå. En resa som tar cirka en kvart tog en timme. Bussarna kommer ju aldrig och när dom kommer slirar dom i lössnön eller väntar på andra fordon som fastnat. Hörde en som sett en buss köra av vägen och fastna här i närheten av där jag bodde.
En sak som är bra med vinterbilkörning här i Sverige är att alla människor åtminstone är vana vid det och kan (nåja) köra på snö och is. Dom två dagar det var snö i Madrid när jag bodde där var det kaos. Vinterdäck har ingen och köra på vinterväglag har man inte så otroligt stor vana vid. Ändå försökte dom flesta Madridbor köra som om snön inte fanns på gatorna.
Bilden ovan tog jag i ett bostadsområde i Uppsala idag för att visa hur mycket snö vi har. Proportionerna kanske ser lite konstiga ut men den stora snögubben var faktiskt enorm. Säkert 4 meter hög ungefär.
Om jag ska skylla på snön eller något annat vet jag inte. Men igår hade jag och 900 andra hushåll i Uppsala strömavbrott i tre timmar. Mycket irriterande. Jag kom inte ut på nätet , kunde inte ringa (bara från mobilen) , inte se på TV och inte göra te vilket jag höll på med när strömmen bröts. Säkert snön och kylans fel. I närheten av där jag bor ligger ett område med studentkorridorer. Där hade 300 studenter roat sig med snöbollskrig under strömavbrottet. Tydligen ett seriöst sånt där man var uppdelade i lag och krigade om vissa områden. Hade jag vetat det när jag satt hemma och var irriterad skulle jag ha smitit iväg dit och kastat lite snöboll istället.
Fast helst hade jag satt mig på ett plan till varmare breddgrader och återkommit hit i mars- april. Snö och kyla är inte min grej.
måndag, november 24, 2008
söndag, november 23, 2008
flamenco
Idag hade jag tänkt att gå och lyssna på flamenco som en artist vid namn Juan Antonio Suarez spelar på en musikpub här i stan. Kanske kombinationen av snö och kyla har fått mig att längta till Spanien och andra varmare trakter. Men efter en eftermiddag med pulkaåkning kände jag att jag inte orkade mig ut i snön ikväll också. Så ingen flameno för mig.
Flamenco är något vi förknippar väldigt starkt med Spanien. Egentligen är det lite felaktigt för flamenco är en musik och dansstil som härstammar från Andalusien i södra Spanien. Det är också där flamencon är stor och spridd bland folk. En stor andel av andalusierna kan dansa flamenco och gör det regelbundet. Dansen och musiken kan spåras tillbaka till 1400-talet men kan vara äldre än så. Den har uppstått bland dom fattiga människorna och troligen i mötet mellan romsk , morisk och judisk kultur.
Visst kan man som turist besöka flamencoshower i Madrid , Barcelona, på Kanarieöarna och Mallorca men det är främst för turister. Dom regionerna har egna regionala danser och egen musik som är mycket mer spridd bland folket som bor där. Spanien är verkligen regionernas land och dom olika regionernas kultur skiljer sig åt en hel del och man är överlag väldigt storlt över det regionala kulturarvet , det är levande och bevaras. I Sevilla och Malaga finns gott om människor som gärna går ut och dansar flamenco eller den snarlika dansen sevillana en kväll eller under en lokal fiesta. Men få infödda Madridbor eller katalaner danasr flamenco. Dom har sina egna regionala danser, sin egen musik och folkdräkter som dansa , spelas , sjungs och används i dom lokala fiestorna. Andra regionala danser och musik är också väldigt färgstarka och värda att upptäcka för den som besöker Spanien. Mest känd är kanske den katalanska ringdansen sardana som man kan se bland annat i Barcelona.
Ska jag vara ärlig kan jag inte påstå att jag är något större fan av flamenco men jag kan inte förneka att när folk spontant börjar dansa flamenco på en liten, trång , rökig bar i Andalusien är det mäktigt. Man kommer på någt sätt nära flamencos jäl , den äkta flamencon som är sorglig och lånt ifrån dom glada turistshower som finns överallt i Spanien. Säkert inget fel på såna shower heller men har man möjlighet bör man uppleva "äkta" flamenco på en bar någonstans i Andalusien.
Även om jag inte är något stort fan av flamenco så hade det säkert varit kul att uppleva lite flamenco här i Uppsala ikväll. Förhoppningsvis hade jag fått lite av den känsla av det Spanien jag ibland saknar och längtar till.
Flamenco är något vi förknippar väldigt starkt med Spanien. Egentligen är det lite felaktigt för flamenco är en musik och dansstil som härstammar från Andalusien i södra Spanien. Det är också där flamencon är stor och spridd bland folk. En stor andel av andalusierna kan dansa flamenco och gör det regelbundet. Dansen och musiken kan spåras tillbaka till 1400-talet men kan vara äldre än så. Den har uppstått bland dom fattiga människorna och troligen i mötet mellan romsk , morisk och judisk kultur.
Visst kan man som turist besöka flamencoshower i Madrid , Barcelona, på Kanarieöarna och Mallorca men det är främst för turister. Dom regionerna har egna regionala danser och egen musik som är mycket mer spridd bland folket som bor där. Spanien är verkligen regionernas land och dom olika regionernas kultur skiljer sig åt en hel del och man är överlag väldigt storlt över det regionala kulturarvet , det är levande och bevaras. I Sevilla och Malaga finns gott om människor som gärna går ut och dansar flamenco eller den snarlika dansen sevillana en kväll eller under en lokal fiesta. Men få infödda Madridbor eller katalaner danasr flamenco. Dom har sina egna regionala danser, sin egen musik och folkdräkter som dansa , spelas , sjungs och används i dom lokala fiestorna. Andra regionala danser och musik är också väldigt färgstarka och värda att upptäcka för den som besöker Spanien. Mest känd är kanske den katalanska ringdansen sardana som man kan se bland annat i Barcelona.
Ska jag vara ärlig kan jag inte påstå att jag är något större fan av flamenco men jag kan inte förneka att när folk spontant börjar dansa flamenco på en liten, trång , rökig bar i Andalusien är det mäktigt. Man kommer på någt sätt nära flamencos jäl , den äkta flamencon som är sorglig och lånt ifrån dom glada turistshower som finns överallt i Spanien. Säkert inget fel på såna shower heller men har man möjlighet bör man uppleva "äkta" flamenco på en bar någonstans i Andalusien.
Även om jag inte är något stort fan av flamenco så hade det säkert varit kul att uppleva lite flamenco här i Uppsala ikväll. Förhoppningsvis hade jag fått lite av den känsla av det Spanien jag ibland saknar och längtar till.
onsdag, november 19, 2008
Chavez inside the coup
I oktober2003 sände Dokument utifrån på SVT en oerhört intressant dokumentär som heter Chavez inside the coup. Några irländska journalister kom till Venezuela 2002 för att göra en dokumentär om landets president Hugo Chavez. Dom råkade befinna sig i presidentpalatset Miraflores i huvudstaden Caracas när statskuppen mot Chavez och hans regering genomfördes 11 april 2002. Så dom filmar verkligen inifrån kuppen dom dagar den varade. Tack vare stora folkliga protester och kuppmakarnas avsaknad av stöd från stora delar av militären kunde Chavez återvända till makten.
Svensk medias rapport från dessa dagar var under all kritik. Överlag hyllades en statskupp mot en folkvald president. Något som vissa medier som bland annat Sveriges radio senare gick ut med att man hade begått ett misstag.
Man kan tycka vad man vill om Chavez och kritisera honom precis som man kan kritisera president Bush men är man för demokrati ska man aldrig applådera en statskupp mot en folkvald regering. Vi skulle alla fördöma en statskupp i Sverige oavsett om vi röstat på Reinfeldt och Alliansen eller inte. Chavez är speciell och kontroversiell men trots allt vald av en majoritet av befolkningen i val som godkänts av FNs observatörer.
Jag var för några år sen själv i Venezuela en längre tid och såg att så väl Chavez supportrar som oppositionen bedrev propaganda på gatorna. Större delen av landets media ägs fortfarande av oppositionen som i radio , TV och tidningar bedriver kampanj mot Chavez vilket naturligtvis bör få förekomma i en demokrati. Jag träffade människor som var både för och mot Chavez. Jag pratade med några män som ogillade honom men ändå gick ut och demonstrerade mot statskuppen och för återinsättandet av Chavez därför att dom ansåg att ska vi bli av med honom ska han röstas bort och statskupper är alltid förkastliga.
Venezuela idag är absolut inget kommunistiskt land eller ens i närheten av att bli det som det ibland nästan framställs i tidningar. Chavez har ett mycket stort stöd hos landets fattiga majoritet och man har genomfört en hel del förbättringar för dessa som en framgångsrik analfabetiseingskampanj och viss sjukvård i slumområden. Naturligtvis finns det stora problem i Venezuela. Om Chavez är lösningen på landets problem och kommer att kunna lyfta en stor del av befolkningen ur fattigdom får framtiden utvisa. Han har dock ett starkt stöd bland fattiga människor inte bara i Venezuela utan i hela Latinamerika.
Ett inlägg om Chavez skulle kunna bli hur långt som helst. Så mitt syfte med det här inlägget är att varmt rekommendera dokumentären som jag nyligen såg om. Den finns inte på SVTs sida men tycker man det är okay går den att ladda ner som dom flesta filmer. Mycket intressant att se en statskupp från insidan. Ser man filmen i orginalversion är den på engelska och det pratas mycket spanska men då textas det på engelska.
Samt att jag vill fördöma en stor del av rapporteringen i svensk media under dagarna för kuppen. Jag anser att det alltid är fel att applådera en statskupp mot en folkvald president och regering hur mycket man än ogillar den.
Minnesmärke på en bro nära presidentpalatset i Caracas där flera av dom som demostrerade mot kuppen blev skjutna. Klicka på bilden för att se den större och då går det även att läsa texten.
Svensk medias rapport från dessa dagar var under all kritik. Överlag hyllades en statskupp mot en folkvald president. Något som vissa medier som bland annat Sveriges radio senare gick ut med att man hade begått ett misstag.
Man kan tycka vad man vill om Chavez och kritisera honom precis som man kan kritisera president Bush men är man för demokrati ska man aldrig applådera en statskupp mot en folkvald regering. Vi skulle alla fördöma en statskupp i Sverige oavsett om vi röstat på Reinfeldt och Alliansen eller inte. Chavez är speciell och kontroversiell men trots allt vald av en majoritet av befolkningen i val som godkänts av FNs observatörer.
Jag var för några år sen själv i Venezuela en längre tid och såg att så väl Chavez supportrar som oppositionen bedrev propaganda på gatorna. Större delen av landets media ägs fortfarande av oppositionen som i radio , TV och tidningar bedriver kampanj mot Chavez vilket naturligtvis bör få förekomma i en demokrati. Jag träffade människor som var både för och mot Chavez. Jag pratade med några män som ogillade honom men ändå gick ut och demonstrerade mot statskuppen och för återinsättandet av Chavez därför att dom ansåg att ska vi bli av med honom ska han röstas bort och statskupper är alltid förkastliga.
Venezuela idag är absolut inget kommunistiskt land eller ens i närheten av att bli det som det ibland nästan framställs i tidningar. Chavez har ett mycket stort stöd hos landets fattiga majoritet och man har genomfört en hel del förbättringar för dessa som en framgångsrik analfabetiseingskampanj och viss sjukvård i slumområden. Naturligtvis finns det stora problem i Venezuela. Om Chavez är lösningen på landets problem och kommer att kunna lyfta en stor del av befolkningen ur fattigdom får framtiden utvisa. Han har dock ett starkt stöd bland fattiga människor inte bara i Venezuela utan i hela Latinamerika.
Ett inlägg om Chavez skulle kunna bli hur långt som helst. Så mitt syfte med det här inlägget är att varmt rekommendera dokumentären som jag nyligen såg om. Den finns inte på SVTs sida men tycker man det är okay går den att ladda ner som dom flesta filmer. Mycket intressant att se en statskupp från insidan. Ser man filmen i orginalversion är den på engelska och det pratas mycket spanska men då textas det på engelska.
Samt att jag vill fördöma en stor del av rapporteringen i svensk media under dagarna för kuppen. Jag anser att det alltid är fel att applådera en statskupp mot en folkvald president och regering hur mycket man än ogillar den.
Minnesmärke på en bro nära presidentpalatset i Caracas där flera av dom som demostrerade mot kuppen blev skjutna. Klicka på bilden för att se den större och då går det även att läsa texten.
tisdag, november 18, 2008
vänta på rummet när kompisen äter
Nadia har skrivit ett inlägg om ett fenomen jag då och då tänkt skriva om men ännu inte kommit till skott.
När man var liten och var hemma hos en kompis kunde det hända att man fick vänta på kompisens rum medan kompisens familj åt middag. Ganska bisarrt egentligen. Jag inbillar mig att det är väldigt svensk och tror definitivt det är helt otänkbart i dom flesta länder. Dessutom skulle man väl aldrig behandla en vuxen gäst så. Även om man har väldigt dåligt med pengar har man nog ändå råd att bjuda ett barn på lite mat.
Fredrik Lindström hade ett program om svenskar och svenskhet på TV för cirka 1.5-2 år sen. Jag minns att utlänningar som bodde i Sverige pratade om underliga svenska fenomen och en kvinna tog upp just det här. Hon tyckte det var ytterst märkligt och det skulle absolut inte förekomma i hennes hemland.
Jag vet inte om det har ändrats sen jag var liten eller om mina barn barns kompisars familjer inte är representativa. Vad jag vet har inget av mina barn råkat ut för detta , än. Hos dom fyra kompisar min dotter oftast är blir hon alltid bjuden på mat om dom ska äta. Precis som jag självklart bjuder hennes kompisar om dom är här. Förra veckan hade hon en kompis som bor granne här hemma. Efter en stund skickar kompisens bonusmamma ett mail och säger att dom ska äta pannkakor så jag ska skicka hem deras dotter och min dotter är också välkommen för hon har gjort så många. Jag känner föräldrarna till min dotters närmaste kompisar mycket väl , vi umgås lite och så och ingen av dom skulle skicka in henne på rummet när dom äter.
Så jag hoppas det här är en grej som håller på att försvinna. Men jag vet inte riktigt. Tror det är något som alla vuxna någon gång som barn har upplevt. Tror också det är väldigt sällsynt söder om Trelleborg.
När man var liten och var hemma hos en kompis kunde det hända att man fick vänta på kompisens rum medan kompisens familj åt middag. Ganska bisarrt egentligen. Jag inbillar mig att det är väldigt svensk och tror definitivt det är helt otänkbart i dom flesta länder. Dessutom skulle man väl aldrig behandla en vuxen gäst så. Även om man har väldigt dåligt med pengar har man nog ändå råd att bjuda ett barn på lite mat.
Fredrik Lindström hade ett program om svenskar och svenskhet på TV för cirka 1.5-2 år sen. Jag minns att utlänningar som bodde i Sverige pratade om underliga svenska fenomen och en kvinna tog upp just det här. Hon tyckte det var ytterst märkligt och det skulle absolut inte förekomma i hennes hemland.
Jag vet inte om det har ändrats sen jag var liten eller om mina barn barns kompisars familjer inte är representativa. Vad jag vet har inget av mina barn råkat ut för detta , än. Hos dom fyra kompisar min dotter oftast är blir hon alltid bjuden på mat om dom ska äta. Precis som jag självklart bjuder hennes kompisar om dom är här. Förra veckan hade hon en kompis som bor granne här hemma. Efter en stund skickar kompisens bonusmamma ett mail och säger att dom ska äta pannkakor så jag ska skicka hem deras dotter och min dotter är också välkommen för hon har gjort så många. Jag känner föräldrarna till min dotters närmaste kompisar mycket väl , vi umgås lite och så och ingen av dom skulle skicka in henne på rummet när dom äter.
Så jag hoppas det här är en grej som håller på att försvinna. Men jag vet inte riktigt. Tror det är något som alla vuxna någon gång som barn har upplevt. Tror också det är väldigt sällsynt söder om Trelleborg.
sent ute ensam
Många tycker det känns obehagligt att gå ute ensamma en sen kväll. Tror det är något som dom flesta kvinnor känner eller har känt någon gång. När jag var runt tjugo och var ute och festade mer tänkte jag aldrig så mycket på det. Först i tjugofemårsåldern började jag känna obehag men inte alltid. Vissa gånger känns det helt okay att gå hem ensam sent på kvällen andra gånger känns det mer jobbigt. Det är väl så jag är idag. Det finns egentligen ingen logik i det. Ena dagen känns det inte det minsta och nästa dag kan det kännas väldigt jobbigt. Fast inte så jobbigt att jag struntar i att hälsa på en kompis , gå på en fest , bio, restaurang eller vad det nu kan vara man gör ute sent.
Även i dom största svenska städerna kan det vara väldigt ödsligt , mörkt och folktomt på kvällarna. I storstäder i södra Europa är det mer folkliv ute på gatan och det gör att det känns mindre obehagligt att röra sig ute sent.
Numera är jag sällan ute sent på kvällen även om det händer någon gång ibland. Kan jag få sällskap hem eller en bit på vägen föredrar jag det. Att prata med någon i mobilen kan också kännas lättare när man är på väg hem och det känns sent , obehagligt, ödsligt och folktomt ute.
Jag kan inte förklara varför jag är så inkonsekvent när det gäller det här. Oftast bryr jag mig inte alls och det känns helt okay att gå hem ensam sent men ibland känns det riktigt obehagligt. Trots att jag aldrig råkat ut för något.
Egentligen är det förjävligt att nästan alla kvinnor alltid , ofta eller någon gång ska känna sig rädda att gå ute ensamma på kvällen. Säkert finns det också många män som kan uppleva detta obehagligt ibland. jag har ingen lösning på problemet men kanske kunde man planera städerna lite så det blir mer upplyst på många ställen. Så vore det förstås trevligt med mer folkliv ute men en dag som idag då snöblandat regn faller över Uppsala är nog ganska få sugna på en kvällspromenad.
Även i dom största svenska städerna kan det vara väldigt ödsligt , mörkt och folktomt på kvällarna. I storstäder i södra Europa är det mer folkliv ute på gatan och det gör att det känns mindre obehagligt att röra sig ute sent.
Numera är jag sällan ute sent på kvällen även om det händer någon gång ibland. Kan jag få sällskap hem eller en bit på vägen föredrar jag det. Att prata med någon i mobilen kan också kännas lättare när man är på väg hem och det känns sent , obehagligt, ödsligt och folktomt ute.
Jag kan inte förklara varför jag är så inkonsekvent när det gäller det här. Oftast bryr jag mig inte alls och det känns helt okay att gå hem ensam sent men ibland känns det riktigt obehagligt. Trots att jag aldrig råkat ut för något.
Egentligen är det förjävligt att nästan alla kvinnor alltid , ofta eller någon gång ska känna sig rädda att gå ute ensamma på kvällen. Säkert finns det också många män som kan uppleva detta obehagligt ibland. jag har ingen lösning på problemet men kanske kunde man planera städerna lite så det blir mer upplyst på många ställen. Så vore det förstås trevligt med mer folkliv ute men en dag som idag då snöblandat regn faller över Uppsala är nog ganska få sugna på en kvällspromenad.
måndag, november 17, 2008
torsdag, november 13, 2008
Kvarteret Negern
Jag läste det här och trodde inte det var sant var sant. Det verkade så otroligt sjukt. Men efter lite närmare koll. Det är sant. I Karlstad finns ett bostadsområde som heter Kvarteret Negern Det ligger på Herrgårdsgatan av alla ställen och fastigheterna heter Negern 1 , Negern 2 , Negern 3 och så vidare.
En stadsarkitekt fick i en intervju frågan om planer på namnbyte fanns eftersom det kunde uppfattas som kränkande. Några planer på namnbyte finns inte och att det skulle vara kränkande kunde stadsarkitekten inte förstå. Det är ett historiskt namn förklarade stadsarkitekten. I min enfald trodde jag inte det fanns någon som inte förstod att ordet neger kan uppfattas som mycket kränkande. Den där stadsarkitekten borde nog läsa lite historia.
Det här känns för sjukt och bisarrt att kommentera och dessutom har MikeBike som jag länkar till här i inledningen skrivit en bättre kommentar än jag skulle göra. Så läs den istället.
En stadsarkitekt fick i en intervju frågan om planer på namnbyte fanns eftersom det kunde uppfattas som kränkande. Några planer på namnbyte finns inte och att det skulle vara kränkande kunde stadsarkitekten inte förstå. Det är ett historiskt namn förklarade stadsarkitekten. I min enfald trodde jag inte det fanns någon som inte förstod att ordet neger kan uppfattas som mycket kränkande. Den där stadsarkitekten borde nog läsa lite historia.
Det här känns för sjukt och bisarrt att kommentera och dessutom har MikeBike som jag länkar till här i inledningen skrivit en bättre kommentar än jag skulle göra. Så läs den istället.
onsdag, november 12, 2008
amerikaner pratar omvärlden
Igår träffade jag en amerikan och han pratade lite om sina landsmäns dåliga koll på omvärlden. Något han tyckte var både komiskt och pinsamt. En bekant till honom hade frågat om svenskarna hade samma problem med vikingarna som amerikanerna har med sina urinnevånare (indianer). Bodde vikingarna i reservat i norr och hade det förekommit stider om land när svenskarna kom till Sverige?
Amerikanen jag pratade med gillade också att kolla på klipp på youtube där amerikaner pratar geografi eller om omvärlden i stort.
Jag gillar USA och amerikaner men det finns också sidor av landet som jag har svårt för. Folks bristande geografikunskaper kan vara lite kul att skämta om men samtidigt känns det som det ligger mycket ignorans bakom. Omvärlden är inte så viktig att man behöver bry sig om den. Nu gäller dettta naturligtvis inte alla amerikaner men generellt har man betydligt sämre kunskaper om omvärlden i USA än i Europa.
jag har tidigare skrivit om två amerikaner jag träffade i Spanien som inte tillhörde dom som hade mest koll. Inlägget finns här
Den amerikanska mannen jag pratade med igår delade också med sig av två favoritklipp på youtube där amerikaner pratar om världen. Även om den totala bristen på kunskap känns tragisk kan man inte låta bli att skratta och förfäras samtidigt.
Amerikanen jag pratade med gillade också att kolla på klipp på youtube där amerikaner pratar geografi eller om omvärlden i stort.
Jag gillar USA och amerikaner men det finns också sidor av landet som jag har svårt för. Folks bristande geografikunskaper kan vara lite kul att skämta om men samtidigt känns det som det ligger mycket ignorans bakom. Omvärlden är inte så viktig att man behöver bry sig om den. Nu gäller dettta naturligtvis inte alla amerikaner men generellt har man betydligt sämre kunskaper om omvärlden i USA än i Europa.
jag har tidigare skrivit om två amerikaner jag träffade i Spanien som inte tillhörde dom som hade mest koll. Inlägget finns här
Den amerikanska mannen jag pratade med igår delade också med sig av två favoritklipp på youtube där amerikaner pratar om världen. Även om den totala bristen på kunskap känns tragisk kan man inte låta bli att skratta och förfäras samtidigt.
buy a congratulation
Jag la nyligen in en google översättare här på bloggen. Den hittas i högra spalten under presentationen av mig och min blogg. Inte för att jag tror att så många som inte kan svenska läser här men om någon enda gör det kan det vara kul om den personen förstår lite. Dessutom var det kul att se sin blogg på andra språk.
Igår träffade jag en man från USA som kärleken fört till Sverige som det brukar heta. Han hade bott här en tid så han pratade flytande svenska. Han berättade att i början när han gick och lärde sig svenska övade han att läsa texter och lyckades han inte förstå ord och meningar använde han sig ibland av gratis översättare på nätet. Alla som någon gång använt nätets olika gratisprogram för överättning vet att man måste gå in och ändra lite för en del meningar blir konstiga. Så även här på bloggen om man läser den på spanska och engelska som jag har gjort.
Amerikanen berättade för mig att han vid ett tillfälle hade lagt in meningen : Åka till IKEA och köpa en hylla och fått resutlatet buy a congratulation.
Igår träffade jag en man från USA som kärleken fört till Sverige som det brukar heta. Han hade bott här en tid så han pratade flytande svenska. Han berättade att i början när han gick och lärde sig svenska övade han att läsa texter och lyckades han inte förstå ord och meningar använde han sig ibland av gratis översättare på nätet. Alla som någon gång använt nätets olika gratisprogram för överättning vet att man måste gå in och ändra lite för en del meningar blir konstiga. Så även här på bloggen om man läser den på spanska och engelska som jag har gjort.
Amerikanen berättade för mig att han vid ett tillfälle hade lagt in meningen : Åka till IKEA och köpa en hylla och fått resutlatet buy a congratulation.
lotusrot
Nyligen hade jag en bild på en lotusblomma här på bloggen. I kommentarerna blev det lite prat om lotuste och lotusrot. Lotuste är jag osäker på om jag har druckit men lotusrot har jag definitivt ätit. Har det faktiskt i frysen just nu. Bilden är lite dålig men det är lotusväxtens rot man äter skuren i skivor och som ni kan se på bilden är roten full av hål så skivorna blir ganska dekorativa med små hål i.
Som den är smakar inte lotusroten så mycket. Jag har ätit den i Kina ; hong Kong , Singapore och hemma hos min japanska kompis. Den äts marinerad som snacks eller förrätt. I Hong Kong åt jag lotusrötter i marinad med bland annat vitlök och chili som var otroligt god. Man kan också woka den , det brukar jag göra. Så används den i soppor och grytor och på grund av sin neutrala smak funkar den ihop med alla grönsaker , kött , fisk och skaldjur.
Man behöver inte heller ta sig till någon exotisk affär för att skaffa lotusrot. Mina frysta , färdigskivade lotusrötter är köpta på Coop Forum i Uppsala. Jag kanske borde köpa lotuste och prova nästa gång jag handlar te. Någon som har smakat som kan beskriva smaken?
Som den är smakar inte lotusroten så mycket. Jag har ätit den i Kina ; hong Kong , Singapore och hemma hos min japanska kompis. Den äts marinerad som snacks eller förrätt. I Hong Kong åt jag lotusrötter i marinad med bland annat vitlök och chili som var otroligt god. Man kan också woka den , det brukar jag göra. Så används den i soppor och grytor och på grund av sin neutrala smak funkar den ihop med alla grönsaker , kött , fisk och skaldjur.
Man behöver inte heller ta sig till någon exotisk affär för att skaffa lotusrot. Mina frysta , färdigskivade lotusrötter är köpta på Coop Forum i Uppsala. Jag kanske borde köpa lotuste och prova nästa gång jag handlar te. Någon som har smakat som kan beskriva smaken?
tisdag, november 11, 2008
blott Sverige svenskt godis har
I Sverige ska man gärna vara osvensk. Det är ett positivt omdöme. När man bor utomlands märker man lätt att man inte är så osvensk som man trodde utan väldigt svensk. Det handlar inte om att man måste fira midsommar med dans runt stången, sill och nubbe. Det är mer värderingar och sättet att tänka och vara. Kanske lite svårt att sätta fingret på. Jag tror att vi svenskar på många områden och i många värderingar är mer lika varandra än vi tror.
När jag pluggade spanska i Cadiz i en klass som bestod av väldigt många olika nationaliteter märkte jag att i diskussioner hade jag och den andra svensken väldigt lika värderingar trots att vi var väldigt olika som personer. Saker som kanske inte är så laddade eller konstiga i Sverige hade en del andra nationaliteter svårt med. Det handlade om dagis , pappaledighet , aborter, tonårssex och annat.
Jag tycker om Sverige och har nog väldigt många typsikt svenska värderingar. Men naturligtvis finns det saker jag tycker är bättre och fungerar bättre i Spanien än i Sverige. Den spanska vårdcentralen är en dröm jämfört med den svenska. Det sociala livet i Spanien är lättsammare än det i Sverige om man generaliserar.
Fast det jag saknade mest i Madrid var svenskt godis. I Spanien hittar man otroligt god choklad men bara Sverige har svenskt lösgodis. För att inte tala om saltlakrits. Denna delikatess som jag kunde få ett otroligt sug efter i Spanien trots att jag fick regelbundna leveranser från Sverige. Nu när jag kan köpa saltlakrits när som helst äter jag det ganska sällan men då och då kommer suget över mig. Köper jag godis blir det mest choklad. Fast salmiakbalkar , djungelvrål och piratpengar är otroligt gott. Märkligt att människor i andra länder inte lärt sig uppskatta denna delikatess. Dom utlänningar jag har bjudit på saltlakrits har märkligt nog inte varit så förtjusta.
Jag känner en japanska som bor i Sverige sen några år. Hon tycker att svenskt godis är artificiellt och saknar japanskt godis. Fast enligt hennes svenska man är det ingen höjdare och något mer artificiellt får man leta efter.
Nu när jag bor i Sverige saknar jag en hel del spansk mat och dryck som café cortado , tinto de verano , cola cao (svensk oboy är ingen ersättning), tapskulturen och färska baguetter från bageriet på morgonen. Det sista går att fixa i Sverige men det blir sällan av för min del tyvärr.
Salmiakbalkar och djungelvrål hittade jag på karamellkungens sida
När jag pluggade spanska i Cadiz i en klass som bestod av väldigt många olika nationaliteter märkte jag att i diskussioner hade jag och den andra svensken väldigt lika värderingar trots att vi var väldigt olika som personer. Saker som kanske inte är så laddade eller konstiga i Sverige hade en del andra nationaliteter svårt med. Det handlade om dagis , pappaledighet , aborter, tonårssex och annat.
Jag tycker om Sverige och har nog väldigt många typsikt svenska värderingar. Men naturligtvis finns det saker jag tycker är bättre och fungerar bättre i Spanien än i Sverige. Den spanska vårdcentralen är en dröm jämfört med den svenska. Det sociala livet i Spanien är lättsammare än det i Sverige om man generaliserar.
Fast det jag saknade mest i Madrid var svenskt godis. I Spanien hittar man otroligt god choklad men bara Sverige har svenskt lösgodis. För att inte tala om saltlakrits. Denna delikatess som jag kunde få ett otroligt sug efter i Spanien trots att jag fick regelbundna leveranser från Sverige. Nu när jag kan köpa saltlakrits när som helst äter jag det ganska sällan men då och då kommer suget över mig. Köper jag godis blir det mest choklad. Fast salmiakbalkar , djungelvrål och piratpengar är otroligt gott. Märkligt att människor i andra länder inte lärt sig uppskatta denna delikatess. Dom utlänningar jag har bjudit på saltlakrits har märkligt nog inte varit så förtjusta.
Nu när jag bor i Sverige saknar jag en hel del spansk mat och dryck som café cortado , tinto de verano , cola cao (svensk oboy är ingen ersättning), tapskulturen och färska baguetter från bageriet på morgonen. Det sista går att fixa i Sverige men det blir sällan av för min del tyvärr.
Salmiakbalkar och djungelvrål hittade jag på karamellkungens sida
måndag, november 10, 2008
främmande, osvensk och ful
Man kanske kan säga en del om kultur och mentalitet i ett land om man studerar språket. Som jag skrev i förra inlägget måste Sverige vara det enda landet i världen där man säger att man ska få "främmande" när man ska få besök. "Främmande" kan betyda en mycket nära anhörig eller vän.
Så finns ju det klassika exemplet osvensk som ett positivt ord. Något som inte finns i sån många andra länder. Fast det är inte helt konsekvent i Sverige. En person kan vara härligt osvensk men man säger inte vilken härligt osvensk kötthantering eller vilken härligt osvensk sopsortering.
Diskuterade det här med en kompis som läst franska på universitetet och i Frankrike. Han påstod att franskan inte har ett ord för ful när det gäller människor. Ord som laid , vilain och moche som man hittar om man slår på ful i ett svensk-franskt lexikon ska inte ha exakt samma betydelse som svenskans ful enligt min kompis. Själv lyckades jag inte riktigt fatta detta när jag läste franska i skolan och fick aldrig riktigt klart för mig vad min kompis menade med skillnaden mellan svenskans ful och franskans laid , vilain och moche. Kanske kan någon som läser hjälpa mig att reda ut detta.
Det finns säkert en mängd uttryck i olika språk som är ganska speciella och kanske säger något om landets kultur och mentalitet. Kommer ni på något så dela gärna med er.
Så finns ju det klassika exemplet osvensk som ett positivt ord. Något som inte finns i sån många andra länder. Fast det är inte helt konsekvent i Sverige. En person kan vara härligt osvensk men man säger inte vilken härligt osvensk kötthantering eller vilken härligt osvensk sopsortering.
Diskuterade det här med en kompis som läst franska på universitetet och i Frankrike. Han påstod att franskan inte har ett ord för ful när det gäller människor. Ord som laid , vilain och moche som man hittar om man slår på ful i ett svensk-franskt lexikon ska inte ha exakt samma betydelse som svenskans ful enligt min kompis. Själv lyckades jag inte riktigt fatta detta när jag läste franska i skolan och fick aldrig riktigt klart för mig vad min kompis menade med skillnaden mellan svenskans ful och franskans laid , vilain och moche. Kanske kan någon som läser hjälpa mig att reda ut detta.
Det finns säkert en mängd uttryck i olika språk som är ganska speciella och kanske säger något om landets kultur och mentalitet. Kommer ni på något så dela gärna med er.
svensk ensamhet
Jag fick så många kloka kommentarer på inlägget om ensamhet (jag är imponerad att så många orkade läsa ett så långt inlägg) så jag kan inte låta bli att svamla på lite fritt om varför det finns så många ensamma människor i Sverige. Jag har inget svar utan bara några mer eller mindre sannolika teorier.
Dels tror jag det har med klimatet att göra. En stor del av året kan man inte umgås utomhus så det blir inte naturligt att samlas på torget eller gården och småprata på kvällen.
Vi har kanske inte samma restaurangkultur som många andra länder. Det har varit dyrt att gå ut och äta, för inte längesen var restaurangerna förhållandevis få (jämför idag med 25-30 år sen så är det en väldig skillnad) , det var färre ställen med utskänkningstillstånd och restauranger var inget ställe man tog med gamla farmor eller sina barn. Fast det håller nog på att ändras en del även om skillnaderna är stora mot sydeuropas restaurangliv. Här finns inte som i många länder i Sydeuropa ett kafé i varj kvarter där man kan gå ner ensam och bara småprata med dom andra gästerna. Jag bor väldigt nära en pizzeria där det i bästa fall sitter tre personer och dricker öl när man går förbi om kvällarna. Ingen naturlig samlingspunkt för grannarna.
Det finns en stark mentalitet i Sverige att man inte ska "lägga sig i" många som blir sjuka eller förlorar en nära anhörig eller på andra sätt hamnar i en jobbig period vittnar om att vänner slutar höra av sig. "Hon har ju så mycket bekymmer med sin skilsmässa nu så jag vill inte lägga mig i" är en fras alla svenskar förstår men obegriplig i många kulturer där man på gott och ont lägger sig i.
I många kulturer är det helt okay att man tar med 2-3 kompisar när man blir bjuden på fest. Visst är det så i vissa grupper i Sverige också men generellt är det inte lika okay. Vi har en tendens att umgås i grupper som aldrig möter varandra. På fredag ska jag ut och ta en öl med kompisarna i den ornitologiska föreningen , på lördag ska jag på fest med jobbarkompisar och på söndag ska jag träffa några barndomsvänner. Att ta med någon av fågelskådarna till lördagens eller söndagens tillställning är otänkbart liksom att ta med jobbarkompisar eller barndomsvänner för att dricka öl ihop med fågelskådarna. Har man bestämt att man ska fika med en kompis kommer man inte med två kompisar till och sin brorsa.
En spanjorska jag träffade i Madrid hade arbetat ett år i Sverige och hon tyckte det var märkligt att svenskar inte tog med sina respektive på firmafester. Att mannen , frun eller sambon stannar hemma när man går på firmafest är självklart för dom flesta svenskar.
Släkten i Sverige är inte lika sammansvetsad som i många andra länder. På gott och ont. jag har hört spanjorer och latinamerikaner berättat att dom tycker släktmiddagarna varje söndag är en pina och fastrarna är så jobbiga och nyfikna men ändå går man dit varje gång. Andra har förstås sagt att dom uppskattar släktmiddagarna mycket och familjen betyder mycket.
Har man parmiddag kan inte hon eller han som är en bra kompis bjudas in för personen är singel.
Kanske är det för att vi har bott och bor i ett glest befolkat land, städerna har varit få och små och det har varit långt mellan stugorna. I många andra av världens länder har man i århundraden , ja t.o.m årtusenden levt nära varandra i myllrande städer. Det har i vårt glest befolkade land både geografiskt och på grund av klimatet funnits få naturliga mötesplatser som motsvarar en sydeuropeisk "Plaza".
Det kan man nästa se i språket. Svenskan måste vara det enda språk där man säger att man får "främmande" när man får besök. Främmande kan då betyda besök av föräldrar , syskon , bästa vännen sen 30 år.
Jag tycker nog att vi borde bli bättre på att lägga oss i , tror många som har det jobbigt faktiskt uppskattar det. Vi borde bli bättre på att ringa på grannens dörr och bara säga hej och prata en stund. Vi borde inte vara så strikta i vårt umgänge utan låta jobbarkompisarna, fågelskådarna och barndomskompisarna träffas , vem vet dom kanske kommer jättebra överens, och tillåta att man tar med 2-3 vänner till en fest eller en fika. Inte bry oss när vi bjuder hem folk om dom är singlar eller i par , vad dom jobbar med eller kommer ifrån eller annat utan blanda olika perosner och grupper vi känner mer och inte vara rädda för att dra med nya människor.
Det är kanske inte så lätt att lära känna folk i andra länder heller. Det är inte bara svenskar som är ofrivilligt ensamma utan fenomenet finns över hela världen. men jag undrar om det inte är lite svårare i Sverige och lite fler ensamma människor här än i många andra länder.
Jag berättade i mitt förra inlägg hur otroligt ensam jag kände mig min första tid i Uppsala. Ibland när jag pratade med någon jag kände ytligt och han eller hon berättade att dom skulle på fest , ut och fika med kompisar , gå ut och ta en öl eller nåt önskade jag verkligen att dom skulle frågat om jag ville följa med. Även om jag kanske inte hade kunnat följa med på grund av barnen eller något annat hade det betytt oerhört mycket att bli tillfrågad. Ett tag lekte jag med tanken på att försöka mig på nätdejting bara för att gå ut och fika eller ta en öl med lite folk och kanske bli kompisar men det kändes inte som min grej och det kändes som att lura folk som sökte en partner att jag bara var intresserad av fika och prata.
Idag känner jag fler människor och det blir bättre och bättre. Nu har jag flera gånger blivit medbjuden på fester och annat kul. Men dom alldra flesta gånger jag har blivit medbjuden på något har det varit av någon jag haft mer än en kompisrelation till. Inte alltid men oftast. Man vill ju kunna skaffa vänner och följa med på fest , fika och annat utan att "gå sängvägen" eller lura någon som letar kärleken på nätet (det sista har jag inte gjort , har aldrig nätdejtat). Förstår inget fel att träffa folk via sin partner , det är nog bara naturligt, men man kanske inte alltid har någon partner men vill gärna lära känna nya människor ändå.
Dels tror jag det har med klimatet att göra. En stor del av året kan man inte umgås utomhus så det blir inte naturligt att samlas på torget eller gården och småprata på kvällen.
Vi har kanske inte samma restaurangkultur som många andra länder. Det har varit dyrt att gå ut och äta, för inte längesen var restaurangerna förhållandevis få (jämför idag med 25-30 år sen så är det en väldig skillnad) , det var färre ställen med utskänkningstillstånd och restauranger var inget ställe man tog med gamla farmor eller sina barn. Fast det håller nog på att ändras en del även om skillnaderna är stora mot sydeuropas restaurangliv. Här finns inte som i många länder i Sydeuropa ett kafé i varj kvarter där man kan gå ner ensam och bara småprata med dom andra gästerna. Jag bor väldigt nära en pizzeria där det i bästa fall sitter tre personer och dricker öl när man går förbi om kvällarna. Ingen naturlig samlingspunkt för grannarna.
Det finns en stark mentalitet i Sverige att man inte ska "lägga sig i" många som blir sjuka eller förlorar en nära anhörig eller på andra sätt hamnar i en jobbig period vittnar om att vänner slutar höra av sig. "Hon har ju så mycket bekymmer med sin skilsmässa nu så jag vill inte lägga mig i" är en fras alla svenskar förstår men obegriplig i många kulturer där man på gott och ont lägger sig i.
I många kulturer är det helt okay att man tar med 2-3 kompisar när man blir bjuden på fest. Visst är det så i vissa grupper i Sverige också men generellt är det inte lika okay. Vi har en tendens att umgås i grupper som aldrig möter varandra. På fredag ska jag ut och ta en öl med kompisarna i den ornitologiska föreningen , på lördag ska jag på fest med jobbarkompisar och på söndag ska jag träffa några barndomsvänner. Att ta med någon av fågelskådarna till lördagens eller söndagens tillställning är otänkbart liksom att ta med jobbarkompisar eller barndomsvänner för att dricka öl ihop med fågelskådarna. Har man bestämt att man ska fika med en kompis kommer man inte med två kompisar till och sin brorsa.
En spanjorska jag träffade i Madrid hade arbetat ett år i Sverige och hon tyckte det var märkligt att svenskar inte tog med sina respektive på firmafester. Att mannen , frun eller sambon stannar hemma när man går på firmafest är självklart för dom flesta svenskar.
Släkten i Sverige är inte lika sammansvetsad som i många andra länder. På gott och ont. jag har hört spanjorer och latinamerikaner berättat att dom tycker släktmiddagarna varje söndag är en pina och fastrarna är så jobbiga och nyfikna men ändå går man dit varje gång. Andra har förstås sagt att dom uppskattar släktmiddagarna mycket och familjen betyder mycket.
Har man parmiddag kan inte hon eller han som är en bra kompis bjudas in för personen är singel.
Kanske är det för att vi har bott och bor i ett glest befolkat land, städerna har varit få och små och det har varit långt mellan stugorna. I många andra av världens länder har man i århundraden , ja t.o.m årtusenden levt nära varandra i myllrande städer. Det har i vårt glest befolkade land både geografiskt och på grund av klimatet funnits få naturliga mötesplatser som motsvarar en sydeuropeisk "Plaza".
Det kan man nästa se i språket. Svenskan måste vara det enda språk där man säger att man får "främmande" när man får besök. Främmande kan då betyda besök av föräldrar , syskon , bästa vännen sen 30 år.
Jag tycker nog att vi borde bli bättre på att lägga oss i , tror många som har det jobbigt faktiskt uppskattar det. Vi borde bli bättre på att ringa på grannens dörr och bara säga hej och prata en stund. Vi borde inte vara så strikta i vårt umgänge utan låta jobbarkompisarna, fågelskådarna och barndomskompisarna träffas , vem vet dom kanske kommer jättebra överens, och tillåta att man tar med 2-3 vänner till en fest eller en fika. Inte bry oss när vi bjuder hem folk om dom är singlar eller i par , vad dom jobbar med eller kommer ifrån eller annat utan blanda olika perosner och grupper vi känner mer och inte vara rädda för att dra med nya människor.
Det är kanske inte så lätt att lära känna folk i andra länder heller. Det är inte bara svenskar som är ofrivilligt ensamma utan fenomenet finns över hela världen. men jag undrar om det inte är lite svårare i Sverige och lite fler ensamma människor här än i många andra länder.
Jag berättade i mitt förra inlägg hur otroligt ensam jag kände mig min första tid i Uppsala. Ibland när jag pratade med någon jag kände ytligt och han eller hon berättade att dom skulle på fest , ut och fika med kompisar , gå ut och ta en öl eller nåt önskade jag verkligen att dom skulle frågat om jag ville följa med. Även om jag kanske inte hade kunnat följa med på grund av barnen eller något annat hade det betytt oerhört mycket att bli tillfrågad. Ett tag lekte jag med tanken på att försöka mig på nätdejting bara för att gå ut och fika eller ta en öl med lite folk och kanske bli kompisar men det kändes inte som min grej och det kändes som att lura folk som sökte en partner att jag bara var intresserad av fika och prata.
Idag känner jag fler människor och det blir bättre och bättre. Nu har jag flera gånger blivit medbjuden på fester och annat kul. Men dom alldra flesta gånger jag har blivit medbjuden på något har det varit av någon jag haft mer än en kompisrelation till. Inte alltid men oftast. Man vill ju kunna skaffa vänner och följa med på fest , fika och annat utan att "gå sängvägen" eller lura någon som letar kärleken på nätet (det sista har jag inte gjort , har aldrig nätdejtat). Förstår inget fel att träffa folk via sin partner , det är nog bara naturligt, men man kanske inte alltid har någon partner men vill gärna lära känna nya människor ändå.
lördag, november 08, 2008
lamor och alpackor
Lama vid Machu Picchu i Peru
En quechaflicka och hennes lama i Cuzco i Peru
Lama med unge
Alpacka
Alpacka i Bolivia
Det brukar inte vara så mycket djur här på bloggen. Men visst är lamadjuren och den nära släktingen alpacka otroligt charmiga på något vis. Inlägget är väl också lite en ursäkt att visa bilder från Sydamerika. Dom är tagna från Wikipedia. Jag har inte varit i Peru och Bolivia , än. Däremot har jag träffat lamor i Venezuela. Snart ska jag kanske få träffa lamor igen. Dock inte i Sydamerika. En kompis känner ett par som föder upp lamor här i Sverige. Eventuellt ska jag snart med på ett besök till lamorna. Ska bli hur kul som helst. Sen hoppas jag så klart att det inte dröjer alltför länge innan jag får se lamor i Sydamerika igen.
Vad jobbar du med?
Den första frågan man ställer när man första gången träffar en människa i Sverige är "Vad gör du då?"
Då förväntas man berätta om jobb eller studier inte att man spelar flöjt , sjunger i kör , bygger modellflygplan eller samlar på ballonger.
Jobbet är en stor del av ens identitet och man blir nog olika bemött beroende på vad man arbetar med. Vi sorterar nog många gånger in människor i fack. En juridikstudent ska vara så en filosofistudent ska vara si. Bildar man sig först en uppfattning om personen så kanske man inte heller lika snabbt sorterar in folk i fack efter deras yrke utan man upptäcker att han man trodde var en hjärnkirurg är en herde och den man trodde måste vara rockmusiker jobbar på börsen
Är man herde , hjärnkirurg , städare , brevbärare , elektriker, bibliotikarie , advokat , mattelärare, vårdbiträde eller bodknodd bemöts man på ett visst sätt , sorteras in i ett fack och förväntas vara på ett visst sätt. Vi ÄR våra jobb.
På fester och liknade har många svenskar en tendens att prata jobb och kontorsskvaller i större utstäckning än vad iallfall jag har upplevt på fester i andra länder. I Spanien är det inte ens självklart att fråga första gångerna man möter någon vad han eller hon arbetar med. Folk fixar sin försörjning på något sätt. Det är vars och ens ensak. Det är på inget sätt tabu att fråga om jobbet men inte heller så självklart som i Sverige. Man kan ha känt någon ett bra tag utan att ha koll på exakt vad personen arbetar med. Något som absolut inte förekommer i Sverige. Går man med i ett korp-fotbollslag eller börjar sjunga i kör vet man redan efter första träningen vad alla i laget eller kören jobbar med.
Jag kan egentligen tycka att det är lite påfluget och inte helt artigt att fråga en människa man inte vet något om vad hon eller han arbetar med. Det kan ju vara så att personen är arbetslös eller sjukskriven och inte mår bra av detta. Personen kanske vantrivs på sitt jobb och inte vill prata om det. Man kan inte veta när man frågar någon man inte känner så egentligen kanske man borde vänta lite med att ställa den frågan.
Då förväntas man berätta om jobb eller studier inte att man spelar flöjt , sjunger i kör , bygger modellflygplan eller samlar på ballonger.
Jobbet är en stor del av ens identitet och man blir nog olika bemött beroende på vad man arbetar med. Vi sorterar nog många gånger in människor i fack. En juridikstudent ska vara så en filosofistudent ska vara si. Bildar man sig först en uppfattning om personen så kanske man inte heller lika snabbt sorterar in folk i fack efter deras yrke utan man upptäcker att han man trodde var en hjärnkirurg är en herde och den man trodde måste vara rockmusiker jobbar på börsen
Är man herde , hjärnkirurg , städare , brevbärare , elektriker, bibliotikarie , advokat , mattelärare, vårdbiträde eller bodknodd bemöts man på ett visst sätt , sorteras in i ett fack och förväntas vara på ett visst sätt. Vi ÄR våra jobb.
På fester och liknade har många svenskar en tendens att prata jobb och kontorsskvaller i större utstäckning än vad iallfall jag har upplevt på fester i andra länder. I Spanien är det inte ens självklart att fråga första gångerna man möter någon vad han eller hon arbetar med. Folk fixar sin försörjning på något sätt. Det är vars och ens ensak. Det är på inget sätt tabu att fråga om jobbet men inte heller så självklart som i Sverige. Man kan ha känt någon ett bra tag utan att ha koll på exakt vad personen arbetar med. Något som absolut inte förekommer i Sverige. Går man med i ett korp-fotbollslag eller börjar sjunga i kör vet man redan efter första träningen vad alla i laget eller kören jobbar med.
Jag kan egentligen tycka att det är lite påfluget och inte helt artigt att fråga en människa man inte vet något om vad hon eller han arbetar med. Det kan ju vara så att personen är arbetslös eller sjukskriven och inte mår bra av detta. Personen kanske vantrivs på sitt jobb och inte vill prata om det. Man kan inte veta när man frågar någon man inte känner så egentligen kanske man borde vänta lite med att ställa den frågan.
torsdag, november 06, 2008
ensamhet
Det här blev ett långt och lite väl personligt inlägg. Men också viktigt och en berättelse om en fantastisk kvinna så jag hoppas ni orkar läsa.
Avlägset känner jag en kvinna på några år över 80 från Rumänien. Till utseendet ser hon dock inte ut att vara mer än 50 år hon måste ha något sorts hemligt ungdomselixir. Hon växte upp i en familj som hade det gott ställt , gick i bra skolor , gifte sig och fick en dotter men blev ganska tidigt änka. Med tiden gifte hon om sig. Hon och hennes man hade båda bra jobb och rikt umgänge med stor släkt och många vänner. När dom båda blev pensionärer ville mannen flytta till en liten stad i södra Sverige där hans son med familj bodde. Hon tvekade länge men till slut gick flyttlasset till Sverige. Ganska snart blev hon åter änka och ensam i ett främmande land där hon inte behärskade språket. Hennes enda barn bodde sedan många år i Tyskland och det enda barnbarnet i Österrike. Den långvariga rumänska diktaturen hade spridit familj och släktingar över världen.
En gång berättade hon för mig att dom första åren som änka i Sverige var hemska. Hon som alltid haft mycket vänner omkring sig kände inte en enda människa. Inte heller talade hon språket. Än idag är hennes svenska bristfällig och förutom rumänska talar hon franska så vår konversation bestå av en blandning av min kass franska , hennes dåliga svenska och lite gester men det funkar förvånansvärt bra. Hennes svenska man har lärt sig en del rumänska som dom har ett eget obegripligt rumänsk-svenskt språk. Han är för övrigt 25 år yngre än henne men ser ut att vara den äldre. jag borde nog klura ut vilka hemliga knep eller ungdomselixir hon sitter på. Dessa skulle man säkert kunna tjäna en förmögenhet på.
Hur som helst berättade hon för mig att ensamhet är det värsta som kan drabba en människa. Det kunde gå veckor där dom enda människor hon träffade var dom i kassa på ICA och i kyrkan för hon är troende och går ofta i mässan. Hon fick nästan panik och ville skrika , slå sönder fönster eller vad som helst så någon skulle se henne och tala med henne. Hon grät mycket under den här tiden och planerade ständigt en flytt tillbaka till hemlandet eller till dottern i Tyskland. Men det blev bara en flytt till närmaste större stad. Där fanns en ortodox kyrka där hon träffade en del nya vänner från hemlandet och med tiden även sin svenska make.
Så efter något år hamnade hon till slut i ett socialt sammanhang igen och började sakta men säkert trivas fast visst längtar hon än idag ofta tillbaka. Svenska maken är ännu inte pensionär så hans arbete hindrar en flytt. Jag tror också att hans intresse för en flytt utomlands är ganska svalt.
När hon berättade detta för mig bad hon mig lova att träffar jag en människa som är nyinflyttad i min stad ska jag lägga lite extra omtanke på att dra med den personen i mitt umgänge. Ta med henne eller honom på fester , bio , fika , middagar, promenader och annat där han eller hon kan träffa nya människor.
Trots att jag är mycket yngre känner jag delvis igen mig i hennes berättelse. Jag har alltid haft lätt att lära känns folk och många vänner. När jag och maken separerade och jag lämnade Madrid för Uppsala kände jag mig så otroligt ensam. Ensamhet var ibland nästan förlamade. Ibland som en mörk ångest om att skulle livet alltid vara så här som la sig över mig. Visserligen har jag två barn och jag älskar att umgås med dom. Så helt ensam var jag aldrig men ibland saknade jag vuxnas sällskap otroligt mycket. jag hade önskat att det då funnits någon som ibland tagit med mig på middagar , fester , bio , fika eller vad som helst.
Värst var det dom stora helger då alla hade fester och hade kul. På valborg då såg jag från mitt fönster hur hela staden festade samtidigt som jag satt hemma. På midsommar måste man ju ut och ha kul. Då var jag visserligen på väg att resa till kompisar i en annan svensk stad men det blev inte så. Nyår gav mig ångest men blev en mysig kväll med barnen. Ändå trodde jag inte att det alltid skulle vara så utan att med tiden blir det bättre. Idag är det mycket bättre. Sakta , sakta har jag lärt känna fler och fler människor. Men det tar tid och i Sverige bjuder man inte med en människa man precis träffat på fest.
Nu finns ju telefon och internet vilket gjorde att jag hade och har mycket kontakt med vänner som bor i andra delar av Sverige och världen. Nu bor mina barns pappa åter i Sverige och jag är inte hemma med barnen varje kvälls så det har gett mig andra möjligheter att komma ut på olika aktiviteter. Tidigare hade jag tyckt att det skulle vara läskigt att gå och fika eller gå på bio ensam men nu har jag upptäckt att det kan vara ganska trevligt. Jag har blivit ganska bra på att hitta på saker på egen hand och till och med lärt mig att uppskatta ensamhet.
Jag har barnen som jag helst umgås med och har lärt känns fler och fler människor. Fortfarande är jag nog mer ensam än jag tidigare varit i mitt liv men inte alls så ensam som jag var först tiden i Uppsala. I Spanien kan man gå till det lokala kaféet och prata med sina grannar när man känner sig ensam men i Sverige finns liksom ingenstans att gå och grannarna hejar man i bästa fall på i trapphuset.
Jobb och pluggande gjorde att jag träffade folk på dagarna men sen fick jag svåra inflammationer i knän som inte ens dom starkaste mediciner verkade bita på. Periodvis var jag riktigt sjuk och det krävdes två operationer och behandling med starka mediciner för att till sommaren göra mig frisk. Under den värsta sjuka tiden var jag som absolut mest ensam men även då går det att träffa människor. Jag och kirurgen som opererade mig kom så bra överens att vi sågs över en fika och fortfarande har lite kontakter. Helt vänskapligt det var inte frågan om något dejtande. Det sägs ju ofta att vänner har en tendens att försvinna när man blir sjuk eller har sorg. Men mina fikastunder med kirurgen visar att det faktiskt går att träffa folk även då.
Idag är mitt liv mer socialt men löftet jag för många år sen gav min rumänska bekant känns aktuellt. Den dagen jag träffar någon som är ny i min stad ska jag anstränga mig lite extra för att få med personen i ett socialt sammanhang. Jag ska försöka att alltid hålla min dörr öppen för den som är sugen på en fika och en pratstund. Jag är glad att både sjukdomar och den värsta ensamheten ligger bakom mig men jag kan ändå få en liten klump i magen när jag tänker på nyår som i år troligen blir utan barn för min del. Men jag vet också att man kan ordna ett trevligt nyår ensam hemma. Sen kan ju något annat dyka upp , jag har faktiskt redan blivit bjuden på en fest som jag nog inte kommer att kunna åka till för jag måste hålla mig hemma i Uppsala under jul och nyår.
Avlägset känner jag en kvinna på några år över 80 från Rumänien. Till utseendet ser hon dock inte ut att vara mer än 50 år hon måste ha något sorts hemligt ungdomselixir. Hon växte upp i en familj som hade det gott ställt , gick i bra skolor , gifte sig och fick en dotter men blev ganska tidigt änka. Med tiden gifte hon om sig. Hon och hennes man hade båda bra jobb och rikt umgänge med stor släkt och många vänner. När dom båda blev pensionärer ville mannen flytta till en liten stad i södra Sverige där hans son med familj bodde. Hon tvekade länge men till slut gick flyttlasset till Sverige. Ganska snart blev hon åter änka och ensam i ett främmande land där hon inte behärskade språket. Hennes enda barn bodde sedan många år i Tyskland och det enda barnbarnet i Österrike. Den långvariga rumänska diktaturen hade spridit familj och släktingar över världen.
En gång berättade hon för mig att dom första åren som änka i Sverige var hemska. Hon som alltid haft mycket vänner omkring sig kände inte en enda människa. Inte heller talade hon språket. Än idag är hennes svenska bristfällig och förutom rumänska talar hon franska så vår konversation bestå av en blandning av min kass franska , hennes dåliga svenska och lite gester men det funkar förvånansvärt bra. Hennes svenska man har lärt sig en del rumänska som dom har ett eget obegripligt rumänsk-svenskt språk. Han är för övrigt 25 år yngre än henne men ser ut att vara den äldre. jag borde nog klura ut vilka hemliga knep eller ungdomselixir hon sitter på. Dessa skulle man säkert kunna tjäna en förmögenhet på.
Hur som helst berättade hon för mig att ensamhet är det värsta som kan drabba en människa. Det kunde gå veckor där dom enda människor hon träffade var dom i kassa på ICA och i kyrkan för hon är troende och går ofta i mässan. Hon fick nästan panik och ville skrika , slå sönder fönster eller vad som helst så någon skulle se henne och tala med henne. Hon grät mycket under den här tiden och planerade ständigt en flytt tillbaka till hemlandet eller till dottern i Tyskland. Men det blev bara en flytt till närmaste större stad. Där fanns en ortodox kyrka där hon träffade en del nya vänner från hemlandet och med tiden även sin svenska make.
Så efter något år hamnade hon till slut i ett socialt sammanhang igen och började sakta men säkert trivas fast visst längtar hon än idag ofta tillbaka. Svenska maken är ännu inte pensionär så hans arbete hindrar en flytt. Jag tror också att hans intresse för en flytt utomlands är ganska svalt.
När hon berättade detta för mig bad hon mig lova att träffar jag en människa som är nyinflyttad i min stad ska jag lägga lite extra omtanke på att dra med den personen i mitt umgänge. Ta med henne eller honom på fester , bio , fika , middagar, promenader och annat där han eller hon kan träffa nya människor.
Trots att jag är mycket yngre känner jag delvis igen mig i hennes berättelse. Jag har alltid haft lätt att lära känns folk och många vänner. När jag och maken separerade och jag lämnade Madrid för Uppsala kände jag mig så otroligt ensam. Ensamhet var ibland nästan förlamade. Ibland som en mörk ångest om att skulle livet alltid vara så här som la sig över mig. Visserligen har jag två barn och jag älskar att umgås med dom. Så helt ensam var jag aldrig men ibland saknade jag vuxnas sällskap otroligt mycket. jag hade önskat att det då funnits någon som ibland tagit med mig på middagar , fester , bio , fika eller vad som helst.
Värst var det dom stora helger då alla hade fester och hade kul. På valborg då såg jag från mitt fönster hur hela staden festade samtidigt som jag satt hemma. På midsommar måste man ju ut och ha kul. Då var jag visserligen på väg att resa till kompisar i en annan svensk stad men det blev inte så. Nyår gav mig ångest men blev en mysig kväll med barnen. Ändå trodde jag inte att det alltid skulle vara så utan att med tiden blir det bättre. Idag är det mycket bättre. Sakta , sakta har jag lärt känna fler och fler människor. Men det tar tid och i Sverige bjuder man inte med en människa man precis träffat på fest.
Nu finns ju telefon och internet vilket gjorde att jag hade och har mycket kontakt med vänner som bor i andra delar av Sverige och världen. Nu bor mina barns pappa åter i Sverige och jag är inte hemma med barnen varje kvälls så det har gett mig andra möjligheter att komma ut på olika aktiviteter. Tidigare hade jag tyckt att det skulle vara läskigt att gå och fika eller gå på bio ensam men nu har jag upptäckt att det kan vara ganska trevligt. Jag har blivit ganska bra på att hitta på saker på egen hand och till och med lärt mig att uppskatta ensamhet.
Jag har barnen som jag helst umgås med och har lärt känns fler och fler människor. Fortfarande är jag nog mer ensam än jag tidigare varit i mitt liv men inte alls så ensam som jag var först tiden i Uppsala. I Spanien kan man gå till det lokala kaféet och prata med sina grannar när man känner sig ensam men i Sverige finns liksom ingenstans att gå och grannarna hejar man i bästa fall på i trapphuset.
Jobb och pluggande gjorde att jag träffade folk på dagarna men sen fick jag svåra inflammationer i knän som inte ens dom starkaste mediciner verkade bita på. Periodvis var jag riktigt sjuk och det krävdes två operationer och behandling med starka mediciner för att till sommaren göra mig frisk. Under den värsta sjuka tiden var jag som absolut mest ensam men även då går det att träffa människor. Jag och kirurgen som opererade mig kom så bra överens att vi sågs över en fika och fortfarande har lite kontakter. Helt vänskapligt det var inte frågan om något dejtande. Det sägs ju ofta att vänner har en tendens att försvinna när man blir sjuk eller har sorg. Men mina fikastunder med kirurgen visar att det faktiskt går att träffa folk även då.
Idag är mitt liv mer socialt men löftet jag för många år sen gav min rumänska bekant känns aktuellt. Den dagen jag träffar någon som är ny i min stad ska jag anstränga mig lite extra för att få med personen i ett socialt sammanhang. Jag ska försöka att alltid hålla min dörr öppen för den som är sugen på en fika och en pratstund. Jag är glad att både sjukdomar och den värsta ensamheten ligger bakom mig men jag kan ändå få en liten klump i magen när jag tänker på nyår som i år troligen blir utan barn för min del. Men jag vet också att man kan ordna ett trevligt nyår ensam hemma. Sen kan ju något annat dyka upp , jag har faktiskt redan blivit bjuden på en fest som jag nog inte kommer att kunna åka till för jag måste hålla mig hemma i Uppsala under jul och nyår.
Göteborg mon amour
Idag tog jag en promenad i det vackra höstvädret och såg att det verkade vara flaggdag. Idag för 376 år sedan dog den svenska kungen Gustav Adolf i dimmorna vid Lützens kullar. Hans minne hedrar vi med att äta bakelser och flagga. I skolan har vi fått lära oss att han var stormaktskungen som vann lysande segrar i Europa och utvidgade det svenska stormaktsväldet. I andra delar av Europa där hans härer drog fram kallades han istället för slaktaren från Norden. I min gamla hemstad Madrid firades hans död med stora fyrverkerier den där dagen för 376 år sen.
Gustav Adolfs staty på torget som bär hans namn i centrala Göteborg
Jag har bara ätit Gustav Adolfsbakelser ett fåtal gånger och då när jag bodde i Göteborg. Där verkar sedan med att äta dessa bakelser vara mycket mer spridd. Kungen räknas dessutom som grundare av staden 1621 och han har ett torg i centrum som bär hans namn. Där står han staty och pekar ner mot marken , han pekar ut att här ska den nya staden ligga. Helst ska bakelserna ätas på det legendariska konditoriet Bräutigams men det blir lite svårt då det är nerlagt sen mitten av 90-talet. Skylten sitter dock kvar till beskådande vid puben Dubliners i hörnet Östra Hamngatan Kungsgatan. Så har dom visst någon slags nätbutik
När jag tänkte på Göteborg högg det till lite av saknad. Jag bodde där i över tio år och där är båda mina barn födda. Jag älskar staden och stämningen där. Jag älskar närheten till havet. jag saknar mina vänner där. Visst har vi mycket kontakt men telefon och internet kan aldrig ersätta att ses i verkligheten. Det var alltför längesen jag var där och när jag ser bilder därifrån eller hör dialekten kan jag få en otrolig längtan. Av olika skäl varken vill eller kan jag bo där just nu men det var alltför längesen jag var där. Tror jag måste planera in ett Göteborgsbesök snart.
Gustav Adolfs staty på torget som bär hans namn i centrala Göteborg
Jag har bara ätit Gustav Adolfsbakelser ett fåtal gånger och då när jag bodde i Göteborg. Där verkar sedan med att äta dessa bakelser vara mycket mer spridd. Kungen räknas dessutom som grundare av staden 1621 och han har ett torg i centrum som bär hans namn. Där står han staty och pekar ner mot marken , han pekar ut att här ska den nya staden ligga. Helst ska bakelserna ätas på det legendariska konditoriet Bräutigams men det blir lite svårt då det är nerlagt sen mitten av 90-talet. Skylten sitter dock kvar till beskådande vid puben Dubliners i hörnet Östra Hamngatan Kungsgatan. Så har dom visst någon slags nätbutik
När jag tänkte på Göteborg högg det till lite av saknad. Jag bodde där i över tio år och där är båda mina barn födda. Jag älskar staden och stämningen där. Jag älskar närheten till havet. jag saknar mina vänner där. Visst har vi mycket kontakt men telefon och internet kan aldrig ersätta att ses i verkligheten. Det var alltför längesen jag var där och när jag ser bilder därifrån eller hör dialekten kan jag få en otrolig längtan. Av olika skäl varken vill eller kan jag bo där just nu men det var alltför längesen jag var där. Tror jag måste planera in ett Göteborgsbesök snart.
lokalsinne
Det sägs ju att män hittar inte i sin egen byrålåda men har koll på hur man hittar i stan och kvinnor är tvärtom eller något sånt. Det är naturligtvis bara gamla fördomar och för mig är det precis tvärtom. Jag har noll koll på var grejer brukar finnas hemma och skulle säkert kunna gå vilse i min egen garderob. Förut brukade jag fråga min man var olika grejer fanns och han hade alltid koll.
Däremot tycker jag att jag har ganska bra lokalsinne. Jag lär mig relativt snabbt att hitta på nya platser. Det har väl inte heller min man haft några större problem med när vi har varit ute och rest eller flyttat till nya platser. Däremot är han usel på att läsa en karta och lära sig namn på gator. Det blir mer den stora gatan som går där eller gatan där den eller den affären ligger när han ska förklara var något ställe ligger. Själv är jag väldigt duktig på att läsa kartor och lära mig gatunamn. Även om det på vissa platser i Kina var lite knepigt att stå med kartan och jämföra om tecknen på skylten med gatans namn liknade tecknen på kartan. Trodde aldrig jag skulle lära mig hitta i den gamla stadsdelen Barrio de Santa Cruz i Sevilla där jag bodde ett halvår. Gatorna är som labyrinter men det gick faktiskt relativt snabbt eftersom jag promenerade mycket. Promenader är ett suveränt sätt att upptäcka en ny stad.
Det här med lokalsinne kan verkligen variera. Jag känner en person som har så uselt lokalsinne att han går vilse i sin gamla hemby som består av 2-3 gator. Samma person bor numera i den något större staden Madrid. Irrar ofta vilse men säger att det är så man upptäcker nya platser. Han har lyckats irra runt i ett parkeringshus utan att hitta sin bil. Rapporterade bilen stulen till polisen för att sen upptäcka att han ställt den i ett annat parkeringshus. En gång irrade han länge i ett stort p-hus och var nästan säker på att bilen måste vara stulen men då visade det sig att den stod på en annan våning.
Jag har hört en berättelse om någon med ett uselt lokalsinne som besökte det gamla Sovjet. Han var medveten om att han med sin brist på lokalsinne aldrig skulle lyckas hitta tillbaka till hotellet och ryska kunde han inte heller. Så han skrev av något som stod med stora bokstäver på väggen vid hotellet och visade detta för några taxichaufförer. Taxichaufförerna nickade alla instämmande och körde vidare. Han blev mer och mer frustrerad men på krokiga vägar och något underligt sätt lyckades han ändå till slut ta sig tillbaka till hotellet. Senare fick han också tag i en språkkunnig person som tittade på det han hade skrivit. På lappen stod det: Leve den nya femårsplanen!
Jag har en släkting som är helt hopplös. Hon har bott större delen av sitt liv i Stockholms innerstad men går ständigt vilse i Stockholm ibland till och med i den del av stan där hon bott i 25-30 års tid. I sitt jobb som journalist med en hel del resor och intervjuer är hennes dåliga lokalsinne ibland ett problem men inom släkten brukar det leda till en hel del skämt.
Varför är det så stor skillnad på människors lokalsinne? En del människor kan ha rest hur mycket som helst och bott på olika platser men ändå har dom uselt lokalsinne. En del bor hela sitt liv i en mindre stad och kan fortfarande gå vilse där. Andra lär sig hitta som om dom var infödda på en ny plats.
Om man har dåligt lokalsinne borde det inte gå att träna upp det på något sätt? Det borde väl finnas knep och handböcker i sånt? Liksom det borde gå att lära sig hitta i sin garderob eller läsa en karta.
Däremot tycker jag att jag har ganska bra lokalsinne. Jag lär mig relativt snabbt att hitta på nya platser. Det har väl inte heller min man haft några större problem med när vi har varit ute och rest eller flyttat till nya platser. Däremot är han usel på att läsa en karta och lära sig namn på gator. Det blir mer den stora gatan som går där eller gatan där den eller den affären ligger när han ska förklara var något ställe ligger. Själv är jag väldigt duktig på att läsa kartor och lära mig gatunamn. Även om det på vissa platser i Kina var lite knepigt att stå med kartan och jämföra om tecknen på skylten med gatans namn liknade tecknen på kartan. Trodde aldrig jag skulle lära mig hitta i den gamla stadsdelen Barrio de Santa Cruz i Sevilla där jag bodde ett halvår. Gatorna är som labyrinter men det gick faktiskt relativt snabbt eftersom jag promenerade mycket. Promenader är ett suveränt sätt att upptäcka en ny stad.
Det här med lokalsinne kan verkligen variera. Jag känner en person som har så uselt lokalsinne att han går vilse i sin gamla hemby som består av 2-3 gator. Samma person bor numera i den något större staden Madrid. Irrar ofta vilse men säger att det är så man upptäcker nya platser. Han har lyckats irra runt i ett parkeringshus utan att hitta sin bil. Rapporterade bilen stulen till polisen för att sen upptäcka att han ställt den i ett annat parkeringshus. En gång irrade han länge i ett stort p-hus och var nästan säker på att bilen måste vara stulen men då visade det sig att den stod på en annan våning.
Jag har hört en berättelse om någon med ett uselt lokalsinne som besökte det gamla Sovjet. Han var medveten om att han med sin brist på lokalsinne aldrig skulle lyckas hitta tillbaka till hotellet och ryska kunde han inte heller. Så han skrev av något som stod med stora bokstäver på väggen vid hotellet och visade detta för några taxichaufförer. Taxichaufförerna nickade alla instämmande och körde vidare. Han blev mer och mer frustrerad men på krokiga vägar och något underligt sätt lyckades han ändå till slut ta sig tillbaka till hotellet. Senare fick han också tag i en språkkunnig person som tittade på det han hade skrivit. På lappen stod det: Leve den nya femårsplanen!
Jag har en släkting som är helt hopplös. Hon har bott större delen av sitt liv i Stockholms innerstad men går ständigt vilse i Stockholm ibland till och med i den del av stan där hon bott i 25-30 års tid. I sitt jobb som journalist med en hel del resor och intervjuer är hennes dåliga lokalsinne ibland ett problem men inom släkten brukar det leda till en hel del skämt.
Varför är det så stor skillnad på människors lokalsinne? En del människor kan ha rest hur mycket som helst och bott på olika platser men ändå har dom uselt lokalsinne. En del bor hela sitt liv i en mindre stad och kan fortfarande gå vilse där. Andra lär sig hitta som om dom var infödda på en ny plats.
Om man har dåligt lokalsinne borde det inte gå att träna upp det på något sätt? Det borde väl finnas knep och handböcker i sånt? Liksom det borde gå att lära sig hitta i sin garderob eller läsa en karta.
onsdag, november 05, 2008
Grattis Barack , USA och världen
Jag hade inte tänkt skriva om det här men kan inte låta bli. Jag blev både tagen och glad över att USA i natt valde Barack Obama till ny president. Även glädjande att valdeltagandet blev ovanligt högt. Jag tror att Barack Obama kan bli den bästa presidenten USA haft på länge , kanske den bästa någonsin. Även om man inte ska ta ut något i förskott och med dom skyhöga förväntningar han har på sig finns risk för bakslag. Men förhoppningsvis kommer vi att se ett USA förändrat till det bättre både när det gäller inrikespolitiken och i relationer till omvärlden.
Trots att jag i mycket gillar Obama och instämmer med alla hyllningar finns det en del saker i hans åsikter som stör mig. Det som stör mig mest är att han är för dödstraff. Jag tycker att dödstraff aldrig är försvarbart. Jag har vänner från USA som säger att dom skäms över att deras land fortfarande har dödstraff. Jag tror och hoppas att USA i framtiden ska avskaffa dödstraffet. Jag kan tänka mig att ta en fika med Obama och övertyga honom att han har fel i just den frågan. Bara för honom att slå en signal när han har tid och lust så sätter jag på kaffe.
Men nu ska jag inte vara gnällig. Det är stort. Det är historiskt. Det är glädjande. Så grattis Barack Obama , USA och världen!
Trots att jag i mycket gillar Obama och instämmer med alla hyllningar finns det en del saker i hans åsikter som stör mig. Det som stör mig mest är att han är för dödstraff. Jag tycker att dödstraff aldrig är försvarbart. Jag har vänner från USA som säger att dom skäms över att deras land fortfarande har dödstraff. Jag tror och hoppas att USA i framtiden ska avskaffa dödstraffet. Jag kan tänka mig att ta en fika med Obama och övertyga honom att han har fel i just den frågan. Bara för honom att slå en signal när han har tid och lust så sätter jag på kaffe.
Men nu ska jag inte vara gnällig. Det är stort. Det är historiskt. Det är glädjande. Så grattis Barack Obama , USA och världen!
komplimanger , påflugenhet och tafsande
Jag vet en tjej som har jobbat lite extra i en bar. Hon har inte jobbat där så mycket men tyckt det varit helt okay. Nyligen var hon dock med om en jobbig sak. Något som tyvärr säkert många tjejer som varit på barer och discon känner igen.
Redan tidigt på kvällen började en manlig bargäst försöka stöta på henne med komplimanger , frågor om pojkvän och förslag på träffar. Hon markerade tydligt att hon var totalt ointresserad och tvungen att jobba. Han gav sig inte trots att hon blev mer och mer irriterad. Han ville kramas , få en puss , ses när hon slutade , ses en annan dag , berätta hur vacker hon var och mycket annat. Hon markerad från början att hon var totalt ointresserad och var mycket avvisande och blev otrevligare och otrevligare mot honom. Ändå pågick hans raggningsförsök hela kvällen medan han blev mer och mer onykter.
Han kompisar bad lite skrattande om ursäkt samtidigt som dom liksom hennes arbetskamrater skämtade lite om hur påflugen han var.
Visst är det trevligt att få komplimanger och smickrande att någon visar intresse för en men visar man att man är totalt ointresserad hör det väl till allmänt folkvett att lämna personen i fred. Det den här killen sysslade med är faktiskt en form av trakasserier även om inget tafsade eller sexuella anspelningar förekom.
Just den här killen försökte även stöta lite på en bargäst omväxlande med tjejen som jobbade där. Hon tog emot några drinkar han bjöd på för att sen säga tack, hejdå och gå hem. Jag tycker att en kille som beter sig så här borde få en skarp varning att lägger han inte av så blir han utkastad från stället och naturligtvis bli utkastad om han fortsätter. Vilket inte hände i det här fallet. Dessutom oerhört frustrerande och jobbigt för tjejen att omgivningen bara skämtade om det hela.
Tjejer som drabbas ska inte heller behöva förklara för en påflugen typ varför dom inte är intresserade. Man behöver inte berätta om en existerande pojkvän eller ljuga ihop något om en pojkvän eller en smittsam könssjukdom. Visar man tydligt att man inte är intresserad så bör det så klart räcka. Dom flesta killar fattar naturligtvis det men ett fåtal verkar inte göra det.
För många år sedan stod jag och pratade med en kompis i en bar på en studentnation. En bit ifrån oss stod en ganska kraftig tjej med stora bröst med några kompisar. Plötsligt dyker en full kille upp , går rakt fram till den kraftiga tjejen, klämmer på hennes bröst och kallar dom "stora schyssat mongo-pattar". Jag och min kompis blev både arga och chockade precis som den drabbade tjejen men killen och hans kompisar bara skrattade och naturligtvis blev ingen utslängd fast många av personalen bakom baren såg allt. Jag liksom dom flesta andra kan nog dra otaliga exempel på tafsande och påfluget raggnade som vi sett eller upplevt.
Numera är mina besök på barer och discon väldigt sällsynta men visst har jag också råkat ut för jobbiga killar som inte fattat att man är ointresserad. Både det och killar som tafsar är troligen något som någon gång drabbat dom flesta tjejer. Förutom att det är jobbigt och obehagligt för den drabbade är det inte någon särskilt bra raggningstaktik. Får man nobben direkt är det väl smartare att leta reda på en annan tjej som kanske visar lite mer gensvar om man vill ha ragg till varje pris.
Visst är det trevligt med komplimanger och många av oss är säkert dåliga både på att ge och ta emot komplimanger. Det är alltid roligt att få höra uppskattande saker av kända och okända. Det här handlar dock inte om komplimanger utan beteende som går för långt över gränsen och blir obehagligt för den som drabbas.
Det här är naturligtvis inget dom flesta män ägnar sig åt eller tycker är okay. Det vet ju alla så det borde jag egentligen inte behöva påpeka. Ändå är det tillräckligt många som är påflugna och tafsar för att det någon ska ha drabbat dom flesta kvinnor. Varför beter sig vissa killar så? Hur mycket ska man tolerera? Vad gör man när man drabbas?
Redan tidigt på kvällen började en manlig bargäst försöka stöta på henne med komplimanger , frågor om pojkvän och förslag på träffar. Hon markerade tydligt att hon var totalt ointresserad och tvungen att jobba. Han gav sig inte trots att hon blev mer och mer irriterad. Han ville kramas , få en puss , ses när hon slutade , ses en annan dag , berätta hur vacker hon var och mycket annat. Hon markerad från början att hon var totalt ointresserad och var mycket avvisande och blev otrevligare och otrevligare mot honom. Ändå pågick hans raggningsförsök hela kvällen medan han blev mer och mer onykter.
Han kompisar bad lite skrattande om ursäkt samtidigt som dom liksom hennes arbetskamrater skämtade lite om hur påflugen han var.
Visst är det trevligt att få komplimanger och smickrande att någon visar intresse för en men visar man att man är totalt ointresserad hör det väl till allmänt folkvett att lämna personen i fred. Det den här killen sysslade med är faktiskt en form av trakasserier även om inget tafsade eller sexuella anspelningar förekom.
Just den här killen försökte även stöta lite på en bargäst omväxlande med tjejen som jobbade där. Hon tog emot några drinkar han bjöd på för att sen säga tack, hejdå och gå hem. Jag tycker att en kille som beter sig så här borde få en skarp varning att lägger han inte av så blir han utkastad från stället och naturligtvis bli utkastad om han fortsätter. Vilket inte hände i det här fallet. Dessutom oerhört frustrerande och jobbigt för tjejen att omgivningen bara skämtade om det hela.
Tjejer som drabbas ska inte heller behöva förklara för en påflugen typ varför dom inte är intresserade. Man behöver inte berätta om en existerande pojkvän eller ljuga ihop något om en pojkvän eller en smittsam könssjukdom. Visar man tydligt att man inte är intresserad så bör det så klart räcka. Dom flesta killar fattar naturligtvis det men ett fåtal verkar inte göra det.
För många år sedan stod jag och pratade med en kompis i en bar på en studentnation. En bit ifrån oss stod en ganska kraftig tjej med stora bröst med några kompisar. Plötsligt dyker en full kille upp , går rakt fram till den kraftiga tjejen, klämmer på hennes bröst och kallar dom "stora schyssat mongo-pattar". Jag och min kompis blev både arga och chockade precis som den drabbade tjejen men killen och hans kompisar bara skrattade och naturligtvis blev ingen utslängd fast många av personalen bakom baren såg allt. Jag liksom dom flesta andra kan nog dra otaliga exempel på tafsande och påfluget raggnade som vi sett eller upplevt.
Numera är mina besök på barer och discon väldigt sällsynta men visst har jag också råkat ut för jobbiga killar som inte fattat att man är ointresserad. Både det och killar som tafsar är troligen något som någon gång drabbat dom flesta tjejer. Förutom att det är jobbigt och obehagligt för den drabbade är det inte någon särskilt bra raggningstaktik. Får man nobben direkt är det väl smartare att leta reda på en annan tjej som kanske visar lite mer gensvar om man vill ha ragg till varje pris.
Visst är det trevligt med komplimanger och många av oss är säkert dåliga både på att ge och ta emot komplimanger. Det är alltid roligt att få höra uppskattande saker av kända och okända. Det här handlar dock inte om komplimanger utan beteende som går för långt över gränsen och blir obehagligt för den som drabbas.
Det här är naturligtvis inget dom flesta män ägnar sig åt eller tycker är okay. Det vet ju alla så det borde jag egentligen inte behöva påpeka. Ändå är det tillräckligt många som är påflugna och tafsar för att det någon ska ha drabbat dom flesta kvinnor. Varför beter sig vissa killar så? Hur mycket ska man tolerera? Vad gör man när man drabbas?
250 miljoner kvinnor - och ingen duger?!
Fick ett mail från en god vän. Hon bad mig skriva på , maila vidare till vänner och lägga upp texten och länken på bloggen. Mission complete!
Den som känner för det kan klicka på länken och skriva under uppropet. Känner man inte för det är det bara att låta bli.
Inom det närmaste året ska fyra tunga positioner inom EU tillsättas:
en permanent ordförande för Europeiska rådet, en representant för
utrikes- och säkerhetspolitik, en talman för parlamentet och en
ordförande för kommissionen. I dagsläget är ingen kvinna aktuell för
någon av dessa poster.
Det är dags för förändring! Om uppropet får minst en miljon
underskrifter så måste EU-kommissionen ta upp frågan, enligt
principen för deltagandedemokrati i Lissabonfördraget.
Tycker du att det är hög tid att få in fler kvinnor på de högsta
positionerna i EU, skriv under!
Skriv under här
Den som känner för det kan klicka på länken och skriva under uppropet. Känner man inte för det är det bara att låta bli.
Inom det närmaste året ska fyra tunga positioner inom EU tillsättas:
en permanent ordförande för Europeiska rådet, en representant för
utrikes- och säkerhetspolitik, en talman för parlamentet och en
ordförande för kommissionen. I dagsläget är ingen kvinna aktuell för
någon av dessa poster.
Det är dags för förändring! Om uppropet får minst en miljon
underskrifter så måste EU-kommissionen ta upp frågan, enligt
principen för deltagandedemokrati i Lissabonfördraget.
Tycker du att det är hög tid att få in fler kvinnor på de högsta
positionerna i EU, skriv under!
Skriv under här
tisdag, november 04, 2008
hälsofixerade svenskar
Idag har jag gjort något förfärligt. Jag och mina barn ätit en vaniljyoghurt med små chokladbitar i och på detta hade vi corn flakes. Vanilj-choklad-yoghurten hade dessutom en fetthalt på 5%. En tisdagkväll och allt! Att vi åt en hyfsat nyttig middag innan vi intog det här giftet är nog inte någon förmildrande omständighet.
Ska jag vara helt ärlig finns det personer i min omgivning jag aldrig skulle berätta det här för. Det skulle bara bli en miljon kommentarer om hur onyttigt jag åt och hur oansvarigt det är att ge sånt till barnen. Jag äter faktiskt inte så rysligt onyttigt och när det gäller barnen håller vi oss strikt till lördagsgodis och glass, chips, bullar och kakor förekommer inte ens varje vecka. Ingen av oss är det minsta överviktig snarare tvärtom. Jag har länge varit svårt sjuk gjort operationer och gått på regelbunden behandlingar så jag går på kontroller varannan månad och har bra värden.
Jag är vegetarian och äter varken fisk, skaldjur eller kött men mina barn äter allt. Jag röker inte , dricker sälla starkare saker än kaffe och är usel på att träna men cyklar och går mycket. Har också hört att man tränar benmusklerna mer när man går i högklackat och det gör jag ganska ofta fast inte främst för att träna benen. Jag är usel på att äta fullkornsprodukter men jag gillar alla grönsaker, rotfrukter , linser , kikärtor , tofu, quorn och annat som ska vara nyttigt. Fast jag äter egentligen det jag har lust att äta när jag har lust och har inga problem med vikten och mår bra.
Jag vet inte om jag har fullt av extremister i min närhet eller om det är typiskt svenskt att tjata hälsa och påtala för andra hur dom ska leva hälsosammare. Jag är vegetarian och brukar aldrig tjata på folk att dom ska sluta äta kött. Jag brukar inte kommentera andras matvanor alls. Jag tycker inte jag lever SÅ ohälsosamt men ändå får jag en del kommentarer. Jag har bland annat nyligen fått jag att jag borde sluta med mjölkprodukter då handlade det om att jag hade komjölk istället för rismjölk i kaffet (jag brukar inte dricka mjölk) ,inte ha smör på mackor, inte ge mina barn gluten, inte äta vit pasta eller vitt ris som var rena giftet fullkorn och ekologiskt ska det vara, inte äta lakrits , inte dricka kolsyrade drycker av något slag, inte dricka alkohol sa någon som var nykterist av hälsoskäl på en middag, vitlök och starka kryddor som jag är förtjust i skulle visst också vara farligt. Jag kan inte räkna upp alla kommentarer och dessutom tar sig folk verkligen friheten att kommentera vad mina barn äter och vad dom inte äter. Att dottern är dålig på att smaka grönsaker och att lördagsgodiset ser farligt ut har jag hört om oräkneliga gånger.
Så är det träning. Jag cyklar och går nästan alltid men borde gå på gym och powerwalka brukar jag få höra. Jag har väl i och för sig tänkt träna och till och med gjort det i långa perioder. Gillar yoga , styrketräning och simning men är ganska dålig på att träna just nu. Förutom hälsoargumenten har jag fått höra att man ska träna för att se bra ut naken. Då jag sällan hänger på gym och i omklädningsrum är det ganska få som ser mig naken och dom som gjort det har inte sagt något om att jag borde träna så det argumentet övertygar inte direkt.
Jag kan ibland tycka att det är lite väl hälsofixerat i Sverige och att man under en god middag sitter och diskuterar vad som är hälsosamt och vad som inte är det. ALLA verkar tränga flera gånger i veckan och gym finns i varje gathörn. Missförstå mig inte , det är så klart bra om folk vill leva hälsosamt, äta nyttigt och träna regelbundet men ofta går det nästan till överdrift och varför tjata så mycket på andra.
I Spanien tyckte jag det var precis tvätom. Där var det glest mellan gymen och i varuhuset fyllde folk kundvagnar med glass, chips , kakor , godis och begrepp som lördagsgodis existerar inte. Rökning är betydligt mer spritt och accepterat på dom flesta ställen. Då kunde jag reagera lite på hur ohälsosamt många levde. Fast jag skulle aldrig ha kommit på tanken att kommentera det. Jag tycker inte man ska överdriva det hälsosamma levernet men inte heller det ohälsosamma och framför allt tycker jag inte man ska lägga sig i vad andra äter eller hur dom tränar eller låter bli att träna. Men mår man väldigt bra av en viss diet så är det så klart jättebra. Fast man måste inte försöka omvända alla andra till samma diet.
Ska jag vara helt ärlig finns det personer i min omgivning jag aldrig skulle berätta det här för. Det skulle bara bli en miljon kommentarer om hur onyttigt jag åt och hur oansvarigt det är att ge sånt till barnen. Jag äter faktiskt inte så rysligt onyttigt och när det gäller barnen håller vi oss strikt till lördagsgodis och glass, chips, bullar och kakor förekommer inte ens varje vecka. Ingen av oss är det minsta överviktig snarare tvärtom. Jag har länge varit svårt sjuk gjort operationer och gått på regelbunden behandlingar så jag går på kontroller varannan månad och har bra värden.
Jag är vegetarian och äter varken fisk, skaldjur eller kött men mina barn äter allt. Jag röker inte , dricker sälla starkare saker än kaffe och är usel på att träna men cyklar och går mycket. Har också hört att man tränar benmusklerna mer när man går i högklackat och det gör jag ganska ofta fast inte främst för att träna benen. Jag är usel på att äta fullkornsprodukter men jag gillar alla grönsaker, rotfrukter , linser , kikärtor , tofu, quorn och annat som ska vara nyttigt. Fast jag äter egentligen det jag har lust att äta när jag har lust och har inga problem med vikten och mår bra.
Jag vet inte om jag har fullt av extremister i min närhet eller om det är typiskt svenskt att tjata hälsa och påtala för andra hur dom ska leva hälsosammare. Jag är vegetarian och brukar aldrig tjata på folk att dom ska sluta äta kött. Jag brukar inte kommentera andras matvanor alls. Jag tycker inte jag lever SÅ ohälsosamt men ändå får jag en del kommentarer. Jag har bland annat nyligen fått jag att jag borde sluta med mjölkprodukter då handlade det om att jag hade komjölk istället för rismjölk i kaffet (jag brukar inte dricka mjölk) ,inte ha smör på mackor, inte ge mina barn gluten, inte äta vit pasta eller vitt ris som var rena giftet fullkorn och ekologiskt ska det vara, inte äta lakrits , inte dricka kolsyrade drycker av något slag, inte dricka alkohol sa någon som var nykterist av hälsoskäl på en middag, vitlök och starka kryddor som jag är förtjust i skulle visst också vara farligt. Jag kan inte räkna upp alla kommentarer och dessutom tar sig folk verkligen friheten att kommentera vad mina barn äter och vad dom inte äter. Att dottern är dålig på att smaka grönsaker och att lördagsgodiset ser farligt ut har jag hört om oräkneliga gånger.
Så är det träning. Jag cyklar och går nästan alltid men borde gå på gym och powerwalka brukar jag få höra. Jag har väl i och för sig tänkt träna och till och med gjort det i långa perioder. Gillar yoga , styrketräning och simning men är ganska dålig på att träna just nu. Förutom hälsoargumenten har jag fått höra att man ska träna för att se bra ut naken. Då jag sällan hänger på gym och i omklädningsrum är det ganska få som ser mig naken och dom som gjort det har inte sagt något om att jag borde träna så det argumentet övertygar inte direkt.
Jag kan ibland tycka att det är lite väl hälsofixerat i Sverige och att man under en god middag sitter och diskuterar vad som är hälsosamt och vad som inte är det. ALLA verkar tränga flera gånger i veckan och gym finns i varje gathörn. Missförstå mig inte , det är så klart bra om folk vill leva hälsosamt, äta nyttigt och träna regelbundet men ofta går det nästan till överdrift och varför tjata så mycket på andra.
I Spanien tyckte jag det var precis tvätom. Där var det glest mellan gymen och i varuhuset fyllde folk kundvagnar med glass, chips , kakor , godis och begrepp som lördagsgodis existerar inte. Rökning är betydligt mer spritt och accepterat på dom flesta ställen. Då kunde jag reagera lite på hur ohälsosamt många levde. Fast jag skulle aldrig ha kommit på tanken att kommentera det. Jag tycker inte man ska överdriva det hälsosamma levernet men inte heller det ohälsosamma och framför allt tycker jag inte man ska lägga sig i vad andra äter eller hur dom tränar eller låter bli att träna. Men mår man väldigt bra av en viss diet så är det så klart jättebra. Fast man måste inte försöka omvända alla andra till samma diet.
El Cid och Santiago Matamoros
I inlägget nedan där jag visar en bild från El Escorial skrev jag i kommentarerna att den spanska nationalhjälten El Cids svärd finns i El Escorial. Inser att jag farit med osanning. Svärdet som heter Tizona går att beskåda på Museo de burgos i staden Burgos i norra Spanien. Fast före 1999 fanns det faktiskt i en monster i El Escorial men då besökte inte jag stället.
El Cids svärd som har inskriptionerna IO SOI TISONA FUE FECHA EN LA ERA DE MILE QUARENTA vilket är medeltida spanska och betyder Jag är Tizona tillverkad år 1040 samt AVE MARIA ~ GRATIA PLENA ~ DOMINUS TECUM som är latin och betyder heliga Maria full av grace Herren är med dig.
El Cid är som sagt en nationalhjälte i Spanien. Han levde mellan år 1040-1094 och föddes som Rodrigo Diaz i staden Burgos i vars katedral han idag ligger begravd i en järnkista. Han var inte från någon förmögen adelsfamilj men var en skicklig krigare. Han sted mot muslimerna under kung Alfonso VI. Av någon aledning hamnade han i onåd hos kungen och gick i landsflykt. Flera av hans riddarkompisar följde honom i landsflykt. Han lämnade sin fru och sina döttrar i ett kloster för att ge sig ut och strida och återfå sin heder. Under en period tog han tjänst hos den muslimska emiren i Zaragoza och det var då han fick sitt smeknamn. El Cid är en förspanskning av arabiskansk ord al-Sayyid som betyder Min Herre och var en av dom finaste titlar en skicklig riddare kunde få.
Efter en tid i Zaragoza fortsatte El Cid sitt kringflackande och stridande. Hans män bestod av såväl muslimer som kristna och såväl muslimska som kristna städer plundrades. Han red på sin berömda häst Bebeica och svingade sitt lika berömda svärd Tizona. Fler och fler krigare slöt upp i hans här. År 1094 lyckades man erövra hela det muslimska kungariket Valencia. El Cid utropades till kung över Valencia. Han dog innan han fick möjlighet att återförenas med sin älskade hustru.
Efter sin död blev El Cid föremål för en rad hjältedikter och folksånger och hans sorgliga slut berörde många. En av dom mest kända är den medeltida trubadurdikten Cantar de mio Cid. det har skrivits flera teaterpjäser om hjältens liv. Det har också gjorts filmer om El Cid bland annat på 60-talet en mastodonthistoria på flera timmar med Charlton Heston och Sofia Loren i huvudrollerna.
Under 1500- och 1600-talets förföljelser av muslimer och judar förvandlades El Cid till en av reconquistans stora hjältar under namnet El Cid Campeador - El Cid den tappre och segerrika. Att det ingick både muslimer och kristna i hans styrka , att han hade tjänst hos en muslims emir och att hans smaknamn hade arabiskt ursprung valde man dock att förtiga.
I samma typ av propaganda användes även aposteln Jakob eller Santiago som han kallas på spanska. Santiago lär ha avrättats i Palestina runt år 40. På något sätt fördes hans kropp av gudomliga krafter på en båt av sten över Medelhavet , ut genom Gibraltarsund och upp till Galicien. Där fick han vila i fred i över 800 år tills en eremit fick en uppenbarelse om detta och påven intygade att så var fallet. En stor och mäktig katedral byggdes över hans grav i staden Santiago de Compostela. Den finns förresten avbildad på baksidan av dom spanska euromynten av lägre valör. Katedralen och staden är verkligen värda ett besök. Hit vallfärdar mängder av pilgrimer årligen.
Under striderna mot muslimerna dök Jakob upp som en ängel till häst , slogs på dom kristna spanjorernas sida och döda så många fiender att han fick tillnamnet Matamoros - Morerdödaren. Santiago hade under sin levnad varken stridit eller suttit på en häst , inte heller hade han varit utanför Palestina.
Santiago Matamoros i fullfärd med att slakta morer. Statyn finns i en kyrka i Palencia i norra Spanien. Båda bilderna är från Wikipedia för jag har varken sett svärdet eller stayn. Burgos är en liten trevlig stad som jag har besökt men inte stadens museum. IPalencia har jag aldrig varit.
El Cids svärd som har inskriptionerna IO SOI TISONA FUE FECHA EN LA ERA DE MILE QUARENTA vilket är medeltida spanska och betyder Jag är Tizona tillverkad år 1040 samt AVE MARIA ~ GRATIA PLENA ~ DOMINUS TECUM som är latin och betyder heliga Maria full av grace Herren är med dig.
El Cid är som sagt en nationalhjälte i Spanien. Han levde mellan år 1040-1094 och föddes som Rodrigo Diaz i staden Burgos i vars katedral han idag ligger begravd i en järnkista. Han var inte från någon förmögen adelsfamilj men var en skicklig krigare. Han sted mot muslimerna under kung Alfonso VI. Av någon aledning hamnade han i onåd hos kungen och gick i landsflykt. Flera av hans riddarkompisar följde honom i landsflykt. Han lämnade sin fru och sina döttrar i ett kloster för att ge sig ut och strida och återfå sin heder. Under en period tog han tjänst hos den muslimska emiren i Zaragoza och det var då han fick sitt smeknamn. El Cid är en förspanskning av arabiskansk ord al-Sayyid som betyder Min Herre och var en av dom finaste titlar en skicklig riddare kunde få.
Efter en tid i Zaragoza fortsatte El Cid sitt kringflackande och stridande. Hans män bestod av såväl muslimer som kristna och såväl muslimska som kristna städer plundrades. Han red på sin berömda häst Bebeica och svingade sitt lika berömda svärd Tizona. Fler och fler krigare slöt upp i hans här. År 1094 lyckades man erövra hela det muslimska kungariket Valencia. El Cid utropades till kung över Valencia. Han dog innan han fick möjlighet att återförenas med sin älskade hustru.
Efter sin död blev El Cid föremål för en rad hjältedikter och folksånger och hans sorgliga slut berörde många. En av dom mest kända är den medeltida trubadurdikten Cantar de mio Cid. det har skrivits flera teaterpjäser om hjältens liv. Det har också gjorts filmer om El Cid bland annat på 60-talet en mastodonthistoria på flera timmar med Charlton Heston och Sofia Loren i huvudrollerna.
Under 1500- och 1600-talets förföljelser av muslimer och judar förvandlades El Cid till en av reconquistans stora hjältar under namnet El Cid Campeador - El Cid den tappre och segerrika. Att det ingick både muslimer och kristna i hans styrka , att han hade tjänst hos en muslims emir och att hans smaknamn hade arabiskt ursprung valde man dock att förtiga.
I samma typ av propaganda användes även aposteln Jakob eller Santiago som han kallas på spanska. Santiago lär ha avrättats i Palestina runt år 40. På något sätt fördes hans kropp av gudomliga krafter på en båt av sten över Medelhavet , ut genom Gibraltarsund och upp till Galicien. Där fick han vila i fred i över 800 år tills en eremit fick en uppenbarelse om detta och påven intygade att så var fallet. En stor och mäktig katedral byggdes över hans grav i staden Santiago de Compostela. Den finns förresten avbildad på baksidan av dom spanska euromynten av lägre valör. Katedralen och staden är verkligen värda ett besök. Hit vallfärdar mängder av pilgrimer årligen.
Under striderna mot muslimerna dök Jakob upp som en ängel till häst , slogs på dom kristna spanjorernas sida och döda så många fiender att han fick tillnamnet Matamoros - Morerdödaren. Santiago hade under sin levnad varken stridit eller suttit på en häst , inte heller hade han varit utanför Palestina.
Santiago Matamoros i fullfärd med att slakta morer. Statyn finns i en kyrka i Palencia i norra Spanien. Båda bilderna är från Wikipedia för jag har varken sett svärdet eller stayn. Burgos är en liten trevlig stad som jag har besökt men inte stadens museum. IPalencia har jag aldrig varit.
måndag, november 03, 2008
läsa på spanska
För evigheter sen när jag första gången åkte till Sevilla och började plugga spanska läste jag inte så mycket på spanska. Mest tidningar. Kan bara komma ihåg en bok , Anne Franks dagbok som jag läste på spanska. När jag ett år senare och efter lite spanskastudier i Göteborg återvände till Cadiz för att under tre månader läsa spanska på avancerad nivå och jobba lite på en bar läste jag nästan hela tiden. Efter tips från min lärare började jag med Cuentos de Eva Luna av Isabel Allende. Tydligen en bea bok att börja med om man vill börja läsa på spanska. Jag har läst en del av Isabel Allende på spanska och tycker hennes böcker är ganska bra och har hyfsat lätt språk. Däremot tycker jag hon är ojämn. Vissa av hennes böcker har jag inte gillat alls medan andra har jag fastnat i.
Jag gillar Cuentos de Eva Luna och Eva Luna liksom Andarnas hus, Paula och Inés del alma mía. Däremot blev jag inte så förtjust i Ödest dotter , Poträtt i Sepia och Afrodite. Har inte läst allt av henne men tycker nog hon är en bra författare att börja med om man vill läsa på spanska.
Andarnas hus brukar räknas till den latinamerikanska traditionen av magisk realism men vill man läsa en riktigt bra bok i den genren så skulle jag rekommendera Hundra år av ensamhet av Gabriel Garcia Marquez , det är en av mina favoritböcker. Fast kanske lite jobbigare att läsa på spanska. Jag har dock läst andra böcker av Garcia Marquez på spanska och det har funkat bra. Har också läst Harry Potter och Hundarna i Riga av Henning Mankell på spanska för längesen. Fast egentligen tycker jag bättre om att läsa böcker som är skrivna på spanska av spanskspråkiga författare och inte översättningar
Numera är jag så pass bra på spanska att jag inte brukar ha några problem att ta mig genom en bok. Tänker dock ofta att jag ska läsa mer på spanska för det är suveränt för ordförrådet men det blir tyvärr inte av så ofta. I spanskan finns dessutom en hel del olika verbböjningar att hålla reda på och när man håller på att lära sig språket är läsning ett bra sätt att se hur dom olika böjningarna används. Jag känner att grammatiken sitter men att jag tappar ord nu när jag inte pratar spanska så ofta.
När jag började läsa skönlitteratur på spanska hade jag med mig ett block där jag skrev upp ord jag inte förstod och slog upp dessa. Det var en skön känsla att se att för varje bok jag läste blev det färre och färre glosor i blocket. När jag började läsa böcker på spanska var jag egentligen inte tillräckligt kunnig för det men jag kämpade mig genom böckerna och märkte hur mycket nya ord jag lärde mig för varje bok. Det är väldigt kul att kunna läsa på ett nytt språk och märka att man gör så stora framsteg. Så det kan jag absolut rekommendera till alla som lär sig ett nytt språk.
Isabel Allende har skrivit åtminstone tre ungdomsböcker som kanske är lite mer lättlästa. Jag har inte läst någon av dom men hört att dom ska vara ganska bra. Dom heter Odjurens stad (La ciudad de las bestias), Den gyllene drakens rike (El reino del dragón de oro) och Pygméernas skog (El bosco de los pigmeos) så dom kanske kan vara något för den som vill börja läsa på spanska. Naturligtvis finns det andra författare man kan börja med också. Det blev bara så att jag började med Isabel Allende för min lärare rekommenderade det.
En annan sak jag har läst en del på spanska är poesi. När jag pluggade i Cadiz hade vi vissa dagar något som handlade om kultur där vi lyssnade på musik och läste och skulle förstår texterna. Så läste vi också en hel del spanskspråkiga poeter. Jag har i princip aldrig läst poesi på svenska men tack vare min lärare i Cadiz tycker jag om att göra det på spanska. Två stora favoriter är den spanska poeten Federico Garcia Loraca och den chilienska poeten Pablo Neruda. Några andra läsvärda är José Angel Buesa , Vicotor Jara och Jorge Luis Borges. Även om poesi inte liknar vardagsspråket kan det vara ett kul sätt att se hur språket kan användas så jag tycker alla som lär sig ett nytt språk också borde läsa lite poesi på språket.
Någon gång skulle jag vilja orka lära mig bra franska. Så om någon läser det här har tips på bra och lättlästa franskspråkiga författare får ni gärna dela med er. Kom gärna med fler tips på spanskspråkiga författare och poeter som funkar även om man inte är jätteduktig på språket.
Jag gillar Cuentos de Eva Luna och Eva Luna liksom Andarnas hus, Paula och Inés del alma mía. Däremot blev jag inte så förtjust i Ödest dotter , Poträtt i Sepia och Afrodite. Har inte läst allt av henne men tycker nog hon är en bra författare att börja med om man vill läsa på spanska.
Andarnas hus brukar räknas till den latinamerikanska traditionen av magisk realism men vill man läsa en riktigt bra bok i den genren så skulle jag rekommendera Hundra år av ensamhet av Gabriel Garcia Marquez , det är en av mina favoritböcker. Fast kanske lite jobbigare att läsa på spanska. Jag har dock läst andra böcker av Garcia Marquez på spanska och det har funkat bra. Har också läst Harry Potter och Hundarna i Riga av Henning Mankell på spanska för längesen. Fast egentligen tycker jag bättre om att läsa böcker som är skrivna på spanska av spanskspråkiga författare och inte översättningar
Numera är jag så pass bra på spanska att jag inte brukar ha några problem att ta mig genom en bok. Tänker dock ofta att jag ska läsa mer på spanska för det är suveränt för ordförrådet men det blir tyvärr inte av så ofta. I spanskan finns dessutom en hel del olika verbböjningar att hålla reda på och när man håller på att lära sig språket är läsning ett bra sätt att se hur dom olika böjningarna används. Jag känner att grammatiken sitter men att jag tappar ord nu när jag inte pratar spanska så ofta.
När jag började läsa skönlitteratur på spanska hade jag med mig ett block där jag skrev upp ord jag inte förstod och slog upp dessa. Det var en skön känsla att se att för varje bok jag läste blev det färre och färre glosor i blocket. När jag började läsa böcker på spanska var jag egentligen inte tillräckligt kunnig för det men jag kämpade mig genom böckerna och märkte hur mycket nya ord jag lärde mig för varje bok. Det är väldigt kul att kunna läsa på ett nytt språk och märka att man gör så stora framsteg. Så det kan jag absolut rekommendera till alla som lär sig ett nytt språk.
Isabel Allende har skrivit åtminstone tre ungdomsböcker som kanske är lite mer lättlästa. Jag har inte läst någon av dom men hört att dom ska vara ganska bra. Dom heter Odjurens stad (La ciudad de las bestias), Den gyllene drakens rike (El reino del dragón de oro) och Pygméernas skog (El bosco de los pigmeos) så dom kanske kan vara något för den som vill börja läsa på spanska. Naturligtvis finns det andra författare man kan börja med också. Det blev bara så att jag började med Isabel Allende för min lärare rekommenderade det.
En annan sak jag har läst en del på spanska är poesi. När jag pluggade i Cadiz hade vi vissa dagar något som handlade om kultur där vi lyssnade på musik och läste och skulle förstår texterna. Så läste vi också en hel del spanskspråkiga poeter. Jag har i princip aldrig läst poesi på svenska men tack vare min lärare i Cadiz tycker jag om att göra det på spanska. Två stora favoriter är den spanska poeten Federico Garcia Loraca och den chilienska poeten Pablo Neruda. Några andra läsvärda är José Angel Buesa , Vicotor Jara och Jorge Luis Borges. Även om poesi inte liknar vardagsspråket kan det vara ett kul sätt att se hur språket kan användas så jag tycker alla som lär sig ett nytt språk också borde läsa lite poesi på språket.
Någon gång skulle jag vilja orka lära mig bra franska. Så om någon läser det här har tips på bra och lättlästa franskspråkiga författare får ni gärna dela med er. Kom gärna med fler tips på spanskspråkiga författare och poeter som funkar även om man inte är jätteduktig på språket.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
