onsdag, mars 21, 2007

månadens inlägg - sjukvård

Vi är ju några bloggare som varje månade den 20de skriver ett inlägg under ett visst ämne. Jag är en dag försenad för jag har inte riktigt hunnit.
Månadens ämne den här gången är sjukvården. Något jag tycker är riktigt svårt att skriva något om eftersom jag har ganska liten erfarenhet av att vara patient.

Det känns som om det skulle vara naturligt att jämföra spansk och svensk sjukvård eftersom jag har bott i Spanien tills nyligen. Just nu skulle det inte bli något bra inlägg för trots att den svenska vården är bra på många sätt är jag väldigt besviken på den. Jag har ett barn som verkligen behöver en läkare och barnet har väntat fem månader och kommer troligen att få vänta ännu längre. När vi bodde i Spanien hade mitt sjuka barn regelbunden läkarkontakt och det var alltid lätt att få komma dit snabbt och dom tog sig tid. Här i Sverige har jag ringt och tjatat hur många gånger som helst och får bara höra att jag ska vänta. Mitt barn behöver verkligen läkarhjälp NU så vänta känns inte bra för någon i familjen. Särskilt inte för mitt barn.

Eftersom jag inte känner för att skriva så ingående om mitt barn så tänkte jag att jag istället kunde skriva om hemtjänsten. Under några år när jag pluggade och var mammaledig jobbade jag extra i hemtjänsten. Periodvis jobbade jag väldigt mycket. Jag trivdes ganska bra med hemtjänsten som extrajobb även om det var väldigt tung , inte minst psykiskt , och jag inte tror jag skulle orka så många år.

Många gamla är otroligt ensamma och isolerade. Många som bor hemma är egentligen för sjuka och/eller för dementa för att bo själva. Det räcker inte med att hemtjänsten kommer och tittar till dom några gånger om dagen. Jag är också säker på att många gamla skulle få en ökad livskalitet om dom bodde i servicelägenheter där det fanns personal och kompisar kring dom eller att dom regelbundet besökte olika aktiviteter.

Många anhöriga var också oroliga och ville ha in sin släkting på någon form av boende men tyvärr har tendensen varit att boenden läggs ner och människor får bo själva hemma fast dom inte riktigt klarar av det.

I hemtjänsten kände man sig också väldigt otillräcklig för man fick en lista på personer man skulle hinna med under dagen. Ofta hann man bara springa ut och in och göra det nödvändigaste hos vårdtagarna och sen stressa vidare till nästa. Både jag och många av dom gamla jag besökte i hemtjänsten ville ha mer tid för den sociala biten. För både dom och mig kändes det många gånger jobbigt att jag inte kunde sitta ner och prata och kanske dricka kaffe en stund utan måste springa vidare till nästa. När man gör mat går man ofta när maten står på bordet fast jag egentligen skulle velat haft tid att sitta ner och prata under tiden vårdtagaren åt.

Det klagas ofta på att vi i Sverige inte tar hand om och bryr oss om våra gamla. Under min tid i hemtjänsten kände jag inte att barn och barnbarn struntade i sin gamla mamma/mormor/farmor men man har helt enkelt inte tid. Många bor långt borta och jobbar mycket och har ständigt dåligt samvete för att dom inte hinner besöka sina gamla föräldrar.

Som sagt just sjukvård är inte ett ämne jag kan så mycket om och jag tycker att sjukhus är obehagliga platser som jag helst undviker. Blev ett ganska splittrat inlägg om vad jag tänkt skriva om.

Läs också månadens inlägg hos
Emma, Barajagjohanna, Tolken, Anna Malaga, Brazilian Linda, Sofia och Robban, Nejma, Krokofanten, Pumans dotter, Tobbe, Annelie, Haydee, Agnes

8 kommentarer:

Anonym sa...

Hoppas din familjs läkarbehov tillgodoses inom det snaraste.

Stackars alla gamla ensamma.

Anna Malaga sa...

Vad trâkigt för er, det är verkligen sorgligt att läsa.
Det är väl "bara" att tjata vidare. Eller bli arg, det kan ju faktiskt ge resultat ibland.

Visst är det sâ att folk har ont om tid. Men jag undrar ocksâ lite över hur prioriteringarna ser ut. Man är kanske sâ van vid att man ska "bli beviljad" det ena eller det andra att man glömmer att tänka själv. Man kan ju flytta sina gamla föräldrar närmre. En pensionär som knappt kan gâ utanför dörren och inte har nâgot umgänge kan ju lika gärna bo i Örebro som i Gävle.

Thérèse sa...

Niklas - det hoppas jag också

Anna - Ja det är så irriterande och jag blir särskilt irriterad på at ett barn får vänta så länge. Vi har fått medicin utskrivet på telefonen men jag vill gärna att en läkare ska träffa barnet och kolla och prata om medicindosen. I Spanien fick vi direkt en läkare som vi besökte flera gånger. Hon var otroligt vänlig och tog sig tid. Så just nu käner jag att spansk sjukvård är bättre än svensk men det är ju bara utifrån mitt personliga perspektiv.

Man kan absolut flytta sina gamla föräldrar närmare men många gamlingar vill inte gärna flytta. Min mormor bodde på andra våningen oh orkade knappast trappan. Vi anhöriga tjatade om flytt i flera år men hon ville inte. Till slut insåg hon att hon måste och fick en likdan lägenhet på samma gata. När vi flyttade hennes saker fick v order om att ställa allt precis som i den gamla lägenheten fö så hade det alltid varit. Min mormor hade sina fyra barn och många barnbarn väldigt nära och fick ofta besök och hjälp med olika saker och klarade sig därför utan hemtjänsten.

När ja jobbade i hemjänsten märkte jag också att dom gamla som hade anhöriga som dom hade mycket ontakt med fick en hel del extra som inte hemtjänsten kunde eller hde tid med som till exempel åka på utflyker och göra andra roliga och sociala grejer som man behöver även om man är gammal

Unknown sa...

sjukvården var bättre på 70-talet. Då var det inte brist på personal. Minns hur jag följde med morsan in i "rökrummet" på lasarettet, där det satt 10-20 syrror och rökte gul blend.

Thérèse sa...

Per -nu finns det inga rökrum på sjukhusen och även skolornas rökrutor som fanns på 70-talet är borta....
Jag tror att såväl personal som patienter måste gå ut och röka på sjukhus men helst ska dom väl inte röka alls.

Anonym sa...

Har också jobbat i hemtjänsten. Och jag älskade det! Och kanske var det litet mycket att göra på kort tid. Jag jobbade kvällspass, vilket innebar att man hade hand om extra många på kort tid - hann egentligen inte sitta ner och prata. Men på något sätt så gjorde jag det ändå. Och jag hann. Kanske inte alltid. Och kanske inte så länge. Men det gick. Jag håller verkligen med dig om att en del av dem som bor hemma inte mår bra av det. Samtidigt tror jag att många dementa skulle bli än mer förvirrade om de kom till en ny miljö där de inte hade sin gamla vanliga lägenhet omkring sig. Åh, vad mycket minnen det kom nu, på alla gamlingar man har tagit hand om :-)

Thérèse sa...

Emma - jag jobbade också mest kvällar i hemtjänsten och gillade också jobbet. Gamlingarna var hur goa som helst

Anonym sa...

Usch ja, både hemskt att vänta på vård till barn och behöva oroa sig för gamla. Just nu är allt bara bra med våra barn, men jag oroar mig för gamla farfar som är 87 år och bor själv. Han är för "frisk" för vård. Jag tycker det är lika orättvist att vi inte har tid att ta hand om våra gamla, bara en titt och se att allt är bra, som det är att barn ska vänta månader på utredning eller timmar på akuten.