Läste ett väldigt roligt inlägg hos Anna Malaga om ett spanskt föräldramöte med uppklädda förldrar som slutade i en upprörd politisk diskussion.
I Sverige håller vi ganska hårt på den så kallade valhemligheten. Det är lite känsligt att fråga hur någon röstade och att berätta hur man själv röstade. Det är inte ovanligt i Sverige att man inte vet hur nära familjemedlemmar eller nära vänner har röstat.
I Spanien är det absolut inte så. En fransk kompis berättade lite skämtsamt att fransmannen gärna skriker ut för hela kvarteret hur han röstade , att han ångrade sig och att han absolut inte ska röst på dom skurkarna i nästa val. Det är väl ungefär så det är i Spanien också.
Fast en annan sida är att spanjorer älskar att diskutera. Ibland kan man få känslan av att någon säger emot bara för att det ska bli diskussion och inte så mycket för att han eller hon verkligen tycker så. Det blir ju mycket intressantare diskussion om man tycker olika verkar spanjorerna resonera. Svenska vill hellre att alla ska tycka lika. Det känns lugnast och konflikt-friast så. Är man socialist och vet att en familjmedlem eller vän är höger så låter man helst bli att diskutera politik. Det blir så jobbigt och konflikt-fyllt då.
Naturligtvis generaliserar jag oerhört nu. Alla svenskar har så klart hört folk som tycker olika diskuterat politik eller deltagit i politiska diskussioner med meningsmotståndare själva. Det jag menar är bara att det är mycket vanligare med politiska diskussioner i Spanien och många andra länder. Annas inlägg som hamnade om ett föräldrarmöte som slutade i en upprörd politisk diskussion känns mycket spanskt och inte något som kan hända i Sverige. Det känns också som om det är mindre laddat för medel-Garcia i Spanien att tala om vad han eller hon röstade på och varför än för medel-Svensson i Sverige.
En annan sak som kanske inte riktigt har med politiska diskussioner att göra är att spanjorer verkligen kan prata. Jag tror knappast det finns någon tystlåten spanjor. Är man som lite blyg svensk nyinflyttad i Spanien kan det kännas som om det är smått omöjligt att få något sagt i ett samtal där en grupp spanjorer deltar trots att man kan språket. Eftersom den som vill ha något sagt i ett samtal med en grupp spanjorer ofta måste avbryta känner sig svensken också lite bortkommen. Vi har ju sen barnsben lärt oss att det är fult att avbryta.
fredag, oktober 19, 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Jag är intresserad av politik och samhällsfrågor men kan tycka att det ganska ofta är jobbigt att diskutera med folk. En del eldar upp sig sådant att det inte går att föra en sansad diskussion och då är det inte så kul längre - om man bara blir osams. Det är svårt att skilja på sak och person ibland.
Menar i Sverige alltså, inte i Spanien.
Pumita - jag håller med , jag tycker också att det är jobbigt när en del eldar upp sig så vansinnigt och vill "omvända" andra politiskt
Ja, här gâr det ocksâ hett till, men man är fortfarande vänner efterât och det är ju ganska skönt.
Anna - det borde jag ha tagit med ,för om man ska generalisera är spanjorer vanligen vänner efteråt medan svenskar kan vara lite småsura på varandra.
Skicka en kommentar